Bukefalos 28 år!

Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Ja, jag hoppas att din erfarenhet stämmer bättre med verkligheten än min. Senast i den här tråden ser vi exempel på fiskpinneproblematiken:



Jag har stött på det vid åtskilliga tillfällen. Det maskeras ibland som ett skämt, som i citatet här, men långt ifrån alltid.

Nu försvann mitt citat i det hela men ville bara tillägga att fiskpinnar som simmar i havet var från den där tvserien på 1an ( typ bortskämda tonåringar eller nått i den stilen hette den) när diskussionen kom upp och ingen av de 4(?) tonåringarna som var och handlade å kunde svara på frågan så de fick helt sonika fråga en expedit på affären om fiskpinnar simmar i havet. Köttet i köttdisken som inte är från djur kommer ju från en insändare i en tidning som cirkulerat länge på internet men i båda fallen hoppas jag innerligt att det är medias egna påhitt och jag vill inte tro att det finns allt för många (oavsett om de är stads eller lantbor) som är så dåligt insatt i världen runt om kring oss.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Vi har nog uppfattat delar av diskussionen olika :D min uppfattning var om barn på en gård vart mer begränsad och om de inte fick besöka bio, bibliotek, museum mm dvs inte desamma som utflykters vara eller ikke vara, utan om de var nödvändiga mål för att inte bli begränsad.

ungefär så tänker jag också...

Dessutom:
självklart är behovet av aktiviteter och/eller utflykter mycket större om man bor i lägenhet i ett bostadsområde bestående av ett stort antal hyreshur och ganska lite annat, jämfört med om man bor på landet och kan underhålla sig själv.

Sedan tror jag att TS inlägg har lästs lite olika.

Som jag läser det, radar TS upp en massa aktiviteter som sambon inte gör med barnen - summan av dessa uteblivna aktiviteter blir i mina ögon stor: som om man förväntar sig en rad av ständiga aktiviteter.

I min värld är det bra för alla människor att få vila sig och återhämta sig från intensiv vardag, där det säkert är trevligt med en "utflykt" någon gång.
Flykten från landet kan vara att åka till en stad, flykten från staden kan vara landet.
Men det är - fortfarande i min värld - inte något som behöver göras varje dag eller varje vecka.

Dessutom, handen på hjärtat.
Hur ofta går man på bio med barnen idag?

Jag uppfattar bio som ett dyrt nöje som görs sällan, utifrån mina bekanta som har barn.
Teater likaså.

Min i min omgivning är människor huvudsakligen låginkomsttagare som bor i ett mindre samhälle 3½ mil från en medelstor mellansvensk stad. Man har varken tid eller ork eller pengar att fara som en jojo med barnen till stan och gå på bio eller muséet eller musikteatern.

Små barn passas under aktiviteter, äldre barn får umgås med kompisar och får ganska stor frihet.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

OT igen,
Tillägg: Programmet hette ung och bortskämd, de va ju även där som någon av deltagarna tog med sig plattång på hajk. Ungen fick en mindre chock när denne insåg att de inte hade ström i tältet :D
Sällan man blivit så irriterad på ett Tv-program inte för ungarna men föräldrarna som sitter på fullt allvar och "jag förstår inte hur de kunde bli här, hen fick ju bara allt den ville ha för att inte bli ledsen"
Slut på OT
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Att servera kunskap är för mig när vi säger tex (övertydlig här)"det gör ont att ramla" och låter sedan inte barnet ramla.

Ah, att servera kunskap är för mig att ta med barnet till biblioteket eller ut i skogen och berätta om skalbaggar eller att baka en sockerkaka tillsammans och prata om varifrån äggen kommer.

