Relationer Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

Funderar vidare på om det (generellt, inte bara när det gäller TS) är att man kan vara lite rastlös i själen eller vad man ska säga, och då vill man skaka av sig det som tynger ner och drar tillbaka, medan andra kanske biter ihop och kämpar/kompromissar mer? Att det går upp och ner i långvariga relationer hör man ju ofta, men vad är det som förhindrar vissa att avsluta relationen när relationen är dålig?
 

_Taggis_

Trådstartare
Men du vill ha en relation? Nu har jag bara skumläst lite här och där. Men det där med att du tycker det är jobbigt med en ny relation i början och så. Kanske vänta tills du hittar någon du inte tycker är jobbig att vara med i början?
Det kan vara jobbigt på olika vis. I alla mina relationer har det givetvis varit så att intresset vägt upp den jobbiga känslan i början. Sen är det såklart olika från fall till fall vad som det jobbiga varit, det som en inser att en får kompromissa med.
Min mamma sa en klok sak till mig en gng då jag frågade hur mina föräldrar lyckats hålla ihop sedan 1974 och fortfarande vara kära. Hon sa dels att de utvecklat mkt gemensamma intressen tex för att resa, leva båtliv sommartid, åka skidor osv. Sedan sa hon nog det viktigaste, att en får identifiera de sämre sidorna hos sin partner och sedan ta ställning till om de vägs upp av allt det positiva en upplever hos partnern. Ingen är perfekt. I deras fall hade hon kommit fram till att min fars lite tröttsamma egenheter vägs upp av hur bra och roligt de har det ihop, och därför har hon å sin sida lärt sig att förhålla sig till dem. Jag tycker att det ligger en del i det. De träffades dessutom när de var 18 resp 20 år gamla och har ju haft ett annat utrymme för att växa ihop än jag kommer ha med nån. Jag är så pass vuxen och "egen" redan så det är klart det blir svårare att jämka när en redan har en massa föreställningar om hur saker ska vara.

Det jag föll för med min nuvarande partner var nog just känslan av att det inte var jobbigt att umgås. Det flöt på. Jag kände mig lugn i hans sällskap, vilket är ovanligt för mig. Oftast är jag misstänksam med nya karlar, men jag kände mig faktiskt ganska trygg i att få ha mitt eget space. Det är värt mkt.
 
Det kan vara jobbigt på olika vis. I alla mina relationer har det givetvis varit så att intresset vägt upp den jobbiga känslan i början. Sen är det såklart olika från fall till fall vad som det jobbiga varit, det som en inser att en får kompromissa med.
Min mamma sa en klok sak till mig en gng då jag frågade hur mina föräldrar lyckats hålla ihop sedan 1974 och fortfarande vara kära. Hon sa dels att de utvecklat mkt gemensamma intressen tex för att resa, leva båtliv sommartid, åka skidor osv. Sedan sa hon nog det viktigaste, att en får identifiera de sämre sidorna hos sin partner och sedan ta ställning till om de vägs upp av allt det positiva en upplever hos partnern. Ingen är perfekt. I deras fall hade hon kommit fram till att min fars lite tröttsamma egenheter vägs upp av hur bra och roligt de har det ihop, och därför har hon å sin sida lärt sig att förhålla sig till dem. Jag tycker att det ligger en del i det. De träffades dessutom när de var 18 resp 20 år gamla och har ju haft ett annat utrymme för att växa ihop än jag kommer ha med nån. Jag är så pass vuxen och "egen" redan så det är klart det blir svårare att jämka när en redan har en massa föreställningar om hur saker ska vara.

Det jag föll för med min nuvarande partner var nog just känslan av att det inte var jobbigt att umgås. Det flöt på. Jag kände mig lugn i hans sällskap, vilket är ovanligt för mig. Oftast är jag misstänksam med nya karlar, men jag kände mig faktiskt ganska trygg i att få ha mitt eget space. Det är värt mkt.
Låter som att du kan försöka flyta på helt enkelt? och inte fundera över hur långt det blir? Ger föräldrarna prestationsångest? Har själv bara mer eller mindre skilda sådana bakom mig.

Har du haft partners som brukar tycka om att diskutera politik och filosofi med sina vänner? Gillar läsa böcker? Filmintresserade? Serietidningar och så? Som frilufsar, tränar, yogar? av sig själva?

Du skrev att de var nyfikna på politiska diskussioner i början men inte senare. Lät som att det inte var något de gjorde annars.
 
