"Jag gillar inte barn"

[_Taggis_]

Det där upplever jag ofta! Småbarnsföräldrar som suckar och beklagar sig för att jag sover till 10-snåret, är spontan, reser och gör vad jag känner för. Fattar att det ibland är svinjobbigt med barn, men detta inträffar så frekvent att jag nästan börjar fundera på varför folk skaffar kids öht

Samma här. Jag förstår väl att det på nåt vis är ett uttryck för att föräldern NÅN gng hade velat kunna göra detta, men inte att hen skulle välja bort sina barn för det. Men jag tycker precis som du att jag får höra det så frekvent så jag undrar om småbarnsår överlag är ett långdraget lidande som folk ska "ta sig igenom"? Och följdfrågan är : Hur står de ut? Och följdfråga 2: Hade de inte väntat sig detta?

Om barn skulle födas i den mognadsgrad de flesta är i när dom är kring 10 hade tom jag kunnat fundera kring saken emellanåt. Men jag är övertygad om att jag skulle inte överleva de första 10 åren alls.

 

[Raderad medlem 68338]

Sitter btw i detta nu på ett café omringad av småbarn. Erkänner att jag stör mig på att de lever om men fattar att föräldrarna inte kan plugga igen dom liksom

Haha när jag läste mitt eget inlägg nu läste jag det som ”jag stör mig på att de lever”.
Så ond är jag trots allt ej

 

[mandalaki]

Usch så sorgligt

Ja det var det verkligen.

 

[Milosari]

@Milosari För att utgå från mig själv då, eftersom jag är en av de som kortfattat uttrycker mig med "jag gillar inte barn" emellanåt så är det inte helt ovanligt att en råkar på såna situationer i tex ett köpcenter som du beskriver med ditt barn. Och rent generellt kan jag ta det väldigt bra ute på offentliga platser, det är oftast en engångsföreteelse för mig med just den ungen, hen kommer sannolikt inte att störa mig fler ggr. Oftast flinar jag tillbaka, eller säger Hej. Tom en sån som jag som "inte gillar barn" kan bjussa på det liksom Jag förstår helt och fullt att det kan vara ett mer krävande barn, att föräldern väljer sina strider och liknande. Ett sådant barn stör mig inte mer än andra människor.

På restaurang är jag en sån där tråkmåns som blir galen när barn lever jävel. Inte galen som i att ställa mig på stolen och skrika rakt ut, men inombords blir jag så stressad att jag blir kallsvettig och bara skyndsamt vill avsluta mitt besök och gå ut. Att då barnet istället får titta i en surfplatta med lurar eller låg ljudvolym är ju en välsignelse för alla inblandade, finns det verkligen de som ifrågasätter sånt när du är på reastaurang? Vad säger de då?
I övrigt så brukar jag försöka hålla mig borta från barn på restaurang genom att välja tider då få småbarnsfamiljer går ut. Jag tycker inte de ska förbjudas att vara ute på restauranger men kan jag undvika dem är jag nöjdast.

Med tanke på hur mkt stoj och skrik det kan vara kring barn i allmänhet så beundrar jag föräldrars tålamod att ha detta kring sig varje dag i timtals, och samtidigt fungera som människa. För mig hade det brustit fullständigt. Jag blir stressad av oljudet så jag umgås inte varje dag med mina vänner som har småbarn, och de ggr jag gör det får jag bita ihop.
Emellanåt kan jag tycka att en förälder är slapp som låter sitt/sina barn härja fritt och störa andra människor, men det är i 8 fall av 10 såna föräldrar och barn jag känner. Tex min syster, jag vet att hennes barn inte har några svårigheter typ ADHD och liknande. Den ena har bara lärt sig att om man skriker högre får man som man vill. Då är jag en tråkmoster som säger åt barnet att antingen är du tyst eller så får du gå ut, och är barnet inte tyst så skickar jag ut hen på bron. Det behövs inte speciellt många sådana manövrar för att få tyst på hen, och sedan kan vi alla vistas och samtala i samma rum igen.

