Hur ska jag hjälpa/bemöta min 8-åring?

Bukefalos 30 år!

Möte med våra handläggare på soc idag. De letar redan ett lämpligt familjehem, även om beslutet måste klubbas formellt i socialnämnden också, men de brukar gå på handläggarnas linje. Så himla sorgligt men jag vet ju att det är rätt. De bokar ett möte troligen nästa vecka så ska de berätta det för dottern.

Blir också så besviken på skolan som tydligen rapporterat till både BUP och soc om en ”mönsterelev, allt går så bra, det är inga problem alls.”
När dottern behöver skärmar kring sin bänk, lurar i öronen, är tillåten att ta pauser och gå ut, hon är befriad från läxor osv, men ändå tycker skolan att ALLT ÄR BRA. Det försvårar ju alla former av insatser, utredningar och hjälp. Blir så trött :(


Låter helt galet finns det någon plan skriftligt från skolan för de insatser de har för henne? Begär isåfall ut den och skicka in till BUP själv. Även om det finns andra underlag från skolan som utredningar och annat som inte kommit fram till dem.

Orkar ni begär också ett möte med rektorn och ifrågasätt vad de gör när de rapporterar till BUP och hur det går till. Men förstår om ni inte orkar.
 
Ja, där de har möjlighet till anpassad undervisning. Det är ju omänskligt för dottern att ha det som hon har det nu där arbetsdagen tar så mycket energi att hon kollapsar när hon kommer hem. Arbetsdagen ska ju lämna kvar tillräckligt med energi för en meningsfull fritid. Det kommer inte ett vanligt gymnasium göra
Min erfarenhet är att det dock blir bättre även på ett ”vanligt gymnasium” . Dels väljer man program utifrån intresse och dels är alla elever lite äldre och mognare. Sen finns ju också alternativet folkhögskola.
 
Min erfarenhet är att det dock blir bättre även på ett ”vanligt gymnasium” . Dels väljer man program utifrån intresse och dels är alla elever lite äldre och mognare. Sen finns ju också alternativet folkhögskola.

Det beror vad eleven har för svårigheter och behov. Även på gymnasiet är klassen stor.
 
Vi har flera elever hos oss på naturbruksgymnasie som bor med förstärkt stöd på internatet. Dom går i vanlig klass med anpassningar som dom du beskriver och får hjälp att klara vardagskvällarna av proffsig personal. Jag som jobbar på internatdelen utan extra stöd ser så många ungdomar som utvecklas och verkligen får hjälp att få tillvaron på rätt köl. Här i V Götaland kallas det för IFS - individuellt förstärkt boendestöd och beviljas av hemkommunen då det kostar en slant.
 
Det beror vad eleven har för svårigheter och behov. Även på gymnasiet är klassen stor.
Självklart finns det många olika aspekter men jag upplever ändå att grundskolan är värst om man får säga så. Sen finns det ju lärare som lyckas göra anpassningar så att alla elever i klassen trivs även i grundskolan så det är svårt att generalisera.
 
Självklart finns det många olika aspekter men jag upplever ändå att grundskolan är värst om man får säga så. Sen finns det ju lärare som lyckas göra anpassningar så att alla elever i klassen trivs även i grundskolan så det är svårt att generalisera.

Nä, alla elever kan inte trivas i de stora klasserna som är i skolan idag. Det är bara så det är. Skolan för en del elevgrupper (bl.a. npf) är usel idag. Tyvärr. Det finns för lite resurser och för lite kunskap. En mycket dålig kombination.
 
Nä, alla elever kan inte trivas i de stora klasserna som är i skolan idag. Det är bara så det är. Skolan för en del elevgrupper (bl.a. npf) är usel idag. Tyvärr. Det finns för lite resurser och för lite kunskap. En mycket dålig kombination.
Fast det var ju inte det jag skrev.
 
En diskussion om gymnasieval kanske inte är allra högsta prio för en elvaåring med familj som uppenbarligen är i djup och långvarig akut kris pga hur övergivna de varit av exakt alla instanser?

Visst är det jätteviktigt med en passande gymnasieutbildning, men den sker ändå rätt sällan innan tonåren.

