Varför vill folk ha en partner?

[Tuvstarr]

Jag är särbo, vilket passar mig perfekt.
Jag vill aldrig någonsin mer bli styrd av en partner, som har åsikter om hur jag lever i min vardag, och som har krav på att jag ska serva honom, eller ens behöva tänka på att mina val i vardagen ska passa ihop med hur någon annan vill ha det. Jag blir tokstressad av att ha sådana krav på mig, om det så ens gäller att bestämma vad vi ska äta till middag, eller känna outtalade krav om att tvätta någon annans kläder.

Särbon träffar jag så pass sällan, att det varje gång nästan känns som om vi dejtar, fastän vi varit ett par i många år.
Ändå utan den oron jag känner vid dejtande, att vara tvungen att lära känna någon ny och ta reda på om han är intresserad, och få det hela att passa in i mitt liv. Jag tycker det är ett förskräckligt besvär att träffa nya människor, och också oron med att ständigt halvt om halvt vara på jakt efter någon, om man nu vill ha sex ibland.
Kk passar mig inte heller, jag vill inte ha sex bara med någon, utan med någon jag tycker om.

Vänner har jag visserligen, men jag har alltid känt att jag är lågt nere på vänners prioiteringslista. Vänner är folk man träffar om man har tid, när allt annat i livet ger möjlighet till det. Medan en partner prioriteras, och är ens första val för umgänge. Kanske det är annorlunda om man har mycket nära vänner, men sådana har jag aldrig haft.

Men det är trevligt att veta om att man har någon som alltid gärna vill höra av en, fira högtider med, och göra något roligt med när man har tid, lust och ork. Jag behöver en massa egentid också, för att orka.

Så därför passar särbo mig perfekt. Däremot vet folk jag umgås med inte nödvändigtvis om min relationsstatus. På jobbet har det ibland skämtats om någon jag borde träffa, av folk som antar att jag är singel. Andra, som träffat oss t.ex. på en resa frågar var vi bor, och utgår från att vi bor ihop. Ingetdera stör mig, random folk behöver inte veta något om mitt liv, så jag svarar något flummigt, vad jag nu tycker passar just den gången.

 

[lil-sis]

Jag tänker att jag gärna har en ”egen” person men inte nödvändigtvis att vi behöver bo ihop.

 

[athena_arabians]

Så visst skapas det ett väldigt speciellt band när man lever ihop, ser varandra precis varje morgon och kväll, går igenom livets alla toppar och dalar tillsammans. Ser varandras värsta sidor och bästa sidor. Det är ju ofantligt mycket tid och energi som investeras i en sådan relation.

Fast nä. Det går att få en vardaglig intimitet även som särbos. Dock kräver det att en vill kommunicera sin vardag (samt ett billigt telefonabonnemang, bra mobiltäckning och ett headset ). Fysisk intimitet blir det givetvis inte på samma sätt.

 

[tuaphua]

Jag hade sedan jag var typ 15 år nästan alltid varit i en relation. När jag var något år över 30 och avslutade en relation ville jag veta att jag kunde vara själv och var det ett par år. Jag hade skitkul, dejtade mkt och lade en massa tid på jobb och att utbilda mig.
Men sen blev jag kär och ville vara i relation igen.

Min och sambons relation är väl lite speciell IOM att vi både bor och jobbar ihop. Vissa dagar jobbar vi varsitt håll. Och han är i DK en v i månaden ungefär. Perfekt för mig som också behöver mer egentid än han gör.

Jag uppskattar att vi delar vad vi känner/tänker, alla roliga äventyr vi gjort, han är mitt andra största fan av saker jag gör(pappa klart ohotad etta ), vi lär oss väldigt av varann på så många plan, vi blir inte uttråkade av varann(vilket vi kan bli av andra), han är den roligaste jag vet, vi hjälps åt med saker för att underlätta för den andra IOM att vi är bra på olika saker, han masserar min rygg eller hand typ varje kväll vi hamnar i TV-soffan IOM att jag blir lugn av det och inte känner min värk lika mkt.
Vi har främst liknande intressen och vill leva på samma vis. Det är fint att vi med olika förutsättningar kan planera och genomföra livsplaner tillsammans.
Efter så här många år så vet vi ju det mesta om varann. Och älskar varann för allt den är. Och tycker att livet och vi som personer blir bättre ihop. Jag älskar att vi fortfarande ofta bryter ihop av skratt så vi knappt kan andas!
Jag hade inte velat vara i en relation där saker inte klickar. Då är jag verkligen hellre själv.
Men när det klickar på så många plan är det fantastiskt att vara i en relation. Att dela så mycket med någon tycker jag är fint.

 

[Hippocampus]

Jag tycker inte tvåsamhet är så eftertraktat. För mig. Men vi är väl lärda att det ska vara så, annars är det konstigt. Man måste vilja vara två. Absolut inte en, absolut inte fler än två.
Jag är inte intresserad av att dela något hem. Jag behöver ensamtid och gillar att vara själv. Men jag är inte ensam, utan själv. Det är skillnad för mig.
Jag tror också många är två för att de vågar inte vara själva.

 

[Snubbelfot]

Jag kan bara svara för mig själv, och det finns ett par ganska konkreta orsaker till att jag gärna lever i par.
En är att jag tycker om att uppleva saker tillsammans. Delad glädje är dubbel glädje och det där. Inte bara spektakulära äventyr utan även vardag.
En annan är att jag tycker om att bolla tankar och funderingar, vända och vrida, diskutera.
Att det är enklare att dela på ansvaret för hushållet bidrar också. Förutsatt förstås att man faktiskt delar, och det gör vi rätt bra.
Sen tycker jag väldigt mycket om fysisk närhet. Inte bara sex och inte bara kk-ibland, utan närheten i att somna och vakna bredvid varandra, eller i att sitta nära varandra under filt i vardagsrumssoffan.

Jag tror(!) inte att mina upplevelser och preferenser har så mycket med norm eller samhällstryck att göra.

 

[Wille]

Jag tycker inte tvåsamhet är så eftertraktat. För mig. Men vi är väl lärda att det ska vara så, annars är det konstigt. Man måste vilja vara två. Absolut inte en, absolut inte fler än två.
Jag är inte intresserad av att dela något hem. Jag behöver ensamtid och gillar att vara själv. Men jag är inte ensam, utan själv. Det är skillnad för mig.
Jag tror också många är två för att de vågar inte vara själva.

Jag vågar vara själv och tror många andra vågar också. Men jag har börjat sakna tvåsamheten. Jag har haft en bild av hur jag vill ha det, men jag vet inte om den är rätt.

 

[Voeux]

Fast nä. Det går att få en vardaglig intimitet även som särbos. Dock kräver det att en vill kommunicera sin vardag (samt ett billigt telefonabonnemang, bra mobiltäckning och ett headset ). Fysisk intimitet blir det givetvis inte på samma sätt.

Menar givetvis inte att bo ihop är ett kriterium för den typen av partnerskap. Det ser ju olika ut. Men närheten kommer ju lite per automatik, på gott och ont, när man är i varandras space hela tiden

 

[Mineur]

Oj, svår fråga. Egentligen trivs jag väldigt bra i mitt eget sällskap, och ett tag var det inte alls säkert att jag skulle följa normen och flytta ihop (än mindre gifta mig) med någon. Sedan träffade jag min man och insåg att det är rätt trevligt att dela livet med någon ändå. Jag har aldrig känt mig styrd, instängd eller begränsad av min man så den biten kan jag inte alls relatera till. Det är inte tecken på en sund relation, i min åsikt.

Sedan är det ju naturligtvis så att ett förhållande bygger på givande och tagande, kompromisser och - viktigast av allt - ömsesidig respekt. Jag har full förståelse för de som föredrar särboskapet (eller singellivet, för all del), eftersom det bland mycket annat minskar antalet kompromisser som behöver göras rätt rejält, men för mig personligen uppvägs det av fördelarna med att ha någon fysiskt närvarande i min vardag. Någon som dansar till kaffemaskinen på morgonen och hjälper till att dra upp mitt humör de dagar jag känner mig nere. Någon som kan se när jag är ledsen eller upprörd, uppmuntra mig att prata om det istället för att stänga det inne, och sedan med sin humor få mig att börja gapskratta mitt i gråten. Någon som jag kan avbryta mitt i matlagningen och be om en kram, bara för att jag kände för det (mitt dagliga behov av kramar är ganska stort). Någon som rensar avloppet. Någon som tar initiativ till jobbiga eller roliga projekt som jag aldrig hade kommit igång med annars. Någon som inleder intressanta diskussioner om viktiga ämnen och ger mig perspektiv som jag aldrig hade tänkt på tidigare. Och så vidare...

För mig är det också väldigt viktigt att kunna känna att vi båda kan få egentid när vi behöver det, att vi inte sitter ihop. Där känns det för mig viktigt att vi har egna intressen utöver de vi delar, vänner på egna håll, och en helt öppen kommunikation om att vi faktiskt inte vill umgås med varandra precis hela tiden. Vi är också ganska bra på att vara "ensamma tillsammans" här hemma, att sitta var och en på sitt håll och pyssla utan att prata med varandra på flera timmar.

Gällande intressen tror jag att det kan vara bra att vara åtminstone något sånär lika i vad man tycker om att göra, även om det inte nödvändigtvis är exakt samma sak. Både min man och jag tycker till exempel om att vistas i naturen vilket vi får utlopp för tillsammans genom t.ex. vandringar, men även var för sig genom våra enskilda intressen (jag hästar, han surfing). Vi gillar båda att träna - men inte nödvändigtvis på samma sätt. Vi uppskattar bra mat och vin - men inte på precis samma sätt. Vi är intresserade av att resa - men inte alltid samma sorts resor. Jag tror att det är bra att vara tillräckligt lika, men inte för lika. Typ så.

 

[Takire]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Jag vill inte leva i tvåsamhet. Trots att jag tycker om andra människor, gärna sitter nära, kanske masserar varandra (hade massagekompisar rätt många år, saknar det). Jag är ingen ensamvarg men jag varken vill eller kan se ut någon person som ska vara den bästa, viktigaste, den som jag kan dela allt med. Jag har hellre mitt lilla gäng av nära vänner, även om de har/skulle bli tillsammans med partners som går före mig.

Så egentligen inget svar på din fråga, tänkte bara lite.

Det är tur jag har hund i alla fall, gillar den typen av närhet och kärlek t

 

[Sirap]

Jag älskar att vara ensamstående och vill absolut inte ha någon partner! Men det känns som om folk inte riktigt tror en när man säger det??

 

[Bison]

För att mitt liv blir mycket bättre och roligare med min sambo

 

[SiZo]

Jag har inga problem med att vara singel och ensam. Jag trivs bra i mitt eget sällskap.

Men jag har trots det en partner just nu. Det bästa han vet är att höra mig skratta. Även nu när han går runt lite molloken med feber och corona så har han fått mig att skratta rakt ut flera gånger under dagen.

Med honom är livet för det mesta 100% bättre än utan honom.

Han hjälper mig med mycket i livet, få perspektiv på saker, komma igång och han ställer alltid upp för mig om han kan och har möjlighet. Han är min motsats i mycket, något som jag tycker är jättebra. När jag bara vill starta och göra så är han lugn och metodisk så tillsammans får vi det bästa av båda världar. Även om jag står bredvid och studsar när han försöker läsa ibland


En bra partner är värd sin vikt i guld, men en dålig partner är inte ens värd skiten under skorna. Jag tror inte att folk letar efter "vilken partner som helst", om man inte har barnlängtan då. Men annars är det nog önskan om den där personen som berikar ens liv till 100%.

 

[skiesabove]

Sen tycker jag väldigt mycket om fysisk närhet. Inte bara sex och inte bara kk-ibland, utan närheten i att somna och vakna bredvid varandra, eller i att sitta nära varandra under filt i vardagsrumssoffan.

Ja, precis sån är jag också. Jag vill ha den fysiska närheten, att få mysa bredvid varandra, att sova tillsammans. Att få stryka en rygg när man går förbi. Att få en kram när dagen känns tung. Att göra fysiska sysslor tillsammans.

Innan min sambo kom hit från andra sidan Atlanten så samsov jag med dottern (och katten), mycket för min egen skull. Hon hade inga som helst problem att börja sova i eget rum när han flyttade in, hon var ju 6 år .

 

[Lilla]

Jag stör mig mest på att många inte tror på att det finns folk som vill leva själva. Eller att det finns folk som inte vill ha barn.
Jag har inte den minsta längtan efter någon att leva med.
Samtidigt har jag full förståelse för de som har svårt att leva själva.

 

[nightcrawler]

Förr fick jag ångest bara av tanken att vara själv. Blev ofrivilligt singel men landade för många år sen i att jag vill nog va själv. Nu får jag panik och ångest av att tänka på ett förhållande. Samtidigt så funderar jag lite på om det inte vore skönt att slippa va själv. Men jag kan inte se mej med en partner. Det finns en person som jag vill ha i mitt liv och som jag kan se mej med. Men det är knappast troligt efter allt som hänt mellan oss. Å andra sidan så är det förbannat skönt att va singel och göra precis som man vill

 

[Unafraid]

Jag är kanske väldigt priviligerad i att ha en fantastisk partner!

Hen vidgar mina vyer med intressen som jag själv inte har, men upptäcker är nytt och spännande. Hen erbjuder mig sina insikter som jag hade svårt att komma fram till ensam, speciellt när man känner sig emotionellt låst. Hen problemlöser med mig när jag fastnar.
Hen kan en massa saker jag inte kan alls! Det är helt fantastiskt, jag behöver inte vara all-kunnande och allvetande men får ändå del av hens kunskap och förmågor.

Hen finns alltid där när man behöver närhet eller hjälp. Vårat förtroende för varandra är på en helt annan nivå än med en vän.
Ibland har vi varit särbo och visst har det varit skönt att bara vara ensam herre i sitt eget hem, men det väger inte upp allt det andra, inte på långa vägar.

Hen sätter igång mig när jag behöver göra nåt men har svårt att komma till skott och hen hjälper mig att avsluta när nått är väl gjort nog, då jag kan ha svårt att avsluta och vara nöjd. Vi berömmer varandra för de små sakerna man gör hemma, ex. städa och plocka undan, för det är svårt med självberöm.

På samma sätt tror jag att jag får hen att må bra, bjuder upp till aktiviteter och med ideer som hen inte hade själv.
Men framför allt så blir jag så himla glad när hen är glad och vice versa.

Du beskrev det så bra! Jag känner exakt samma sak med min sambo.

Min sambo är min bättre hälft. Han är oerhört snäll, hjälpsam, omtänksam osv. Behaglig att vara med. Vi bråkar i princip aldrig, det har kanske hänt två gånger på nio år. Jag var singel tills jag träffade honom (25 år gammal), jag resonerade så att om det inte var perfekt så fick det vara. Det vi har nu är perfekt. Vi är såklart inte överens om allt hela tiden, men det känns omöjligt att uppnå och är inte ett rimligt mål. Om vår relation av någon anledning skulle ta slut är jag inte helt övertygad om att jag skulle hitta någon ny igen. Han är mitt livs kärlek.

 

[Myrten]

Jag var sambo i ganska många år, men har nu varit singel i ännu fler. Kan inte säga att jag saknar att ha en partner, men jag börjar faktiskt bli trött på att vara rätt ensam stor del av tiden. Jag har många och mycket goda vänner, men det är ändå så att de ofta har mycket med familjer (trots att de flesta barnen nu är vuxna), hundar, hästar, jobb, sidoprojekt... Jag vill ha ett eget, självständigt liv men det vore ändå trevligt att ha fler människor nära, att spontant laga middag ihop med, som man kan gå ut med hunden tillsammans med, dra iväg på någon resa, sitta och prata över ett glas vin osv.

Jag har i flera år funderat på att försöka hitta ett kollektiv som inte är helt ungdomsinriktat (även om jag faktiskt gillar att umgås med ungdomar har jag insett) utan som är för människor i alla åldrar och där djur är tillåtna. Men än har det inte dykt upp något.

Men själva tvåsamheten saknar jag icke. Även om det vore trevligt att bli förälskad igen. Det känns dock som att det inte kommer att hända. Jag känner mig inte alls öppen för sådana känslor.

 

[Takire]

Jag har i flera år funderat på att försöka hitta ett kollektiv som inte är helt ungdomsinriktat (även om jag faktiskt gillar att umgås med ungdomar har jag insett) utan som är för människor i alla åldrar och där djur är tillåtna. Men än har det inte dykt upp något.

Det här skulle jag också kunna tänka mig tror jag. Så länge det inte blir krav t.ex. att man ska äta tillsammans varje kväll eller liknande.

 

[Sel]

Jag vet helt enkelt inte vad jag skulle ha en partner till. Det tar tillräckligt med energi att hålla mig väl med släkt och eventuella vänner och jag är inte förtjust i fysisk mänsklig närhet. Särskilt inte vardaglig sådan.
Jag tror normen spelar en jätteroll i varför folk söker partner - en hamnar på något vis lite utanför samhället när alla i samma ålder och krets börjar bli stabila par och skapa familj. Den där misstron andra har pratat om har jag också upplevt, det är precis samma argument folk använder när de hör att en inte vill ha barn i sitt liv. "Du har bara inte hittat rätt." och liknande.