Vad jag ville med mitt inlägg var bara att ge en syn på hur en av oss "som inte gillar barn" ser på ovanstående situationer som räknats upp.

Jag ser det som ett misslyckande när jag måste hota barnet. Jag gör det ofta ändå, men försöker säga att vi måste gå ut. Jag skulle aldrig tolerera att någon hotade med att kasta ut mitt barn på bron. Däremot är det naturligtvis helt okej att andra säger ”jag vill inte vara med dig när du skriker så högt” eller något i den stilen.

Sen har jag ju själv varit barnmotståndare så jag fattar verkligen att andra tycker att det är jobbigt med barn. Jag behöver inte få det förklarat för mig vad det är som stör.

 

[Angel]

Det där upplever jag ofta! Småbarnsföräldrar som suckar och beklagar sig för att jag sover till 10-snåret, är spontan, reser och gör vad jag känner för. Fattar att det ibland är svinjobbigt med barn, men detta inträffar så frekvent att jag nästan börjar fundera på varför folk skaffar kids öht

För att dom är rädda för att bli ensamma när dom är gamla. I princip alla jag känner har med det som argument och blir lite småstötta när jag konstaterar att det med tanke på var vi bor är rätt stor sannolikhet för att barnen vill flytta härifrån

 

[Milosari]

Samma här. Jag förstår väl att det på nåt vis är ett uttryck för att föräldern NÅN gng hade velat kunna göra detta, men inte att hen skulle välja bort sina barn för det. Men jag tycker precis som du att jag får höra det så frekvent så jag undrar om småbarnsår överlag är ett långdraget lidande som folk ska "ta sig igenom"? Och följdfrågan är : Hur står de ut? Och följdfråga 2: Hade de inte väntat sig detta?

Om barn skulle födas i den mognadsgrad de flesta är i när dom är kring 10 hade tom jag kunnat fundera kring saken emellanåt. Men jag är övertygad om att jag skulle inte överleva de första 10 åren alls.

Jag tror att många är rätt oförberedda på exakt HUR jobbigt det är ja. Men det är ju inte bara jobbigt. Större delen av tiden är det helt underbart. Det finns inget som ger ett sådant lyckorus som att höra sitt barns gurglande skratt. Eller att pussa på det sovande barnets varma gosiga kind. Annars hade man aldrig stått ut.

 

[mandalaki]

Jag ser det som ett misslyckande när jag måste hota barnet. Jag gör det ofta ändå, men försöker säga att vi måste gå ut. Jag skulle aldrig tolerera att någon hotade med att kasta ut mitt barn på bron. Däremot är det naturligtvis helt okej att andra säger ”jag vill inte vara med dig när du skriker så högt” eller något i den stilen.

Exakt. Det måste väl vara bättre att gå därifrån själv, än att skicka ut ett barn för att det inte är tyst.

Det har jag gjort en gång, med en då 6-7-åring (vänners dotter) i ett land där de antagligen inte vet vad ADHD är, men hon har det garanterat. Jag hade huggit tag i henne när hon fått ett spel och slagit sönder en yngre kompis cykel, hon kastade den gång på gång i marken. Eftersom ingen annan reagerade gick jag bort och avbröt alltihop (hade hennes föräldrar reagerat hade hon sannolikt fått stryk). Jag tog henne i armen och ledde henne därifrån och förklarade att SÅ DÄR FÅR DU BARA INTE GÖRA!

Hon muttrade och försvann och sedan kände jag plötsligt något kallt på ryggen där jag satt. Hon hade hämtat en flaska rengöringsmedel och tömt den över ryggen på mig. Då fick jag psykbryt och fräste åt henne att Nu vill jag inte vara med dig längre och gick därifrån. Hon ropade efter mig att Då tycker jag inte om dig längre och jag ropade Det bryr jag mig inte om till svar.