@Zewz jag hoppas verkligen detta är ljuset i tunneln för er. Det är bortom ord (om än inte bortom hur jag förstått det kan vara) att ni inte alls fått den hjälp ni alla har behov av och rätt till.
 
Nä, alla elever kan inte trivas i de stora klasserna som är i skolan idag. Det är bara så det är. Skolan för en del elevgrupper (bl.a. npf) är usel idag. Tyvärr. Det finns för lite resurser och för lite kunskap. En mycket dålig kombination.
Tror inte att klasserna är direkt större än på 80-talet alltid nu. Min unge går i en klass om typ 24 tror jag och jag hade 36 i min klass på 80-talet. (det är såklart fortfarande mycket mer oordning i hans klass än det var i min, men det är ju en annan historia. De hade nog varit oordnade på tio pers också. Mer omogna barn eller ngt.)
 
Tror inte att klasserna är direkt större än på 80-talet alltid nu. Min unge går i en klass om typ 24 tror jag och jag hade 36 i min klass på 80-talet. (det är såklart fortfarande mycket mer oordning i hans klass än det var i min, men det är ju en annan historia. De hade nog varit oordnade på tio pers också. Mer omogna barn eller ngt.)

Jag har ingen lust att diskutera de senaste årens erfarenheter jag har av att ha barn med autism där en vanlig (stor klass) inte fungerar. Om du är intresserad så skrivs det mer och mer om elever med npf svårigheter i dagens skola. Jämförelsen med förr i tiden är helt ointressant då vi bara kan påverka vad som händer nu.
 
Jag har ingen lust att diskutera de senaste årens erfarenheter jag har av att ha barn med autism där en vanlig (stor klass) inte fungerar. Om du är intresserad så skrivs det mer och mer om elever med npf svårigheter i dagens skola. Jämförelsen med förr i tiden är helt ointressant då vi bara kan påverka vad som händer nu.
Du skrev -i de stora klasserna som är i skolan idag. Vilket ger en känsla av att det var färre elever i klasser förr.

Om du helt enkelt mer menar att man idag har bestämt att alla barn ska delta i storklass, medan man förr hade större möjlighet till att få gå i en speciell undervisningsgrupp så stämmer ju det säkert låter det som i debatten. (sedan såklart min egen teori att fler barn klarade av att gå i storklass "förr" då många klasser helt enkelt var lite mer tysta då. Med lite mer mogna elever i övrigt. Och lite mindre upplagt för rörelse i klassrummet för att hämta ting.) Eller om du tänkte att elever idag inte klarar lika stora klasser som de kunde hantera förr är det också ett annat sätt att skriva det på.

Oavsett förstår jag verkligen att det är ett problem. Vårt barn har inte NPF vad vi vet men har känt väldigt mycket press kring skrikandet och tjutandet i klassen.
 
En diskussion om gymnasieval kanske inte är allra högsta prio för en elvaåring med familj som uppenbarligen är i djup och långvarig akut kris pga hur övergivna de varit av exakt alla instanser?

Visst är det jätteviktigt med en passande gymnasieutbildning, men den sker ändå rätt sällan innan tonåren.

@Zewz jag hoppas verkligen detta är ljuset i tunneln för er. Det är bortom ord (om än inte bortom hur jag förstått det kan vara) att ni inte alls fått den hjälp ni alla har behov av och rätt till.
Ja det kan tyckas så för en utomstående men jag minns den oro och pressen som jag kände, hur ska mitt barn få en utbildning eller jobb, hur ska mitt barn kunna få en plats i ett framtida samhälle. Jag vill inbringa lite hopp om att det finns olika vägar att gå även om det nu känns väldigt tungt.

I min kommun finns det en resurs skola för elever mellan f-9, kravet är att eleven har en diagnos inom autism spektrum. När de lämnar grundskolan så söker de till den kommunala gymnasieskolan och vanligtvis till IM programmet. Det är en mindre enhet inom skolan och har mycket anpassningar. Sedan finns alternativet folkhögskola och där kan man studera på gymnasienivå upp till du är 29 år, du kan då ansöka om aktivitetsstöd för att inte behöva använda ditt CSN. Detta gäller om du har en npf diagnos.
 
