Vill ni hjälpa mig med en ny "Bukeroman"?

[clusia]

Ja det var ett himla tjafs kring inläsningen av Kunde varit vi. Till Dy fick jag välja inläsare fritt, vilket är en superlyx för oss författare. De populäraste inläsarna är förstås också de dyraste. Så det är bara när förlaget verkligen tror på ens bok som det händer.
Så då valde jag Lo Kauppi som jag tycker läser fantastiskt, tyckte att det passade extra bra med hennes sköra, nervighet till Lovisa.

Jag tycker du har en jättebra läsröst.

 

[Miran]

Hur är det med e-böcker? Hittade den första Bukeromanen i rätt format för läsplattan och funderar på om det är ett vettigt alternativ!

Det är det säkert. Jag tror att just den boken kan vara lite förvirrande att lyssna på här och där eftersom den är lite av ett pussel där det finns anonyma små stycken där man som läsare först efter hand förstår vilken story som hör till vilken kvinna.

 

[Miran]

Jag tycker du har en jättebra läsröst.

Menar du de av mina böcker jag läst in själv? Tack!

 

[clusia]

Menar du de av mina böcker jag läst in själv? Tack!

Ja precis!

 

[Miran]

Jag var drygt tjugo år när jag bodde här första gången och bland mina bästa vuxenelever fanns två damer strax över femtio år, de hade både fått ge upp ridningen är de var runt trettio och verkligen gett allt för familjen... men hade nu utflugna barn och hela målet med deras ridning var ett de skulle kunna genomföra en av ortens "common rides" (tänk typ jakt i stor grupp fast utan hinder), och vi tränade tillsammans drygt ett halvår innan jag följde med dem på just den ritten. Jag har en traditionell fickplunta ingraverad med mitt namn som jag fick i present för att de kom över tröskeln och vi genomförde ritten tillsammans. Jag tror det var en jätteviktig resa för båda kvinnorna där de liksom hittade tillbaka till sig själva.

Men åh vad fint!!
Bor du i Skottland?! själv är jag galen i Irland. Längtar alltid dit.

 

[Miran]

Som jag misstänkte med andra ord.
Så om man vill stötta en favoritförfattare köper man alltså med fördel en tryckt bok .

Ja men så behöver du inte tänka. Det är ju inte din uppgift att försörja författare.

 

[Miran]

Ja precis!

Då måste jag berätta en skitkul grej. Jag tycker själv att min röst är lite skrovlig numera så jag vill inte läsa som tonårstjej, men serien om Svante handla ju om en gammal shetlandsponny och där tyckte jag att min röst funkade ... Jag satt i en studio och läste, teknikern råkade sätta på min inläsning på dubbel hastighet och då upptäckte vi att då låter jag exakt som Petra Mede!!! Alltså EXAKT.

 

[Myzan87]

Ja alltså, som författare får man betydligt mer betalt för en såld fysisk bok än en lyssning. Men det är ju inte så konstigt. Den fysiska boken finns ju kvar, den som köper den får behålla något (och om man läser försiktigt kan ge i present till någon annan)

För ljudböcker får man betalt för tid, så man får mer betalt för en lång bok än en kort. Jag har skrivit väldigt lättlästa böcker (Saga & Max-serien) och om jag minns rätt får jag 24 öre per lyssning. Det brukar bli ca 50:- i inkomst för hela serien på ett år ...
För en vuxenroman som Dy på ca 12 timmars lyssning skulle jag gissa att jag kommer att få några kronor per lyssning, kanske 5. Vad det blir för en fysisk bok vet jag inte än eftersom royaltyn för i år inte betalas ut förrän nästa höst (...). Men kanske 5 ggr mer.
Jag läser både böcker och lyssnar på ljudböcker själv. Genom ljudböckerna läser jag fler böcker än jag skulle gjort annars eftersom jag ju kan städa och rensa ogräs samtidigt.

En nyfiken fråga, så för min del som lyssnar om partier flera gånger eftersom jag oftast lyssnar till dom när jag ska sova, blir det en större summa då? Eller får du bara betalt för bokens längd oavsett?

 

[Sel]

Men åh vad fint!!
Bor du i Skottland?! själv är jag galen i Irland. Längtar alltid dit.

Jättefint tyckte jag också. Generellt är ju hästkulturen väldigt stark här och jag tror det är många som återvänder när de har tid och råd igen, jag tänkte mest som motsats till de som istället ger upp hästarna och förlorar sin identitet lite. Jag förstår båda.

Det gör jag. En vacker dag ska jag besöka Irland också!

 

[Miran]

En nyfiken fråga, så för min del som lyssnar om partier flera gånger eftersom jag oftast lyssnar till dom när jag ska sova, blir det en större summa då? Eller får du bara betalt för bokens längd oavsett?

Som jag har fattat det får man bara betalt för längden. Så vi får inte mindre om någon lyssnar på dubbel hastighet heller.

 

[malumbub]

Och den här ensamma personen då, vad händer om hon skadar sig eller nåt annat, när det inte finns nån familj som rycker in? Är de ens nån som märker om hon t ex tuppat av hemma i köket?

Precis.

Och sen då?
Vem hämtar hem från sjukhuset eller möter upp hemma? Hjälper till att handla, städa, stötta när hela benet är gipsat i flera månader?

Finns ju kommunal hemtjänst och korttidsboende, men hur många "unga", som är vana vid att klara sig själv, vill in på korttid, speciellt när man mår skit och är skör?

 

[malumbub]

I mitt arbete möter jag så många äldre, som levt med sin livspartner hela sitt vuxna liv, men sen tappar en stor del av sin identitet när partnerns liv tar slut. Som kanske först då inser hur sjuka de själva är. Eller att de inte vet vem de är längre.
Jag har sett närstående, som kämpar hårt, för sin bild av livskvalitet. Men som inte alltid ser att bilden/behoven förändras. Och som har svårt att släppa taget av det som varit. Men också väldigt många guldkorn och kärlekstecken, som visar på både närhet, tillit, respekt och samförståelse.

Jag märker också av hur svårt folk rent generellt kan ha att prata om döden. Hur blir livets slut? Vad händer sen? Vad var viktigt med begravningen? Hur löser man ägarbytet av huset? O s v. Och när nån som är helt ensam dör, vad händer då?
Genom att prata om döden och mins egna strategier för krissituationer, har jag kunnat staka ut vad som ger mig livskvalitet även i nuet. Jag upplever att jag då har lättare att prata med andra i kris, för jag känner mig trygg med samtalsämnet.

För mig personligen har det hjälpt att läsa här på Buke om hur andra har haft det i svåra situationer, som jag kunnat relatera till. Det har varit allt från dålig arbetsmiljö, till kroniska sjukdomar som förstör självbild, självkänsla och identitet, till stora omställningar med barn och ofrivillig infertilitet. Och lite även klimakteriet och cancer. Känslan av att inte vara ensam. Det är en sån fin tanke att du, @Miran, tänker så även kring ditt skrivande.

 

[Ninnurur]

Ja men så behöver du inte tänka. Det är ju inte din uppgift att försörja författare.

Jag brukar säga att jag missbrukar Storytel, lyssnar i snitt 6h/dag. Men de böcker som jag verkligen tycker om köper jag i fysiskt format också jag vet att jag har Du och jag och vi. Sen har jag allt av Fredrik Backman utom den senaste.
Dottern vill köpa allt och är sån som sitter och sätter dit små notislappar överallt

 

[Philosophia]

Ja det var ett himla tjafs kring inläsningen av Kunde varit vi. Till Dy fick jag välja inläsare fritt, vilket är en superlyx för oss författare. De populäraste inläsarna är förstås också de dyraste. Så det är bara när förlaget verkligen tror på ens bok som det händer.
Så då valde jag Lo Kauppi som jag tycker läser fantastiskt, tyckte att det passade extra bra med hennes sköra, nervighet till Lovisa.

Lo Kauppi är fantastisk och jag håller med om att hon gjorde sig mycket bra till Dy. Jag brukar varva med att läsa och lyssna, men när Lo läser så blir det gärna så att jag bara lyssnar.

Jag ha tänkt lite mer vad jag fastnade för i Dy. Jag gillar böcker med lite långsammare men ändå kontinuerligt tempo. Merparten av karaktärerna hade hade en intressant egen inre dialog som parallellt drog storyn framåt. Ofta (eller i bästa fall) kan man få följa huvudkaraktärerna inre dialog medan övrigas karaktär inte får en egen röst. Jag kunde inte låta bli att ömma för Tommys sorg och bitterhet över livet.

Någon jag hade velat få höra mer om är Saga. För mig representerar hon de unga människor som stannar kvar i en by och som håller den levande. Jag har tänkt en del på det i och med att jag har en stuga i en liten avsides by med 150 fastboende med en mestadels åldrande befolkning. Trots det finns det några yngre som ändå kämpar sig kvar och engagerar sig i byn. Skolan är ständigt nedläggningshotad och varje barnfamilj eller ungt vuxet par som yppar en tanke om att flytta dit blir oerhört omhuldad pga deras potentialitet att skapa nytt underlag till skolan. Mataffär och mack öppnas, initialt för att hålla byn levande snarare än för att efterfrågan gör verksamheten lönsam. Nu vet jag inte om Stavrevik delar denna bild. Men jag funderar över hur Saga navigerar i den typen av frågor.

 

[Elo]

I mitt arbete möter jag så många äldre, som levt med sin livspartner hela sitt vuxna liv, men sen tappar en stor del av sin identitet när partnerns liv tar slut. Som kanske först då inser hur sjuka de själva är. Eller att de inte vet vem de är längre.
Jag har sett närstående, som kämpar hårt, för sin bild av livskvalitet. Men som inte alltid ser att bilden/behoven förändras. Och som har svårt att släppa taget av det som varit. Men också väldigt många guldkorn och kärlekstecken, som visar på både närhet, tillit, respekt och samförståelse.

Det här är intressant. Min morfar (92) gick bort för 7 år sedan. 2 år efter sin enda dotter dog. Mormor (97) har varit ensam sen dess. Hon är nu en av kommunens äldsta invånare. Men väldigt ensam. Hon bodde ihop med morfar i 70 år!

Att min mamma gick bort har inte hjälpt, min bror har två små barn och jag har flyttat långt bort pga jobb (och för att följa några av de teman som redan finns i tråden så bytte jag helt karriär och bransch och blev som 40+are och kvinna en av 400 sökanden som fick jobbet, i en hårt mansdominerad bransch). Mormor pigg, rör sig ok och är mentalt helt med. Men hon är ensam. Hon hör dåligt vilket gör telefonsamtal komplicerat, jag har inte möjlighet att hälsa på/hjälpa till så mkt och likaså brorsan (även om han bor närmare). Hon har inga andra släktingar kvar i livet och bara ett mkt fåtal vänner kvar. Och iom att hon är så pass frisk har hon bara hjälp av hemtjänsten att handla mat.

Hon har inte bara tappat delar av sin identitet, iom sin mans och sin dotters bortgång, hon är ju också ensam kvar?

Dessutom är hon lite teknofobisk, dvs har inget internet och ingen mobil. Visste ni att många budfirmor vägrar dela ut paket till personer som inte har mobilnummer?

 

[Hittarinte]

Precis.

Och sen då?
Vem hämtar hem från sjukhuset eller möter upp hemma? Hjälper till att handla, städa, stötta när hela benet är gipsat i flera månader?

Finns ju kommunal hemtjänst och korttidsboende, men hur många "unga", som är vana vid att klara sig själv, vill in på korttid, speciellt när man mår skit och är skör?

Just sånt jag menade. Och ev djur som ska tas omhand?

 

[Skojamindoja]

Jag är yngre än personerna i Dy, mer likt kvinnorna i Du och jag och vi, men tycker ändå att du fått mycket bra tips på ämnen som kan funka. En sak som jag tänker på ibland är när Lisbeth i Du och jag och vi börjar prata om sin häst på jobbet när hon vill att kollegorna ska lämna henne ifred och sluta snoka i hennes privatliv. Så kan jag också känna ibland, att jag både kan använda det för att slippa närgångna frågor och dels att de uppenbart inte är ett dugg intresserade av mitt liv medan jag förväntas lyssna andäktigt på deras barnprat (jag är barnfri).

Vänskap över generationsgränserna tycker jag också finns väldigt fina exempel i hästmiljö, och faktiskt även i andra sammanhang. Min barnfrihet gör lite att jag inte riktigt passar ihop med mina jämngamla (jag är 37) utan antingen hellre umgås med riktigt unga eller de som är lite äldre och har vuxna barn. Och stallet tycker jag fostrar in oss lite i det tänket redan från början, kanske på ett helt annat sätt än vad andra sporter gör där man är låst mer till sin egen årsgrupp.

Jag har sparat Dy lite till semestern så jag verkligen kan njuta av den, har sett så mycket fram emot en ny vuxenbok av dig så fortsätt gärna att skriva även för vuxna! Och jag tillhör gruppen som så gärna hade sett en Klara för vuxna, med hur Klaras liv ser ut idag.

 

[Palermo]

Jag är yngre än personerna i Dy, mer likt kvinnorna i Du och jag och vi, men tycker ändå att du fått mycket bra tips på ämnen som kan funka. En sak som jag tänker på ibland är när Lisbeth i Du och jag och vi börjar prata om sin häst på jobbet när hon vill att kollegorna ska lämna henne ifred och sluta snoka i hennes privatliv. Så kan jag också känna ibland, att jag både kan använda det för att slippa närgångna frågor och dels att de uppenbart inte är ett dugg intresserade av mitt liv medan jag förväntas lyssna andäktigt på deras barnprat (jag är barnfri).

Vänskap över generationsgränserna tycker jag också finns väldigt fina exempel i hästmiljö, och faktiskt även i andra sammanhang. Min barnfrihet gör lite att jag inte riktigt passar ihop med mina jämngamla (jag är 37) utan antingen hellre umgås med riktigt unga eller de som är lite äldre och har vuxna barn. Och stallet tycker jag fostrar in oss lite i det tänket redan från början, kanske på ett helt annat sätt än vad andra sporter gör där man är låst mer till sin egen årsgrupp.

Jag har sparat Dy lite till semestern så jag verkligen kan njuta av den, har sett så mycket fram emot en ny vuxenbok av dig så fortsätt gärna att skriva även för vuxna! Och jag tillhör gruppen som så gärna hade sett en Klara för vuxna, med hur Klaras liv ser ut idag.

När du säger det! Mina bästisar i stallet är en tjej i gymnasieåldern, och en tjej på ungefär 30. Förutom hästeriet, så delar gymnasietjejen och jag ett stort intresse för mat, medan hon som är runt 30 helt enkelt känns som kompisar brukar kännas, vi klickar helt enkelt. Hon är yngre än min son. Jag är 60. Det är roligt! Jag tänker att de inte vill vara med mig som är så gammal, men det är snarare de som från början sökt sig till mig, än omvänt. Det är en bra grej! (Sen är ju hästeriet väldigt homogent på andra vis: vita medelklasskvinnor.)

 

[Midsommarblomster]

Kanske inte ett ämne för en hel bok, men någonting som jag tycker är svårt med att bli äldre är att inse att man har haft fel om saker. En del saker som till stor del har varit med och format min identitet har jag börjat omvärdera och det kommer såklart med lite svåra känslor kring det, och jag inser hur djupt inne det sitter att erkänna sina misstag. Det gör att jag verkligen förstår personer som inte ändrar åsikt genom livet, hur fel de än har, för det är en lite smärtsamt och förbaskat trasslig resa.

 

[Palermo]

Kanske inte ett ämne för en hel bok, men någonting som jag tycker är svårt med att bli äldre är att inse att man har haft fel som saker. En del saker som till stor del har varit med och format min identitet har jag börjat omvärdera och det kommer såklart med lite svåra känslor kring det, och jag inser hur djupt inne det sitter att erkänna sina misstag. Det gör att jag verkligen förstår personer som inte ändrar åsikt genom livet, hur fel de än har, för det är en lite smärtsamt och förbaskat trasslig resa.

Ja, tex när det gäller just hästeriet, så är det där nog högaktuellt för många! Passar ju superbra i en hästbok för halvgamlingar (obs, du är inte halvgammal än, möjligen halvung).