Detta med lyckliga förhållanden....igen....

[Ramona]

Ja jag skrev ju att alla är vi beroende av varandra. Det måste finnas någon som har önskan att ta sig till månen och det måste finnas någon som ser till att det blur av.

Det där stämmer så bra och jag gillade verkligen din tidigare kommentar att vissa upptäcker nya saker, men att det behövs människor som håller ställningarna så att allting fungerar. Det var lite roligt att du tog upp det färska brödet i det inlägget också, just eftersom jag älskar att baka och bakar mycket bröd eftersom det är så avslappnande.

Även om jag inte trivs med ett heltidsjobb mellan 8-17 så är det en tröst att veta att det finns människor som gör det. Min farfar var lokförare på SJ hela sitt yrkesliv. Han fick guldklockan och allt. Men han är också den enda i släkten som trivs med det. Alla andra, på både mamma och pappas sida, har valt att inte gå den vägen. Och de som valt att gå den vägen med heltidsanställning är inte alls nöjda med den, men känner ett tvång. Mammas släkt är väldigt intressanta med konstnärer och entreprenörer. Jag har nog ärvt mycket av det.

 

[sjoberga]

Fast då är ju du nöjd och trivs. Du har inte känslan av att vara en slav. Det har jag. Jag säger inte att ditt sätt att leva är sämre än mitt, för i ärlighetens namn är ju mitt sätt att leva inte alls bra. Jag är ju inte nöjd och det är ju du!!

Det handlar ju om att det är var och en för sig. Man ska leva som man vill leva och på det viset som gör att man är lycklig och trivs. Det är när man kompromissar för mycket som man inte blir lycklig. Och där är jag nu. Jag kan till viss del trivas med min tillvaro, jag är väldigt tacksam för allt jag har, men den där nöjdheten infinner sig inte. Jag saknar den där ron i själen som @Blueberry nämner.
När jag är på torpet och pillar kan jag ha tillfällig ro i själen, men det är inte hela tiden jag är där ute heller. Men jag mår väldigt bra när jag är där, mycket bättre än i stan.

Jag var mer inne på att oavsett om man är nöjd eller inte, så är målbilderna väldigt individuella.

Jag är inte nöjd, hela tiden. Det går upp och ner, och är det ner i längre stund så utvärderar jag också nuläget. Så vi är nog inte alltför olika ändå.

 

[Philosophia]

Jag hade gärna gjort det ifall jag visste vart jag skulle ta vägen. Jag är så vilsen just nu att jag inte har en aning. Vad ska jag göra då? Jag har en juristutbildning specialiserad på skatterätt, men jag inser ju att det är rena döden för mig att sitta av år på Skatteverket, så den biten blir liksom inte av. Den karriären blir liksom inte.

Men jag vågar göra grejer, jag är inte den som inte vågar starta eget företag eller så. Det är inga problem, bara jag vet vad jag ska göra!

En gång i tiden levde jag på att köpa och sälja hästar och det var väldigt roligt, men livet är annorlunda nu och jag vill inte dit till det slitet igen.

Jag tror att du tänker lite för kortsiktigt. För att komma framåt kan man behöva ta några "dödår" på Skatteverket (vilket inte alls behöver vara ospännande) för att sedan ta sig vidare och t.ex. arbeta internationellt om man gillar att resa och se sig om i världen. Man kan även ta en annan väg och forska. En av mina vänner är docent i just skatterätt och han är en mycket intressant och spännande person som inte alls har en stagnerad tillvaro på något sätt.

För att inte vara en arbetets träl så får man bädda för det och det kan krävas att man trälar under en begränsad tid. Jag tror att den insikten kan göra att man känner sig nöjd och tillfreds med livssituationen även när man har ej ännu realiserade mål framför.

 

[sjoberga]

Det där stämmer så bra och jag gillade verkligen din tidigare kommentar att vissa upptäcker nya saker, men att det behövs människor som håller ställningarna så att allting fungerar. Det var lite roligt att du tog upp det färska brödet i det inlägget också, just eftersom jag älskar att baka och bakar mycket bröd eftersom det är så avslappnande.

Även om jag inte trivs med ett heltidsjobb mellan 8-17 så är det en tröst att veta att det finns människor som gör det. Min farfar var lokförare på SJ hela sitt yrkesliv. Han fick guldklockan och allt. Men han är också den enda i släkten som trivs med det. Alla andra, på både mamma och pappas sida, har valt att inte gå den vägen. Och de som valt att gå den vägen med heltidsanställning är inte alls nöjda med den, men känner ett tvång. Mammas släkt är väldigt intressanta med konstnärer och entreprenörer. Jag har nog ärvt mycket av det.