Hon var ett otroligt jobbigt barn och det var så hemskt att ingen fattade att hon behövde hjälp, kvalificerad sådan.

 

[Milosari]

För att dom är rädda för att bli ensamma när dom är gamla. I princip alla jag känner har med det som argument och blir lite småstötta när jag konstaterar att det med tanke på var vi bor är rätt stor sannolikhet för att barnen vill flytta härifrån

Det är ju ett uruselt argument. Barnet har väl inga skyldigheter att hålla sin gamla förälder sällskap.

 

[Angel]

Det är ju ett uruselt argument. Barnet har väl inga skyldigheter att hålla sin gamla förälder sällskap.

Jag håller helt med. Känns också att man kommer bli mer besviken om man på allvar har den förhoppningen och sen blir ignorerad än om man inte har barn och ser till att underhålla vänskapsband istället. Men jag har aldrig varit rädd för att vara ensam så jag saknar nog lite empati för folk som har ångest över ensamhet.

Däremot så förstår jag folk som skaffar barn med motiveringar om familjeliv och gemenskap.

 

[Mia_R]

Fler och fler simhallar inför mobilförbud pga föräldrar som hellre sitter med mobilen än tittar till sina barn, jag tycker det är väldigt märkligt beteende.

 

[_Taggis_]

Jag tror att många är rätt oförberedda på exakt HUR jobbigt det är ja. Men det är ju inte bara jobbigt. Större delen av tiden är det helt underbart. Det finns inget som ger ett sådant lyckorus som att höra sitt barns gurglande skratt. Eller att pussa på det sovande barnets varma gosiga kind. Annars hade man aldrig stått ut.

Jo jag fattar ju att det är så man ser det. Därför var mitt första stycke skrivet som det var, dvs att de kanske önskar att de hade möjlighet till att sova till 10 och resa osv ibland, men att alternativet att vara utan barnet inte väger upp och på det stora hela ändå är nöjda med tillvaron.
Vad jag däremot ibland tycker är intressant, är att man då så som barnlös ofta för höra beklaganden om hur jobbigt det är och hur bra jag har det som är så fri. Vad ska jag svara på det liksom? Jag brukar svara att det finns en anledning till att jag valt bort det.

 

[_Taggis_]

Jag ser det som ett misslyckande när jag måste hota barnet. Jag gör det ofta ändå, men försöker säga att vi måste gå ut. Jag skulle aldrig tolerera att någon hotade med att kasta ut mitt barn på bron. Däremot är det naturligtvis helt okej att andra säger ”jag vill inte vara med dig när du skriker så högt” eller något i den stilen.

Sen har jag ju själv varit barnmotståndare så jag fattar verkligen att andra tycker att det är jobbigt med barn. Jag behöver inte få det förklarat för mig vad det är som stör.

Jag antar att jag inte ser det som ett misslyckande eftersom det sker så sällan från min sida, jag liksom jobbar inte på min barnuppfostran speciellt ofta. Det är inte så att "hotet" kommer som första verktyg, givetvis föranleds det av att både jag och andra i rummet försökt påtala för barnet att ljudnivån/springet/härjandet/whatever är för mkt. Att hen kan dämpa sig, så att alla som närvarar kan tycka att det är trevligt. Men jag daltar inte med barn, likväl som jag daltar inte med vuxna. Om vederbörande inte går att prata tillrätta så måste någonting liksom avbryta beteendet. Om det då är så hemskt som att behöva gå ut ur rummet eller ur min bostad en liten stund för att förstå att det jag säger blir det konsekvens av, så får det vara så. Om föräldern i det här fallet själv inte förmår att få sitt barn att lyssna, så biter det ofta bättre när en annan vuxen tar tag i problemet. Det är nog inte så ovanligt. Min syster kan ha bett barnet om samma sak flera ggr men inget händer, när moster säger samma sak då händer det. Och barnet kan fortsätta umgås med oss och alla kan få komma till tals. Av nån anledning tycker barn om mig trots att jag är tydlig och menar det jag säger så jag tror inte dom far speciellt illa.

