Vinterföräldrar 21/22

[Human]

1. Oron för MA och de evighetslånga första 12 veckorna (visste knappt vad MA var för ett par månader sedan)

Oj vad jag skriver under på denna! Har varit så himla avslappnad kring allt och inte oroat mig alls men sen typ tre dagar tillbaka har tanken på ett MA helt fastnat i mitt huvud och nu har jag nästan lyckats övertala mig själv att det är klart jag fått ett MA. Jag vet ju att mängden symptom inte säger något om MA, men min hjärna envisas ändå med att påpeka att så opåverkad som jag är så kan det ju inte vara en normal process som pågår. Det blev inte bättre av att jag imorse skulle läsa på 1177 om v 11 som jag nu går in i och slutklämmen var

"Graviditeten syns oftast inte så här tidigt, men den brukar kännas mycket tydligt."

Okej, mina bröst är lite ömma och jag är trött, vilket utan svårigheter kan förklaras av andra faktorer just nu. Det känns inte direkt som "mycket tydligt".

Vet som sagt att det inte går att lista ut, att alla graviditeter är olika etc etc, så jag vill mest bara beklaga mig. Om två veckor får jag besked.

 

[Voeux]

Åh, ja!! Jag som ändå gjort detta förut borde lärt mig men det gör man inte Inför denna graviditet sa jag flera saker som att "nästa gång ska jag inte..." som jag ändå gör nu, eller i februari när jag hade mitt MA "jag ska inte klaga på illamående, bara jag blir gravid". Fast det ÄR skittufft och det får man tycka, det betyder inte att man inte är glad och tacksam över graviditeten. Jag frågade min man häromdagen "visst blir jag pigg igen? Jag kommer väl inte må såhär tills i vinter?" och han intygade att ja, det blir jag tappar liksom perspektivet när man är mitt i det...

Jag mår dessutom mindre illa denna gång än vad jag gjort med döttrarna, men det spelar ingen roll, det är fortfarande fruktansvärt obehagligt att må illa

Hjärnan kan verkligen gå bananas när man är gravid
Trots att vi försökt med syskon aktivt i 7 mån,
hade jag helt ärligt funderingar på att göra abort när det var som värst, för jag inte kunde leka med dottern, var en tråkig mamma, lämnade över typ allt på sambon och att jag skulle förstöra hela sommaren och semestern.
Det är ren och skär tortyr att må illa och känna en förlamande trötthet.

MEN även om det inte är mycket tröst när man är mitt i det så en dag förr eller senare så kommer man slippa det, man får bara försöka ta en dag i sänder och försöka ha en målbild.

Sen vill man så kan man ju be om medicin för illamåendet. Jag äter Lergigan Comp, där är även lite koffein i dem, så man känner sig lite pigg en stund i alla fall, sen hjälper det lite halvdant mot illamåendet, men är glad för det lilla i alla fall.

Håller helt med er, det är ju lite tortyr att vara såhär utmattad och kontant illamående. Jag blir också irriterad på mig själv för att jag klagar på det hela tiden, men det är liksom svårt att ens tänka på någonting annat. Då blir jag irriterad på mig själv. Sen blir jag irriterad på mannen som inte konstant ordnar en serviceinrättning hemma och tänker på hur jag mår dygnets alla vakna timmar. Han tänker på det, och frågar hur jag mår idag, men 15 min senare när jag knappt kommer upp ur soffan så vill jag att han ska tänka på det igen och fråga igen, och så kan man ju inte ha det. När jag bokade tidigt UL så frågade han om det verkligen var nödvändigt eftersom allt verkar gå framåt just nu och vi har ju KUB bara några veckor senare. Jag blev jättearg och ifrågasatte hur det inte kunde vara prio för honom att ta reda på om vårt barn lever eller är dött (!!!). Han backade direkt och sa att han förstår att det kan kännas bra att få se att allt ser bra ut, och det är såklart vi ska göra om jag vill det. Men jag var fortfarande sur.

Alltså, det är påfrestande att känna att man inte är den där personen man vill vara. Att man blir så påverkad av hormoner, utmattning och illamående att man inte kan styra vem man vill vara. Jag hade lite dumt i min drömvärld tänkt att man skulle vara den där glittrande, nygravida, överlyckliga frun. Det är jag ju, också, hon har bara lite svårt att få utrymme just denna vecka.

