Värdet av en "plan B" vid div. kriser (utbruten från Min man var otrogen)

[Ramona]

Mycket av det du skriver är sant, men samtidigt kan livet visst bli helt upp och ner vänt. Om man nu går så långt som att gå isär är det inte alls säkert att man kan behålla allt man har nu på en inkomst. Det är nog få förunnat ändå?

Det beror ju helt på vad man har skaffat sig för utgifter, men jag tror att framför allt kvinnor är extra bra på att liksom ge upp allting och sätta sig i en hyreslägenhet utan bil och gör livet svårare för sig själva. Jag vet tyvärr många kvinnor som gett bort sin del i hus tex för att mannen har råd att bo kvar och för att barnen ska ha sin trygga punkt kvar, men mannen har efter något år träffat någon ny, sålt huset med stor vinst och gått vidare som att ingenting hänt, medan kvinnan sitter kvar i sin hyreslägenhet och ångrar att hon inte tog allt hon kunde.

Sen måste man se livet för vad det är. Nä, livet ska inte bli upp och ned vänt bara för att en partner försvinner. Det handlar ju också vad man koncentrerar sig på. Ens jobb är oftast kvar, barnens skola är oftast kvar, ens vänner är oftast kvar osv. Och här måste vi alla bli bättre att planera och faktiskt ha en plan B. Vad händer om man blir lämnad? Vad händer om ens partner dör? Måste man gå från hus och hem, säga upp sig från jobbet och flytta långt bort har man nog inte planerat så bra.

 

[Migo]

Det beror ju helt på vad man har skaffat sig för utgifter, men jag tror att framför allt kvinnor är extra bra på att liksom ge upp allting och sätta sig i en hyreslägenhet utan bil och gör livet svårare för sig själva. Jag vet tyvärr många kvinnor som gett bort sin del i hus tex för att mannen har råd att bo kvar och för att barnen ska ha sin trygga punkt kvar, men mannen har efter något år träffat någon ny, sålt huset med stor vinst och gått vidare som att ingenting hänt, medan kvinnan sitter kvar i sin hyreslägenhet och ångrar att hon inte tog allt hon kunde.

Sen måste man se livet för vad det är. Nä, livet ska inte bli upp och ned vänt bara för att en partner försvinner. Det handlar ju också vad man koncentrerar sig på. Ens jobb är oftast kvar, barnens skola är oftast kvar, ens vänner är oftast kvar osv. Och här måste vi alla bli bättre att planera och faktiskt ha en plan B. Vad händer om man blir lämnad? Vad händer om ens partner dör? Måste man gå från hus och hem, säga upp sig från jobbet och flytta långt bort har man nog inte planerat så bra.

"planerat dåligt".

Ganska priviligierad ståndpunkt får jag säga. Jag är för närvarande 100% sjukskriven på obestämd tid, hela sparkassan har gåt åt till att betala för kostnader knutna till mina hälsoproblem och jag har 2 månader kvar med sjukersättning. Vi hyr bostad på gården där vi jobbar. Om min partner bestämde sig för att sluta jobbet och lämna mig nu, skulle jag bli hemlös med mindre än en månadslön kvar på kontot när hyrestiden går ut, och inga materiella tillgångar att tala om.

"dåligt planerat" att bli sjuk.

Självklart ska man inte stanna i en relation av pliktkänslor. Men man kan heller inte alltid skuldbelägga folk för att de inte är 100% självbärande i alla avseenden i alla faser i livet.

 

[Ramona]

"planerat dåligt".

Ganska priviligierad ståndpunkt får jag säga.

Men vad är din plan B? Har du en sådan uttänkt så det inte blir chockartat och panik ifall det händer?
Det är inte dålig planering att bli sjukskriven, det är dålig planering att inte ha ett alternativ b och möjligtvis också ett alternativ c.

Att stå handfallen så livet blir helt upp och nedvänt och man i panik måste fixa och framför allt tänka ut grejer är ingen bra planering. Att ta beslut i hast och chock är sällan produktivt och de bästa besluten. Det blir mest bara nödlösningar och släcka bränder.