Att inte låta barn ramla eller uppleva eller upptäcka skulle jag nog vilja kalla för hm begränsa? Stänga in?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nu försvann mitt citat i det hela men ville bara tillägga att fiskpinnar som simmar i havet var från den där tvserien på 1an ( typ bortskämda tonåringar eller nått i den stilen hette den) när diskussionen kom upp och ingen av de 4(?) tonåringarna som var och handlade å kunde svara på frågan så de fick helt sonika fråga en expedit på affären om fiskpinnar simmar i havet. Köttet i köttdisken som inte är från djur kommer ju från en insändare i en tidning som cirkulerat länge på internet men i båda fallen hoppas jag innerligt att det är medias egna påhitt och jag vill inte tro att det finns allt för många (oavsett om de är stads eller lantbor) som är så dåligt insatt i världen runt om kring oss.

Såg ett avsnitt och det var för dumt för att ens vara roligt. Antingen handlade det om arrangerade situationer från TV bolaget -ungdomarna var väl castade från barn som spelat in film tidigare eller ville vara statister.

Eller så handlade det om föräldrar som medvetet gjort sina barn till idioter med vett och vilje för att sedan hånskratta åt dem i TV-studion.

Oavsett om de "visste" varifrån fiskpinnar kom ifrån då när de var 14-17 och höga och fnittriga av TV kameror så visste de det garanterat när de var 11 eller i alla fall när de gick på dagis och fröken berättade det.

(Tolka det som att jag håller med Is)
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Om du bygger din bild av barn som växer upp i städer på den typen av program, så förstår jag att din bild blir lite underlig.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Kl

Intressant diskussion. Vi har valt att bo kvar mitt i innerstaden (Sthlm) just för att vi har småbarn. Vi vill att det ska finnas bio, teater, sång, jympa, kultur i mängder och upplevelser runt hörnet.
Vi åker tunnelbana och buss, hänger på bibblan och har gångavstånd till alla 23 kompisarna på dagis. Vill vi ut i naturen hoppar vi bara på en buss och är åframme på en kvart.
Våra sommarveckor på landet är härliga, men mer kultur än ica maxi och nån lantauktion blir det inte då, och ska det lekas med något sånär jämnåriga blir det att sätta sig i bilen och åka och be till högre makter att man gillar även föräldrarna eftersom med blir för bökigt att åka hem igen.

Jo, och vi har valt att bosätta oss ute på landet vilket vi tycker är en enorm fördel för barnen. Inga grannar, slipp rännande kompisar med allt vad det innebär, lugn och ro, naturen runt knuten, ingen biltrafik, inga dubbdäckspartiklar m.m. m.m. Och det finns ändå bio, teater, jympa, sång, gitarr, kultur och mängder av upplevelser bara en 30-minuters bilresa bort.

Självklart förstår jag att "era" sommarveckor på landet är just för landets skull - men så funkar det ju inte för den som bor på landet. Vi gör istället storstadsutflykter, London/Paris/Köpenhamn, sol&bad och annat - som avbrott mot "vardags"livet på landet med hästar och natur. Sedan vi flyttade ut på landet har vi inte haft en tanke på att boka semester på landet, den kvoten är liksom fylld.

Vi har bott både inne i stan i en ganska stor stad och i ett ytterområde i hus. Inget av det passade oss, och då tänker jag framförallt med avseende på barnen - men även andra saker som är (i mitt tycke) jobbiga med att bo på vissa sätt.

Det är intressant att man resonerar så olika, utifrån de förutsättningar, intressen och behov man har!
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Om du bygger din bild av barn som växer upp i städer på den typen av program, så förstår jag att din bild blir lite underlig.

? Fast va, tycke det var de jag skrev att jag inte gjorde och vet heller inget om alla i programmet var från städer?

Men Du vet antagligen inget om min verklighetsbild av barn eller vilka erfarenheter jag har av städer så föredrar att du inte uttalar dig om min "underliga"bild.
Tack.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast Petruska skriver ju inte att du gör det, utan att OM det är så att du gör det så går det att förstå att bilden av stadsbor blir lite underlig. Det är ju lite skillnad.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nu var det ju du som skrev det där om fiskpinnarna (som man ju för övrigt har hört till leda i många år före den där tv-serien) och det var du som sedan skrev att du har det från serien. Det var ju inte mitt påhitt. Jag ser det mest som ett slags modern myt eller något i den stilen.

