Vad gör vi? Kids edition del 5

[Midsommarblomster]

Jag gjorde liknande som din vän häromdagen, och har gått och ältat det sedan dess, ångrar att jag sa något… Var på föräldramöte i nioåringens klass, alla blev indelade i smågrupper där vi fick diskutera sådant som lärarna upplevt som dilemman i klassen, typ ”alla andra får”.
Ett dilemma var att ”alla andra får titta på telefon/padda innan sovdags, i sängen”, varpå en pappa säger att ja, mitt barn får ligga i sängen och titta på sin telefon för att varva ner. Varpå jag svarar ”ja, men för hjärnan blir det en uppvarvning”.

Varför valde jag att säga så? Inte en aning… Men i efterhand känner jag att det var onödigt!

Åh, det är ju så himla svårt! Jag hade ju tänkt precis som du. Men någonstans måste man ju också kunna prata om saker. Jag tänker att det kanske är forumet som gör lite skillnad? Om man är uppdelade i grupper för att prata om just temat "alla andra får" så kanske man också får vara beredd på att det kan dyka upp lite olika åsikter i stunden. Nu var det ju ett föräldramöte så frivilligheten i diskussionen kanske är tveksam. Men överlag tänker jag att man kanske kan tänka lite på sammanhanget och hur "öppet" det är för diskussion. I det här fallet tänker jag att det var det som diskuterades och du på något vis förklarade varför det här blir ett problem för dig, och hur du tänker. Sådana diskussioner tänker jag måste vara vanliga kring äldre barn som har tillgång till padda, eller när man ska få telefon osv. Där kan det ju finnas en rimlighet att vädra sina farhågor i rätt forum.

 

[Imogen]

I veckan berättade jag för en vän att vi skulle gå och se den nya Paw Patrol filmen i helgen, och hen gjorde en poäng av att berätta att hens barn inte får se på Paw Patrol på grund av tempot. Jag förstår att folk gör olika val kring det här och det finns vettiga skäl, men man kan ju ha lite fingertoppskänsla. Vi har våra idéer kring vad som är bra för barnen, och inte, men går inte runt och vädrar det i tid och otid till folk som gör annorlunda. Jag blev i varje fall både lite stött och förvirrad, och trots att jag läst det mesta som går att läsa om barns skärmanvändande så läste jag på en gång till. Sen blir jag också lite irriterad på både mig själv och min vän. Det är hopplöst svårt att göra rätt som förälder idag, man behöver liksom inte spä på andras oro om det nu inte är något barn som tar uppenbar skada av något. Sen blir jag också less på mig själv som började vackla. Våra barn har tydliga restriktioner kring skärmtid överlag, vi har mest fri lek hemma, de är kreativa, är ute och blir lortiga, är trygga och råkar också tycka att Paw Patrol är kul. Gud förbjude. Nu har jag köpt biljetter och såg dessutom trailern som min vän beskrev som så fasansfull. Den verkar skitkul. Både dinosaurier, bilar, hjältar och valpar OCH ett högt tempo som jag inte ser något som helst problem med i mindre doser. So sue me.

Min 4-åring (snart 5) ÄLSKAR paw-patrol. Han kollar på serien på TV och absolut är tempot lite högt ibland. Men hans förälskelse gör också att varje dag leker långa stunder med sina figurer och bilar från serien (finns fördel med att vara yngst i släkten, många att ärva ifrån gör att det finns många figurer ), han tvingar sina storasyskon att leka paw patrol-rollekar med honom, han har gjort slut på otaliga målarböcker och pysselböcker på temat, han gör pärlplattor med valparna. Med mera med mera.

Med andra ord, den inspiration som den där serien gör i hans liv, överväger för oss utan tvekan ev högt tempo i tv-serien.

Det vi försöker göra är att se till att han inte bara tittar på serier med högt tempo och "ovettigt" innehåll. Så att det blir en blandning och inte bara snabbt snabbt hela tiden.

Sen också, vi är väldigt medvetna om frågan och bekymret. Men sen så finns det ett praktiskt liv också. Vår 4-åring har två syskon som är 9 och 11. Yngsta vill såklart göra allt som syskonen gör och det är liksom ogörligt att allt ska utgå från 4-åringen. Så vi är väldigt medvetna om att yngsta får kolla på saker som äldsta nog inte fick i samma ålder. Men så får det helt enkelt vara.

 

[Human]

I veckan berättade jag för en vän att vi skulle gå och se den nya Paw Patrol filmen i helgen, och hen gjorde en poäng av att berätta att hens barn inte får se på Paw Patrol på grund av tempot. Jag förstår att folk gör olika val kring det här och det finns vettiga skäl, men man kan ju ha lite fingertoppskänsla. Vi har våra idéer kring vad som är bra för barnen, och inte, men går inte runt och vädrar det i tid och otid till folk som gör annorlunda. Jag blev i varje fall både lite stött och förvirrad, och trots att jag läst det mesta som går att läsa om barns skärmanvändande så läste jag på en gång till. Sen blir jag också lite irriterad på både mig själv och min vän. Det är hopplöst svårt att göra rätt som förälder idag, man behöver liksom inte spä på andras oro om det nu inte är något barn som tar uppenbar skada av något. Sen blir jag också less på mig själv som började vackla. Våra barn har tydliga restriktioner kring skärmtid överlag, vi har mest fri lek hemma, de är kreativa, är ute och blir lortiga, är trygga och råkar också tycka att Paw Patrol är kul. Gud förbjude. Nu har jag köpt biljetter och såg dessutom trailern som min vän beskrev som så fasansfull. Den verkar skitkul. Både dinosaurier, bilar, hjältar och valpar OCH ett högt tempo som jag inte ser något som helst problem med i mindre doser. So sue me.

Jag tycker det generellt är en ohyfsad och sjukt skum grej att skjuta ner någon som berättar att de ska göra något de tycker ska bli roligt. Typ som att flygskamma en vän som glatt berättar att de bokat en resa, det finns liksom ingen anledning. Sen blir det en extra nivå upplever jag när det blir som en kritik mot ens föräldraskap. Jäkligt oskönt av din vän helt enkelt.

Vad gäller Paw Patrol är mina barn inga större fan av serien, men min 4-åring har en ärvd pyjamas med Paw Patrol-tryck som han är mycket förtjust i. Det bara tog mig orimligt lång tid att förstå vilken pyjamas han menade första gången han frågade efter sin "Partytroll"-pyjamas

 

[Midsommarblomster]

Jag tycker det generellt är en ohyfsad och sjukt skum grej att skjuta ner någon som berättar att de ska göra något de tycker ska bli roligt. Typ som att flygskamma en vän som glatt berättar att de bokat en resa, det finns liksom ingen anledning. Sen blir det en extra nivå upplever jag när det blir som en kritik mot ens föräldraskap. Jäkligt oskönt av din vän helt enkelt.

Vad gäller Paw Patrol är mina barn inga större fan av serien, men min 4-åring har en ärvd pyjamas med Paw Patrol-tryck som han är mycket förtjust i. Det bara tog mig orimligt lång tid att förstå vilken pyjamas han menade första gången han frågade efter sin "Partytroll"-pyjamas

Ja, vi umgicks mycket förr i tiden men jag minns också att vi hade många konflikter. Nu har vi inte setts på länge och det var inte bara den här saken under kvällen, så jag känner att jag fick en påminnelse om varför vi kanske inte hänger så mycket längre..

 

[Midsommarblomster]

Filmen var super, rekommenderar den!

För övrigt har jag hört om folk som köpt vallhund och sen blivit med gård och får. Jag funderar om detsamma kan tillämpas på barn Jag kan inte låta bli att tänka tanken hur sonen skulle må med den ytan att röra sig på, och allt att upptäcka, och hur de båda skulle älska att ha djur. Vad gör vi ens i ett villakvarter? Vad gör vi ens som föräldrar i stan hela dagarna? Men så vet jag ju att livet fortsätter efter småbarnsåren och att det finns många fördelar med livet i en villaförort. Fråga mig dessutom i november igen hur jag skulle känna för att flytta till landet. Men såhär när hösten och livspusslet drar igång igen gör min fantasi om ett annat liv det också.

 

[FeatherCloud]

Filmen var super, rekommenderar den!

För övrigt har jag hört om folk som köpt vallhund och sen blivit med gård och får. Jag funderar om detsamma kan tillämpas på barn Jag kan inte låta bli att tänka tanken hur sonen skulle må med den ytan att röra sig på, och allt att upptäcka, och hur de båda skulle älska att ha djur. Vad gör vi ens i ett villakvarter? Vad gör vi ens som föräldrar i stan hela dagarna? Men så vet jag ju att livet fortsätter efter småbarnsåren och att det finns många fördelar med livet i en villaförort. Fråga mig dessutom i november igen hur jag skulle känna för att flytta till landet. Men såhär när hösten och livspusslet drar igång igen gör min fantasi om ett annat liv det också.

Mina barn bor ju halva tiden på landet utanför en by, med 3000 kvm tomt och, om än inga djur, så verkstad och mycket andra möjligheter. Halva tiden bor dom i villaområde inne i byn med mindre hus och trädgård men kompisar i husen runtomkring.

Jag ser fördelar med båda.
Hos mig kan man härja ganska fritt, bygga saker, odla, gräva, kika på kor och traktorer osv. Men man kan (hittills) inte träffa kompisar eller ta sig någonstans utan att jag cyklar med eller skjutsar eftersom man då måste passera en 70-väg med lite tung trafik på. Och de första åren var det ett evigt passande för att ingen skulle gå ut på sagda väg, klättra upp på logen och trilla ner osv...

Hos pappa kan man däremot vid lägre ålder gå själv till lekplatsen, genom häcken till grannen, till bästisen två kvarter bort eller till skolan om det behövs.

Dina barn är ju ganska små än men rörelsemöjligheterna ökar ju gradvis i båda fallen, bara lite tidigare i det trygga villaområdet med lugn trafik och trottoarer.

Du skrev ju typ samma sak så det här blev lite preaching to the choir men tänkte bara understödja med mitt perspektiv

 

[Dorinda]

Filmen var super, rekommenderar den!

För övrigt har jag hört om folk som köpt vallhund och sen blivit med gård och får. Jag funderar om detsamma kan tillämpas på barn Jag kan inte låta bli att tänka tanken hur sonen skulle må med den ytan att röra sig på, och allt att upptäcka, och hur de båda skulle älska att ha djur. Vad gör vi ens i ett villakvarter? Vad gör vi ens som föräldrar i stan hela dagarna? Men så vet jag ju att livet fortsätter efter småbarnsåren och att det finns många fördelar med livet i en villaförort. Fråga mig dessutom i november igen hur jag skulle känna för att flytta till landet. Men såhär när hösten och livspusslet drar igång igen gör min fantasi om ett annat liv det också.

Jag känner samma….
Tufft att komma tillbaka till jobbet efter 8 veckor ledigt med barnen!

Nu bor iof inte ens i villaförort. Utan i lägenhet. Men drömmer ju om mera tid med barnen!

 

[Midsommarblomster]

Mina barn bor ju halva tiden på landet utanför en by, med 3000 kvm tomt och, om än inga djur, så verkstad och mycket andra möjligheter. Halva tiden bor dom i villaområde inne i byn med mindre hus och trädgård men kompisar i husen runtomkring.

Jag ser fördelar med båda.
Hos mig kan man härja ganska fritt, bygga saker, odla, gräva, kika på kor och traktorer osv. Men man kan (hittills) inte träffa kompisar eller ta sig någonstans utan att jag cyklar med eller skjutsar eftersom man då måste passera en 70-väg med lite tung trafik på. Och de första åren var det ett evigt passande för att ingen skulle gå ut på sagda väg, klättra upp på logen och trilla ner osv...

Hos pappa kan man däremot vid lägre ålder gå själv till lekplatsen, genom häcken till grannen, till bästisen två kvarter bort eller till skolan om det behövs.

Dina barn är ju ganska små än men rörelsemöjligheterna ökar ju gradvis i båda fallen, bara lite tidigare i det trygga villaområdet med lugn trafik och trottoarer.

Du skrev ju typ samma sak så det här blev lite preaching to the choir men tänkte bara understödja med mitt perspektiv

Vilken dröm för dina barn att kunna ha båda!

Jag vet ju innerst inne att drömmen om landet är just det, en dröm. Jag har en alldeles för romantiserad bild av livet på landet och betongbarn som jag är så är jag alldeles för förtjust i saker som gatubelysning och avsaknad av lera. Men, det skulle inte förvåna mig om vi med tiden flyttar några stenkast längre ut. Jag har span på ett område med riktigt fina, något äldre villor, som angränsar till naturreservatet och bondgården. Samtidigt som det enbart är 10 minuters promenad till torget där skolan ligger, och bussarna går.

Vi ska bara bli rika först och sådär Men där nere ska jag nog bli gammal sen. Med lite odlingar, äppelträd och en vedeldad badtunna.

 

[Midsommarblomster]

Jag känner samma….
Tufft att komma tillbaka till jobbet efter 8 veckor ledigt med barnen!

Nu bor iof inte ens i villaförort. Utan i lägenhet. Men drömmer ju om mera tid med barnen!

Ja, hopplöst! Sonen har dessutom svängt helt i lämningarna, han har alltid varit superglad och sprungit rakt in. Nu hänger han kvar i mig tills jag får bända mig loss, sliter sig sen loss från fröken och springer efter mig. Skrikandes ”Mamma jag saknar dig!”. Vafan!

 

[Libbsticka]

Åh! Det måste vara en utvecklingsfas. Vår son har svängt på samma sätt. Det är fruktansvärt. Känns inte kul att jobba nu. Vill vara hemma med mina barn.
Jag har samma tanke som du. Vi kommer aldrig ha råd med de där stora villorna så vi har köpt ett lantställe 25 mil bort vi kan åka till på helger och ledigheter

 

[FeatherCloud]

Vilken dröm för dina barn att kunna ha båda!

Jag vet ju innerst inne att drömmen om landet är just det, en dröm. Jag har en alldeles för romantiserad bild av livet på landet och betongbarn som jag är så är jag alldeles för förtjust i saker som gatubelysning och avsaknad av lera. Men, det skulle inte förvåna mig om vi med tiden flyttar några stenkast längre ut. Jag har span på ett område med riktigt fina, något äldre villor, som angränsar till naturreservatet och bondgården. Samtidigt som det enbart är 10 minuters promenad till torget där skolan ligger, och bussarna går.

Vi ska bara bli rika först och sådär Men där nere ska jag nog bli gammal sen. Med lite odlingar, äppelträd och en vedeldad badtunna.

Jag har en kompis som just nu valt det mest praktiska livet. Hon bor 5 min promenad från jobbet, barnen har mängder med kompisar i radhusen runtomkring och gångavstånd till skolan, de kan cykla till aktiviteter och promenera ner till centrum och äta middag på en kvart. Men huset är trångt och de har bara en uteplats. Hon bor så nu just för barnens skull och för enkelheten, men lär sannolikt flytta till en gård eller liknande när hennes barn är större.

Jag är ju uppvuxen på landet och trivs inte med för mycket människor omkring mig men även jag svär över lera, mörker, snövallar och möss

 

[FeatherCloud]

Plötsligt känns det som att mina barn håller på att bli stora. Lilla E har påbörjat projekt "sluta sova med snutte", dvs hon har aldrig haft napp eller tumme utan istället alltid somnat med en snuttes tvättlapp i munnen och nu ska vi sent omsider försöka vänja oss av med det...

Hon var fruktansvärt opepp igår så det blev en mix av skrämselpropaganda (tänder...) och uppmuntran + historien om hur storebror slutade med napp. Hon somnade utan problem, sov gott och somnade om utan snutten även inatt när hon kom in till mig. Imorse när hon vaknade sa hon "nu är jag precis som *storebror*!"

 

[Midsommarblomster]

Jag har en kompis som just nu valt det mest praktiska livet. Hon bor 5 min promenad från jobbet, barnen har mängder med kompisar i radhusen runtomkring och gångavstånd till skolan, de kan cykla till aktiviteter och promenera ner till centrum och äta middag på en kvart. Men huset är trångt och de har bara en uteplats. Hon bor så nu just för barnens skull och för enkelheten, men lär sannolikt flytta till en gård eller liknande när hennes barn är större.

Jag är ju uppvuxen på landet och trivs inte med för mycket människor omkring mig men även jag svär över lera, mörker, snövallar och möss

Vi bor också sådär praktiskt med förskolan, framtida skolan, mataffär och busstation inom 5 minuters radie. Perfekt för barnen, vi bor ju också därmed mitt i navet där alla vänner antingen också bor eller i varje fall rör sig några gånger om dagen. Den enda nackdelen är väl att vi har ca 50 minuter till jobbet. Det är ju vanligt som Stockholmare men ändå trist. Själv kan jag åtminstone jobba hemma två dagar i veckan, vilket underlättar.

Det är ju nåt hur man än bor! På vinterhalvåret tycker jag att vi bor perfekt, men på sommarhalvåret får man stå ut med att grannbarnen hoppar studsmatta och tjuter mitt i middagen, prata med grannarna över häcken i tid och otid och höra vägen hela tiden. Så lite beroende på vilken månad på året du frågar mig så får du olika svar på drömboendet

 

[FeatherCloud]

Vi bor också sådär praktiskt med förskolan, framtida skolan, mataffär och busstation inom 5 minuters radie. Perfekt för barnen, vi bor ju också därmed mitt i navet där alla vänner antingen också bor eller i varje fall rör sig några gånger om dagen. Den enda nackdelen är väl att vi har ca 50 minuter till jobbet. Det är ju vanligt som Stockholmare men ändå trist. Själv kan jag åtminstone jobba hemma två dagar i veckan, vilket underlättar.

Det är ju nåt hur man än bor! På vinterhalvåret tycker jag att vi bor perfekt, men på sommarhalvåret får man stå ut med att grannbarnen hoppar studsmatta och tjuter mitt i middagen, prata med grannarna över häcken i tid och otid och höra vägen hela tiden. Så lite beroende på vilken månad på året du frågar mig så får du olika svar på drömboendet

Verkligen! Jag är så less på mitt hus om vintrarna och sen kommer april och då förlåter jag det för allt

 

[Midsommarblomster]

Såg precis ett klipp i sociala medier om att huset kommer bli tomt på barn en dag, och den dagen kommer man ha gjort vad som helst för att få ett ögonblick till av tiden nu. Det fick mig att tänka på paret vi träffade på väg till förskolan igår. Dottern cyklade och sonen sparkade sig fram på en sparkcykel. De var som vanligt en bit framför oss och busade med varandra. Full fart. Jag ropade efter dem att de måste vänta, att de inte bara kan cykla iväg så långt från oss. Då gick det förbi ett par i pensionärsåldern och mannen gick mot oss för att säga något. Jag tänkte att nej, är det surgubben på hörnet nu? Jag har inte träffat honom så jag vet inte hur han ser ut, och vi var bara några tomter bort. ”Vilka härliga barn! Det gjorde mig glad!” säger han och jag hinner haspla ur mig ett försynt ”Tack!” innan vi går förbi varandra. Kan inte låta bli att tänka på att han kanske har barn, som förmodligen är vuxna i så fall. Jag tänker på alla med vuxna barn som man får dom där blickarna från ibland, vid busstationen eller i affären. ”Mina är stora nu.” Så vet man att en dag är det vi

 

[julgrisen]

Vi bor också sådär praktiskt med förskolan, framtida skolan, mataffär och busstation inom 5 minuters radie. Perfekt för barnen, vi bor ju också därmed mitt i navet där alla vänner antingen också bor eller i varje fall rör sig några gånger om dagen. Den enda nackdelen är väl att vi har ca 50 minuter till jobbet. Det är ju vanligt som Stockholmare men ändå trist. Själv kan jag åtminstone jobba hemma två dagar i veckan, vilket underlättar.

Det är ju nåt hur man än bor! På vinterhalvåret tycker jag att vi bor perfekt, men på sommarhalvåret får man stå ut med att grannbarnen hoppar studsmatta och tjuter mitt i middagen, prata med grannarna över häcken i tid och otid och höra vägen hela tiden. Så lite beroende på vilken månad på året du frågar mig så får du olika svar på drömboendet

Haha, vi har exakt samma! Så enkelt att bo nära skola och förskola och med grannbarn att leka med på vägen hem på en lekplats, men på sommaren längtar vi bara till en stor trädgård långt från människor . Jag är uppvuxen i ett villaområde så jag uppskattar ändå att ha grannar men gärna på lite mer behörigt avstånd än vad vi har nu med 400 kvadratmeter tomt och en samfällighet med gemensamma grönområden och lekplats osv. Min sambo är uppvuxen långt ut på landet och vill helst inte ens se en granne .

 

[Nordthor]

Just nu undrar jag om det är någon som SKÄMTAR!!! med mig . Sonen gick första dagen på föris igår, NU kom meddelandet om att det går magsjuka. Hur är det ens möjligt?! Vad är det för jävla dunder-mutant-magsjuka som håller på året runt? Det har ju spytts och skitits hela sommaren på mitt jobb också! Vilar inte magsjukan?! Kan den inte bara hålla sig till januari och februari typ?

 

[Mirre]

Jahap, hösten är här och därmed även förkylningar. 7 åring och 18 åring är hemma sjuka.

 

[turbofling]

Vi har 1,5 v kvar på sommarlovet och jag börjar känna mig redo för skolstart, så läste jag senaste två inläggen och ångrade mig.

 

[Midsommarblomster]

Just nu undrar jag om det är någon som SKÄMTAR!!! med mig . Sonen gick första dagen på föris igår, NU kom meddelandet om att det går magsjuka. Hur är det ens möjligt?! Vad är det för jävla dunder-mutant-magsjuka som håller på året runt? Det har ju spytts och skitits hela sommaren på mitt jobb också! Vilar inte magsjukan?! Kan den inte bara hålla sig till januari och februari typ?

Japp! Nu ringde de från föris här också..