Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[Ramona]

Kan du vända på det och försöka hitta jobb etc som passar för det istället för att se det som en nackdel. Dvs inte jobb där du ska vara en förvaltare utan där dina sidor kan vara en fördel?

Jag hade gärna gjort det ifall jag visste vart jag skulle ta vägen. Jag är så vilsen just nu att jag inte har en aning. Vad ska jag göra då? Jag har en juristutbildning specialiserad på skatterätt, men jag inser ju att det är rena döden för mig att sitta av år på Skatteverket, så den biten blir liksom inte av. Den karriären blir liksom inte.

Men jag vågar göra grejer, jag är inte den som inte vågar starta eget företag eller så. Det är inga problem, bara jag vet vad jag ska göra!

En gång i tiden levde jag på att köpa och sälja hästar och det var väldigt roligt, men livet är annorlunda nu och jag vill inte dit till det slitet igen.

 

[prinsessfeminist]

Jag hade gärna gjort det ifall jag visste vart jag skulle ta vägen. Jag är så vilsen just nu att jag inte har en aning. Vad ska jag göra då? Jag har en juristutbildning specialiserad på skatterätt, men jag inser ju att det är rena döden för mig att sitta av år på Skatteverket, så den biten blir liksom inte av. Den karriären blir liksom inte.

Men jag vågar göra grejer, jag är inte den som inte vågar starta eget företag eller så. Det är inga problem, bara jag vet vad jag ska göra!

En gång i tiden levde jag på att köpa och sälja hästar och det var väldigt roligt, men livet är annorlunda nu och jag vill inte dit till det slitet igen.

Men handen på hjärtat - sådär känner vi nog alla ibland. Vad vill man? Vill man det gör? Eller vill man något annat? Vad vill man i så fall?

Att vilja göra det man gör innebär ju att man tackar nej till något annat.

Vad gäller företagande, kan det inte vara idé att sälja dina kunskaper till dem som inte är lika bra på det som du är?

En konsult kan lätt ta på sig uppdrag (om man är duktig) på mycket tid varje vecka och där har du dina 100 h i veckan. Visst borde det finnas företag som behöver hjälp med rättigheter inom beskattandet?

Men kanske är det inte tillräckligt kul längre? Nu kan du mer om detta och skatten är inriden. Varför satsa på högre klasser, liksom?

Jag vet inte om jag är till någon nytta. Jag har också periodvis grubblat på vad jag vill - egentligen. Och om jag - egentligen - vill det jag gör?

När dessa tankar griper tag i mig så kan jag bli ganska låg och tappa den styrfart jag behöver för att röra mig i en konstruktiv riktning. Jag kan bli mer kategorisk än vad som är riktigt sunt och jag plågar omgivningen med att uttrycka frustration och "antingen eller"-idéer gällande allt.

Mest plågsamt är det dock för mig själv.

I alla fall, för mycket grubblande gör mig helt galen. Jag behöver komma ur den känslan av att "det finns så många möjligheter" och tuffa på på inslagen bana och - ja, nöja mig.

Livet är förbaskat kort för allt man vill och det är väl kanske också plågsamt att bli varse att det är lite mindre tid kvar av varje år som går.

Den bästa medicinen för mig är då att jobba mer. Jag har ett jobb som jag kan ägna mycket tid åt om jag vill. Det är perfekt för att döva den existentiella ångesten lite då och då. På mitt jobb är det ofta förändring och nya bud om än det ena och än det andra. Det är för mig ganska bra.

 

[Petruska]

Hm, ja, det var en bra fråga. Vad ska jag med den känslan till egentligen?
Det kanske är någon typ av trygghetskänsla av att man gjort rätt val?! Jag vet inte, jag behöver tänka på det en stund.

Om det där valet är en gång för alla så är det ju ödesdigert att det är Rätt. Men om valet mer är för nu, så räcker det ju att det är rätt nu. Om det finns en rörlighet i relationen, om det är möjligt att ändra på saker utan att relationen ligger ivägen så finns det ju också en möjlighet att den förblir rätt för nu. Tänker jag.

 

[Ramona]

Jag vet inte om jag är till någon nytta. Jag har också periodvis grubblat på vad jag vill - egentligen. Och om jag - egentligen - vill det jag gör?

