Jag har så mycket hatiskt jag vill skriva om din man. Men jag låter bli.
Däremot vill jag säga att du kommer klara att bo själv, rådda det som råddas ska. För man gör det, man klarar så mycket mer än man tror. Och du är en stark, kompetent kvinna. Du fixar att bo i hus själv - om du vill. Eller att flytta till mindre - om du hellre vill. Du klarar ta hand om sonen själv och det som krävs, för du gör det redan.
Din man bryter ned dig. Det han gör när han alltid sätter sig själv i första rummet, utsätter dig för otrohet (hur många gånger har det hänt som inte har avslöjats..?) och rent allmänt maler ner dig att passa i det han vill ha.. det är misshandel.
Du förtjänar att må bra.
Jag fattar att det är SKITLÄSKIGT att hoppa. Att kasta sig ut i att vara ensamstående mamma. Med hus att sköta. Jobb och fsk att bolla. Ensamheten. Så jävla läskigt!
Men när du hoppat, sjunkit genom vattnet som är all rädsla och ångest, så kommer du att kunna ta avstamp mot botten och skjuta fart mot ytan igen. Mot ett mående som är bra, ett liv där du får ta plats och faktiskt göra det du vill. Inte behöva ta hänsyn till en man som bara tar hänsyn till sig själv och vad han själv vill. Men just nu är han en blyklump runt dina fötter och du kommer drunkna. Han kommer dränka dig.