Tack alla för bra input.
Gumnasieval känns lite avlägset än eftersom hon börjar sexan till hösten. Mycket kan hända innan dess.
Skolan orkade vi inte ta tag i nu precis innan avslutningen utan det får bli nya tag till hösten. Vi (jag och pappan) ska kallas tillsammans till psykologen för att berätta mer om hur hon är och har varit så då kanske vi kan fylla i lite av den bristande informationen från skolan. Finns även mycket i hennes journal som hon berättat själv som är rena lögner/fantasier så det finns en del att prata om och rätt till så de har rätt info.

Har dock inte hört ett ljud från BUP på ett par veckor nu.

Soc har redan ett föreslaget familjehem. Det kan bli aktuellt från vecka 32, jag och pappan ska på besök där om två veckor.
Antar att det är både för- och nackdelar med att det ligger bara 3,5 km från mitt hus. Men det lilla jag fick berättat för mig så låter det bra i alla fall. Fortsättning följer.
 
Tack alla för bra input.
Gumnasieval känns lite avlägset än eftersom hon börjar sexan till hösten. Mycket kan hända innan dess.
Skolan orkade vi inte ta tag i nu precis innan avslutningen utan det får bli nya tag till hösten. Vi (jag och pappan) ska kallas tillsammans till psykologen för att berätta mer om hur hon är och har varit så då kanske vi kan fylla i lite av den bristande informationen från skolan. Finns även mycket i hennes journal som hon berättat själv som är rena lögner/fantasier så det finns en del att prata om och rätt till så de har rätt info.

Har dock inte hört ett ljud från BUP på ett par veckor nu.

Soc har redan ett föreslaget familjehem. Det kan bli aktuellt från vecka 32, jag och pappan ska på besök där om två veckor.
Antar att det är både för- och nackdelar med att det ligger bara 3,5 km från mitt hus. Men det lilla jag fick berättat för mig så låter det bra i alla fall. Fortsättning följer.
Jag funderar på hur man/du resonerar i sådana här fall? Familjehem nära dig betyder väl tex att hon inte måste byta skola? Det kan ju också vara både bra eller dåligt? Orsaken till placeringen i ert fall är ju inte heller att flickan måste skyddas från dig. Hur tänker man kring et fortsatta kontakt under placeringen?
 
Jag funderar på hur man/du resonerar i sådana här fall? Familjehem nära dig betyder väl tex att hon inte måste byta skola? Det kan ju också vara både bra eller dåligt? Orsaken till placeringen i ert fall är ju inte heller att flickan måste skyddas från dig. Hur tänker man kring et fortsatta kontakt under placeringen?

Det är jättebra om hon slipper byta skola.
Och är det så nära känns det kanske inte som en jättestor grej för henne.
Syftet till placeringen har ju aldrig varit att skydda någon, utan för att bryta ett destruktivt mönster och ge oss alla lite andrum. Förhoppningen är att hon ska lugna ner sig såpass att BUP kan göra en bedömning. Det tilltänkta familjehemmet har erfarenhet av tjejer/tonårstjejer med olika problem i bagaget så kanske kan deras insyn och åsikt vägas in också.
Vi får ha precis så mycket kontakt vi/dottern vill, umgänge osv, så länge alla är med på tåget och nöjda. Har naturligtvis inte alla detaljer än.
 
Nej, ingen konkret hjälp. Jag har läst in mig på Cope på nätet, vi har fått titta på föreläsningar på nätet om lågaffektivt bemötande, de har påstått att hon är högkänslig. De ville att vi skulle gå någon utbildning som hette Affekt, exmaken försökte anmäla sig men de återkopplade aldrig så då tröttande vi.

Nu tycker BUP att de gjort allt de kan då de skrivit ut stämningsstabiliserande medicin och låter henne träffa en psykolog med ojämna mellanrum.

Pappan har steppat upp sedan skilsmässan och tar sin föräldraroll på största allvar. Hans särbo har god hand med dottern, hon jobbar i vården och engagerar sig mycket också.
Vi har en bra dialog jag och exmaken och samarbetar bra kring det här.
Men vi känner båda två att vi inte klarar av det längre.
Jag tänker att en del av lösningen nog kommer behöva vara att ni blir ännu bättre på lågaffektivt bemötande och blir ännu bättre på att minska den friktion hon tydligen upplever mycket av i sin vardag. En diagnos kommer inte ge henne medicin som trollar bort konflikterna. Försök anmäla er till utbildningen igen, och ligg på om ni inte får svar. Jag tror att det är jättebra att hon bor någon annanstans ibland, det är enormt energikrävande att vara superflexibel och ha känselspröten ständigt aktiva. Ni behöver nog få lite återhämtning för att orka. Förhoppningsvis får hon också lite återhämtning, och får lite längre stubin och mer tålamod.