Ja, vi har ju haft dessa diskussioner innan.

Du dövar dina sådana känslor med att dyka ner i ditt jobb. Om det funkar för dig så fine. Men känner du inte att du vill satsa och utveckla dem? Känner du inte att du stampar och nästan kvävs på ditt jobb ibland? Är detta liksom allt? Blir livet inte mer roligt än det här?

Jag vill ju ta viktiga beslut, lösa problem och göra en förändring. Men istället för att få utlopp för det så tuffar jag på i en lagom trist rutin just nu och det är inte ett dugg kul. Visst hade jag kunnat starta en egen firma som skattekonsult, men det hade ju gått sådär bra, just eftersom jag i verkligheten bara kan teorin. Jag bör egentligen sitta några år på Skatteverket och jag har sökt, men det känns också som att jag dödar min själ när jag gör det.

Men jag har å andra sidan ingen aning om hur jag får ha min levande själ i liv heller. Jag älskar att odla i mitt växthus och ibland känner jag att jag kan krypa in för gott på torpet, halvt eremitisera mig själv där ute med någon typ av självhushåll. Skulle kunna ta någon in- eller tillridning för att betala elen. Kanske köpa någon och sälja ibland. Och så på andra sidan sitter en önskan om att sitta i EU-parlamentet och jobba med lantbruksfrågor, eller i alla fall få utlopp för den problemlösaren som jag är i grund och botten. Sen inser man ju sina begränsningar. Det tar år att få ens några små uppdrag inom det partiet som skulle vara tänkbart och den tiden har jag inte. Eller offrar man sig själv och går med i SD, manipulerar till sig en EU-plats, lyckas sitta av två mandatperioder och därmed få tillgång till parlamentariker-pensionen? Hahahahaa...du hör ju.

 

[prinsessfeminist]

Ja, vi har ju haft dessa diskussioner innan.

Du dövar dina sådana känslor med att dyka ner i ditt jobb. Om det funkar för dig så fine. Men känner du inte att du vill satsa och utveckla dem? Känner du inte att du stampar och nästan kvävs på ditt jobb ibland? Är detta liksom allt? Blir livet inte mer roligt än det här?

Jag vill ju ta viktiga beslut, lösa problem och göra en förändring. Men istället för att få utlopp för det så tuffar jag på i en lagom trist rutin just nu och det är inte ett dugg kul. Visst hade jag kunnat starta en egen firma som skattekonsult, men det hade ju gått sådär bra, just eftersom jag i verkligheten bara kan teorin. Jag bör egentligen sitta några år på Skatteverket och jag har sökt, men det känns också som att jag dödar min själ när jag gör det.

Men jag har å andra sidan ingen aning om hur jag får ha min levande själ i liv heller. Jag älskar att odla i mitt växthus och ibland känner jag att jag kan krypa in för gott på torpet, halvt eremitisera mig själv där ute med någon typ av självhushåll. Skulle kunna ta någon in- eller tillridning för att betala elen. Kanske köpa någon och sälja ibland. Och så på andra sidan sitter en önskan om att sitta i EU-parlamentet och jobba med lantbruksfrågor, eller i alla fall få utlopp för den problemlösaren som jag är i grund och botten. Sen inser man ju sina begränsningar. Det tar år att få ens några små uppdrag inom det partiet som skulle vara tänkbart och den tiden har jag inte. Eller offrar man sig själv och går med i SD, manipulerar till sig en EU-plats, lyckas sitta av två mandatperioder och därmed få tillgång till parlamentariker-pensionen? Hahahahaa...du hör ju.

I hear you!

Jag vet vad du menar. Absolut. Jobbet känns ibland "blir det inte roligare än så här?", men oftast känns det inte så.

Mitt jobb är lite som en del uttrycker om sina partners. Visst, inte alltid fantastiskt kul, men på det hela taget - roligt och omväxlande nog. I alla fall just nu.

Lite som @Petruska är inne på, är det nog så att det är "tillsvidare" så bra att just nu finns ingen anledning att byta.

För min del är det nog så med både partner och jobb, även om jag skall erkänna att jag emellanåt (ähum då och då, ganska ofta, iaf senaste tiden), känt mig mer och mer frustrerad.

Inte för att jag inte gillar det jag har, utan för att jag inte vet vad jag vill härnäst.

Du skrev om juriststudenterna och rationellt ser en framtida karriär. Så skulle man ju kunna göra, liksom bestämma sig - göra en plan och följa inslagen bana. Men är inte det också ganska fantasilöst? Då kanske man fastnar i sin plan och missar andra intressanta möjligheter på vägen?

Jag fick tillfälle att fundera lite på det där med riktningen och planen när jag upptäckte att jag trivdes bättre på mitt gamla jobb än på mitt nya. Det fanns givetvis många olika skäl till det och jag kan inte säga att ett enda rationellt skäl var det avgörande. Det var snarare en subtil känsla som var det "rätta".

Ibland kan det kännas så med relationen också, att det kanske inte är rätt, det kanske finns någon annan - men då är det ju svårare att föreställa sig vem det skulle vara som var "bättre".

Men svar på din fråga. Inte än har jag känt att jag kvävs och jag måste göra något nytt. Det är för det mesta roligt att göra det jag gör, men som jag nämnt innan, så kan man ibland fundera på vad man missar och tackar "nej" till medan man ägnar tid till det man gör nu.

Lägg till alla andras förväntningar på en och där är vi olika känsliga för tryck av normer osv.

Är det egentligen någon som lever "sitt liv" på sitt sätt? Vi är nog inte så fria som vi vill, eller är vi det och bara inte utnyttjar lyxen att verkligen välja?

Eller är det ens en lyx? En plåga?

 

[stjarnhimmel]

Ja, vi har ju haft dessa diskussioner innan.

Du dövar dina sådana känslor med att dyka ner i ditt jobb. Om det funkar för dig så fine. Men känner du inte att du vill satsa och utveckla dem? Känner du inte att du stampar och nästan kvävs på ditt jobb ibland? Är detta liksom allt? Blir livet inte mer roligt än det här?

Jag vill ju ta viktiga beslut, lösa problem och göra en förändring. Men istället för att få utlopp för det så tuffar jag på i en lagom trist rutin just nu och det är inte ett dugg kul. Visst hade jag kunnat starta en egen firma som skattekonsult, men det hade ju gått sådär bra, just eftersom jag i verkligheten bara kan teorin. Jag bör egentligen sitta några år på Skatteverket och jag har sökt, men det känns också som att jag dödar min själ när jag gör det.

Men jag har å andra sidan ingen aning om hur jag får ha min levande själ i liv heller. Jag älskar att odla i mitt växthus och ibland känner jag att jag kan krypa in för gott på torpet, halvt eremitisera mig själv där ute med någon typ av självhushåll. Skulle kunna ta någon in- eller tillridning för att betala elen. Kanske köpa någon och sälja ibland. Och så på andra sidan sitter en önskan om att sitta i EU-parlamentet och jobba med lantbruksfrågor, eller i alla fall få utlopp för den problemlösaren som jag är i grund och botten. Sen inser man ju sina begränsningar. Det tar år att få ens några små uppdrag inom det partiet som skulle vara tänkbart och den tiden har jag inte. Eller offrar man sig själv och går med i SD, manipulerar till sig en EU-plats, lyckas sitta av två mandatperioder och därmed få tillgång till parlamentariker-pensionen? Hahahahaa...du hör ju.

Men blir det lättare om du inte ser att du ska jobba med detta för alltid? Dvs kan du inte göra ngt ett tag och känna dig för?
Något fick dig ju att börja studera utbildningen och göra klart den?. Så ngt intresse måste ju finnas?

 

[Ramona]

Är det egentligen någon som lever "sitt liv" på sitt sätt? Vi är nog inte så fria som vi vill, eller är vi det och bara inte utnyttjar lyxen att verkligen välja?

Eller är det ens en lyx? En plåga?

Här har du ju grunden till typ all ångest!
Det finns ju människor som lever sådär lyckligt. Folk som sagt upp sig, sålt hus och hem och seglat jorden runt helt bekymmersfritt i flera år och de verkar inte oroa sig för pensionssparandet ett endaste dugg. Eller människor som har valt att hoppa av karriärsgrejen, the rat race, och lever på självhushåll på sina torp/gårdar runt om i Sverige - de verkar inte heller oroa sig för sin pension. Eller de där två killarna som sa upp sig och startade en surfskola någonstans vid Medelhavet.

