Värdet av en "plan B" vid div. kriser (utbruten från Min man var otrogen)

[Rumpnissen]

Jag har ingen plan B i den bemärkelsen. Kanske för att jag inte behöver en, sådan tur har jag.

Vi har pratat igenom hur vi skulle dela på fastigheterna om vi går isär. Vi har två boenden så det är bara att dela på dem. Det ena är min enskilda egendom och det andra äger vi ihop, så jag har bästa sitsen där.
Det finns en del pengar på banken om det behövs. Inga fantasisummor, men en del i alla fall.
Vi äger varsin bil.
Jag har jobb i en väldigt trygg bransch och en utbildning som gör mig mycket attraktiv på arbetsmarknaden.
Jag har stått i bostadskö ganska många år men det är för ungarnas skull och inte min egen.

Båda min föräldrar är i livet, har hälsan och goda ekonomiska förutsättningar och de skulle rädda mig ur vilken skitsituation jag än kan tänkas hamna i, det minskar nog behovet av att ha så mycket mer plan.

 

[Otherside]

Tycker ni inte att det blir ganska begränsande att inte kunna göra saker NU för vad som skulle kunna hända i framtiden?

För att dra ett extremt exempel:
Om jag får en stroke och blir en grönsak så är det ju väldigt dumt att jag sparat pengar på ett konto som jag aldrig kommer kunna använda och vad sjutton ska jag då med mitt hus och mina hästar till?

Mindre extremt exempel är väl att ha ett gemensamt sparkonto med sambon. Om hen blir en idiot och sticker så skulle hen kunna tömma kontot (liksom jag skulle kunna göra det). Men det är ju orimligt att inte lita på den person man valt att dela sitt liv med också?

Att försöka ha en buffert för att kunna ställa om sitt liv om inkomst eller utgifter förändras är väl inget konstigt. Det förstår jag. Men att planera för att extrema händelser inträffar känns ganska begränsande tycker jag?

Jag tänker också så - men så har jag ett ganska vattentätt jobb av speciell sort, och har svårt att se att jag ska hamna i knipa vid en separation - det är snarare min partner som kan få det besvärligt.....

Jag antar att man får göra nåt slags mellanting - lägga undan till buffert men bara så mycket som känns ok. Det ska ju inte inverka på ens nuvarande livskvalitet.

Samtidigt läser jag ideligen, här ibland men framförallt på olika forum (Economista på fb inte minst) om den sk Kvinnofällan. Kvinnor som lagt ner tid och liv på hem och barn medan mannen jobbat och därmed fått sin pension säkrad. Osv. Kvinnor som sitter fast, då de inte har råd att lämna. Svårast om man har barn, som kanske inte fungerar i en liten etta med mamma. Sånt. Detta kan man givetvis säkra upp på andra vis också, men ibland funkar det inte. Och oftast är det kvinnan som blir lidande.

Så jag skulle rekommendera ett sparande - som är ens eget personliga!!! Som partner inte kan få tillgång till!! - men inte mer per månad än att det känns ok.

 

[Enya]

Jag överlevde makens död, hur det gick till vet jag inte men jag tog mig igenom det, med nöd och näppe. Det lärde mig att en plan B är bra att ha. Och det lärde mig att en plan B är värdelös, vad som helst kan hända så i dag är bra att leva. Det är lite båda så att säga. Jag skulle vilja leva utan plan A eller B eller vad man nu ens kallar det. Helt utan någon människa i min närhet, eller djur, för med det medföljer ju ändå visst planerande. Jag skulle vilja leva för i dag, varje dag, för i dag. Bara så. Helt utan någon plan för i morgon.

 

[gul_zebra]

Har ni pratat om de bitarna och han vill inte låta dig ärva (eller deläga), eller har ni inte diskuterat vad som händer med din situation när han faller ifrån?

Vi har varit rörande överens sen start. Jag vill inte ärva huset och jag vill inte köpa in mig i det ens om jag kunnat. Min inkomst är för låg för att betala räkningarna om jag skulle bli själv här så jag flyttar så fort som möjligt till en hyresrätt i det läget. Vi ska dock ordna papper på att jag har lite tid på mig om han skulle dö eller så. Huset ska ärvas av hans söner om det inte säljs innan.

Skulle det en vacker dag bli giftermål så propsar jag på äktenskapsförord för att slippa krångla med ett ärvt hus jag inte vill ha

 

[Inte_Ung]

Min plan B är att jag står i bostadskö. That's it. Och just nu hjälper inte det heller då jag har för lite poäng, så det är bara att hoppas att inget händer innan poängen ökat.

Jag är förtidspensionär, hade en fin hyrestvåa men träffade kärleken i en tjugo år äldre man med hus. Givetvis flyttade jag in och inte tvärtom, jag varken deläger eller ärver huset och att han är tjugo år äldre innebär just en stor risk att jag blir stående på bar backe om/när något händer honom. Samtidigt är jag väldigt oattraktiv på bostadsmarknaden pga låg inkomst även för allmännyttan så det blir ett problem i sig självt. Men... Jag har liksom inte möjlighet att ha mer plan B än så, och jag tänker inte låta det hindra mig från att leva mitt liv.

En livförsäkring på din partner med dig som förmånstagare då?
Det skulle ju kunna ge dig insatsen till en lägenhet om något skulle hända.

 

[karamelldrottningen]

En livförsäkring på din partner med dig som förmånstagare då?
Det skulle ju kunna ge dig insatsen till en lägenhet om något skulle hända.

Måste man inte vara gifta då?

 

[Thaliaste]

Jag tänker också så - men så har jag ett ganska vattentätt jobb av speciell sort, och har svårt att se att jag ska hamna i knipa vid en separation - det är snarare min partner som kan få det besvärligt.....

Jag antar att man får göra nåt slags mellanting - lägga undan till buffert men bara så mycket som känns ok. Det ska ju inte inverka på ens nuvarande livskvalitet.

Samtidigt läser jag ideligen, här ibland men framförallt på olika forum (Economista på fb inte minst) om den sk Kvinnofällan. Kvinnor som lagt ner tid och liv på hem och barn medan mannen jobbat och därmed fått sin pension säkrad. Osv. Kvinnor som sitter fast, då de inte har råd att lämna. Svårast om man har barn, som kanske inte fungerar i en liten etta med mamma. Sånt. Detta kan man givetvis säkra upp på andra vis också, men ibland funkar det inte. Och oftast är det kvinnan som blir lidande.

Så jag skulle rekommendera ett sparande - som är ens eget personliga!!! Som partner inte kan få tillgång till!! - men inte mer per månad än att det känns ok.

Jag tycker att man väljer hur mycket man vill spara nu själv, men också att man får stå för det valet även senare i livet. Det blir ju konstigt att klaga på att man inte har råd med något extra som pensionär, om man nu under arbetslivet väljer att inte spara för att man inte vill spara till senare.

Själv påverkar mitt sparande nu absolut min "livskvalitet", lite beroende på vad man lägger i det ordet. Jag lever ett gott liv, men jag avstår saker jag annars kunde unnat mig om jag hade valt att leva upp hela min månadsinkomst varje månad. Det gör jag för att jag vill kunna leva gott även när jag har en lägre inkomst senare i livet.

 

[Mia_R]

Måste man inte vara gifta då?

Nej. Du väljer själv vem du vill ha som förmånstagare.

 

[gul_zebra]

En livförsäkring på din partner med dig som förmånstagare då?
Det skulle ju kunna ge dig insatsen till en lägenhet om något skulle hända.

Jag är inte helt säker på rimligheten i att vara förmånstagare i det läget. Han har ändå två barn menar jag, varav ett med funktionsnedsättningar.

Vi har däremot haft lösa diskussioner om ifall hälsa eller ekonomi gör att vi får flytta till lägenhet, att då flytta till en hyresrätt som jag kan bo kvar i istället för bostadsrätt som han varit inne på först. Men det lär dröja ett antal år till dess hoppas jag

 

[Libbsticka]

Min plan B är helt fokuserad på att säkra upp barnens och makens liv om jag dör. Dvs livförsäkring, se till att pensionen delas ur till efterlevande och att ha en försäkring på pensionen så att den delas ut i 25 år till man och barn. Min man har också försäkringar som tryggar mig ekonomiskt om han dör. Givetvis försäkringar för sjukdom och arbetslöshet.


Står i bostadsköer men skulle använda upp de poängen utan att tveka om familjen vill flytta. Mitt sparande och strävan i karriären gör jag inte för att klara mig själv vad skilsmässa utan för att familjen ska ha det bra.

Visst är det en risk att vi går skilda vägar men det skulle kännas märkligt att gå runt och planera för en väg ut när jag är investerad i förhållandet. Skulle det bli skilsmässa löser jag det då. Så länge man jobbar och tjänar pengar löser det mesta sig. Tanken på att jag skulle dö och lämna familjen ekonomiskt i sticket skrämmer mig mer.

 

[nullo-modo]

Jag betalar till a-kassa och kan även i några år till välja att börja plugga då jag har massa med csn dagar.

 

[Inte_Ung]

Jag är inte helt säker på rimligheten i att vara förmånstagare i det läget. Han har ändå två barn menar jag, varav ett med funktionsnedsättningar.

Barnen är väl lämpligtvis förmånstagare till några andra livförsäkringar.
Ni kan ha en extra livförsäkring till dig som skydd om det värsta skulle hända.
Det tar ju inget från barnen.

 

[Inte_Ung]

Så länge man jobbar och tjänar pengar löser det mesta sig. Tanken på att jag skulle dö och lämna familjen ekonomiskt i sticket skrämmer mig mer.

Så tänker jag också.
Så länge som jag är någorlunda arbetsför så löser jag situationen på något sätt.
Men det är om allt går åt skogen som de plan B och C som jag gör nu behövs.

 

[Sigma]

Jag har alltid haft som utgångspunkt att kunna klara mig själv, allt i från att ha utbildning, fast anställning, jag bränner inga broar när jag byter jobb men vill kunna säga ifrån och byta om det inte passar mig, har inga fasta utgifter jag inte skulle klara som ensamstående och även ett tag under en längre sjukskrivning. Jag har inga stora lån och tänker mig noga för om jag behöver ta ett nytt tex vid köp av bil.
Jag har ingen ekonomisk hjälp från min familj så det har känts som ett måste för mig även om jag lever i en relation nu som känns bra har jag tidigare behövt ta mig ut.
Jag sparar för egen del och extra till pension men känner inte att jag är snål eller inte lever livet. Jag reser mycket, äter ute ibland, går på kulturevenemang och kan unna mig det jag vill men är inte extravagant.
Jag står i bostadsköer men har undanlagt så jag kan köpa något mindre vid behov.
Jag oroas inte alls över att behöva leva enklare om jag blir ensamstående, och kan heller inte se att det kommer bli så illa, när man är själv bestämmer man ju själv, det löser sig.

 

[Tantan]

Jag tänker också så - men så har jag ett ganska vattentätt jobb av speciell sort, och har svårt att se att jag ska hamna i knipa vid en separation - det är snarare min partner som kan få det besvärligt.....

Jag antar att man får göra nåt slags mellanting - lägga undan till buffert men bara så mycket som känns ok. Det ska ju inte inverka på ens nuvarande livskvalitet.

Samtidigt läser jag ideligen, här ibland men framförallt på olika forum (Economista på fb inte minst) om den sk Kvinnofällan. Kvinnor som lagt ner tid och liv på hem och barn medan mannen jobbat och därmed fått sin pension säkrad. Osv. Kvinnor som sitter fast, då de inte har råd att lämna. Svårast om man har barn, som kanske inte fungerar i en liten etta med mamma. Sånt. Detta kan man givetvis säkra upp på andra vis också, men ibland funkar det inte. Och oftast är det kvinnan som blir lidande.

Så jag skulle rekommendera ett sparande - som är ens eget personliga!!! Som partner inte kan få tillgång till!! - men inte mer per månad än att det känns ok.

Jag hade bäst ekonomi, jobb, socialt nätverk och gick ur relationen med -1 miljon sett till vad som varit rättvist trots advokater mm.

 

[chiiliacanth]

Jag har delvis en plan B. Min största stöttepelare är nog mina föräldrar, som tur är ff är i livet! De har stöttat upp tidigare när det gått åt helvete ekonomiskt och mentalt.
Har en del pengar sparade men borde verkligen ha en större buffert, både för mina djur och mig. Jag har ett väldigt tryggt jobb men då jag vantrivs där känns det inte bra ändå, försöker ta mig till en annan trygg säker arbetsgivare där jag kan må bättre och tänka långsiktigt.
Är i en relation där jag är delvis i beroendeställning. Vilket stör mig. Det är något jag vill ändra till framtiden.

 

[Otherside]

Min plan B är helt fokuserad på att säkra upp barnens och makens liv om jag dör. Dvs livförsäkring, se till att pensionen delas ur till efterlevande och att ha en försäkring på pensionen så att den delas ut i 25 år till man och barn. Min man har också försäkringar som tryggar mig ekonomiskt om han dör. Givetvis försäkringar för sjukdom och arbetslöshet.


Står i bostadsköer men skulle använda upp de poängen utan att tveka om familjen vill flytta. Mitt sparande och strävan i karriären gör jag inte för att klara mig själv vad skilsmässa utan för att familjen ska ha det bra.

Visst är det en risk att vi går skilda vägar men det skulle kännas märkligt att gå runt och planera för en väg ut när jag är investerad i förhållandet. Skulle det bli skilsmässa löser jag det då. Så länge man jobbar och tjänar pengar löser det mesta sig. Tanken på att jag skulle dö och lämna familjen ekonomiskt i sticket skrämmer mig mer.

Det där med pensionen till efterlevande var intressant - hur går det till? Jag har hyfsat bra pension (fastän enbart allmän pension, har tyvärr inget annat) och ser gärna att min man och dotter får ta del av den om jag går bort. Hur går en sån försäkring till? Var tecknar man den?

 

[Mia_R]

Det där med pensionen till efterlevande var intressant - hur går det till? Jag har hyfsat bra pension (fastän enbart allmän pension, har tyvärr inget annat) och ser gärna att min man och dotter får ta del av den om jag går bort. Hur går en sån försäkring till? Var tecknar man den?

Du har väl efterlevandeskydd på din pension? Den brukar man aktivt behöva ta bort om man inte vill ha. Jag har tagit bort min så då får jag mer i pension istället.

 

[Libbsticka]

Jag gick in på min pension.se tror jag det är för att se till så att det finns efterlevandeskydd på pensionen. Där fanns det även ett erbjudande om att fär en låg summa, ca 25-30 kr/ månad betala ut min pension till efterlevande i 25 år

 

[Tantan]

Det där med pensionen till efterlevande var intressant - hur går det till? Jag har hyfsat bra pension (fastän enbart allmän pension, har tyvärr inget annat) och ser gärna att min man och dotter får ta del av den om jag går bort. Hur går en sån försäkring till? Var tecknar man den?

Kontakta ditt försäkringsbolag och/eller pensionsmyndigheten.
Man kan också lägga in att ens partner bara får utdelning om man levde ihop vid frånfället, annars tillfaller det barnen. Jag har också säkrat upp att om jag dör finns en annan person än barnens far som förvaltar deras tillgångar. Många glömmer att ändra sådant och sen tillfaller deras pengar expartnern vilket man kanske inte vill.