Får ni stöd i hur ni ska prata med dottern om varför hon behöver bo någon annanstans?
 
Jag tänker att en del av lösningen nog kommer behöva vara att ni blir ännu bättre på lågaffektivt bemötande och blir ännu bättre på att minska den friktion hon tydligen upplever mycket av i sin vardag. En diagnos kommer inte ge henne medicin som trollar bort konflikterna. Försök anmäla er till utbildningen igen, och ligg på om ni inte får svar. Jag tror att det är jättebra att hon bor någon annanstans ibland, det är enormt energikrävande att vara superflexibel och ha känselspröten ständigt aktiva. Ni behöver nog få lite återhämtning för att orka. Förhoppningsvis får hon också lite återhämtning, och får lite längre stubin och mer tålamod.

Får ni stöd i hur ni ska prata med dottern om varför hon behöver bo någon annanstans?

Fast en diagnos t.ex. adhd kan leda till medicinering vilket för många upplevs positivt och gör att mindre frustration byggs upp. Innan diagnos finns blir det svårare att veta vad som eventuellt kan hjälpa.

Mitt barn var inte alls så arg som ts barn. Inte i närheten. Men när hon fick sin adhd-medicin blev hon mer harmonisk. Mindre irriterad och arg.

Du har rätt i att mediciner inte trollar bort något. Men det kan vara en hjälp på vägen. Jag tror att en utredning är viktigt att få så man vet vad man har att jobba med så att säga och för att lättare få rätt hjälp.
 
Jag tänker att en del av lösningen nog kommer behöva vara att ni blir ännu bättre på lågaffektivt bemötande och blir ännu bättre på att minska den friktion hon tydligen upplever mycket av i sin vardag. En diagnos kommer inte ge henne medicin som trollar bort konflikterna. Försök anmäla er till utbildningen igen, och ligg på om ni inte får svar. Jag tror att det är jättebra att hon bor någon annanstans ibland, det är enormt energikrävande att vara superflexibel och ha känselspröten ständigt aktiva. Ni behöver nog få lite återhämtning för att orka. Förhoppningsvis får hon också lite återhämtning, och får lite längre stubin och mer tålamod.

Får ni stöd i hur ni ska prata med dottern om varför hon behöver bo någon annanstans?
I princip har du rätt i att medicin inte trollar bort konflikterna och att bemötande behöver balanseras efter behovet.

Men OM det finns ADHD i botten och barnet svarar bra på medicin, så kommer kapaciteten att klara av vardagsfunktioner öka och den resursförbrukning som går åt för detta att minska. Vilket i sin tur kommer leda till en påtaglig minskning av situationer där man passerar tröskeln för att det hela eskalerar till en konflikt på grund av allmän övermäktighet och press.
 
Fast en diagnos t.ex. adhd kan leda till medicinering vilket för många upplevs positivt och gör att mindre frustration byggs upp. Innan diagnos finns blir det svårare att veta vad som eventuellt kan hjälpa.

Mitt barn var inte alls så arg som ts barn. Inte i närheten. Men när hon fick sin adhd-medicin blev hon mer harmonisk. Mindre irriterad och arg.

Du har rätt i att mediciner inte trollar bort något. Men det kan vara en hjälp på vägen. Jag tror att en utredning är viktigt att få så man vet vad man har att jobba med så att säga och för att lättare få rätt hjälp.
Ja självklart kan medicin hjälpa. Det är ju därför man ger den? Men medicin trollar inte bort allt som ADHD innebär, om det nu ens är det.
 

Liknande trådar

  • Mensskydd för barn
  • Sommarlovsbingo, tips sökes
  • När har era barn börjat gå hem från skolan själva?
  • Ryggsäck till första klass

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

  • Dejtingtråden 39
  • Vad gör vi? Del CCXXXVII
  • Autistic meltdown

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp