Feminism och kritik

[Badger]

Efter att ha läst den här tråden undrar jag vilken feminism som anses vara den rätta här? Uppfattade det som exempel att liberal feminism är "fel".
Är det socialistisk feminism? Radikal feminism? Någon annan feminism?

Jag har väl problem med att jag inte snurrar ihop min feminism med mina övriga politiska och ekonomiska åsikter direkt. Jag är feminism -kvinnors lika värde och lika möjligheter. Sedan är jag väl liberal antar jag, men jag är inte speciellt ismig i mina politiska åsikter.

 

[Badger]

Efter att ha läst den här tråden undrar jag vilken feminism som anses vara den rätta här? Uppfattade det som exempel att liberal feminism är "fel".
Är det socialistisk feminism? Radikal feminism? Någon annan feminism?

Jag är rätt och slätt feminist. Ingen avdelning (om ngn vill peta in mig så går det säkert, säkert typ gammalmöglig tråkig feminism?). Jag har en annan mental avdelning för var jag står i övrigt politiskt och vart jag än stod politiskt skulle jag tycka att kvinnor ska ha samma rättigheter som män i det samhällssystemet. Om jag var religiös skulle jag tycka att oavsett vilken religion jag hade ville jag att kvinnor och män har lika rättigheter enligt det religiösa systemet.

 

[Petruska]

Jag har problem med kroppar som enbart konstruktion - att jag i min känsla ska kunna rekonstruera min kropp eftersom den består av min upplevelse och idé. Det blir för mig som att säga att jag i min normbrytande kropp bara ska konstruera mig själv som ickenormbrytande, och så blir det så.

Synen på könsnormativa uttryck och identifikationen med dem som något kulturellt betingat trodde jag var en självklar ingång i feminismen. Men nu säger jag först att de normativa uttrycken är (kan vara) en socialt förtryckande mekanism som är kulturellt skapad - för att sedan säga att de är medfödda i en kroppskarta. Samt att en individ genom att applicera / icke-applicera symbolerna och uttrycken (som tidigare var förtryckande) nu fysiskt och biologiskt tillhör den nya kroppen och att detta är en frihet.

Istället för att bara använda symbolerna och uttrycken - om det får dig att må bra, och sedan låta kroppen vara som den är, och inte se den som felaktig eller i behov av att disciplineras in i idékonstruktionen.

Jag blir förvirrad av steget från genus till kön, och jag känner viss frustration i min funkisvärd över att kroppar så enkelt kan skjutas åt sidan och ignoreras. Det blir mer feministiskt för mig att hävda att dina sociala uttryck är dina och självklara, än det blir att hävda att du fysiskt är i fel kropp.

Din sista mening: Ja, exakt!

Sen bekymrar jag mig numera inte så mycket över någon exakt gräns mellan kropp-kön-biologi å ena sidan och genus-normer-kultur-uttryck å den andra. Jag undrar inte var gränsen går, om det finns en gräns.

Snarare tänker jag att det finns en litenliten skillnad mellan kroppar, som vi använder för att skapa en enorm skillnad mellan könen. Och att den där lillalilla skillnaden närmast verkar vara traumatiskt svår för oss att hantera. Trans snarare understryker det än förnekar det, för mig, men jag har tänkt så längre tid än jag har tänkt på trans.

En del av min lätt småsura irritation över trans, är att jag är ganska säker på att jag hade tolkat mig själv som trans om jag hade varit 20-30 år yngre, och jag är glad att det är som det är så att jag slipper göra den tolkningen. (Jag hade och har väldigt mycket gemensamt med den här gruppen som ibland omtalas som rapid onset gender dysphoria. Men jag gör helt andra tolkningar än vad den gruppen, som jag vet inte vill kallas så eller ses som en grupp, gör av sig själva och varandra.)

En annan sådan traumatiserande svårhanterlig litenliten skillnad mellan kroppar, skulle tex hudfärg kunna anses vara. Som exempel, alltså.

 

[Petruska]

Det är nog lite det samma som med trans att så länge man inte tillhör gruppen så är det svårt att sätta sig in i vad som får en att känna sig exkluderad eller inte. Jag kan bara föreställa mig hur jag skulle reagerat och hur könlös jag skulle känt mig och jag vill inte ens ha barn. Och den som säger någonting kan förstås mena en sak medan mottagaren uppfattar någonting annat

Och jag skulle säga att den där upplevelsen av könlöshet, typiskt är något som jag skulle använda min feminism för att hantera. Jag är beredd att göra en hel del för att personer ska slippa känna sig exkluderade, men att ta hänsyn till att cispersoner ska slippa känna sig könlösa är inte en av de sakerna. Snarare pekar du där på ett problem, som jag vill att feminism hjälper dig att hantera.

 

[Hyacinth]

Din sista mening: Ja, exakt!

Sen bekymrar jag mig numera inte så mycket över någon exakt gräns mellan kropp-kön-biologi å ena sidan och genus-normer-kultur-uttryck å den andra. Jag undrar inte var gränsen går, om det finns en gräns.

Snarare tänker jag att det finns en litenliten skillnad mellan kroppar, som vi använder för att skapa en enorm skillnad mellan könen. Och att den där lillalilla skillnaden närmast verkar vara traumatiskt svår för oss att hantera. Trans snarare understryker det än förnekar det, för mig, men jag har tänkt så längre tid än jag har tänkt på trans.

En del av min lätt småsura irritation över trans, är att jag är ganska säker på att jag hade tolkat mig själv som trans om jag hade varit 20-30 år yngre, och jag är glad att det är som det är så att jag slipper göra den tolkningen. (Jag hade och har väldigt mycket gemensamt med den här gruppen som ibland omtalas som rapid onset gender dysphoria. Men jag gör helt andra tolkningar än vad den gruppen, som jag vet inte vill kallas så eller ses som en grupp, gör av sig själva och varandra.)

En annan sådan traumatiserande svårhanterlig litenliten skillnad mellan kroppar, skulle tex hudfärg kunna anses vara. Som exempel, alltså.

Det där har jag tänkt massor på. Just nu tycker jag nog att vi måste jobba hårt på normalitetsbegreppet, det måste bli jättemycket större inom många områden. Om rollerna blir större och flexiblare (eller försvinner), att mansrollen och kvinnorollen blir mycket diffusare så det är normalt med fler uttryck så tror jag många unga kommer slippa känna sig instängda i fel kön. Det är svårt som ämne, jag är livrädd att trampa folk på fötterna. Sen tror jag att det finns de som de facto mår absolut bäst av en könsbekräftande operation, men jag tror att vi skulle komma väldigt långt om vi generellt och individuellt kunde ha en annan syn på kön där biologi är en pyttedel av det som skiljer. Kön idag ser jag som en social konstruktion till allra största del, vilket slår stenhårt mot en viss typ unga. Jag är då inte trans eller queer vad jag kommit på ännu, men känner mig inte heller hemma i kvinnorollen som den ofta lanseras. Med vänner är det ett icke-problem, nu som studerande möts jag av enormt mycket undrande. Jag ser typiskt stereotypt kvinnlig ut, beter mig kanske inte alltid som en sådan.

 

[Badger]

Fast för länge sen jag känner mig som 100 år nu, var ju mest feminismen en vänstergrej. Jag kände folkpartister men inga feminister liksom. Iofs kom jag på nu den eminenta sloganen företag och dagis som Folkpartiet körde med. Men jag tyckte att feminismen då mera var krossa patriarkatet och därmed en renodlad vänstergrej. Men jag kan ha fel, det var ju så länge sen.

Det beror väl på när 100 år sedan var antar jag? För 200 år sedan när Fi bildades (var på första stora mötet, innan namnet ens fanns) så var det inte vänster i alla fall, Ebba Witt Brattström gick ur när hon tyckte det fick en vänsterinriktning och feministerna när jag var liten tyckte jag kändes ganska jämt fördelade över blocken.
Det står ju inte rakt ut om grupp 8 och stödstrumporna är det ena eller det andra, det står att de var feministiska.

Maria Pia Boëthius är tydligen citerad såhär

Trots hennes vänsterradikala bildspråk i detta, menar Boëthius att Feministiskt initiativ varken har eller behöver en gemensam ideologi annan än feminismen

Agneta Stark, företagsekonom jag kan inte hitta om hon är höger eller vänster.

 

[Badger]

Fast nej! Feminismen i Sverige måste ju ha varit väldigt vit och väldigt blind för många viktiga frågor förut? Om alla bara flöt med och var feminister och inte aktivt jobbade för att göra rörelsen bättre?

Fast jag tror du tänker fel där. Tänk Maslows behovstrappa istället. Om du inte ens har det mest grundläggande så fokuserar du på att få just det. När du har det kan du gå vidare.

HBTQ hade såvitt jag vet (och jag vet typ ingenting på området) knappt ens det mest grundläggande när jag gick i högstadiet? Det var väl på nivån, rätt att existera utan att få en psykiatrisk diagnos? Rätt att inte bli mobbad? tveksamt.

30 år har totalt förändrat den biten och grupp 8? 40 år sedan 50? år sedan? De fick inte ens lön för sitt jobb och hade knappt chans att utbilda sig. Så lågt ned på behovstrappan att det faktiskt handlade om bröd för dagen och soppa till barnet, tak över huvudet, närapå (speciellt tex med dagis). Jag vet inte hur vitt och blint det är att kämpa för att en ensamstående kvinna ska kunna jobba och äta när hon har barn, eller kämpa för att även en kvinna har rätt till utbildning.

 

[Petruska]

Det där har jag tänkt massor på. Just nu tycker jag nog att vi måste jobba hårt på normalitetsbegreppet, det måste bli jättemycket större inom många områden. Om rollerna blir större och flexiblare (eller försvinner), att mansrollen och kvinnorollen blir mycket diffusare så det är normalt med fler uttryck så tror jag många unga kommer slippa känna sig instängda i fel kön. Det är svårt som ämne, jag är livrädd att trampa folk på fötterna. Sen tror jag att det finns de som de facto mår absolut bäst av en könsbekräftande operation, men jag tror att vi skulle komma väldigt långt om vi generellt och individuellt kunde ha en annan syn på kön där biologi är en pyttedel av det som skiljer. Kön idag ser jag som en social konstruktion till allra största del, vilket slår stenhårt mot en viss typ unga. Jag är då inte trans eller queer vad jag kommit på ännu, men känner mig inte heller hemma i kvinnorollen som den ofta lanseras. Med vänner är det ett icke-problem, nu som studerande möts jag av enormt mycket undrande. Jag ser typiskt stereotypt kvinnlig ut, beter mig kanske inte alltid som en sådan.

Jag tänker också att en massa saker som händer nu och samtidigt i samhället bidrar till att göra normaliteten trängre. Tex framstår det för mig som att det räcker med ganska låg grad av nonkonformitet med könsrollerna för att frågan om trans kan väckas. Alltså: trängre könsroller. Liknande gäller ju absolut för kroppsform i termer av vikt eller bmi, särskilt hos kvinnor. Det är ett ganska smalt spann av kroppsformer som är de kroppar som inte "behöver" kommenteras på olika vis, och alltså ett smalt spann av normalitet. Jag tänker något liknande om diagnostiseringsivern i neuropsykiatrin. Det krävs ganska lite för att frågan om diagnos ska väckas (om det sen blir en diagnos eller inte, är en annan fråga, och OT.)

Mina teoretiska problem med trans, förnekar inte alls att det finns personer som trivs bäst i "motsatt" kropp, kön och genusroll. Verkligen inte. Det är hur det hela förklaras och tolkas som är min svårighet. För min del är det jättebra om alla kan få hjälp att leva så gott som möjligt.

 

[Angel]

Och jag skulle säga att den där upplevelsen av könlöshet, typiskt är något som jag skulle använda min feminism för att hantera. Jag är beredd att göra en hel del för att personer ska slippa känna sig exkluderade, men att ta hänsyn till att cispersoner ska slippa känna sig könlösa är inte en av de sakerna. Snarare pekar du där på ett problem, som jag vill att feminism hjälper dig att hantera.

Fast min sexualitet eller kön och upplevda problem med liknande saker har knappast någon annan rätt att ha åsikter om hur det ska hanteras. Det är väl ingen som likställer hysterektomi och ens känslor med det med att man är cis? Det är liksom ett antagande som inte har med saken att göra och att blanda in sina egna feministiska åsikter i hur andra ska hantera problem med sin könsidentitet tycker jag bara blir fel.

 

[Petruska]

Fast min sexualitet eller kön och upplevda problem med liknande saker har knappast någon annan rätt att ha åsikter om hur det ska hanteras. Det är väl ingen som likställer hysterektomi och ens känslor med det med att man är cis? Det är liksom ett antagande som inte har med saken att göra och att blanda in sina egna feministiska åsikter i hur andra ska hantera problem med sin könsidentitet tycker jag bara blir fel.

När det gäller specifika andra, ja. Folk får ju hantera sina liv så gott de kan, det är inte mycket vi andra har med det att göra.

Men hela idén om att personer skulle känna sig könlösa pga att de har eller inte har en eller annan kroppsdel, och att detta är något vi av någon sorts feministiskt inkluderande skäl skulle ta organiserad hänsyn till, den idén är jag helt enkelt inte med på.

Eftersom jag, som en del av min feminism, överhuvudtaget inte tror på kön, är problemet med "könlöshet" marginellt ur det perspektivet.

I specifika relationer, däremot, gäller ju att bemöta varandra så att ingen tar illa upp, så långt man kan.

Alltså, hur du eller någon annan gör, är inte min fråga. Min fråga handlar om att feministiskt undersöka föreställningar om att en kvinna utan livmoder skulle uppleva sig könlös. För mig skulle det kunna vara en intressant föreställning, som förtjänar lite analys.

 

[Angel]

När det gäller specifika andra, ja. Folk får ju hantera sina liv så gott de kan, det är inte mycket vi andra har med det att göra.

Men hela idén om att personer skulle känna sig könlösa pga att de har eller inte har en eller annan kroppsdel, och att detta är något vi av någon sorts feministiskt inkluderande skäl skulle ta organiserad hänsyn till, den idén är jag helt enkelt inte med på.

Eftersom jag, som en del av min feminism, överhuvudtaget inte tror på kön, är problemet med "könlöshet" marginellt ur det perspektivet.

I specifika relationer, däremot, gäller ju att bemöta varandra så att ingen tar illa upp, så långt man kan.

Alltså, hur du eller någon annan gör, är inte min fråga. Min fråga handlar om att feministiskt undersöka föreställningar om att en kvinna utan livmoder skulle uppleva sig könlös. För mig skulle det kunna vara en intressant föreställning, som förtjänar lite analys.

Det finns jättemycket studier på att personer som opererar bort livmodern pga tex cancer får stora problem med både sin sexualitet och könsidentitet efteråt. Så det har ingenting med någon föreställning att göra utan det är fakta att det ligger till så på ett generellt plan. Även i de fall då äggstockar lämnas kvar så att hormonproduktionen ska fortsätta hyfsat normalt. Sen finns det förstås också individer som inte bryr sig om det. Hur till vida det har att göra med livmodern i sig eller att personen själv starkt förknippar livmodern med sin egen kvinlighet saknar egentligen betydelse tycker jag utan är ett organ viktigt för en individs könsidentitet oavsett anledning så är det viktigt.

 

[Petruska]

Det finns jättemycket studier på att personer som opererar bort livmodern pga tex cancer får stora problem med både sin sexualitet och könsidentitet efteråt. Så det har ingenting med någon föreställning utan det är fakta att det ligger till så på ett generellt plan. Även i de fall då äggstockar lämnas kvar så att hormonproduktionen ska fortsätta hyfsat normalt. Sen finns det förstås också individer som inte bryr sig om det. Hur till vida det har att göra med livmodern i sig eller att personen själv starkt förknippar livmodern med sin egen kvinlighet saknar egentligen betydelse tycker jag utan är ett organ viktig för en individs könsidentitet oavsett anledning så är det viktigt.

Jag ser att du inte alls förstår mig.

Och jag ser inte att den här diskussionen i tillräckligt hög grad kopplar till trådens frågeställning för att vara riktigt meningsfull att gå vidare med här.

 

[Angel]

Jag ser att du inte alls förstår mig.

Och jag ser inte att den här diskussionen i tillräckligt hög grad kopplar till trådens frågeställning för att vara riktigt meningsfull att gå vidare med här.

Ok, då släpper vi det men har du inget intresse av att andra förstår vad du menar så kommer vi inte heller att göra det. Jag tror det är så enkelt att vi inte håller med varandra.

 

[Kattennizze]

Jag tänker också att en massa saker som händer nu och samtidigt i samhället bidrar till att göra normaliteten trängre. Tex framstår det för mig som att det räcker med ganska låg grad av nonkonformitet med könsrollerna för att frågan om trans kan väckas. Alltså: trängre könsroller. Liknande gäller ju absolut för kroppsform i termer av vikt eller bmi, särskilt hos kvinnor. Det är ett ganska smalt spann av kroppsformer som är de kroppar som inte "behöver" kommenteras på olika vis, och alltså ett smalt spann av normalitet. Jag tänker något liknande om diagnostiseringsivern i neuropsykiatrin. Det krävs ganska lite för att frågan om diagnos ska väckas (om det sen blir en diagnos eller inte, är en annan fråga, och OT.)

Mina teoretiska problem med trans, förnekar inte alls att det finns personer som trivs bäst i "motsatt" kropp, kön och genusroll. Verkligen inte. Det är hur det hela förklaras och tolkas som är min svårighet. För min del är det jättebra om alla kan få hjälp att leva så gott som möjligt.

Jag håller med om det sistnämnda, jag har i mon yrkesroll träffat flera transpersoner och såklart är det för dem en fråga om liv eller död. Då måste och ska sjukvården såklart hjälpa dem. Men könsrollerna! Jag blir galen, jag tror inte ens på dem. Det är en inbyggd paradox här som jag vete katten hur jag ska hantera.

 

[Hyacinth]

Jag håller med om det sistnämnda, jag har i mon yrkesroll träffat flera transpersoner och såklart är det för dem en fråga om liv eller död. Då måste och ska sjukvården såklart hjälpa dem. Men könsrollerna! Jag blir galen, jag tror inte ens på dem. Det är en inbyggd paradox här som jag vete katten hur jag ska hantera.

Det är komplext. Jag kan inte annat än tro att könsrollerna är en starkt bidragande faktor till att så många mår dåligt, både inom och utom transgrupper.

 

[vallhund]

Det finns jättemycket studier på att personer som opererar bort livmodern pga tex cancer får stora problem med både sin sexualitet och könsidentitet efteråt. Så det har ingenting med någon föreställning att göra utan det är fakta att det ligger till så på ett generellt plan. Även i de fall då äggstockar lämnas kvar så att hormonproduktionen ska fortsätta hyfsat normalt. Sen finns det förstås också individer som inte bryr sig om det. Hur till vida det har att göra med livmodern i sig eller att personen själv starkt förknippar livmodern med sin egen kvinlighet saknar egentligen betydelse tycker jag utan är ett organ viktigt för en individs könsidentitet oavsett anledning så är det viktigt.

Min fetning, du framställer det som faktum, det kanske är väldigt vanligt men jag är knappast ensam om att inte ha fått den upplevelsen.

 

[Angel]

Min fetning, du framställer det som faktum, det kanske är väldigt vanligt men jag är knappast ensam om att inte ha fått den upplevelsen.

Det är ett faktum att det finns jättemycket studier på att det är vanliga känslor. Men som det står i mitten av texten finns det också självklart människor som inte känner så alls.

 

[tanten]

Men det måste ju ändå vara bättre än att småflickor bara har prinsesstryck att välja på och småkillar superhjältar, typ.

Ändå ett litet steg mot att feminism inte är en skrämmande "avart" utan något med positiv klang för den stora massan.

skjut mig - jag har inte läst hela tråden.

För mig är feminism ett värdeord i samma kategori som folkbildning, demokrati, solidaritet m.fl. Dvs något jag står upp för, som jag vill försvara (och gör) och jobba för. Precis som de anda orden riskerar det att urvattnas men det finns där ch betydelsen finns där.

Jag fasar för att det ska bli något exklusivt som bara "rätt" personer ska få använda.
Jag tror dessutom att orden är så starka att alla kidnappningsfösök så småningom misslyckas. Värdet återkommer även när de urvattnats under någon tid.

 

[Kattennizze]

skjut mig - jag har inte läst hela tråden.

För mig är feminism ett värdeord i samma kategori som folkbildning, demokrati, solidaritet m.fl. Dvs något jag står upp för, som jag vill försvara (och gör) och jobba för. Precis som de anda orden riskerar det att urvattnas men det finns där ch betydelsen finns där.

Jag fasar för att det ska bli något exklusivt som bara "rätt" personer ska få använda.
Jag tror dessutom att orden är så starka att alla kidnappningsfösök så småningom misslyckas. Värdet återkommer även när de urvattnats under någon tid.

För mig är det nog inte så. Jag vet inte ens om jag har någon direkt sympati för liberal feminism egentligen, eftersom jag så intimt förknippar feminism med socialism. Jag tror att det beror på att jag tycker som du beskriver det, att begreppet blir så urvattnat. Jag tror att jag är för ännu mer konflikter inom feminismen eftersom Birgitta Ohlssons feminism knappast har så mycket med den feminism jag gillar och står bakom. Jag blir tame17 bara mer radikal med åren och inte tvärtom som brukligt är.

 

[MiniLi]

skjut mig - jag har inte läst hela tråden.

För mig är feminism ett värdeord i samma kategori som folkbildning, demokrati, solidaritet m.fl. Dvs något jag står upp för, som jag vill försvara (och gör) och jobba för. Precis som de anda orden riskerar det att urvattnas men det finns där ch betydelsen finns där.

Jag fasar för att det ska bli något exklusivt som bara "rätt" personer ska få använda.
Jag tror dessutom att orden är så starka att alla kidnappningsfösök så småningom misslyckas. Värdet återkommer även när de urvattnats under någon tid.

Men det handlar ju inte om att bara "rätt" personer får använda ordet. Det handlar om att ordet har en viss betydelse och att det är viktigt att värna den betydelsen.
Jag har inte samma övertygelse som du om att ord klarar sig på egen hand. De klarar sig bara om någon faktiskt håller betydelsen vid liv.