Det finns också många som använder inkomsten från sin anställning att verkligen göra det de vill, som att vara konstnär och satsa på idéer. Så det är inte riktigt en motsättning.

 

[Philosophia]

Även om jag inte trivs med ett heltidsjobb mellan 8-17 så är det en tröst att veta att det finns människor som gör det. Min farfar var lokförare på SJ hela sitt yrkesliv. Han fick guldklockan och allt. Men han är också den enda i släkten som trivs med det. Alla andra, på både mamma och pappas sida, har valt att inte gå den vägen. Och de som valt att gå den vägen med heltidsanställning är inte alls nöjda med den, men känner ett tvång. Mammas släkt är väldigt intressanta med konstnärer och entreprenörer. Jag har nog ärvt mycket av det.

Fast det där är lite av en myt, tror jag. För att lyckas som konstnär eller entreprenör så måste man ha en oerhörd disciplin. Den konstnär som endast skapar när ett tillstånd av kreativitet infinner sig kommer inte att bli framgång. De konstnärer som finns i min familj och i min vänkrets åker till ateljén och jobbar normala arbetstider och åker sedan till dagis och hämtar barnen.

 

[Lena Furberg]

Alltså - nu blir jag nästan sur på dig.

Du förutsätter att folk som jobbar på och lever sina liv är dumma, bara för att de inte ständigt söker förändring.
Du har din syn på hur just du vill leva. andra skulle uppfatta ditt idealliv som rena mardrömmen. Kliv ner lite från dina höga hästar och sluta se ner på människor som har andra liv och andra synsätt än du.

Kokar det inte i slutet ihop till vad som är meningsfullt? Jag upplever mitt liv, mitt job, som meningsfullt. Jag gör skillnad. Varje dag. I jobbet, privat i mina engagemang. DET är min tillvaro, som jag skapat själv, inte har jag gett upp och fogat mig, Inte är jag dum. Sluta förutsätta att människor som du ser omkring dig är dumma för att de jobbar med det de valt, och finner mening i sina liv.

Det där var mer föraktfullt än jag väntat mig av dig.

Jag tror inte det var riktigt så @Ramona menade (?). Jag tror, uppriktigt, att det finns olika "typer" av människor, olika personligheter. Det behövs för att vi ska fungera som art. Vi behöver människor som verkligen trivs och finner harmoni i de där "vanliga" liven, och på sätt och vis är de avundsvärda. Sen behövs också människorna som ständigt är rastlösa, alltid vill vidare - funnes inte de skulle vi aldrig lämnat planeten och sökt oss ut i rymden för att finna ... ja, vad då?

Någon har till och med sagt, att alla dessa "bokstavsmänniskor" som det tycks bli allt fler av i vår tid, egentligen är de första individerna i människans mentala utveckling, att det är ett steg framåt, vidare, precis som människan alltid utvecklats mentalt sedan vi "blev till" på jorden. Jag såg en dokumentär som visade på hur människans hjärna blivit större stegvis under utvecklingen, och dessa ökningar alltid ägde rum under tider då det rått svårgheter av olika slag på jorden, då människan fått kämpa och klara utmaningar.

Jag menar nu INTE att Ramona har nån bokstavskombination, men jag är själv en av dem som ligger nånstans mitt emellan den nöjda hemma-människan och den som är rastlös, lite frustrerad, vill iväg, får panik över att åren går, osv osv. Jag tror inte ens att det finns nåt svar, nån lösning på "problemet" - mest tänker jag att man ska försöka att inte se det som ett problem utan nåt spännande, nåt som öppnar dörrar och leder in en på nya vägar i livet. Jag känner, nära, människor som har den rastlösheten och det är inte nåt man ska försöka hålla tillbaka eller trycka ner, då tror jag det slutar med elände.

 

[Ramona]

Det finns också många som använder inkomsten från sin anställning att verkligen göra det de vill, som att vara konstnär och satsa på idéer. Så det är inte riktigt en motsättning.

Det stämmer väldigt bra. Det funkar inte för mig tyvärr, för jag är alldeles för trött när jag kommer hem från jobbet. Jag orkar i bästa fall träna och äta innan jag somnar på soffan typ. Därför jag inte har häst längre också. Det känns som en börda till slut eftersom jag är så trött.