Senast ändrad:

_Taggis_

Trådstartare
Vad innebär "är som du är" i det sammanhanget?
Jag avstår hellre än försöker få upp nån gnista, om jag inte redan är uttalat sugen. Jag känner efter om jag verkligen vill, om jag känner mig tillräckligt tillfreds med min kropp och att nån tar i den osv och har sedan nån sorts överläggning med mig själv innan jag ens går till handling. Jag är sällan tillräckligt avslappnad för att inleda nåt, men det händer ibland att jag går igång på inviter och sedan känns det helt okej när det väl är igång. Men hade jag inte blivit "påmind" så hade inget hänt så att säga. Jag utgår alltid ifrån att jag inte gillar att nån rör i mig på ett intimt sätt. Jag är oftast nöjd med att bara kramas.

Eftersom jag är obekväm med nya partners så tar det ofta ganska lång tid innan jag har sex med någon. Om det mestadels beror på min relation till kroppen så brukar det faktiskt vara så att jag hinner banta ner mig tills jag känner att det är okej. I det läget känns det också okej. Så jag kan ha en sexuellt aktiv period då tills dess att jag gått upp i vikt, då är det tvärstopp. Som nu. Jag har ingen lust alls och har inte haft på flera månader.
 

_Taggis_

Trådstartare
Låter som att du kan försöka flyta på helt enkelt? och inte fundera över hur långt det blir? Ger föräldrarna prestationsångest? Har själv bara mer eller mindre skilda sådana bakom mig.

Har du haft partners som brukar tycka om att diskutera politik och filosofi med sina vänner? Gillar läsa böcker? Filmintresserade? Serietidningar och så? Som frilufsar, tränar, yogar? av sig själva?

Du skrev att de var nyfikna på politiska diskussioner i början men inte senare. Lät som att det inte var något de gjorde annars.
Ja det är min plan. Men jag startade tråden för att kanske hinna identifiera vad mina problem med att stanna i relationer eg grundar sig i, för att undvika att köra samma rejs igen och igen och igen. För jag vet av erfarenhet att när irritationen väl bitit sig fast är det nästan omöjligt att se nåt annat än att det är dags att lämna. Jag vill inte hamna där.

Nej dom lägger ingen press alls. Jag kan bara inte förstå hur jag kan vara så omöjlig. Det sägs att en ärver de relationer och mönster en växer upp med. I min familj/släkt är ingen så jäkla rastlös som jag varit.
 
Ja det är min plan. Men jag startade tråden för att kanske hinna identifiera vad mina problem med att stanna i relationer eg grundar sig i, för att undvika att köra samma rejs igen och igen och igen. För jag vet av erfarenhet att när irritationen väl bitit sig fast är det nästan omöjligt att se nåt annat än att det är dags att lämna. Jag vill inte hamna där.

Nej dom lägger ingen press alls. Jag kan bara inte förstå hur jag kan vara så omöjlig. Det sägs att en ärver de relationer och mönster en växer upp med. I min familj/släkt är ingen så jäkla rastlös som jag varit.
Tja, antar att utgångspunkten helt enkelt sätter en hög ribba?

Vara omöjlig? Visste nog inte ens att det allmänna målet var att ha ett väldigt långt förhållande, och att man annars var omöjlig (som person?), utan trodde nog att ett antal halvlånga gott och väl nog är mer än vad många är glada åt?

Eller äh, pressen som du ger dig själv kanske gör att du tänker, gudars skymning var står vi om tio år? Istället för mer av nice nu, nice i morgon! om tio år, ingen aning.
 
Senast ändrad:

_Taggis_

Trådstartare
Funderar vidare på om det (generellt, inte bara när det gäller TS) är att man kan vara lite rastlös i själen eller vad man ska säga, och då vill man skaka av sig det som tynger ner och drar tillbaka, medan andra kanske biter ihop och kämpar/kompromissar mer? Att det går upp och ner i långvariga relationer hör man ju ofta, men vad är det som förhindrar vissa att avsluta relationen när relationen är dålig?
Jag kämpade för min relation då jag var sambo. Vi gick tom i familjerådgivning. Det är sista gången jag kämpat för en relation. Jag fick insikten om att det finns ingen anledning att bita ihop och krångla och vända och vrida på saker när en bara har sig själva att ta hänsyn till. Inga barn eller att som far illa av "förhastade" separationer. Och när jag gick ifrån honom så har jag aldrig mer kämpat när det skavt. Jag har förvisso stannat kvar en tid och reflekterat och försökt få rätsida i senare relationer, men har jag känt att loppet är kört på riktigt så har jag tänkt att då passar vi väl inte ihop. Punkt.
 
Eftersom jag är obekväm med nya partners så tar det ofta ganska lång tid innan jag har sex med någon. Om det mestadels beror på min relation till kroppen så brukar det faktiskt vara så att jag hinner banta ner mig tills jag känner att det är okej. I det läget känns det också okej. Så jag kan ha en sexuellt aktiv period då tills dess att jag gått upp i vikt, då är det tvärstopp. Som nu. Jag har ingen lust alls och har inte haft på flera månader.
Det här känns ju spontant som något som kan vara värt att jobba lite på, inte minst för din egen del. Och kanske tillsammans med din partner? Jag läser att din lust är förknippad med känslan av att vara attraktiv, är det rätt?
 