Som modern myt visar den ju också vilken oerhörd vikt svenskar lägger just vid vissa kunskaper som är väldigt tydligt kopplade till det lantliga livet, som ett slags lantligt ideal för nödvändiga kunskaper. Och ett sätt att beskriva stadsbor i fördummande termer (dessa högutbildade stollar till pappersvändare som inte vet vad som är fram och bak på en ko).

Som modern myt, illustrerar den just hur lantligt Sverige faktiskt (fortfarande) är, tycker jag.

Sen förstår jag inte varför just fiskpinnekunskapen skulle vara så extraordinärt viktig, för all del. Fiskpinnar är väl inte direkt något man serverar om man är intresserad av mat, matlagning och matens urpsrung? Jag har aldrig köpt ett paket fiskpinnar, till exempel.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nu var det ju du som skrev det där om fiskpinnarna (som man ju för övrigt har hört till leda i många år före den där tv-serien) och det var du som sedan skrev att du har det från serien. Det var ju inte mitt påhitt. Jag ser det mest som ett slags modern myt eller något i den stilen.

Som modern myt visar den ju också vilken oerhörd vikt svenskar lägger just vid vissa kunskaper som är väldigt tydligt kopplade till det lantliga livet, som ett slags lantligt ideal för nödvändiga kunskaper. Och ett sätt att beskriva stadsbor i fördummande termer (dessa högutbildade stollar till pappersvändare som inte vet vad som är fram och bak på en ko).

Som modern myt, illustrerar den just hur lantligt Sverige faktiskt (fortfarande) är, tycker jag.

Sen förstår jag inte varför just fiskpinnekunskapen skulle vara så extraordinärt viktig, för all del. Fiskpinnar är väl inte direkt något man serverar om man är intresserad av mat, matlagning och matens urpsrung? Jag har aldrig köpt ett paket fiskpinnar, till exempel.

haha.. intressant att du skrev det.. Jag börjar också bli lite trött på folk som ska dra upp fiskpinnehistorien.
På samma sätt kan man säkert hitta fördummande historier om alla människor, regioner etc.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

KL

Men nu kvittar det väl, egentligen, var man bor, så länge man som förälder ser till att barnen/barnet får tillräckligt med insikt och erfarenhet av "den andra sidan". (Och att man som förälder själv har lite insikt...)

Trivs föräldrarna inte på landet/i staden ska familjen självklart inte bosätta sig där.

Och föräldrar utan engagemang finns det på båda hållen.

Sen kan man ju bo nånstans mittemellan; i ett mindre samhälle, kanske i utkanten. Där vi bor finns både (små)stad, jättenära till större stad, samt promenadavstånd in i stor skog och gångavstånd till två vilda, vackra badsjöar. Jag vill varken bo mitt inne i storstad eller alltför långt ut på landet (tror jag) när jag har barn.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

*kl

...och mitt i denna debatten om uppväxt på stad vs. land så undrar jag vart TS tagit vägen?
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Nu var det ju du som skrev det där om fiskpinnarna (som man ju för övrigt har hört till leda i många år före den där tv-serien) och det var du som sedan skrev att du har det från serien. Det var ju inte mitt påhitt. Jag ser det mest som ett slags modern myt eller något i den stilen.

.

Jag ber om ursäkt om du hört fiskpinnegrejen till leda, jag vet faktiskt inte att jag hade hört det innan programmet eller, om jag hört det, inte lagt någon vikt vid det just pga att det inte låter som att någon seriöst tror de. Men återigen så var det inte ett seriöst exempel vilket jag tycker att jag varit tydlig med men så var uppenbarligen inte fallet. För även i inlägget med att det har från serien förtydligade jag att jag hoppas att detta var ett helt och hållet påhitt av media...

Men
Näh om man är intresserad av mat köper man kanske inte fiskpinnar men oavsett om man är intresserad av mat eller inte anser jag det vara betydligt viktigare kunskap att veta vart maten på bordet kommer ifrån än hur en biograf ser ut från insidan. Inte för att det ena utesluter det andra men om man ska gå till ytterligheter och måste välja.
 