 

[Voeux]

Oj vad jag skriver under på denna! Har varit så himla avslappnad kring allt och inte oroat mig alls men sen typ tre dagar tillbaka har tanken på ett MA helt fastnat i mitt huvud och nu har jag nästan lyckats övertala mig själv att det är klart jag fått ett MA. Jag vet ju att mängden symptom inte säger något om MA, men min hjärna envisas ändå med att påpeka att så opåverkad som jag är så kan det ju inte vara en normal process som pågår. Det blev inte bättre av att jag imorse skulle läsa på 1177 om v 11 som jag nu går in i och slutklämmen var

"Graviditeten syns oftast inte så här tidigt, men den brukar kännas mycket tydligt."

Okej, mina bröst är lite ömma och jag är trött, vilket utan svårigheter kan förklaras av andra faktorer just nu. Det känns inte direkt som "mycket tydligt".

Vet som sagt att det inte går att lista ut, att alla graviditeter är olika etc etc, så jag vill mest bara beklaga mig. Om två veckor får jag besked.

Jag tror också vi påverkas en del av att flera här på Buke har fått MA, då kanske man tänker på det extra mycket. Det finns verkligen för och nackdelar med att läsa mycket. Jag minns när jag skulle göra HSS-undersökning och läste på nätet att det skulle vara extremt smärtsamt. Någon skrev att hon hade kräkts av smärta. Jag hade laddat i flera dagar och kändes det ens? Nej, inte det minsta.

Det är bra att vara mentalt förberedd på att allt möjligt kan hända, men gällande MA försöker jag tänka att man vet inte fören man vet. Så bäst av allt att inte försöka "känna efter" allt för mycket. Men innan jag blev gravid så trodde jag faktiskt att man skulle göra ultraljud på första besöket på MVC och på så vis få det intygat att man faktiskt är med barn och att ett litet hjärta klappar. Jag hade ingen aning om att det skulle dröja så lång tid och det ena man vet är vad en lite sticka som man kissat på säger. Man lever och lär!

 

[superstar]

Håller helt med er, det är ju lite tortyr att vara såhär utmattad och kontant illamående. Jag blir också irriterad på mig själv för att jag klagar på det hela tiden, men det är liksom svårt att ens tänka på någonting annat. Då blir jag irriterad på mig själv. Sen blir jag irriterad på mannen som inte konstant ordnar en serviceinrättning hemma och tänker på hur jag mår dygnets alla vakna timmar. Han tänker på det, och frågar hur jag mår idag, men 15 min senare när jag knappt kommer upp ur soffan så vill jag att han ska tänka på det igen och fråga igen, och så kan man ju inte ha det. När jag bokade tidigt UL så frågade han om det verkligen var nödvändigt eftersom allt verkar gå framåt just nu och vi har ju KUB bara några veckor senare. Jag blev jättearg och ifrågasatte hur det inte kunde vara prio för honom att ta reda på om vårt barn lever eller är dött (!!!). Han backade direkt och sa att han förstår att det kan kännas bra att få se att allt ser bra ut, och det är såklart vi ska göra om jag vill det. Men jag var fortfarande sur.

Alltså, det är påfrestande att känna att man inte är den där personen man vill vara. Att man blir så påverkad av hormoner, utmattning och illamående att man inte kan styra vem man vill vara. Jag hade lite dumt i min drömvärld tänkt att man skulle vara den där glittrande, nygravida, överlyckliga frun. Det är jag ju, också, hon har bara lite svårt att få utrymme just denna vecka.

Ja, du sätter ord på så mycket jag känner men som vi så sällan pratar om ❤

 

[Voeux]

Igår fick jag riktad reklam för föreläsningen "Kaos i kvinnohjärnan". Känner att min telefon lyssnar på mig...