Och ja, jag har kollat alla mina värden och varit hos läkare, de hittar inga fel. Jag fungerar på helgen. Men det känns tidsmässigt väldigt krasst att jobba 40 timmar för att ha råd att göra det man vill i kanske 10 timmar. Om man ens hinner med så mycket. Livet har ju andra åtaganden också.

 

[Efwa]

Kan det inte vara så enkelt att om känslan kvarstår är det inte riktigt rätt? Jag har ju själv haft den där känslan och den försvann när jag träffade min nuvarande sambo. Inte på en gång men efter en stund. Jag tror att känslan av att det var rätt fanns från början men vissa omständigheter gjorde att det tog en tid innan jag faktiskt välkomnade känslan.

Jag vet inte....

Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte "den här mannen är The one". Jag älskade honom från början men man känner ju liksom inte någons alla sidor förrän man kommit en bit in i livet. Det var nog mer "den här mannen är så jäkla rätt just nu", hoppas han alltid kommer vara det.

 

[Ramona]

Fast det där är lite av en myt, tror jag. För att lyckas som konstnär eller entreprenör så måste man ha en oerhörd disciplin. Den konstnär som endast skapar när ett tillstånd av kreativitet infinner sig kommer inte att bli framgång. De konstnärer som finns i min familj och i min vänkrets åker till ateljén och jobbar normala arbetstider och åker sedan till dagis och hämtar barnen.

Det där är väldigt olika hos olika personer tycker jag. Vissa jobbar normala kontorstider, medan andra jobbar när "känslan" infinner sig. Än en gång, var och en för sig.

 

[Ramona]

Jag menar nu INTE att Ramona har nån bokstavskombination, men jag är själv en av dem som ligger nånstans mitt emellan den nöjda hemma-människan och den som är rastlös, lite frustrerad, vill iväg, får panik över att åren går, osv osv.

Jag är inte heller den där tokigt rastlösa människan. Jag har sådana i mitt liv också, och jag är inte där. Jag älskar att ha ett hem och jag älskar att komma hem till mitt hem! Jag har inte alls känslan att home is where I hang my hat. Jag sover helst i min egna säng, samtidigt som jag gärna reser och hittar på grejer som inte innebär att jag är hemma. Jag är inte så hemmakär på det viset.

Men det måste hända saker i livet. Det får inte bara rulla på i rutin i en "same shit different day"-anda. Det är då jag blir knäpp.

 

[stjarnhimmel]

@Ramona
Vad skulle du helst av allt vilja göra?
Jag gör så att jag har startat ett företag där jag ska syssla med musik, skrivande etc.
Men jag kommer inte kunna leva på det nu så samtidigt har jag ett annat vanligt jobb. Jag tror också att man måste kämpa lite på det sättet och kanske inte direkt hittar sitt drömjobb. Du nämner konstnär och entreprenör. Jag tror att det säkert finns negativa saker med det också, i alla jobb.

Kan du inte sätta dig ner och fundera hur du vill leva ditt liv? och sen fungera hur du ska komma dit? Kanske kan tex ett jobb som du nämner på Skatteverket vara bra en period om det ger dig en bra erfarenhet eller öppnar upp till annat?

 

[Ramona]

Kan du inte sätta dig ner och fundera hur du vill leva ditt liv? och sen fungera hur du ska komma dit? Kanske kan tex ett jobb som du nämner på Skatteverket vara bra en period om det ger dig en bra erfarenhet eller öppnar upp till annat?

Nu blir jag nästan lite stött!!
Det är ju liksom inte så att jag bara lever på i rutin och aldrig tänker. Jag tänker varje dag på vad jag ska göra istället. Jag tänker varje dag på vad jag vill med mitt liv. Jag tänker varje dag på olika alternativ jag har.

Ändå vet jag inte vad jag vill göra. Jag kommer säkerligen att hamna på Skatteverket eller någon annan myndighet ett tag, och det gör mig ingenting för oavsett hur jag mår och vad jag har för drömmar så måste jag ha en försörjning. Men vad jag verkligen vill göra? Jag vet inte.

Jag skulle vilja ha en nattklubb eller en bar, men den världen är så infekterad så det känns inte som ett riktigt alternativ. Jag skulle vilja ha någon annan typ av eget företag. Jag är absolut inte lat och kan jobba hårt, men jag vill ha känslan av att jag gör saker och ting för mig själv. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Visst kan jag köra på och göra karriär, men jag vet inte riktigt om jag är så himla intresserad av det heller i ärlighetens namn. Jag vet ingenting. Precis ingenting. Livskris!!