Senast ändrad:
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast det ena utesluter väl inte det andra? Jag tror absolut att en femåring kan ha hunnit med att lära sig båda, både hur det går till när man går på bio och vart maten på bordet kommer ifrån. Det är ju inte särskilt komplicerat, det där vart maten kommer ifrån (åtminstone på nivån vilket djur det är man äter när man äter t ex köttbullar eller fiskpinnar). Min treåring kan det.

Och utflykter behöver ju inte vara just bio eller teater, det kan ju lika gärna handla om att man tar med barnen till pulkabacken. Just museum är ju en väldigt tacksam barnaktivitet, allrahelst när det är blött och lerigt och ingen höjdare att leka ute, så de flesta jag känner springer på museum som aldrig förr när de fått barn. Det är en förhållandevis billig inomhusaktivitet när man är less på att vara hemma, de flesta muséer har ordnat det väldigt fint för barn, och med lite tur finns där något intressant att se både för föräldrar och barn. Men det kan ju lika gärna vara att man tar med barnen till pulkabacken, på skogspromenad, till sjön för att bada, eller vad det nu är. Eller till en 4H-gård eller stallet för att hälsa på lite djur.

Jag tror få orkar göra en utflykt varje dag, men en gång per helg är väl ändå rätt rimligt för de flesta, att man gör något tillsammans med barnen utanför hemmet? Och det blir ju ändå 50-60 utflykter per år när man lägger ihop det, minst, och då tänker jag mig att det skulle kännas väldigt segt om den ena föräldern aldrig gjorde sånt frivilligt, utan måste övertalas och släpas med varje gång.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast det ena utesluter väl inte det andra? Jag tror absolut att en femåring kan ha hunnit med att lära sig båda, både hur det går till när man går på bio och vart maten på bordet kommer ifrån. Det är ju inte särskilt komplicerat, det där vart maten kommer ifrån (åtminstone på nivån vilket djur det är man äter när man äter t ex köttbullar eller fiskpinnar). Min treåring kan det.

Och utflykter behöver ju inte vara just bio eller teater, det kan ju lika gärna handla om att man tar med barnen till pulkabacken. Just museum är ju en väldigt tacksam barnaktivitet, allrahelst när det är blött och lerigt och ingen höjdare att leka ute, så de flesta jag känner springer på museum som aldrig förr när de fått barn. Det är en förhållandevis billig inomhusaktivitet när man är less på att vara hemma, de flesta muséer har ordnat det väldigt fint för barn, och med lite tur finns där något intressant att se både för föräldrar och barn. Men det kan ju lika gärna vara att man tar med barnen till pulkabacken, på skogspromenad, till sjön för att bada, eller vad det nu är. Eller till en 4H-gård eller stallet för att hälsa på lite djur.

Jag tror få orkar göra en utflykt varje dag, men en gång per helg är väl ändå rätt rimligt för de flesta, att man gör något tillsammans med barnen utanför hemmet? Och det blir ju ändå 50-60 utflykter per år när man lägger ihop det, minst, och då tänker jag mig att det skulle kännas väldigt segt om den ena föräldern aldrig gjorde sånt frivilligt, utan måste övertalas och släpas med varje gång.

Vet inte om du han se mitt tillägg om att dra det till ytterligheter såg nämligen själv att det innan kunde tolkas som att jag menade att barn inte kunde veta båda delarna men så menade jag absolut inte utan i fall med oengagerade föräldrar var tanken. I övrigt kan jag inte annat än hålla med hela inlägget med tillägget att om utflykter kan vara "enbart" fisket vid sjön eller pullkåkningen i backen hos grannen så är vi nog på helt samma linje här. (Bra skrivet för övrigt)