 

[Hedinn]

Håller helt med er, det är ju lite tortyr att vara såhär utmattad och kontant illamående. Jag blir också irriterad på mig själv för att jag klagar på det hela tiden, men det är liksom svårt att ens tänka på någonting annat. Då blir jag irriterad på mig själv. Sen blir jag irriterad på mannen som inte konstant ordnar en serviceinrättning hemma och tänker på hur jag mår dygnets alla vakna timmar. Han tänker på det, och frågar hur jag mår idag, men 15 min senare när jag knappt kommer upp ur soffan så vill jag att han ska tänka på det igen och fråga igen, och så kan man ju inte ha det. När jag bokade tidigt UL så frågade han om det verkligen var nödvändigt eftersom allt verkar gå framåt just nu och vi har ju KUB bara några veckor senare. Jag blev jättearg och ifrågasatte hur det inte kunde vara prio för honom att ta reda på om vårt barn lever eller är dött (!!!). Han backade direkt och sa att han förstår att det kan kännas bra att få se att allt ser bra ut, och det är såklart vi ska göra om jag vill det. Men jag var fortfarande sur.

Alltså, det är påfrestande att känna att man inte är den där personen man vill vara. Att man blir så påverkad av hormoner, utmattning och illamående att man inte kan styra vem man vill vara. Jag hade lite dumt i min drömvärld tänkt att man skulle vara den där glittrande, nygravida, överlyckliga frun. Det är jag ju, också, hon har bara lite svårt att få utrymme just denna vecka.

Haha, förlåt att jag skrattar, men ja! Känner mig som världens sämsta sambo nu, orkar liksom inte lyfta ett finger för nåt i hushållet (bra dagar orkar jag nån promenad med hundarna, liksom) så han får göra allt, och likförbannat kan jag bli irriterad för att vardagsrumsbordet inte är städat, en dag när han klippt gräset, lagat mat, diskat, tvättat tagit hand om hundar och mig…

Tycker lite synd om honom emellanåt (men inte lika synd som jag tycker om mig ) och är glad att jag lyckas med bedriften att inte säga allt jag tänker ibland…

 

[Voeux]

Haha, förlåt att jag skrattar, men ja! Känner mig som världens sämsta sambo nu, orkar liksom inte lyfta ett finger för nåt i hushållet (bra dagar orkar jag nån promenad med hundarna, liksom) så han får göra allt, och likförbannat kan jag bli irriterad för att vardagsrumsbordet inte är städat, en dag när han klippt gräset, lagat mat, diskat, tvättat tagit hand om hundar och mig…

Tycker lite synd om honom emellanåt (men inte lika synd som jag tycker om mig ) och är glad att jag lyckas med bedriften att inte säga allt jag tänker ibland…

Ja det där med att tiga är guld kan verkligen stämma just nu

 

[CajsaStina]

Ja snacka om att det råder febril aktivitet på huvudkontoret just nu.. det här med MA fattade inte jag heller innan jag blev gravid förra gången. Jag tänkte nog att det var nästan som en skröna, typ "nån som kände nån som var med om det". Fattade inte alls hur vanligt det är. Missfall i typ filmens värld brukar ju vara att det bara börjar störtblöda plötsligt. Men det är ju "tack vare" vårt moderna samhälle med tidiga ultraljud osv som gör att vi numera ofta upptäcker det innan kroppen har förstått. 17 dagar kvar till UL här, tiden kryper fram! Och sorry för att jag är delaktig till att skrämmas lite, förstår det även om jag förstår att det är okej att lufta sina erfarenheter och rädslor.

Lite intressant också; jag har sen tidigare fått min mammas journaler från när hon var gravid med mig. Hon var 38 år och detta är 35-36 år sedan. I anteckningarna från nästan alla besök står det "orolig för missfall". Så det är inget nytt fenomen iaf

 

[Voeux]

Ja snacka om att det råder febril aktivitet på huvudkontoret just nu.. det här med MA fattade inte jag heller innan jag blev gravid förra gången. Jag tänkte nog att det var nästan som en skröna, typ "nån som kände nån som var med om det". Fattade inte alls hur vanligt det är. Missfall i typ filmens värld brukar ju vara att det bara börjar störtblöda plötsligt. Men det är ju "tack vare" vårt moderna samhälle med tidiga ultraljud osv som gör att vi numera ofta upptäcker det innan kroppen har förstått. 17 dagar kvar till UL här, tiden kryper fram! Och sorry för att jag är delaktig till att skrämmas lite, förstår det även om jag förstår att det är okej att lufta sina erfarenheter och rädslor.

Lite intressant också; jag har sen tidigare fått min mammas journaler från när hon var gravid med mig. Hon var 38 år och detta är 35-36 år sedan. I anteckningarna från nästan alla besök står det "orolig för missfall". Så det är inget nytt fenomen iaf

Självklart ska det vara tillåtet att lufta precis alla känslor och rädslor, och jag håller med dig angående MA och missfall, jag hade också en bild av att det alltid kom akut och plötsligt. Jag trodde att det liksom var precis då det hände, inte att det hade kunnat ske lång tid innan.

Om hur man "ska" prata om graviditet tvistar den lärde. En del menar att man absolut inte ska skrämma upp en gravid, genom exempelvis tuffa förlossningsberättelser. Andra menar att det tvärtom är värre att bli invaggad i en falsk trygghet, att vi är bättre rustade om vi har kunskap. Jag kan faktiskt i högre grad hålla med om den senare åsikten. Jag vill ha kunskap om vad som kan ske och inte bli tagen på sängen. Sedan ska man såklart vara medveten om att det är de jobbiga historierna som ofta blir berättade, och då är det lätt att tro att det är vanligare än vad det kanske är. Men jag vill inte bli överraskad, och jag finner tryggheten snarare i att jag vet att jag skulle klara av att hantera vad som än komma skall.

Med det sagt så får andra här gärna säga till om man upplever att man blir stressad eller rädd av sådant som skrivs här.

 

[Imogen]

Oj vad jag skriver under på denna! Har varit så himla avslappnad kring allt och inte oroat mig alls men sen typ tre dagar tillbaka har tanken på ett MA helt fastnat i mitt huvud och nu har jag nästan lyckats övertala mig själv att det är klart jag fått ett MA. Jag vet ju att mängden symptom inte säger något om MA, men min hjärna envisas ändå med att påpeka att så opåverkad som jag är så kan det ju inte vara en normal process som pågår. Det blev inte bättre av att jag imorse skulle läsa på 1177 om v 11 som jag nu går in i och slutklämmen var

"Graviditeten syns oftast inte så här tidigt, men den brukar kännas mycket tydligt."

Okej, mina bröst är lite ömma och jag är trött, vilket utan svårigheter kan förklaras av andra faktorer just nu. Det känns inte direkt som "mycket tydligt".

Vet som sagt att det inte går att lista ut, att alla graviditeter är olika etc etc, så jag vill mest bara beklaga mig. Om två veckor får jag besked.

Konstigt att de skriver sådär, vad är "mycket tydligt" liksom.

Den här gången mådde jag lite illa i vecka 11, vid båda mina tidigare graviditeter har jag i princip varit symptomfri då. Rent fysiskt har jag varken kunnat se eller känna något heller. Har haft molvärk tidigt i graviditeterna men den har försvunnit tills dess. Nu (i vecka 15) kan jag känna livmoderkanten och känner av magen/livmodern när jag ligger på mage. Det gjorde jag inte i vecka 11.

 

[CajsaStina]

Självklart ska det vara tillåtet att lufta precis alla känslor och rädslor, och jag håller med dig angående MA och missfall, jag hade också en bild av att det alltid kom akut och plötsligt. Jag trodde att det liksom var precis då det hände, inte att det hade kunnat ske lång tid innan.

Om hur man "ska" prata om graviditet tvistar den lärde. En del menar att man absolut inte ska skrämma upp en gravid, genom exempelvis tuffa förlossningsberättelser. Andra menar att det tvärtom är värre att bli invaggad i en falsk trygghet, att vi är bättre rustade om vi har kunskap. Jag kan faktiskt i högre grad hålla med om den senare åsikten. Jag vill ha kunskap om vad som kan ske och inte bli tagen på sängen. Sedan ska man såklart vara medveten om att det är de jobbiga historierna som ofta blir berättade, och då är det lätt att tro att det är vanligare än vad det kanske är. Men jag vill inte bli överraskad, och jag finner tryggheten snarare i att jag vet att jag skulle klara av att hantera vad som än komma skall.

Med det sagt så får andra här gärna säga till om man upplever att man blir stressad eller rädd av sådant som skrivs här.

Jag är likadan, vill känna mig förberedd. Och det hjälpte mig jättemycket då när det begav sig, hade liksom satt mig in i hur det kunde bli i förväg. Jag är också en katastroftänkare av rang i alla delar av livet. Kan såklart vara jättejobbigt men orsaken är just att jag inte gillar överraskningar, ställer hellre in mig på det värsta och blir positivt överraskad isf.

