Hmm, jag kanske är hemmablind men jag ser ingen skillnad i att jag behöver gå ner i vikt mot att andra gör det? Jag har en fysioterapeut inom psykiatrin och en sjukgymnast för det fysiska och t.ex. all träning bestämmer jag i samråd med sjukgymnasten hur mycket och vad jag gör. Det finns inget som ätstörningsenheten kan hjälpa mig med. Jag har bara hamnat i en ond spiral där jag istället för att inte äta äter mer än jag borde. Jag vet att det inte ska till drastiska metoder för hoppar jag över mat eller äter för lite triggar det ju också småätandet så jag är noga med att jag äter 5 måltider per dag utspritt över hela dagen och att jag om jag känner att det behövs kan fylla på med lite extra. Känns väldigt jobbigt om jag pga att jag varit sjuk nu ska behöva gå runt överviktig för att jag haft anorexi tidigare och inte göra något åt det.
Jag har verkligen väntat ut kroppen, hoppades att den här hungern som kom när jag började äta igen och kämpade mig upp i vikt skulle bli normal för jag blev som ett svart hål. Jag kände mig hungrig hela tiden vilket kanske inte är så konstigt efter 14 år i svält men det har liksom inte lagt sig än trots att jag varit normalviktig länge nu och till och med hamnat på övervikt. Jag MÅSTE ju agera, jag kan inte gå upp på natten och äta, jag kan inte stoppa i mig saker i farten så att jag typ sätter i halsen och jag kan inte heller hoppa över måltider eller lägga mig för lågt kalorimässigt för då mår jag inget bra. Andra oroar sig men jag känner att jag är förbi anorexin med råge. Problem med maten har jag absolut, jag har någon form av ätstörning men det är inte samma sak nu. Fortsätter jag som det är nu blir det ju fel åt andra hållet. Jag kan dessutom inte be om hjälp för jag vägrar berätta eller visa min vikt för andra. Psykiatrin ville på slentrian fortsätta väga mig men jag gjorde en deal med dom att ifall mina föräldrar eller terapeut tycker jag har gått ner för mycket i vikt eller att dom är oroliga så går jag med på det, men inte nu. Där hade jag mina föräldrars fulla stöd och min terapeut också eftersom vägningar på psyk triggar enormt, att jag måste gå ner i vikt till nästa vägning även när jag var i skicket att jag behövde gå upp. Jag skämdes/skäms om jag går upp i vikt och står där på deras våg. Jag kan inte sova eller äta eller knappt dricka dagarna/dagen innan vägningar där. Det var vi alla överens om så just nu hänger det här med vikten på mig.
Jag vill liksom kunna bli normalviktig igen liksom alla andra här. Det finns dom som väger mindre än mig och vill gå ner i vikt eller som bara har några kilon dom känner att dom behöver gå ner. Jag jämför mig inte med dom men tänker att om dom "får" så får jag också. Jag vet inte om jag ska gå runt och vara rädd för återfall hela livet? Jag vill inte ha det så.
. Imorgon ska jag dock iväg och det blir troligen att äta utemat hela dagen, men jag unnar mig det 