 

[stjarnhimmel]

Nu blir jag nästan lite stött!!
Det är ju liksom inte så att jag bara lever på i rutin och aldrig tänker. Jag tänker varje dag på vad jag ska göra istället. Jag tänker varje dag på vad jag vill med mitt liv. Jag tänker varje dag på olika alternativ jag har.

Ändå vet jag inte vad jag vill göra. Jag kommer säkerligen att hamna på Skatteverket eller någon annan myndighet ett tag, och det gör mig ingenting för oavsett hur jag mår och vad jag har för drömmar så måste jag ha en försörjning. Men vad jag verkligen vill göra? Jag vet inte.

Jag skulle vilja ha en nattklubb eller en bar, men den världen är så infekterad så det känns inte som ett riktigt alternativ. Jag skulle vilja ha någon annan typ av eget företag. Jag är absolut inte lat och kan jobba hårt, men jag vill ha känslan av att jag gör saker och ting för mig själv. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Visst kan jag köra på och göra karriär, men jag vet inte riktigt om jag är så himla intresserad av det heller i ärlighetens namn. Jag vet ingenting. Precis ingenting. Livskris!!

Du blir stött av förslaget att fundera över hur man vill leva?

 

[Ramona]

Du blir stött av förslaget att fundera över hur man vill leva?

Ja, att du liksom förutsatte att jag inte redan gjorde det. Jag gör ju inget annat!!

 

[stjarnhimmel]

Ja, att du liksom förutsatte att jag inte redan gjorde det. Jag gör ju inget annat!!

Jo jag tror att du funderar mkt.
men har du gjort en plan? tex funderat hur du ska ta dig någonstans? tex tänkt att vad skulle krävas för att starta ett eget företag? Räkna på det och sett vilka möjligheter som är realisiska.
Inte bara tänkt att det vore roligt med det här eller det här.
Andra alternativ är att ta ett jobb som tex Skatteverket och sen kolla om man kan gå ned i tid. Det är så jag gjort för att få tid med mitt företag.

 

[Philosophia]

Nu blir jag nästan lite stött!!
Det är ju liksom inte så att jag bara lever på i rutin och aldrig tänker. Jag tänker varje dag på vad jag ska göra istället. Jag tänker varje dag på vad jag vill med mitt liv. Jag tänker varje dag på olika alternativ jag har.

Ändå vet jag inte vad jag vill göra. Jag kommer säkerligen att hamna på Skatteverket eller någon annan myndighet ett tag, och det gör mig ingenting för oavsett hur jag mår och vad jag har för drömmar så måste jag ha en försörjning. Men vad jag verkligen vill göra? Jag vet inte.

Jag skulle vilja ha en nattklubb eller en bar, men den världen är så infekterad så det känns inte som ett riktigt alternativ. Jag skulle vilja ha någon annan typ av eget företag. Jag är absolut inte lat och kan jobba hårt, men jag vill ha känslan av att jag gör saker och ting för mig själv. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Visst kan jag köra på och göra karriär, men jag vet inte riktigt om jag är så himla intresserad av det heller i ärlighetens namn. Jag vet ingenting. Precis ingenting. Livskris!!

Det verkar som att det kokar ner till att du inte riktigt vet vad du vill göra framöver, snarare än att det handlar om att du inte vill ha en 8-17-situation och att du förundras över att det finns personer som nöjer sig med det som de har och inte strävar framåt (även om det kan handla om det också, så klart). Det verkar alltså snarast som att du inte riktigt vet åt vilket håll framåt är, om du förstår hur jag menar.

I det läget skulle jag nog prova på lite olika saker som kanske intresserar mig och flyta med och se åt vilket håll det leder mig och om det finns något där som verkligen intresserar mig. Jag har svårt att tänka mig att jag själv skulle kunna tänka mig fram till vad vill göra med mitt liv.

 

[Ramona]

I det läget skulle jag nog prova på lite olika saker som kanske intresserar mig och flyta med och se åt vilket håll det leder mig och om det finns något där som verkligen intresserar mig. Jag har svårt att tänka mig att jag själv skulle kunna tänka mig fram till vad vill göra med mitt liv.

Jag har börjat kolla på lite andra jobb, som ett steg i rätt riktigt. Jobb som är lite mer kvalificerade än det jag har nu. Problemet med det är att jag får panik på att tiden rinner iväg. Vill jag bygga någonting så kan jag inte testa en massa saker hit och dit, den tiden har jag inte. Tittar man på det rent krasst så kommer jag väl inte att gå i pension förrän om ca 30 år. Men just nu känns det som att mitt liv håller på att ta slut. Jag känner mig gammal på ett dåligt sätt. Jag är inte så orolig över att jag inte kan konkurrera med 25-åringarna, jag kommer ju med helt andra kvalifikationer och livserfarenheter. Men det känns ändå som att jag måste få igång mitt liv, trots att jag är helt medveten om att jag redan lever ett liv. I alla fall överlever.

 

[starcraft]

Åh vad jag känner igen mig i det TS skriver. Den där ron och nöjdheten finns bara inte. Och jag har ingen aning om hur man når dit. Tanken att vara fast i livet och jobba typ 40 år till och bara jobba för att ha råd med mat, boende och lite fritidsaktiviteter ger mig fullständig panik. Har inga tips, annat än att jag förstår frustrationen över frågan "vad vill du göra i ditt liv då?" För visste jag det, då hade jag inte varit där jag är nu.

 

[Korven]

Här har du ju grunden till typ all ångest!
Det finns ju människor som lever sådär lyckligt. Folk som sagt upp sig, sålt hus och hem och seglat jorden runt helt bekymmersfritt i flera år och de verkar inte oroa sig för pensionssparandet ett endaste dugg. Eller människor som har valt att hoppa av karriärsgrejen, the rat race, och lever på självhushåll på sina torp/gårdar runt om i Sverige - de verkar inte heller oroa sig för sin pension. Eller de där två killarna som sa upp sig och startade en surfskola någonstans vid Medelhavet.

Men alla som är sådär nöjda med sina små liv - lever inte de på riktigt? De måste ju själva tycka att de lever på riktigt, även om jag inte tycker att de gör det. Men det fina är ju att jag också vet att det är nationalekonomiskt bäst att människor fogar sig, jobbar på sina trygga anställningar och betalar skatt. Ibland önskar jag att jag var dummare än vad jag är. Att jag liksom bara accepterade mitt öde och körde på utstakad bana. Att jag inte tänkte, att jag inte förstod bättre. Min nyfikenhet på världen och mitt sätt att ta in och lagra information har stjälpt mig istället för att hjälpa mig framåt. Jag tycker att jag står och stampar igen, precis som jag gjorde på Irland för 10 år sedan.

Jag är inte ett dugg fri. Jag har jobbtider som jag måste infinna mig på. Jag har räkningar jag måste betala. Att känna att man varken har tid eller råd med att uppleva livet är det som tynger mig mest. Jag förstår mig inte på människor som hävdar att de i alla fall hade jobbat deltid ifall de vann 100 miljoner. Aldrig!! Som det är nu är jag ju en slav i samhället. En skatteslav. En löneslav. En normslav.

De som gjort sådär får ångest den dagen de ser vad de får i pension

 

[tanten]

Nu tycker jag nog att du har missuppfattat mig. Jag tycker verkligen inte att människor är dumma eller korkade för att de lever andra liv än vad jag gör. Så dålig människosyn har jag inte och det är tråkigt att jag blir beskylld för det. Hela poängen är att jag inte vet hur jag vill leva för att må bra, jag har inte kommit så långt. Och därför kan jag heller inte dissa något typ av levene heller.
Det är ju heller inte så att jag på något sätt lever extravagant på något vis. Jag har ett jobb som betalar ut en medellön, jag bor i en normal lägenhet i ett normalt område. Jag har ett torp där jag älskar att odla och pyssla. Inget konstigt, inget utanför Svensson-sfären.

Jag önskar att jag också kunde vara sådär nöjd som så många människor är. Det är det som är poängen. Hur blir man sådär nöjd.

Sen min kommentar att jag önskar att jag inte tänkte så mycket, att jag inte var så medveten har ingenting med andra människor att göra. Kära nån, nu är det du som behöver tagga ner och inte berätta för mig att jag är stursk och snobbig - för det kan alla människor som känner mig intyga att jag inte är. Jag får alltid kritiken att jag är så prestigelös och enkel.

[/QUOTE]
Fast om du tittar på det jag fetade så handlar det inte alls om dig, utan om din syn på andra. Därav min skarpa reaktion. Du skrev t.ex att andra fogade sig. Vilket jag anser vara rätt grovt.

Kanske skrev du en sak och menade en annan. Men det kunde ju inte jag veta.