Det är klart att det kanske finns en gräns vad man delar med sig av på ett forum, men jag tror också att de flesta som läser och skriver här är lagda åt det hållet att man vill ha information och lära av andras upplevelser. Man har ju på sätt och vis "sökt upp det" genom att läsa på forum tänker jag..

 

[Imogen]

Jag tror också vi påverkas en del av att flera här på Buke har fått MA, då kanske man tänker på det extra mycket. Det finns verkligen för och nackdelar med att läsa mycket. Jag minns när jag skulle göra HSS-undersökning och läste på nätet att det skulle vara extremt smärtsamt. Någon skrev att hon hade kräkts av smärta. Jag hade laddat i flera dagar och kändes det ens? Nej, inte det minsta.

Det är bra att vara mentalt förberedd på att allt möjligt kan hända, men gällande MA försöker jag tänka att man vet inte fören man vet. Så bäst av allt att inte försöka "känna efter" allt för mycket. Men innan jag blev gravid så trodde jag faktiskt att man skulle göra ultraljud på första besöket på MVC och på så vis få det intygat att man faktiskt är med barn och att ett litet hjärta klappar. Jag hade ingen aning om att det skulle dröja så lång tid och det ena man vet är vad en lite sticka som man kissat på säger. Man lever och lär!

Så är det ju absolut! Att man läser om flera samtidigt och då blir ens bild att det är jättevanligt. Dels är det ju slumpen, och dels är det ju vanligare att folk skriver och frågar som sina problem än sina icke-problem. När jag var gravid med ett av mina tidigare barn (minns inte vilket ) var det en annan föräldertråd som var aktiv samtidigt där det var två användare i samma tråd vars barn dog i magen sent i graviditeterna. Det gjorde ju att det blev jättenärvarande och det kändes som att risken var jättestor. I efterhand är de två personerna de enda jag "stött på" där de har inträffat, men det spelar ju mindre roll där och när det blir så "nära".

Jag försööööker verkligen tänka och landa i att ingenting jag gör kan påverka, och det blir som det blir oavsett. Är också en katastroftänkare. Det är INTE lätt direkt...

 

[Hedinn]

Jag kan ju kontra med att jag har en hjärna som är helt övertygad om att MA och missfall är obefintliga risker och inte kommer hända. Vi kommer få barn i januari, punkt. Klart att jag är medveten om att riskerna finns och ändå på nån nivå förberedd på att det kan hända, men inget jag oroar mig för. Än i alla fall. Vilket är jätteskönt.

Men det påverkar garanterat att jag dels aldrig varit med om det förut, dels inte har direkt längtat efter barn (fram till för inte alls längesen fanns inte ens viljan) och jag blev gravid snabbare än väntat så allt har väl gått lite ”för smidigt” för att jag ska ha anledning till oro. Skulle det här sluta i missfall och det tar tid för mig att bli gravid igen lär jag ju inte vara lika orosfri.

 

[CajsaStina]

Jag kan ju kontra med att jag har en hjärna som är helt övertygad om att MA och missfall är obefintliga risker och inte kommer hända. Vi kommer få barn i januari, punkt. Klart att jag är medveten om att riskerna finns och ändå på nån nivå förberedd på att det kan hända, men inget jag oroar mig för. Än i alla fall. Vilket är jätteskönt.

Men det påverkar garanterat att jag dels aldrig varit med om det förut, dels inte har direkt längtat efter barn (fram till för inte alls längesen fanns inte ens viljan) och jag blev gravid snabbare än väntat så allt har väl gått lite ”för smidigt” för att jag ska ha anledning till oro. Skulle det här sluta i missfall och det tar tid för mig att bli gravid igen lär jag ju inte vara lika orosfri.

Gud så skönt! Lite avis på det

Jag har aldrig heller velat ha barn, när jag fyllde 34 kände jag att tänk om man ångrar sen att man inte fick barn? Så vi började försöka lite halvhjärtat. Sen när första plusset kom var det som att ett monster väcktes till liv..

 

[Voeux]

Jag kan ju kontra med att jag har en hjärna som är helt övertygad om att MA och missfall är obefintliga risker och inte kommer hända. Vi kommer få barn i januari, punkt. Klart att jag är medveten om att riskerna finns och ändå på nån nivå förberedd på att det kan hända, men inget jag oroar mig för. Än i alla fall. Vilket är jätteskönt.

Men det påverkar garanterat att jag dels aldrig varit med om det förut, dels inte har direkt längtat efter barn (fram till för inte alls längesen fanns inte ens viljan) och jag blev gravid snabbare än väntat så allt har väl gått lite ”för smidigt” för att jag ska ha anledning till oro. Skulle det här sluta i missfall och det tar tid för mig att bli gravid igen lär jag ju inte vara lika orosfri.

Det där spelar nog absolut in. En utav mina vänner blev med barn på första försöket, alltså, hon tänkte att de skulle sluta skydda sig men kom på att hon ville ha barn månaden efter. Så hon väntade en månad till, träffade ÄL och blev med barn. Jag blev ganska häpen där och då och tyckte att vilken jäkla räkmacka hon glider på. Jag frågade henne för några månader sedan om hon inte var orolig för missfall när hon var med barn (lillan är 2 år idag), och hon ryckte på axlarna och sa att hon blev ju på smällen så enkelt så hon tänkte att blir det så så är det väl bara att försöka igen. Hade det sett annorlunda ut för henne så hade ju sannolikt känslorna varit annorlunda, såklart. Nu blev det ju samma för mig, att jag blev med barn första gången vi försökte, och jag kan förstå vad hon menar. Självklart skulle jag bli jätteledsen, men jag tror att jag skulle kunna ta det betydligt bättre än någon som kämpat länge.

På ett sätt så kan jag nästan känna att jag förväntar mig det ibland. Varför skulle vi få det så enkelt? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Statistiken säger att det här gick för lätt? Vissa dagar kan jag inte sluta känna att "there´s more to this story" runt hörnet.

 

[CajsaStina]

Det där spelar nog absolut in. En utav mina vänner blev med barn på första försöket, alltså, hon tänkte att de skulle sluta skydda sig men kom på att hon ville ha barn månaden efter. Så hon väntade en månad till, träffade ÄL och blev med barn. Jag blev ganska häpen där och då och tyckte att vilken jäkla räkmacka hon glider på. Jag frågade henne för några månader sedan om hon inte var orolig för missfall när hon var med barn (lillan är 2 år idag), och hon ryckte på axlarna och sa att hon blev ju på smällen så enkelt så hon tänkte att blir det så så är det väl bara att försöka igen. Hade det sett annorlunda ut för henne så hade ju sannolikt känslorna varit annorlunda, såklart. Nu blev det ju samma för mig, att jag blev med barn första gången vi försökte, och jag kan förstå vad hon menar. Självklart skulle jag bli jätteledsen, men jag tror att jag skulle kunna ta det betydligt bättre än någon som kämpat länge.

På ett sätt så kan jag nästan känna att jag förväntar mig det ibland. Varför skulle vi få det så enkelt? Vad har vi gjort för att förtjäna det? Statistiken säger att det här gick för lätt? Vissa dagar kan jag inte sluta känna att "there´s more to this story" runt hörnet.

Det spelar nog definitivt in! Jag vet ju inte hur lätt/svårt vi har..jag tog ut min p-ring i mars förra året, efter att ha haft p-medel hela mitt vuxna liv. Sen var det som sagt halvhjärtat (ingen koll på ägglossning osv) förrän till hösten. Så vi plussade nog på kanske tredje "riktiga" försöket, med Äl-test. Sen denna gång plussade vi ju direkt efter skrapningen, ingen mens emellan. Så vi är lite förvirrade nu, och känner som du säger; det här gick FÖR lätt?

Lägger till, vi verkar ju inte ha svårt direkt då, om man nu kan analysera på två gånger, det är mer åldern som gör att jag är lite panikslagen..

 

[Human]

Ja snacka om att det råder febril aktivitet på huvudkontoret just nu.. det här med MA fattade inte jag heller innan jag blev gravid förra gången. Jag tänkte nog att det var nästan som en skröna, typ "nån som kände nån som var med om det". Fattade inte alls hur vanligt det är. Missfall i typ filmens värld brukar ju vara att det bara börjar störtblöda plötsligt. Men det är ju "tack vare" vårt moderna samhälle med tidiga ultraljud osv som gör att vi numera ofta upptäcker det innan kroppen har förstått. 17 dagar kvar till UL här, tiden kryper fram! Och sorry för att jag är delaktig till att skrämmas lite, förstår det även om jag förstår att det är okej att lufta sina erfarenheter och rädslor.