Men de aktiviteter TS förslog innebar alla (om jag kommer ihåg rätt) att det skulle åkas någonstans och som också kanske kräver mer planering men jag vet ju inte hur TS bor. de kanske bor där de inte är så lätt att "bara göra" utan att planera åkandet elle så menar TS tvärtom att de bor så att dessa aktiviter finns ett stenkast bort och bara är att promenera med barnen.
Ett besök på museum eller bio skulle somsagt för oss kräva 20mils (tur och retur )bilåkande.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Hur TS än bor så bör det ju vara gångavstånd till något. Bor de på landet, så kan man gå till skogen, bor de i stan, så kan man gå till biblioteket. Och man blir ju väldigt begränsad om man bara kan tänka sig att göra saker med barnen som finns på gångavstånd. Att nyttja nån sorts transportmedel kräver ju normalt inte så mycket planering, antingen får man sätta barnen i bilen, om man har nån, eller på buss/tåg/spårvagn. Det jobbiga med att komma iväg med småbarn tycker jag är att se till att alla har varit på toa/fått ny blöja, och har fått på sig overaller och underställ och vantar och mössor. När väl det är avklarat är det ingen jätteskillnad på att gå eller sätta sig i någon form av transportmedel.

Bor man avigt så blir det kanske lite besvärligare, om det är väldigt långt att åka till diverse självklara attraktioner, men en kyrka finns ju vanligen på de flesta orter, det finns kanske nån sjö, ett roligt berg att klättra på, en bra pulkabacke, eller vad det nu är. Inom rimligt köravstånd.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Hur TS än bor så bör det ju vara gångavstånd till något. Bor de på landet, så kan man gå till skogen, bor de i stan, så kan man gå till biblioteket. Och man blir ju väldigt begränsad om man bara kan tänka sig att göra saker med barnen som finns på gångavstånd. Att nyttja nån sorts transportmedel kräver ju normalt inte så mycket planering, antingen får man sätta barnen i bilen, om man har nån, eller på buss/tåg/spårvagn. Det jobbiga med att komma iväg med småbarn tycker jag är att se till att alla har varit på toa/fått ny blöja, och har fått på sig overaller och underställ och vantar och mössor. När väl det är avklarat är det ingen jätteskillnad på att gå eller sätta sig i någon form av transportmedel.

Bor man avigt så blir det kanske lite besvärligare, om det är väldigt långt att åka till diverse självklara attraktioner, men en kyrka finns ju vanligen på de flesta orter, det finns kanske nån sjö, ett roligt berg att klättra på, en bra pulkabacke, eller vad det nu är. Inom rimligt köravstånd.

Jusses jag verkar inte kunna utrycka mig alls :banghead: suck
jag återkommer om jag kommer på ett bra sätt att skriva min åsikt :p men tanken gick iaf i att TS kanske verkade anse (i relation till mina erfarenhet) att "små saker" inte skulle räknas lika mycket som de saker hon anser man borde göra med barnen(tänker då att bor man nära ett biblotek kanske en fisketur är en större sak och tvärtom) . Äh de blir inge bra de här Men de är ju då bara mina tankar, TS själv har ju inte svarat så mycket.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast jag tycker nog att de exempel TS ger är just "små saker", helt vardagliga små utflykter som de flesta föräldrar gör med sina barn nån gång i veckan minst. Och som många ser som en helt normal del av ett barns uppväxt, just att biblioteket och lekparken inte är stora märkvärdiga utflykter som man gör några gånger om året som en extraordinär händelse, utan normala delar av vardagslivet. Det är väl en del av det man vill ge sina barn, tänker jag, att bibliotek, museum, skogsutflykter etc är hemtama, självklara saker, inte udda märkvärdigheter. Utöver då det självklara att sånt ofta är roligt, och att lite utflykter således är ett trevligt sätt att göra livet lite roligare för alla i familjen än om man bara är hemma hela tiden. Och då blir det ju väldigt trögt om en av två föräldrar vägrar befatta sig med allt sånt.
 
Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?

Fast jag tycker nog att de exempel TS ger är just "små saker", helt vardagliga små utflykter som de flesta föräldrar gör med sina barn nån gång i veckan minst. Och som många ser som en helt normal del av ett barns uppväxt, just att biblioteket och lekparken inte är stora märkvärdiga utflykter som man gör några gånger om året som en extraordinär händelse, utan normala delar av vardagslivet. Det är väl en del av det man vill ge sina barn, tänker jag, att bibliotek, museum, skogsutflykter etc är hemtama, självklara saker, inte udda märkvärdigheter. Utöver då det självklara att sånt ofta är roligt, och att lite utflykter således är ett trevligt sätt att göra livet lite roligare för alla i familjen än om man bara är hemma hela tiden. Och då blir det ju väldigt trögt om en av två föräldrar vägrar befatta sig med allt sånt.

Ja, i din värld och din omgivning utifrån din bakgrund och i din bostads- och familjesituation.

Lever man på landet med en ekonomi som tillåter en bil och inte två, så kanske det inte är sådant som görs minst en gång per helg.

I den småstad utanför vilken jag är uppväxt, en stad med ca 10000 invånare, finns inget museum.
För att åka till en stad där det finns ett museum, har man 8 mil enkel väg.
Då blir det inget man gör "varje helg". Då blir det ett projekt att åka till museum.

Det finns vuxna människor som inte ser någon som helst glädje varken för sig själv eller för sina barn att läsa böcker. Alla har inte det intresset. Då blir inte biblioteket något intressant.

Min stackars utlämnade pappa, igen, har väl under sitt snart 66-åriga liv läst högst tio böcker. Men det betyder inte att han är intellektuellt trög, eller trångsynt eller tråkig. Det betyder att han har andra intressen som han hellre gör.
Han är inte intresserad av storstadens utbud: till nöds har han ett par gånger följt med mamma till London för att hälsa på min syster. Den enda resan han egentligen uppskattade var när hela gänget åkte till Wales och såg sig om. Stenhögar har han fått nog av...

Asch, jag försöker inte ändra din uppfattning utan bara illustrera att det som du ser som självklart inte är det för alla. Och att varken du eller jag har mer rätt än den andra: vi ser bara olika. Man kan ha olika intressen.

Dessutom vill jag påstå att man som barn kan utveckla sina intressen ändå.
Jag har alltid varit en bokmal, ända sedan jag lärde mig att läsa vilket jag gjorde vid fyra års ålder. Har alltid slukat böcker. Lånade på skolbiblioteket, dit läraren tog mig och mina klasskamrater varje vecka (ett rum i skolan som var en liten bygdeskola).
Jag har fått gå på bio och teater så mycket jag viljat - när jag var vuxen nog att själv ha ekonomi för det. När jag växte upp, var pengarna begränsade liksom utbudet (som jag beskrivit tidigare) men det är inget som haft konsekvenser för mig i vuxen-livet.

Att man som förälder vill göra utflykter med sina barn är en viktig poäng, men att lägga "miniminivå" i vad utflykterna ska innehålla blir en annan sak.

Precis som jag tänker att det är helt olika hur olika föräldrar vill göra.

Det viktiga är nog att hitta en väg där båda föräldrar i en familj är eniga om vem som gör vad, och att det helst inte landar som ett krav från ena parten på vad och hur och när den andra parten ska engagera sig - det leder nog ofelbart till konflikt och möjligen till att den "felande" parten får ännu mindre vilja att göra det efterfrågade självmant.
 

Liknande trådar

Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
8 068
Senast: lundsbo
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 686
Senast: alazzi
·
Övr. Barn Jag börjar bli såpass gammal att det börjar bli osannolikt att jag skulle hinna skaffa barn med en partner. Jag måste ju då först hitta...
2 3 4
Svar
60
· Visningar
6 904
Kropp & Själ Jag har hamnat i ett dilemma med mig själv ang trådrubriken. Jag har alltid haft lite svårt för att bli bjuden på saker, ekonomiskt...
2
Svar
34
· Visningar
4 886
Senast: _Taggis_
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hotellrum eller stuga
Tillbaka
Upp