_Taggis_

Trådstartare
Vara omöjlig? Visste nog inte ens att det allmänna målet var att ha ett väldigt långt förhållande, och att man annars var omöjlig (som person?), utan trodde nog att ett antal halvlånga gott och väl nog är mer än vad många är glada åt?
Jag menar "omöjlig" i i den meningen att det verkar omöjligt för mig att känna mig nöjd och tillfreds över tid, i en relation. Helt enkelt.
 
Jag kämpade för min relation då jag var sambo. Vi gick tom i familjerådgivning. Det är sista gången jag kämpat för en relation. Jag fick insikten om att det finns ingen anledning att bita ihop och krångla och vända och vrida på saker när en bara har sig själva att ta hänsyn till. Inga barn eller att som far illa av "förhastade" separationer. Och när jag gick ifrån honom så har jag aldrig mer kämpat när det skavt. Jag har förvisso stannat kvar en tid och reflekterat och försökt få rätsida i senare relationer, men har jag känt att loppet är kört på riktigt så har jag tänkt att då passar vi väl inte ihop. Punkt.
Jag kämpar inte heller, men jag slutar att känna kärlek när det blir jobbigt. Om jag hade varit kär kanske jag hade haft en annan motivation att försöka. Är det så för andra kanske?
 

_Taggis_

Trådstartare
Det här känns ju spontant som något som kan vara värt att jobba lite på, inte minst för din egen del. Och kanske tillsammans med din partner? Jag läser att din lust är förknippad med känslan av att vara attraktiv, är det rätt?
Självklart. Hela mitt mående är starkt förknippat med att känna mig tillräckligt smal. Men det är lättare att stå ut med att vara för tjock, om jag är ensam. Ffa får jag sitta ensam och gråta på min kammare, utan att nån lägger sig i. Och jag kan resa bort och äta gott en helg och sedan ta den känslomässiga smällen då jag kommer hem, utan att nån är med och stör och ska röra i mig då. Det är tom så illa att om jag till en början då jag träffade min nuvarande, planerade noga vad jag åt den dagen samt minst en vecka i förväg. För att känna mig tillräckligt smal för att hans kulle kunna ta i mig. Numera umgås vi längre perioder då vi ses, så det funkar inte riktigt. Och då har jag ett normalare ätbeteende på bekostnad av det fysiska.

Det är heller inte så att min partners åsikt har nån större betydelse, det är jag som sätter ribban för vad som är bra nog vad gäller min kropp/vikt. Ingen av mina partners har sagt nåt om min vikt och min kropp, mer än att jag är fin.
 
Självklart. Hela mitt mående är starkt förknippat med att känna mig tillräckligt smal. Men det är lättare att stå ut med att vara för tjock, om jag är ensam. Ffa får jag sitta ensam och gråta på min kammare, utan att nån lägger sig i. Och jag kan resa bort och äta gott en helg och sedan ta den känslomässiga smällen då jag kommer hem, utan att nån är med och stör och ska röra i mig då. Det är tom så illa att om jag till en början då jag träffade min nuvarande, planerade noga vad jag åt den dagen samt minst en vecka i förväg. För att känna mig tillräckligt smal för att hans kulle kunna ta i mig. Numera umgås vi längre perioder då vi ses, så det funkar inte riktigt. Och då har jag ett normalare ätbeteende på bekostnad av det fysiska.

Det är heller inte så att min partners åsikt har nån större betydelse, det är jag som sätter ribban för vad som är bra nog vad gäller min kropp/vikt. Ingen av mina partners har sagt nåt om min vikt och min kropp, mer än att jag är fin.
Jag menade inte att din partners åsikt i just den här frågan är så viktig, men om din partner ska kunna vara ett bra stöd så behöver han kanske veta hur. Det är nog inte lika lätt som att du bara behöver mer bekräftelse, det är inte alls så jag menar. Men min erfarenhet av ätproblematik är snudd på obefintlig, så jag kan inte bistå alls här tyvärr.
 

_Taggis_

Trådstartare
Jag menade inte att din partners åsikt i just den här frågan är så viktig, men om din partner ska kunna vara ett bra stöd så behöver han kanske veta hur. Det är nog inte lika lätt som att du bara behöver mer bekräftelse, det är inte alls så jag menar. Men min erfarenhet av ätproblematik är snudd på obefintlig, så jag kan inte bistå alls här tyvärr.
Det där har jag släppt helt, bekräftelse från partners har aldrig haft nån betydelse. Det är mitt ok att bära, jag skulle tro att det enda en partner kan bidra med i mitt fall vad gäller detta, är space. Det finns inget en kan säga eller göra för att underlätta, mer än att inte propsa på att ta i mig i tid och otid.
Jag trodde ett tag att detta skulle bli bättre med åren men jag har släppt den föreställningen med. Det tillhör nog dock en annan diskussion.
 
Det där har jag släppt helt, bekräftelse från partners har aldrig haft nån betydelse. Det är mitt ok att bära, jag skulle tro att det enda en partner kan bidra med i mitt fall vad gäller detta, är space. Det finns inget en kan säga eller göra för att underlätta, mer än att inte propsa på att ta i mig i tid och otid.
Jag trodde ett tag att detta skulle bli bättre med åren men jag har släppt den föreställningen med. Det tillhör nog dock en annan diskussion.
Enig, en annan diskussion. Men jag hoppas att det finns hjälp att få om/när du behöver det.
 
Monkie skrev:
Jag har tidigare varit som du och lämnat efter ett, två år. Nu ser jag att det troligtvis beror på att jag känt mig låst av tvåsamhetens normumgänge eller vad man ska kalla ser. "Vad ska vi göra i helgen" har följt mig till nuvarande relation där frågan istället är "har du tänkt göra något särskilt i helgen, vill du..."

Vi sitter inte hemma och väntar på varandra utan gör det vi vill och sammanstrålar hemma efteråt. Det blir inte de friktioner jag är van vid från tidigare relationer när man sover ihop, handlar ihop, hänger med vänner ihop, hänger med på varandras intressen.. Jag gillar liksom inte att vara med någon alls så mycket.
Det där tror jag på! Jag känner likadant! Jag blir direkt stressad av ”vad ska vi hitta på i helgen...” Jag vill leva ihop med en självständig person. Annars är jag hellre själv.
 
FAtt det går upp och ner i långvariga relationer hör man ju ofta, men vad är det som förhindrar vissa att avsluta relationen när relationen är dålig?
Jag tror att det många gånger handlar om ren lathet eller rädsla för förändringar faktiskt. Det, i samband med att någon alltid kämpat på och velat vara kvar i förhållandet. När den ena tröttnat är det nog så att den andra liksom inte gett upp och nästa gång har det varit tvärtom. Det är alltid någon som velat kämpa på och då har förhållandet fortsatt.

Samtidigt fanns det för inte alls så länge sedan en viss skam i att skilja sig och gör fortfarande i många kretsar. Min farmor borde dragit från min farfar för länge sen. Redan innan de gifte sig! Men hon stannade kvar. Kom från ett frireligiöst fattigt hem ute på Orust med helt andra värderingar än vad vi har idag så hon bet ihop allt hon kunde och hade till slut inga som helst känslor kvar för typ någonting tragiskt nog.
 
Att det går upp och ner i långvariga relationer hör man ju ofta, men vad är det som förhindrar vissa att avsluta relationen när relationen är dålig?
I mitt fall så låter man bli att hamna där utan drar i nödbromsen långt innan relationen hunnit bli dålig. Som exempel kan jag ta när maken jobbade på sitt förra jobb, jag märkte att han blev tröttare och mer lättirriterad då han var stressad och på väg in i väggen. Jag tog ett ordentligt samtal med honom att såsom saker utvecklade sig så var jag inte intresserad av att leva utan om han inte ändrade på nåt så skulle han troligen vara singel på sikt. Han visste själv att det var ohållbart inte bara för oss utan främst för honom själv (tror bara han behövde en extra putt) så han bytte jobb. Han hade ändå flaggat ett par gånger på jobbat om att saker inte fungerade och de hade lovat bot och bättring (då mycket också satt i att det inte var nån ordning på saker utan mycket blev dubbelt jobb pga dålig planering uppifrån) men i slutändan så hamnade han i samma sits ändå.
Hade jag inte tagit diskussionen så hade han antagligen varit utbränd och sjukskriven vid det här laget och jag hade säkert hunnit lessna på riktigt, man gör sig skälv ingen tjänst om man inte tar tag och pratar igenom saker på en gång när man märker åt vilket håll det går.
Just nu så är jag den rätt trötta av oss då jag är mellan två jobb (alltså har kvar mitt gamla + jobbar på ett nytt) men det är bara nån månad så vi vet bägge att det är en begränsad tidsperiod och jag känner att jag inte vill släppa mitt gamla jobb förrän jag vet att jag trivs med det nya då det en helt annat yrke. Under tiden försöker jag hålla i minnet att inte ta ut min trötthet på omgivningen..
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Ulvlek
  • Dejtingtråden 23
  • Vad gör vi? CI *101

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp