Värdet av en "plan B" vid div. kriser (utbruten från Min man var otrogen)

[JohannaB]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

 

[Askur2017]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Jag håller med dig. Vi vill maxa livet med barnen här och nu, snart är de stora och iväg på egna äventyr.

Vi sparar en del till barnen och oss själva, men det vi sparar till oss är definitivt inte pengar som ska täcka kostnader vid en skilsmässa. Vi vill resa, ev byta upp oss i boende i större stad med mera. Jag drömmer hellre om lyckliga stunder tillsammans resten av våra liv, än mörkar ner allt med ”Om vi är otrogna/kärleken tar slut”-profetior.

 

[Bulldoozer]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Ja, jag vet många som jobbat, sparat och gnetat och tänkt att när de väl gått i pension ska de resa eller göra saker ihop med partnern. Sen har de inte hunnit dit innan de eller partnern drabbats av nåt/fallit ifrån och allt som skjutits upp blir ogjort.

Har man möjlighet tror jag det viktigt att leva här och nu också för man vet inte vad framtiden bär med sig. Nåt jag lärt mig är att oavsett hur bra man planerat så är det svårt att förutse allt och ha backup planer för allt utan när det kommer får man justera det så man får ihop det på nåt sätt ändå.

Jag har vare sig nån plan A, B eller C för att maken ska dra efter 21 år utan lever här och nu. Däremot skulle det inträffa så vet jag också att jag klarar mig själv och kommer hitta lösningar för att gå vidare. Jag har vuxet barn och är flyttbar, har körkort och har ett yrke som det alltid finns jobb i. Däremot har jag ingen lösning direkt om maken drar och jag blir icke arbetsför genom olycka eller annat på lång sikt för jag vet faktiskt inte vilka utmaningar det skulle innebära och det beroro ju på. Får man stroke och blir halvsidesförlamad? Eller ryggskada och tappar förmågan att gå? Smittad av nåt (finns alltid en liten risk i vårdnära kontakt)? osv osv..

Det ju liksom svårt att göra upp planer för allt och oftast upptäcker man helt andra utmaningar än man kunnat föreställa sig när man väl är i situationen.

 

[grodan21]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Jag har märkt hur snål jag kan bli mot mig själv. Har tänkt på att jag borde göra mer roliga saker. Men livet kan svänga fort, trode jag hade ett säkert jobb, men tydligen inte. Nu är jag glad att vara billig i drift.

 

[Red_Chili]

Jag står med i bostadsköer som är gratis. Även en på en ort som jag inte "vill" flytta till, men om allt skiter sig kan jag säkert få någon typ av jobb där och då har jag massvis av ködagar att ta av. Sparar pengar i den mån jag kan men försöker framförallt att inte lämna över någon kunskap eller dela något av värde med annat.

Redan när jag flyttade ihop med sambon så bestämde jag mig för att göra så att det blir så enkelt som möjligt att lämna ifall det behövs. Nu när jag håller på och planerar för att tömma det sista av mina prylar ur vårt tidigare gemensamma boende så är jag väldigt glad för det. Jag har inte förlorat något ekonomiskt på att vara sambo eller att lämna honom. Hoppas innerligt på att alltid kunna fortsätta göra på det sättet, just att hålla mig hyfsat oberoende av andra.

 

[Unafraid]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Fast man behöver inte dra det till extremer? Bara för att jag har ett rejält sparande "ifall att" så betyder det inte att jag lever här och nu. Jag spenderar gärna pengar på resturang och resor men nöjer mig med min billiga bil. Jag skulle absolut kunna köpa en fin Volvo för en halv miljon men dom pengarna gör mer för mig om de får ligga i fonder.

 

[Palermo]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Jag tänker i stort sett att samhället står för plan B.

Plan a är att vara frisk. Plan b är att söka vård vid behov.

Plan a är att jobba och tjäna pengar. Plan b är sjukskrivning eller akassa.

Plan a är att bo där jag bor ihop med min sambo. Plan b är väl att byta bort vår stora lägenhet mot två mindre.

Ingen av de planerna räddar mig från känslomässigt kaos om något jobbigt händer, men det tror jag inte heller är möjligt.

Att "planera" mer än så här för kriser känns orimligt. (Jag har såklart hemförsäkring och sånt.)

 

[Nordthor]

Jag har alltid varit en orolig själ (och bra på att måla upp skräckscenarion om framtiden). Har hanterat detta genom att alltid ha någon typ av B-plan för det som orar mig , det ger mig ett lugn (både privat och i jobbet). Tycker även att det är nyttigt att tänka igenom saker som kan hända, så är det inte så långt från tanke till handling om det händer (gäller framför allt i mitt jobb). När det gäller ekonomi har jag och sambon inte gemensam. Jag tycker att det är viktigt att mina pengar är mina även om jag givetvis stöttar honom ekonomiskt om han behöver och vice versa. Sitter dock inte bara och planerar inför hur jag ska klara mig i framtiden. Lever även I nuet och njuter av livet.

 

[vemsomhelst123]

Det beror ju helt på vad man har skaffat sig för utgifter, men jag tror att framför allt kvinnor är extra bra på att liksom ge upp allting och sätta sig i en hyreslägenhet utan bil och gör livet svårare för sig själva. Jag vet tyvärr många kvinnor som gett bort sin del i hus tex för att mannen har råd att bo kvar och för att barnen ska ha sin trygga punkt kvar, men mannen har efter något år träffat någon ny, sålt huset med stor vinst och gått vidare som att ingenting hänt, medan kvinnan sitter kvar i sin hyreslägenhet och ångrar att hon inte tog allt hon kunde.

Sen måste man se livet för vad det är. Nä, livet ska inte bli upp och ned vänt bara för att en partner försvinner. Det handlar ju också vad man koncentrerar sig på. Ens jobb är oftast kvar, barnens skola är oftast kvar, ens vänner är oftast kvar osv. Och här måste vi alla bli bättre att planera och faktiskt ha en plan B. Vad händer om man blir lämnad? Vad händer om ens partner dör? Måste man gå från hus och hem, säga upp sig från jobbet och flytta långt bort har man nog inte planerat så bra.

Allt blir ju lite krångligare när det tex är barn involverade. Jag har absolut så jag kan fixa boende och klara mig själv om vi går isär. Däremot kanske jag inte vill lägga så mycket pengar som det skulle kosta att bo kvar med nuvarande standard/läge, och det skulle kännas jobbigt att behöva börja pendla för att tex lämna på skola/hos kompisar. Mitt liv här är ju också baserat på vårat liv här, skulle vi gå isär vet jag inte om jag hade velat bo kvar i samma stad ens en gång utan sökt mig ”hemåt”. Det är ju otroligt mycket enklare att ha en snabb plan B om man inte har en annan vuxens persons plan B att ta hänsyn till också i minst 12-13 år framåt.

 

[Blyger]

Jag håller med dig. Vi vill maxa livet med barnen här och nu, snart är de stora och iväg på egna äventyr.

Vi sparar en del till barnen och oss själva, men det vi sparar till oss är definitivt inte pengar som ska täcka kostnader vid en skilsmässa. Vi vill resa, ev byta upp oss i boende i större stad med mera. Jag drömmer hellre om lyckliga stunder tillsammans resten av våra liv, än mörkar ner allt med ”Om vi är otrogna/kärleken tar slut”-profetior.

Innan vi fick barn hade jag livet planerat så att det skulle gå att leva på en lön, dvs inte ha för höga fasta kostnader.

Men efter barn(en) så har vi flyttat till gård mm och det hade varit orimligt att leva så "snålt" (storlek på bostad osv är ju större nu och behovet större) för oss/mig.

Vi sparar till barnen, till renoveringar och liknande men det finns inget stort fuck you-kapital, dessutom är vi gifta så skulle ju behöva delas på två.

 

[Lingon]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Det känns inte begränsande att stå i kö hos det lokala kommunala bostadsbolaget. Om jag dör med en massa pengar på banken så är jag glad att min dotter får dem.

Om man tänker som i ditt exempel med stroken så kan man ju säga att det inte är någon mening att köpa häst idag för imorgon kan jag vara död.

 

[Hermelin]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Å andra sidan är det just för extrema händelser som man behöver en plan B. Att bilen behöver till verkstan är ingen sådan händelse.

Men att ha en plan för att det extrema händer kan ge en trygghet. Jag upplever inte det som begränsande. Det är långt från alla som både kan spara för semestrar, bilreparationer och en plan B. Men man kan stå i bostadskö, skrivit testamenten, teckna en livförsäkring, hålla kontakt med sina gamla vänner och en mängd andra saker som inte kräver så mycket resurs. Jag litar till 100% på personen som jag delar livet med. Men saker händer.

 

[Sol]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Det beror väl på. Jag står i flera bostadsköer (varav endast en kostar pengar) och lägger undan pengar till mig själv varje månad. Det är inte begränsande att stå i bostadsköer, det är en väldigt lite insats. Att jag lägger undan pengar innebär inte heller att jag äter nudlar och låter bli att leva här och nu. Just nu har jag väldigt goda förutsättningar att lägga undan en bra summa varje månad. Vi har dessutom ett gemensamt sparkonto. Så har det inte alltid varit. Därför är det en trygghet att planera lite nu ifall läget av någon anledning skulle förändras. Det skulle räcka med att min partner blir sjukskriven en längre tid för att ekonomin skulle få en ordentlig smäll. Det är varken extremt eller särskilt osannolikt. Åtgärderna jag vidtar påverkar inte heller min vardag negativt på något sätt.

 

[Palermo]

Det beror väl på. Jag står i flera bostadsköer (varav endast en kostar pengar) och lägger undan pengar till mig själv varje månad. Det är inte begränsande att stå i bostadsköer, det är en väldigt lite insats. Att jag lägger undan pengar innebär inte heller att jag äter nudlar och låter bli att leva här och nu. Just nu har jag väldigt goda förutsättningar att lägga undan en bra summa varje månad. Vi har dessutom ett gemensamt sparkonto. Så har det inte alltid varit. Därför är det en trygghet att planera lite nu ifall läget av någon anledning skulle förändras. Det skulle räcka med att min partner blir sjukskriven en längre tid för att ekonomin skulle få en ordentlig smäll. Det är varken extremt eller särskilt osannolikt. Åtgärderna jag vidtar påverkar inte heller min vardag negativt på något sätt.

Kom just på att jag också står i bostadskö. Fast det är inte plan b. Det är för att kunna välja en bra lägenhet när jag vill flytta, vilket det ju ändå är vanligt att man vill någon gång. Men jag räknar nog det till att det finns ett samhälle som oftast räddar mig. Det är inte en plan b i mer personlig mening än så. Ungefär samma nivå som akassan och hemförsäkringen, men nästan helt gratis.

Jag tror inte att det oftast är att det existerar sjukvård och akassa folk som pratar om vikten av att ha en plan b menar. Jag tänker mer som @JohannaB där. Det låter som att plan b hos vissa tar rätt stor plats i livet.

 

[Askur2017]

Jag tror det är ganska stor skillnad i vad man anser sig behöva ta höjd för i ”saker händer” och vad som är att ha trygghet.

För mig är min trygghet just att vi är två. Därmed känner jag inte att jag behöver en plan b på det sätt en del i tråden förespråkar. Våra gemensamma inkomster räcker gott och väl till oförutsedda utgifter och vårt gemensamma sparande finns till för att uppfylla gemensamma drömmar i framtiden. Tack vare detta sover jag gott på natten och känner mig hur trygg och pepp på framtiden som helst.

Skulle vi istället bygga varsitt ”tänk om vi går isär-konto”, eller ha hela bohaget uppkategoriserat i ”mitt och ditt” hade jag definitivt känt mig mer orolig och osäker.

Sen har vi försäkringar som går in i händelse av dödsfall/sjukdom, det är ju skönt förstås!

 

[Tantan]

Jag står i bostadskö, men när skiten träffade fläkten hjälpte inte det. Min plan b blev mina föräldrar som kunde stötta ekonomiskt. Utan dem vet jag inte vad som hänt.

 

[Islandshästryttare]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Att stå i bostadskö är inte begränsande för mig personligen. Sparar normalt varje månad men använder också en del av de pengarna för resor, för mina intressen o.s-v försöker ha en lagom summa på sparkontot motsvarande tre månadslöner för att ha om jag behöver. Utöver det spenderar jag pengarna. Är kul att kunna sticka iväg på en spontan wekeendresa om jag vill. Just nu försöker jag dock ha en lite större summa på sparkontot för att jag skriver manus till en bok och vill köpa en lektörsläsning av det nästa sommar vilket nog går på runt 15000 kronor.

Har utöver det pengar i aktier och fonder för att ha lite extra när jag går i pension men inga gigantiska summor.

 

[Fd Diabetikern]

Jag har ingen plan B mer än att jag har skrivit samboavtal och vi är nogranna med uppdelning.

Aldrig stått i bostadskö och tänker inte börja nu heller

klarat mig rätt bra ändå trots inte den bästa lönen , allvarligt sjukskriven i omgångar (och länge) . sambo som dog knall och fall INNAN vi skrivit avtal, testamente mm

Inte i något av mina förhållanden har jag tänkt att bäst att ha en plan B IFALL vi går isär. Den dagen den sorgen

Orkar inte tänka alltför långt framåt. Jag sparar men lever här och nu

 

[Araminta]

Jag har privilegiet av att dels ha förutsättningar (ekonomiskt, mentalt, fysiskt, socialt) att skapa och upprätthålla ett eget skyddsnät, dels att ännu inte behövt använda mig av det. Jag har sedvanliga försäkringar, står själv på mitt bostadskontrakt, fuck off-pengar finns, har fast jobb och kontaktnät med kapacitet att dämpa fallet.

Inget av ovanstående är införskaffat för eller öronmärkt med "krisplan" (sparpengarna används där de behövs, jag var själv när jag skaffade bostaden, familjen är jag född in i) men när de nu finns där så har jag en krismedvetenhet kring dem. Flera av resurserna är också förbrukningsvaror: två allvarliga kriser i tät följd hade sannolikt varit förödande.

 

[karamelldrottningen]

Jag skulle rent krasst kunna få en hyreslägenhet i Stockholms innerstad om jag ville i och med lång tid i bostadskö. Möjligen de skulle neka pga låg inkomst. Det är möjligt.
Alternativet sälja av fastigheten och köpa mig en lägenhet.
Men tycker inte detta riktigt hör till någon plan B?
Snarare ett privilegium att möjligheten finns.
Men man kan ju må dåligt av andra orsaker. Bli sjuk exempelvis och vad hjälper då ens plan B?
Plan C eller D eller vad 17 är väl att aldrig någonsin gifta sig så man slipper skilja sig?
Vid naturkatastrofer hjälper dessutom inte ens plan Ö. Det kommer ändå inte hjälpa