Men alla som är sådär nöjda med sina små liv - lever inte de på riktigt? De måste ju själva tycka att de lever på riktigt, även om jag inte tycker att de gör det. Men det fina är ju att jag också vet att det är nationalekonomiskt bäst att människor fogar sig, jobbar på sina trygga anställningar och betalar skatt. Ibland önskar jag att jag var dummare än vad jag är. Att jag liksom bara accepterade mitt öde och körde på utstakad bana. Att jag inte tänkte, att jag inte förstod bättre. Min nyfikenhet på världen och mitt sätt att ta in och lagra information har stjälpt mig istället för att hjälpa mig framåt. Jag tycker att jag står och stampar igen, precis som jag gjorde på Irland för 10 år sedan.

Jag är inte ett dugg fri. Jag har jobbtider som jag måste infinna mig på. Jag har räkningar jag måste betala. Att känna att man varken har tid eller råd med att uppleva livet är det som tynger mig mest. Jag förstår mig inte på människor som hävdar att de i alla fall hade jobbat deltid ifall de vann 100 miljoner. Aldrig!! Som det är nu är jag ju en slav i samhället. En skatteslav. En löneslav. En normslav.

 

[Tora]

Här har du ju grunden till typ all ångest!
Det finns ju människor som lever sådär lyckligt. Folk som sagt upp sig, sålt hus och hem och seglat jorden runt helt bekymmersfritt i flera år och de verkar inte oroa sig för pensionssparandet ett endaste dugg. Eller människor som har valt att hoppa av karriärsgrejen, the rat race, och lever på självhushåll på sina torp/gårdar runt om i Sverige - de verkar inte heller oroa sig för sin pension. Eller de där två killarna som sa upp sig och startade en surfskola någonstans vid Medelhavet.

Men alla som är sådär nöjda med sina små liv - lever inte de på riktigt? De måste ju själva tycka att de lever på riktigt, även om jag inte tycker att de gör det. Men det fina är ju att jag också vet att det är nationalekonomiskt bäst att människor fogar sig, jobbar på sina trygga anställningar och betalar skatt. Ibland önskar jag att jag var dummare än vad jag är. Att jag liksom bara accepterade mitt öde och körde på utstakad bana. Att jag inte tänkte, att jag inte förstod bättre. Min nyfikenhet på världen och mitt sätt att ta in och lagra information har stjälpt mig istället för att hjälpa mig framåt. Jag tycker att jag står och stampar igen, precis som jag gjorde på Irland för 10 år sedan.

Jag är inte ett dugg fri. Jag har jobbtider som jag måste infinna mig på. Jag har räkningar jag måste betala. Att känna att man varken har tid eller råd med att uppleva livet är det som tynger mig mest. Jag förstår mig inte på människor som hävdar att de i alla fall hade jobbat deltid ifall de vann 100 miljoner. Aldrig!! Som det är nu är jag ju en slav i samhället. En skatteslav. En löneslav. En normslav.

Alltså alla är vi olika. Men vi behövs allihop och alla är vi beroende av varandra.

Sånna som du upptäcker Amerika och reser till månen.
Sånna som jag ser till att saker och ting fungerar här hemma när du sen behöver dom (som tex sjukvård, färskt bröd och annat smått och gott).

Du måste bara hitta din egna väg i livet. Det som gör dig nöjd.

 

[hastflicka]

Alltså alla är vi olika. Men vi behövs allihop och alla är vi beroende av varandra.

Sånna som du upptäcker Amerika och reser till månen.
Sånna som jag ser till att saker och ting fungerar här hemma när du sen behöver dom (som tex sjukvård, färskt bröd och annat smått och gott).

Du måste bara hitta din egna väg i livet. Det som gör dig nöjd.

This is it. Jag tror att du maste ta en stor funderare pa var skon verkligen klammer. Med din partner eller ditt jobb? Eller nagot annat. Titta pa vad du VILL ... vad som skulle kannas spannande och stimulerande ... inte vad som enkelt kan forandra ditt liv just nu.

 

[tanten]

Men alla som är sådär nöjda med sina små liv - lever inte de på riktigt? De måste ju själva tycka att de lever på riktigt, även om jag inte tycker att de gör det. Men det fina är ju att jag också vet att det är nationalekonomiskt bäst att människor fogar sig, jobbar på sina trygga anställningar och betalar skatt. Ibland önskar jag att jag var dummare än vad jag är. Att jag liksom bara accepterade mitt öde och körde på utstakad bana. Att jag inte tänkte, att jag inte förstod bättre. Min nyfikenhet på världen och mitt sätt att ta in och lagra information har stjälpt mig istället för att hjälpa mig framåt. Jag tycker att jag står och stampar igen, precis som jag gjorde på Irland för 10 år sedan.
.

Alltså - nu blir jag nästan sur på dig.

Du förutsätter att folk som jobbar på och lever sina liv är dumma, bara för att de inte ständigt söker förändring.
Du har din syn på hur just du vill leva. andra skulle uppfatta ditt idealliv som rena mardrömmen. Kliv ner lite från dina höga hästar och sluta se ner på människor som har andra liv och andra synsätt än du.

Kokar det inte i slutet ihop till vad som är meningsfullt? Jag upplever mitt liv, mitt job, som meningsfullt. Jag gör skillnad. Varje dag. I jobbet, privat i mina engagemang. DET är min tillvaro, som jag skapat själv, inte har jag gett upp och fogat mig, Inte är jag dum. Sluta förutsätta att människor som du ser omkring dig är dumma för att de jobbar med det de valt, och finner mening i sina liv.

Det där var mer föraktfullt än jag väntat mig av dig.

 

[Blueberry]

Jag tror att jag hade kunnat vara helt som @Ramona om jag inte hade träffat min man. Nu är jag bara lite lik.

Jag är ivrig och rastlös, jag vill ha tempo, jag vill ha förändring, jag vill ha förbättring, jag vill ha utmaning. Jag vill kunna själv och bestämma själv och vill alltid uppnå självförverkligande. När jag får allt det här mår jag väldigt gott.

MEN jag har insett att jag inte behöver ha det i allt, hela tiden. Vissa delar får jag via jobbet, andra i mitt äktenskap, några via andra relationer, många via intressen och olika fritidssysselsättningar. Det har gjort mig "lugnare i själen", och lite behagligare att vara och vara med.

Jag har upptäckt det fina med självskattning och att aktivt ställa frågor till mig själv i stället för att bara köra på.

Plus den sköna inställningen att the best is yet to come.

Sammanfattning: Jag har en lycklig relation med mig själv. Det är oerhört skönt.

När det gäller kärleksrelationer tror jag att de allra flesta bara fokuserar på sitt eget perspektiv, sina krav och önskemål när det gäller partnern, ofta helt utan att tänka på att den personen också har perspektiv, krav och önskemål - och att det kanske inte alls är du. Så himla snopet när Mr. Right uppenbarar sig och har en helt annan Mrs. Right än den du tänkte att han skulle ha liksom.

 

[Efwa]

Men varför alltid undra om det finns något bättre, där framme?

Det är klart det kan finnas det. Men handen på hjärtat, om man ständigt tänker så, så är man ju aldrig nöjd med det man har nu.

Man kan ju också tänka att man har rätt man nu, rätt jobb nu osv. Att saker kan ändras är ju en självklarhet. Har man nu turen att ha en man som ändras med en så är det ju rätt för den stunden också. Ändras man inte tillsammans.....då kan man byta, men inte för lättvindigt. Man måste få en chans att hinna med att ändra sig om den andra är före.

Jag har en del folk runt mig som är som TS och de brukar säga att jag inte har ambitioner i livet. Men, det är en sanning med modifikation.
Jag är nöjd just nu med det jag har. Jag vill inte byta jobb, inte få mer i lön, har bra barn som bara gör rätt och har en man som passar mig.

Min ambition i livet är att fortsätta vara nöjd. Jag vill ha det som jag har det just nu. Det kommer kanske ändras men då är min ambition att det igen ska kännas som det gör just nu. Det blir liksom mitt jobb.

Om jag ständigt skulle leva med tanken att det kommer att ändras eller skaffa man efter hur det kanske skulle se ut i framtiden tror jag man är farligt ute. För är det något vi vet om framtiden så är det att vi inte vet något om den. Hur ska vi kunna välja rätt då?

 

[cirkus]

Här har du ju grunden till typ all ångest!
Det finns ju människor som lever sådär lyckligt. Folk som sagt upp sig, sålt hus och hem och seglat jorden runt helt bekymmersfritt i flera år och de verkar inte oroa sig för pensionssparandet ett endaste dugg. Eller människor som har valt att hoppa av karriärsgrejen, the rat race, och lever på självhushåll på sina torp/gårdar runt om i Sverige - de verkar inte heller oroa sig för sin pension. Eller de där två killarna som sa upp sig och startade en surfskola någonstans vid Medelhavet.

.

Nu tycker jag att du romantiserar lite.
Jag har en dotter som är lite yngre än dig - men som nu lever i ett kollektiv i Indien. Om hon bara visste hur hon skulle försörja sig vore hon helt avslappnad, men även där behövs pengar även om det är betydligt mindre. Hon vill leva det livet fullt ut, men nog finns det bekymmer på vägen.

 

[sjoberga]

@Ramona, du har bilden av ditt idealliv, vad du kallar att leva på riktigt. Jag har en helt annan, trots att jag också är entreprenör, vill ha mycket dynamik och lämnar när det blir för mycket förvaltning .

Jag tycker inte att ett bohemiskt liv på ständig resa och flykt skulle vara meningsfullt. Alls. För mig är inte det att leva på riktigt. För andra är det höjden av meningsfullhet.

För mig handlar det mer om att bli vansinnigt duktigt på något specifikt och inom det området tillföra världen så mycket nytta som möjligt. Yrkesmässigt alltså.

Med familjen handlar det om att verkligen skapa tid för varandra och göra saker tillsammans.

Din idealbild är extremt långt från min. Jag lovar dock att min är ungefär lika visionär och handlar inte alls om att foga sig som slav.

 

[sjoberga]

Alltså alla är vi olika. Men vi behövs allihop och alla är vi beroende av varandra.

Sånna som du upptäcker Amerika och reser till månen.
Sånna som jag ser till att saker och ting fungerar här hemma när du sen behöver dom (som tex sjukvård, färskt bröd och annat smått och gott).

Du måste bara hitta din egna väg i livet. Det som gör dig nöjd.

Om jag ska vara krass så är det inte rastlösa själar som driver runt världen som tagit människan till månen. Det är löneslavande kvinnor som satt på NASA och räknade fram datorsimuleringar på räknestickor och tabeller innan datorerna fanns. 9-17 varje dag. Samt deras framstående ingenjörer som under kriget fick lära sig avgörande saker.

Om det överhuvudtaget var meningsfullt att ta sig till månen är en annan fråga.....

 

[Ramona]

Du förutsätter att folk som jobbar på och lever sina liv är dumma, bara för att de inte ständigt söker förändring.
Du har din syn på hur just du vill leva. andra skulle uppfatta ditt idealliv som rena mardrömmen. Kliv ner lite från dina höga hästar och sluta se ner på människor som har andra liv och andra synsätt än du.

Nu tycker jag nog att du har missuppfattat mig. Jag tycker verkligen inte att människor är dumma eller korkade för att de lever andra liv än vad jag gör. Så dålig människosyn har jag inte och det är tråkigt att jag blir beskylld för det. Hela poängen är att jag inte vet hur jag vill leva för att må bra, jag har inte kommit så långt. Och därför kan jag heller inte dissa något typ av levene heller.
Det är ju heller inte så att jag på något sätt lever extravagant på något vis. Jag har ett jobb som betalar ut en medellön, jag bor i en normal lägenhet i ett normalt område. Jag har ett torp där jag älskar att odla och pyssla. Inget konstigt, inget utanför Svensson-sfären.

Jag önskar att jag också kunde vara sådär nöjd som så många människor är. Det är det som är poängen. Hur blir man sådär nöjd.

Sen min kommentar att jag önskar att jag inte tänkte så mycket, att jag inte var så medveten har ingenting med andra människor att göra. Kära nån, nu är det du som behöver tagga ner och inte berätta för mig att jag är stursk och snobbig - för det kan alla människor som känner mig intyga att jag inte är. Jag får alltid kritiken att jag är så prestigelös och enkel.[/QUOTE]

 

[Amha]

Men varför alltid undra om det finns något bättre, där framme?

Det är klart det kan finnas det. Men handen på hjärtat, om man ständigt tänker så, så är man ju aldrig nöjd med det man har nu.

Man kan ju också tänka att man har rätt man nu, rätt jobb nu osv. Att saker kan ändras är ju en självklarhet. Har man nu turen att ha en man som ändras med en så är det ju rätt för den stunden också. Ändras man inte tillsammans.....då kan man byta, men inte för lättvindigt. Man måste få en chans att hinna med att ändra sig om den andra är före.

Jag har en del folk runt mig som är som TS och de brukar säga att jag inte har ambitioner i livet. Men, det är en sanning med modifikation.
Jag är nöjd just nu med det jag har. Jag vill inte byta jobb, inte få mer i lön, har bra barn som bara gör rätt och har en man som passar mig.

Min ambition i livet är att fortsätta vara nöjd. Jag vill ha det som jag har det just nu. Det kommer kanske ändras men då är min ambition att det igen ska kännas som det gör just nu. Det blir liksom mitt jobb.

Om jag ständigt skulle leva med tanken att det kommer att ändras eller skaffa man efter hur det kanske skulle se ut i framtiden tror jag man är farligt ute. För är det något vi vet om framtiden så är det att vi inte vet något om den. Hur ska vi kunna välja rätt då?

Kan det inte vara så enkelt att om känslan kvarstår är det inte riktigt rätt? Jag har ju själv haft den där känslan och den försvann när jag träffade min nuvarande sambo. Inte på en gång men efter en stund. Jag tror att känslan av att det var rätt fanns från början men vissa omständigheter gjorde att det tog en tid innan jag faktiskt välkomnade känslan.

 

[Tora]

Om jag ska vara krass så är det inte rastlösa själar som driver runt världen som tagit människan till månen. Det är löneslavande kvinnor som satt på NASA och räknade fram datorsimuleringar på räknestickor och tabeller innan datorerna fanns. 9-17 varje dag. Samt deras framstående ingenjörer som under kriget fick lära sig avgörande saker.

Om det överhuvudtaget var meningsfullt att ta sig till månen är en annan fråga.....

Ja jag skrev ju att alla är vi beroende av varandra. Det måste finnas någon som har önskan att ta sig till månen och det måste finnas någon som ser till att det blir av.

Ja det var mycket meningsfullt. Många av de tekniska uppfinningarna och lösningarna som kom till i strävan att komma till månen har kommit människor till stor nytta här på jorden.

 

[Ramona]

Din idealbild är extremt långt från min. Jag lovar dock att min är ungefär lika visionär och handlar inte alls om att foga sig som slav.

Fast då är ju du nöjd och trivs. Du har inte känslan av att vara en slav. Det har jag. Jag säger inte att ditt sätt att leva är sämre än mitt, för i ärlighetens namn är ju mitt sätt att leva inte alls bra. Jag är ju inte nöjd och det är ju du!!

Det handlar ju om att det är var och en för sig. Man ska leva som man vill leva och på det viset som gör att man är lycklig och trivs. Det är när man kompromissar för mycket som man inte blir lycklig. Och där är jag nu. Jag kan till viss del trivas med min tillvaro, jag är väldigt tacksam för allt jag har, men den där nöjdheten infinner sig inte. Jag saknar den där ron i själen som @Blueberry nämner.
När jag är på torpet och pillar kan jag ha tillfällig ro i själen, men det är inte hela tiden jag är där ute heller. Men jag mår väldigt bra när jag är där, mycket bättre än i stan.

 

[sjoberga]

Jag h

Ja jag skrev ju att alla är vi beroende av varandra. Det måste finnas någon som har önskan att ta sig till månen och det måste finnas någon som ser till att det blir av.

Ja det var mycket meningsfullt. Många av de tekniska uppfinningarna och lösningarna som kom till i strävan att komma till månen har kommit människor till stor nytta här på jorden.

Jag håller med, jag tycker också det. Men på ett filosofiskt plan kan man ställa sig frågan om den nyttan är meningsfull. Och det finns inget absolut svar.