Lite intressant också; jag har sen tidigare fått min mammas journaler från när hon var gravid med mig. Hon var 38 år och detta är 35-36 år sedan. I anteckningarna från nästan alla besök står det "orolig för missfall". Så det är inget nytt fenomen iaf

Jag tycker absolut att det ska finnas utrymme för alla känslor och tankar i en sådan här tråd! Utan att behöva ta så stor hänsyn till om man "skräms". Det lär svänga både upp och ner här under kommande månader och det tänker jag är en del av grejen.

 

[Human]

Jag kan ju kontra med att jag har en hjärna som är helt övertygad om att MA och missfall är obefintliga risker och inte kommer hända. Vi kommer få barn i januari, punkt. Klart att jag är medveten om att riskerna finns och ändå på nån nivå förberedd på att det kan hända, men inget jag oroar mig för. Än i alla fall. Vilket är jätteskönt.

Men det påverkar garanterat att jag dels aldrig varit med om det förut, dels inte har direkt längtat efter barn (fram till för inte alls längesen fanns inte ens viljan) och jag blev gravid snabbare än väntat så allt har väl gått lite ”för smidigt” för att jag ska ha anledning till oro. Skulle det här sluta i missfall och det tar tid för mig att bli gravid igen lär jag ju inte vara lika orosfri.

Alltså det här var jag för tre dagar sen! Helt obekymrad, har aldrig varit gravid, aldrig haft barnlängtan och ska jag vara helt ärlig så var det mer ett praktiskt beslut att se om vi kunde få barn nu än en stark vilja. Jag hoppas på att jag hittar tillbaka till samma state of mind igen snart. Det händer lite tråkiga saker på annat håll i livet nu, och det plus hormoner kan nog kaosa till det.

 

[Voeux]

Det här med cravings, har ni några ännu? Jag märker att jag är väldigt sugen på hallonsmoothie, yoghurt, färska jordgubbar och hallon. Men jag funderar på om man verkligen får cravings eller om illamåendet helt enkelt gör att man blir väldigt sugen på de få sakerna som man ens kan tänka på utan att få kväljningar.

 

[Cilla89a]

Det här med cravings, har ni några ännu? Jag märker att jag är väldigt sugen på hallonsmoothie, yoghurt, färska jordgubbar och hallon. Men jag funderar på om man verkligen får cravings eller om illamåendet helt enkelt gör att man blir väldigt sugen på de få sakerna som man ens kan tänka på utan att få kväljningar.

I förra graviditeten hade jag. Var sugen på allt syrligt (hällde gärna citronsaft över allt jag åt) och sugen på mycket frukt och syrligt godis.

Denna gången har jag inte haft några, har nog varit för illamående. Känner mest avsmak på ALLT. Men när jag väl sitter och äter så smakar det mesta gott, men vägen dit att bestämma vad man ska äta, handla och laga mat är viiiidrigt. Sambon har fått ta över det momentet till största delen.

Har lite dåligt samvete över vad jag äter, normalt sätt älskar jag grönsaker och hälsosam mat. Nu blir det inte en grönsak så långt ögat kan nå Och på lunchen fixar jag inte att laga mat till mig så blir oftast Findus färdigrätter om det inte är mat över från kvällsmaten dagen innan.
Sen blir det mycket yoghurt och mackor (och då inte gärna mörkt bröd med frön som jag skulle välja i normalt tillstånd, utan gärna så vitt som möjligt )
Men ja, dem säger ju att barnet "tar vad den behöver", men får ändå dåligt samvete.

Jag hoppas verkligen avsmaken försvinner snart, är hemskt tråkigt att inte "vilja" äta, eller vara sugen på något övht Blir ett väldigt tråkigt liv har jag märkt.

Men EN positiv grej är i alla fall att jag har ju således öven 0 sötsug. Jag käkar ju gärna något sött på kvällen annars i normalfallet, gärna glass eller choklad.
Men nu har jag inte ätit det på snart 1,5 månad