Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Niyama]

Gissar på typ 8 timmar idag men sist kunde jag inte göra något på två dagar efteråt.

Men varför 8 timmar?! Jag skulle aldrig orka det med en ny bekantskap vilket jag tolkar det som att detta är? För mig vore 2-3 rimligt.

 

[_Elly_]

Fortfarande förvirrad över varför så länge? Du vet att du inte orkar + hade längre umgänge även igår. Ja, du vill mer och det är självklart trist att inte orka men att gå över vad du klarar av straffar sig rejält för dig.

 

[bettysmatte]

Den här personen har också en hund som min yngsta hund inte kommer överens med. Men jag skulle kunna säga att personen kunde gå en sväng med sin hund men tyvärr ska det regna idag så det lär inte fungera. Måste kunna säga det på något sätt. Personen gillar ljudböcker och dokumentärer och jag lyssnar också på ljudböcker och poddar så skulle kunna lyssna på varsitt håll.


Gissar på typ 8 timmar idag men sist kunde jag inte göra något på två dagar efteråt. Jag VILL umgås men jag orkar inte riktigt. Ett stopp är att jag tar min medicin vid 21 och därefter är jag trött eftersom det ingår sömnmediciner så då blir det svårt längre än så.

Åtta timmar är ju en hel arbetsdag . Bor ni så långt ifrån varandra att ni känner att ni måste hänga med varandra så många timmar?

 

[kma]

Är det inte bättre att ni i början har begränsning på att ses kanske 2-4 h? (2 om det nu är din egentliga gräns). Varför satsa på 8 h som du inte ens orkar med din bästis som känner dig.
Och att om ni ses 4 h så kanske ni ändå har nån halvtimmes paus för er själva efter 2 h.

 

[Lillefrun]

Det tar egentlig bara 15 minuter med bil mellan oss på ett ungefär.

Första gången var vi ute två 2 timmar med hundarna och sen en gång pratade vi så mycket så trots att jag var super trött så ville jag liksom bara veta mer och mer och det var så avslappat. En dag föll det sig naturligt till 3-4 timmar. Jag tar min sömnmedicin vid 21 och den måste jag ta och i den påsen är det ju sömnmedicin och försöker jag hålla mig vaken blir det helknasigt och jag kan få minnesluckor så det måste jag vara noga med att hålla fast vid för det är då jag också tar dagens viktigaste medicin.

Hmm, nej det är den andra som har förslag på tider varje gång. Jag flyttade lite på tiden så vi ses vid 15. Jag vill också ses mycket,det är bara att orken tryter.

Tror att det till viss del beror på att mitt ex aldrig tog initiativ att ses. Han ville, men jag var tvungen varje dag. Vi sågs varannan dag ungefär, killen innan flera gånger om dagen ibland men annars minst en gång om dagen 6-7 dagar i veckan och första riktiga pojkvännen och jag kunde ligga i sängen och prata hela dagarna 5-7 dagar i veckan i 3 år. Är väl van vid rätt intensiv kontakt.

Men kanske dags att ta hand om lilla mig i min vuxna kropp och se vad den behöver. Får se dagen som ett experiment och samla fakta så att jag sen vet när orken var svag och när jag var helt utmattad och vilka saker jag måste ta upp för att inte allt ska bli fel

 

[Lillefrun]

Jag skulle inte skriva något men ändå gör jag det. Jag har inte kännt så här sen jag var tonårig. Dom två senaste fanns inte lika mycket känslor med och jag har inte riktigt varit ledsen när jag gjort slut och inte saknat dom efter heller.

 

[manda]

Men kanske dags att ta hand om lilla mig i min vuxna kropp och se vad den behöver.

Jaaa! Gör det.

Det är väl underbart med en förälskelse. Men den upphäver inte ”spelreglerna” som dina sjukdomar sätter för din förmåga och kapacitet.