 

[_Taggis_]

Exakt. Det måste väl vara bättre att gå därifrån själv, än att skicka ut ett barn för att det inte är tyst.

Tro mig att det händer också, jag går ofta ut i ett annat rum äm där barnen vistas när vi umgås vid släktmiddagar osv. Just för att jag klarar bara av oljud till en viss nivå.
Men om vi är 5 vuxna och 2 barn i ett stort rum (matsal + tv-rum) och 1 av dessa för ett sånt jäkla oväsen så att ingen av de andra kan tala i normal samtalston, då tycker jag att det hör till vanlig hyfs och uppfostran att en lär sig att visa hänsyn. Barnet är inte 2 år gammalt utan vid tillfället 5-6 år. Varför ska 6 personer inte kunna samtala för att 1 vägrar att lyssna när andra ber hen? Det handlade inte om att barnet skulle sitta tyst på en stol utan om att hen kunde leka vidare men inte gapa och skrika så att ingen annan kunde vistas där utan att få ont i öronen. Inte ett helt orimligt önskemål kan jag tycka.

 

[_Taggis_]

Det är ju ett uruselt argument. Barnet har väl inga skyldigheter att hålla sin gamla förälder sällskap.

Håller med dig, men det är så olika på hur man ser på skyldigheter och förpliktelser.

Mina morföräldrar tex de är glada när man hör av sig och älskar då man hälsar på, men tjatar aldrig. Det har nog lett till att alla barnbarn (9 st) älskar att vara där och är det också i den mån man kan, de bor ganska avsides. Deras 3 barn är det samma sak med.

Mina farföräldrar har varit annorlunda, nu är bara farmor kvar men tonen är densamma som innan. Överlag missnöjda med graden av besök, och när besöken kommer så blir det oftast en lång klagosång över hur dåligt allt är, hur lite min pappa är där (han ringer varje dag, bor 3 mil bort och är där flera ggr i veckan och hjälper till med praktiska saker) och att alla andra bara tänker på sig själva. Tex nu då mina föräldrar är bortresta, så är min farmor jättearg över att de inte är hemma så att de kan komma och hälsa på henne, inte en bokstav om att hon skulle vara glad för att mina föräldrar gör saker de vill göra nu när de äntligen gått i pension.
Tyvärr blir det ju lite så att en drar sig för att ringa, då det är detta man får höra. Jag bor så långt bort så jag kan inte vara där rent fysiskt, men hälsar alltid på när jag är i faggorna.

Jag har jobbat inom äldreomsorgen och det var inte så att de med flest barn hade mest kontakt med sina barn. Vi hade en tant som hade 10 barn men alltid satt ensam. Och så hade vi motsatserna. Så ja, det är ett dåligt argument till att skaffa barn om man motiverar det med att slippa sitta ensam när man är gammal. Ingen vet hur det kommer se ut.

 

[Saeta]

Jag ser framför mig hur den här tråden barkar men jag önskar ändå att vi kan hålla en något sånär god ton trots en fråga som tenderar att göra folk upprörda.

Jag har läst tråden om att fatta beslut i barnfrågan, och ser att många skriver att de ogillar barn, hatar, blir äcklade osv. Jag har såklart sett det här tidigare också men det blev så övertydligt i den tråden att jag har svårt att svälja liknande uttalanden.

Jag funderar på hur det kan vara helt okej att säga sådana saker? Alltså jag har svårt att se att ingen skulle reagera om jag sa att jag hatar gamla människor för de är så äckliga. Men när det gäller barn så är det helt okej? Missar jag något eller kan någon förklara det här fenomenet?

Jag gillar inte barn. Men det har ingenting med individen att göra, utan barn generellt. Och anledningen till det är att jag dels är extremt rädd för magsjuka (emetofobi) och bakterier. Och barn är ju inte direkt kända för att vara hygieniska eller förstå att dom smittar. Men också för att jag inte vet hur jag ska vara. Jag vet inte hur barn funkar och jag blir bara obekväm.

Så egentligen så har det inget med barnen i sig att göra. Jag tycker ju om de barn som finns i min närhet, men får panik om en okänd unge rör mig (händer då och då, och det är ju inte ungens "fel").

Men att säga att barn är äckliga eller att en hatar dom, det känns bara onödigt. Men ja, jag ogillar barn generellt.

 

[Raderad medlem 19815]

Ja det var det faktiskt! Det går in på ett helt annat sätt om man ser den andra personen i ögonen, förstås.

Dessutom var det så okunnigt. Alla borde känna till ADHD i dag och jag trodde snarare det var så att folk tänkte "jaha, ADHD" så fort ett barn tar den minsta plats.

Det trodde jag också för några år sedan men så är det tyvärr inte.

Slut på OT!

 

[Modest]

Är det den söta lukten kanske? Bebisen luktar från fosterfettet ganska länge och bröstmjölkslukten är väldigt söt.

Ja, en söt lukt! Fast detta har jag känt även från småbarn kring typ året? Fast de kan ju potentiellt fortfarande amma då, iofs.

 

[Lovisaleonora]

Det är liksom allmänbildning att ha lite förståelse för att barn inte kan dresseras som hundar.

Fast det har jag ingen åsikt om. Däremot tycker jag absolut att det är trist att få en middag förstörd den enda gången jag tar mig tid och råd att äta ute, för att föräldrar inte tar hand om sitt barn utan låter barnet förstöra middagen för andra gäster.

Jag räknar med att föräldrar inte utsätter barnet eller omgivningen för situationer som inte är bekväma för en eller bägge parter.

 

[Sedna]

Fast det har jag ingen åsikt om. Däremot tycker jag absolut att det är trist att få en middag förstörd den enda gången jag tar mig tid och råd att äta ute, för att föräldrar inte tar hand om sitt barn utan låter barnet förstöra middagen för andra gäster.

Jag räknar med att föräldrar inte utsätter barnet eller omgivningen för situationer som inte är bekväma för en eller bägge parter.

Jag tycker det är tråkigt att få en middag förstörd oavsett vem som förstör. Fulla/stökiga/skräniga vuxna har jag dock mindre överseende med än barn. Vuxna borde tänka på sin omgivning, det är inte rimligt att ha samma förväntningar på små barn.

 

[mandalaki]

Tro mig att det händer också, jag går ofta ut i ett annat rum äm där barnen vistas när vi umgås vid släktmiddagar osv. Just för att jag klarar bara av oljud till en viss nivå.
Men om vi är 5 vuxna och 2 barn i ett stort rum (matsal + tv-rum) och 1 av dessa för ett sånt jäkla oväsen så att ingen av de andra kan tala i normal samtalston, då tycker jag att det hör till vanlig hyfs och uppfostran att en lär sig att visa hänsyn. Barnet är inte 2 år gammalt utan vid tillfället 5-6 år. Varför ska 6 personer inte kunna samtala för att 1 vägrar att lyssna när andra ber hen? Det handlade inte om att barnet skulle sitta tyst på en stol utan om att hen kunde leka vidare men inte gapa och skrika så att ingen annan kunde vistas där utan att få ont i öronen. Inte ett helt orimligt önskemål kan jag tycka.

Om jag haft barn hade jag blivit galen om min syster skickat ut dem på trappen. Däremot hade hon gärna fått säga till dem och förklarat att deras uppförande inte var okej. Ofta tar sånt bättre än om föräldrarna själva säger till barnet.