 

[Bulldoozer]

Men vad är din plan B? Har du en sådan uttänkt så det inte blir chockartat och panik ifall det händer?
Det är inte dålig planering att bli sjukskriven, det är dålig planering att inte ha ett alternativ b och möjligtvis också ett alternativ c.

Att stå handfallen så livet blir helt upp och nedvänt och man i panik måste fixa och framför allt tänka ut grejer är ingen bra planering. Att ta beslut i hast och chock är sällan produktivt och de bästa besluten. Det blir mest bara nödlösningar och släcka bränder.

Vaddå plan B?
Hur ska man lyckas ha en plan B om man inte är privilegierad nog att ha haft ett höginkomst jobb, arv eller liknande som kan täcka upp vid längre sjukskrivning (Jag har ingen aning om migos situation men många har svårt att ha ett sparande vid sidan av sitt jobb)?
Jag jobbar inom vården och enda anledningen att jag kan ha ett sparande är på grund av maken. De första 10 åren vi var ihop hade vi knappt så vi klarade räkningara och levde på makaroner och ketchup. Många av mina kollegor lever hand ur mun så att säga, när väl pensionen närmar sig så blir de fattigpensionärer. Att säga att de planerade dåligt är osjysst, när de var unga fanns ett vad man trodde tryggt pensionssystem.
Även fast jag har ett sparande så skulle jag snabbt blåsa igenom det vid en längre sjukskrivning..

 

[Ramona]

Vaddå plan B?
Hur ska man lyckas ha en plan B om man inte är privilegierad nog att ha haft ett höginkomst jobb, arv eller liknande som kan täcka upp vid längre sjukskrivning

Det handlar inte om att vara priviligierad eller att ha mycket pengar på något vis, det handlar om att vara förberedd. Någon typ av tanke behöver väl ändå finnas på vad man ska göra ifall man blir av med jobbet, huset brinner ner och man blir lämnad? Det är ju därför tex man har försäkringar, är med i a-kassan osv.

Någon kanske har som plan att flytta in hos sina föräldrar igen, andra hos någon vän, någon i husvagnen, någon kanske tänker att de kan ta ett live-in jobb i något stall och överleva ett år innan man tänkt vidare på vad man vill osv osv.

Har du ingen som helst plan vad som skulle hända ifall du blev singel, eller arbetslös eller vad det nu än må vara tycker jag att du ska fundera lite på det. Vad gör man om livet fallerar? Vad gör man om man blir lämnad? Vad gör man om ens partner dör? Vad gör man om huset brinner ner?

 

[Ramona]

Jag tror alldeles säkert att du kommer finna en plan B om du vill och behöver.
Men just NU är du i en chock fas på grund av något din make gjort, helt utan att du valt det eller borde ha förutsett det.

Tycker Ramonas inlägg är både oförskämda och på helt fel plats.

Det är ingenting du behöver fundera på just nu. Du behöver inte ta några beslut alls just nu. Du behöver bara ta dig igenom dagen.

Allting handlar i slutändan om kontroll. När man känner att man har kontroll på sitt liv blir allting mycket enklare och mycket tryggare. Man får tycka att jag är klumpig och oempatisk, men jag hävdar att jag inte är det utan snarare tvärtom försöker hjälpa till. För hur klarar man sig igenom dagen? Jo, man skapar kontroll över sin situation och det man kan påverka. Det är inte svårare än så. När man har kontroll på sitt eget liv och hur det ser ut så blir kriser och katastrofer betydligt enklare att hantera. Verktyget i att inte känna att världen raserar är att skapa kontroll. En del av ens liv raserar, men sällan hela livet och alla delar av det samtidigt.

 

[Inte_Ung]

Vaddå plan B?
Hur ska man lyckas ha en plan B om man inte är privilegierad nog att ha haft ett höginkomst jobb, arv eller liknande som kan täcka upp vid längre sjukskrivning (Jag har ingen aning om migos situation men många har svårt att ha ett sparande vid sidan av sitt jobb)?
Jag jobbar inom vården och enda anledningen att jag kan ha ett sparande är på grund av maken.

En plan B betyder inte med nödvändighet ett sparande.
Det kan vara en plan om hur man skall klara sig om livet faller ihop på något sätt.

Min plan C ( B vill jag inte redogöra för här) är en plats i bostadskön i områden där jag vill bo och att jag så småningom får utbetalning från min pension.
Det finns inget sparande med i den planen.

 

[Inte_Ung]

Det handlar inte om att vara priviligierad eller att ha mycket pengar på något vis, det handlar om att vara förberedd.

Det handlar också om att ha fantasi.
Så att man kan förutse vad som skulle kunna hända.
Och att sedan komma på bra lösningar för det på förhand.
Jag brukar tänka att en viss ångest och oro behövs för att initiera att ha en plan B och C.

 

[Inte_Ung]

Fast att prata om dålig planering EFTER att en sån här sak hänt är ju inte ett dugg hjälpsamt.

Det finns fortfarande gott om tid för att skaffa sig en plan.
Att fort skaffa sig en bra plan när livet gungar kan ge en enorm trygghet.

 

[Angel]

Jag är inte en sån som litar på att andra människor gör sånt som är bra för mig så självklart har jag ansvar att ha ett sätt att ta hand om mig själv om det skulle behövas. Har vänner som tycker att mitt synsätt är för cyniskt men för min del så finns det en trygghet i att ha extraförsäkring till min a-kassa, sjukförsäkring, ett boende som inte är dyrare än att jag skulle ha råd att bo här själv, flera alternativa inkomstkällor som skulle gå att skala upp, står i ungefär alla gratis bostadsköer som finns om jag skulle behöva flytta snabbt osv. Sen kan det förstås alltid hända oförutsedda saker som kraschar all planering men jag gillar att ha backup-planer för saker.

 

[Otherside]

Som kvinna (inte minst) i ett förhållande, säger man ju ofta att man ska ha ett Fuck-off-konto. Så man inte tvingas stanna kvar i ett förhållande enbart för att man inte skulle klara sig själv. Jag vet inte hur stort det kontot behöver vara, men några månaders överlevnad (hyra, tillfälligt hotell, etc) är nog ett minimum. Ett konto som då ska vara separat från den där bufferten man också "ska ha"... (Själv har jag ingetdera men ett jäkligt bra, tämligen vattentätt jobb inte minst, där jag nog har övertaget vid en separation).

 

[Unafraid]

Trådstarten blev lite märklig men det är såklart alltid bra att ha en plan. Jag har stått i bostadskö i det kommunala bolaget i 15+ år. Det är min plan D, jag hatar att bo i lägenhet, men om allt går åt skogen kommer jag få en som jag "vill" ha.

Jag har provat vara sjukskriven ett halvår på heltid och fk nekade ersättning. Jag tycker själv att jag hade rätt till den (utmattad) så det var en omöjlig sak att planera för, att bli sjuk och bli utan ersättning. Jag hade två hästar och ett väldigt litet sparande så enda möjligheten att klara mig var sambon i det läget.

Nu har det gått snart 10 år sen dess och jag har ett rejält sparande (inklusive arv). Jag har dessutom ett jobb (plus extrajobb) som betalar "mer än jag behöver" (billig i drift, har just nu inga djur, inga barn, inga lån förutom csn, billig bil med mera). Jag har helt enkelt haft det tufft, lärt mig av det och prioriterat sparande, skapat mitt eget skyddsnät. Jag har vänner som tjänar mindre än mig, har två barn, inte har varit ekonomiskt smart och som blivit ensamstående. Hon har ett helvete med att få ekonomin att gå ihop med vabb osv. Hon hade såklart haft det betydligt enklare som barnfri. Vissa val är dyrare än andra, tex att separera när man har små barn är ett bra exempel på det.

 

[Inte_Ung]

Jag blev sjuk under min studietid och det fick mig att planera för att alltid kunna klara mig oavsett vad som händer.
Det är en grundtrygghet som jag behöver för att kunna leva på det sätt som jag önskar.
Så när jag blev sjuk i covid -19 och fick post-covid, så klarade jag mig bra på egen hand utan sjukförsäkring.

 

[Mia_R]

Jag blev sjuk under min studietid och det fick mig att planera för att alltid kunna klara mig oavsett vad som händer.
Det är en grundtrygghet som jag behöver för att kunna leva på det sätt som jag önskar.
Så när jag blev sjuk i covid -19 och fick post-covid, så klarade jag mig bra på egen hand utan sjukförsäkring.

Fast du klarade dig ju inte på egen hand, du har en sambo som inte svek och lämnade dig i sticket.

 

[grodan21]

Jag borde antagligen försöka hita biligare boende, men vilken hyresvärd vill hyra ut till någon utan jobb?

 

[LadySara]

Jag hade ingen plan b när jag skilde mig tyvärr. Stod utan boende å skral inkomst. Fick bosätta mig på 20 kvm som +30 åring.

Idag har jag en plan b och en plan c. Trots att jag bor ensam. Önskade att nån sagt åt mig i yngre år att det kan skita sig ha en plan b.

 

[Habina]

Jag är inte en sån som litar på att andra människor gör sånt som är bra för mig så självklart har jag ansvar att ha ett sätt att ta hand om mig själv om det skulle behövas. Har vänner som tycker att mitt synsätt är för cyniskt men för min del så finns det en trygghet i att ha extraförsäkring till min a-kassa, sjukförsäkring, ett boende som inte är dyrare än att jag skulle ha råd att bo här själv, flera alternativa inkomstkällor som skulle gå att skala upp, står i ungefär alla gratis bostadsköer som finns om jag skulle behöva flytta snabbt osv. Sen kan det förstås alltid hända oförutsedda saker som kraschar all planering men jag gillar att ha backup-planer för saker.

Livet har lärt mig att de sk vännerna försvinner när jag inte mår bra och behöver hjälp. Glömmer aldrig när psykologen försökte få mig att bli bättre på att be om hjälp och mitt svar blev ”Jag ber om hjälp, men alla säger nej”.

Så jag har försökt att bygga upp en massa skyddsanordningar för att inte hamna där igen. Främst pengar, men inte ens pengar kan hjälpa i vissa situationer. Jag fasar för att bli gammal, finns ingen som kommer märka om jag blir illa behandlad av hemtjänst tex.

Min största oro för stunden är om jag skulle skada mig så jag inte kan åka till hästarna. Då måste jag anställa nån att fixa med dem, finns ingen som skulle ställa upp bara för att vara juste. Den läxan lärde jag mig när jag stod i ett stall och ställde upp jämt för andra och sen när jag behövde hjälp en ynka kväll var det ingen som ”hade lust” fast de var i stallet.

Så min tilltro till andra människors hjälpsamhet är noll och intet, vilket gör att jag behöver ha planer som gör att det ändå går att lösa själv.

 

[Lilla]

Fy tusan för brist på empati och förståelse eller försök till förståelse för andras liv och livsöden.

 

[LadyCovergirl]

Inte en chans att jag skulle välja att vara beroende av någon annan och därmed inte kunna lämna ett risigt förhållande.

När jag och dotterns pappa separerade var det ju väldigt skönt att kunna bo kvar, fortsätta ha hästar, fortsätta resa osv.
Mitt jobb är ytterst säkert men skulle det ändå skita sig så är ju steg ett att avveckla ponnyerna. Det är ju både reda pengar och minskade utgifter.
Har jag sen inte hästar så är jag i princip inte heller beroende av bil.

 

[Otherside]

Fy tusan för brist på empati och förståelse eller försök till förståelse för andras liv och livsöden.

Empati finns nog, men jag kan tänka mig att det är svfårt för de flesta att lägga undan så pass mycket pengar (om vi nu ska prata just pengar) så det finns tillgängligt som fuck-off och buffert. Många har bara precis så de klarar månadens utgifter. Så det är lätt att säga att man måste lägga undan. Jag själv skrev ju det nyss, men det är lättare sagt än gjort. Men väl värt att tänka på. En liten buffert är ju bättre än inget.