Jag tänker att det är väldigt naturligt att din ork svänger så mycket om du regelbundet i din vardag genomför aktiviteter på sätt och i omfattning som tar dig över gränsen för hur mycket ork du har. Du skuldsätter dig hos ork-banken. Och med ork-skuld så förvärras alla andra sjukdomar och funktionsnedsättningar, så är det bara. Att ork-skuld plus en svängningsbenägenhet ger ännu större svängningar/extremer. Inte skapar det såklart, men förstärker.

Därför tror jag du har massor av livskvalitet och stabilitet att vinna på att lära känna, respektera och hålla dina gränser. Jag fattar att det är svårt och att det möter andra behov, tex av samvaro och att känna sig sedd/förstådd osv, att gå över gränserna! Men du beskriver hela tiden hur du maskerar och går emot de ramar sjukdom och funktionsnedsättning sätter för dig, vilket leder till ökade symptom och besvär för dig. Jag fattar att även att hoppa in i väldigt långa perioder samvaro kan passa delar av dig. Det kan bli ett skönt hyperfokus att umgås (och i det försvinner uppmärksamheten från behov och symptom). Men du har beskrivit själv att när du väl är för trött är det också ”för sent” att vila, utan det blir en krasch där rutinerna ryker och du inte KAN funka. Och det är inte dysfunktion eller dåligt. Det är kroppens visdom som sparar den lilla energi som finns kvar till det mest grundläggande som cirkulation, andning, matsmältning.

Om du hittar tillräckligt enkla sätt att stå på din egen sida och tillämpa vad du vet att du behöver, så kommer dina olika sjukdomar nästan säkert bli mindre svängiga och opålitliga. Självklart går det inte att ”göra rätt” som en metod att bli frisk, det är inte det jag menar. Men ju mer vi förstår och tillämpar ”spelreglerna” våra tillstånd ger, som är annorlunda än spelreglerna för ett normativt liv, desto mindre kamp mot ens egen verklighet och vardag tror jag. Om en nu måste kämpa så kan en väl åtminstone göra det på sin egen sida, med sina förutsättningar, inte mot dem?

 

[Lillefrun]

Jag hade inte behövt oroa mig, det var toppen och jag förklarade lite om allt möjligt med hur jag behöver leva och varför och vad jag behöver för att må bra och då blev vi två om att ta hand om mig. Han hjälpte med rutinerna och påminde om måltider och mediciner och när jag blev rörig i huvudet och autismen krånglade och det var svårt att sortera i huvudet så bad jag om hjälp hur jag skulle göra och han var jätte pedagogisk och lugn. Visade sig att han jobbat som stöd i en gymnasieskola för personer med npf diagnoser så han tog det hela jätte bra och visste hur han skulle stötta.

Visste ju att jag hittat en diamant

 

[Lillefrun]

Jag är lycklig

 

[Lillefrun]

Tänk att det kan kännas såhär, har inte känt något liknade sen tonåren och då var det ju ändå helt annorlunda. Jag tröttnar aldrig.Nu när vi känner varandra dras ingen energi och är man lite trött så är det bara att vila tillsammans. Vill att han ska stanna jämnt och hela tiden, inte åka hem

Helt otroligt egentligen att lära känna någon så som vi gjorde. Mest oväntade stället.

 

[Lillefrun]

Jag har tagit tag i min yoga. Har haft en period utan yoga mer än då och då från att ha yogat 1-2 gånger per dag. Men nu är vi igång. Försöker varje dag och det blir nog nästan det faktiskt. Skönt att yoga på altanen med alla ljud i trädgården.

 

[Lillefrun]

Jag har svårt att få ihop vanliga livet med flyttlivet. Ska gå igenom sista boden nu men det är ändå massor kvar så har bett mamma komma imorgon och hjälpa mig gå igenom sakerna ifall det går att göra mig av med mer saker. Sen är det huset, jag har tvätt på torkställen, disk på bänken, kläder ovanpå byrån och rörigt överallt. Får boendestöd i eftermiddag så jag ska fixa i boden själv och be boendestödet att hjälpa mig komma igång i huset. Hatar kaoset.

 

[_Elly_]

Helt otroligt egentligen att lära känna någon så som vi gjorde. Mest oväntade stället.

Hur träffades ni?

 

[Lillefrun]

Hur träffades ni?

Jag ska flytta och tittade efter parkering. Alla parkeringar hämtade man tagg till för att kolla själv. Utom en, där var det en kille i min ålder som skulle visa sin plats. Så vi lärde känna varandra i ett garage helt enkelt, fortsatte prata hela vägen ut och stod kvar länge och så ja, garagekillen blev den K jag har idag.

 

[_Elly_]

Jag ska flytta och tittade efter parkering. Alla parkeringar hämtade man tagg till för att kolla själv. Utom en, där var det en kille i min ålder som skulle visa sin plats. Så vi lärde känna varandra i ett garage helt enkelt, fortsatte prata hela vägen ut och stod kvar länge och så ja, garagekillen blev den K jag har idag.

Ah, minns att jag läste något om det men förstod inte att det var han

 

[Lillefrun]

Ah, minns att jag läste något om det men förstod inte att det var han

Svårt att hålla koll på allt i mitt superintressanta liv

 

[Lillefrun]

Det är jobbigt nu med en splittrad familj. Egentligen saknar jag väl inte dom som sa upp kontakten med mig men jag känner mig utanför när resten av familjen umgås och jag får se bilder och videos varje gång jag träffar dom jag har kontakt med. Jag tittar och tycker det ser roligt och fint ut men ändå blir jag lite ledsen.

Nu träffas vi på dom tillfällen det är svårt att undvika, 2-3 gånger per år men jag valde att fira jul med en kompis.

Jag är trött på alla gulliga videos, bilder och berättelser. Känner mig ännu mer ensam då. Men jag förstår ju allas intresse i det nya och jag hade tänkt vara delaktig i den lilles liv men inte är det lätt under rådande omständigheter.

Nu blev julklappen utdelad i mars. Hittade mina sista leksaker när jag rensade i veckan. Vill ge dom direkt till barnet. Kanske får bli till november när han fyller år.

Fasiken, vi var ju en riktig, familje-familj innan. Vi träffades ofta allihopa men nu blir det ju inget spontant. Bara jag som är utanför.

Å andra sidan mådde jag ofta dåligt varje gång eftersom en viss person alltid var på mig, krossade mig, försökte knäcka det lilla självförtroendet jag har och ingen stoppade hen. Personen anklagade mig för saker som inte var sanna och berättade flera gånger hur jag förstörde hela familjens liv. Så den biten är skön att slippa.

 

[Lillefrun]

Jag blir galen på mig själv. Jag är klar med bodarna tror jag. Lite mer att slänga/sälja bara. Har bett mamma gå igenom dom med mig för hjälp att rensa det sista. Direkt då tar jag nästa sak, igår plockade jag ner allt porslin och glas i två fulla kartonger. Tidigare har jag rensat matlådor, köksmaskiner och gått igenom allt i skafferiet med gammal mat.

Känner mig sjuk med hög feber men boendestödet tror att jag gjort för mycket och kroppen sätter i bromsen så jag ska vila innan jag kraschar. Men jag vill bara få saker gjorda men att kroppen protesterar känns rimligt.

 

[Lillefrun]

Jag vågar inte fråga om vi är tillsammans nu, vill att han ska göra det. Han är rätt blyg och jag med så då står vi här och ingen vågar ta upp frågan. Men ska försöka fråga ikväll. Han slängde just in en förfrågan att ses och äta middag och gå promenad nu ikväll. Min psykolog och kurator tycker det låter som mer än bara vänner med alla tecken (dom vet inte om eftermiddagens fråga) men jag vet inte. Och vad händer om han inte tycker så?

 

[Lillefrun]

Okej, jag bestämt mig för att släppa mina spärrar ikväll och fråga vad vi är. Så rädd att förlora honom men jag blir stressad av att inte veta. Eller är det dumt att fråga? Jag vet ju vad jag vill.