Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[Septicemia]

Mina val i livet provocerar en del människor, både främlingar och bekanta. För det mesta rinner kommentarerna av mig men visst känns det ordentligt ibland, ett ständigt socialt utanförskap.

Det största och tydligaste är mitt utseende. Jag har tillhört en musikbaserad subkultur sedan mer än 15 år tillbaka med tillhörande klädstil. Eftersom ungdomar är överrepresenterade och vi är väldigt få i Sverige över lag så sticker jag ut på stan och är rätt ensam om att se ut som jag gör på min ort. Det stör mig oftast inte, förrän jag får beska kommentarer om att "det kanske är dags att växa upp snart" eller blir sexuellt objektifierad pga min stil (vilket händer alldeles för ofta). På något vis är det också provocerande att någon som ser ut som jag kan ha ett vanligt kontorsjobb med mycket kundmöten. Det är helt enkelt jävligt jobbigt för andra att jag inte ser ut som vem som helst. Stackars dem, typ.

Sambon är en fyra år yngre man. Jag reflekterar aldrig över åldersskillnaden men andra i min omgivning reagerar ofta. Inte för att fyra år är mycket utan enbart för att jag som kvinna är äldst i vår relation. De mest bisarra frågor dyker upp när åldern på mig och sambon kommer fram.

Sedan tycker jag varken om barn eller vill skaffa några. Karriär är oviktigt. Statusprylar är ointressanta. Min bisexualitet ifrågasätts eftersom jag lever i ett monogamt heteroförhållande med en man. Listan kan göras lång men det som väcker flest reaktioner är som sagt hur jag ser ut, för det är ju det som syns.

 

[vallhund]

Fel tråd? Och fel summering?

Hamnade vilse någonstans om den som skulle sälja möbler till någon utan tv, eller om det nu var abonnemang.

 

[Sasse]

Min bästa (om än inte så allvarliga) normbrytning är att inte ha någon tv. Först frågar folk upprört vad jag gör då på kvällarna, och sedan vill de alltid övertyga mig om att även om de har en tv så tittar de i princip inte på den. Och då har jag ändå inte hunnit förklara att jag inte har något emot tv sådär principiellt; den gick sönder och jag var för snål att köpa en ny och nu har jag vant mig.

Jag har förvisso TV, men inte för att titta på TV, utan för att spela TV-spel. Det är tydligen också märkligt, för varför vill man slänga bort livet på sådant? Jag kan ju göra något vettigt istället. Säger de som tittar en massa på TV/filmer/serier

 

[Sel]

Jag har soffan riktad emot akvariet, som en parentes till oss TV-befriade. Jättemysigt när det är mörkt och ruggigt ute!


… sedan har jag en stark känsla av att hushåll utan TV inte betyder att invånarna inte kollar på film och serier i mängder... det kollas bara framför datorn istället.

Akvarier är helt fantastiska som blickfång!

Och det tror jag också, absolut! Så fungerar det i alla fall här. Däremot fastnar man inte riktigt lika lätt framför veckoprogram och ren utfyllnad tror jag. Sådan där "daytime-TV." Jisses vad jag har fått min dos av sådant på jobbet!
Tacka vet jag roliga kattklipp på youtube.

 

[Lager]

Akvarier är helt fantastiska som blickfång!

Och det tror jag också, absolut! Så fungerar det i alla fall här. Däremot fastnar man inte riktigt lika lätt framför veckoprogram och ren utfyllnad tror jag. Sådan där "daytime-TV." Jisses vad jag har fått min dos av sådant på jobbet!
Tacka vet jag roliga kattklipp på youtube.

I hear ya Sistah

 

[Lager]

Jag tycker det är så tråkigt att läsa den här tråden om hur inskränkta människor fortfarande verkar vara när det kommer till normer - bara en sådan sak att barnfrihet, öppna förhållanden eller hur många barn man har ska ifrågasättas och argumenteras emot gör ju att vem som helst kan känna sig uppgiven, har vi inte kommit längre än såhär liksom?
/…/

Måste ju hålla med dig här. Trist att det ska vara så.

 

[Killaloe]

Tja, liberalismen står just för friheten för den enskilde jämfört med kollektivet, vilket är exakt kontentan av att kunna bryta mot normen enligt sina egna ideer. Sen är ju inte det en komplett "härlighet", men det skjuter väldigt, väldigt tätt på frågan i tråden.

Och ändå känner du att du måste argumentera mot personliga val och inställningar i en tråd som handlar om just normbrytande, trots din liberala inställning?

Jag tycker inte att liveraler generellt är aå himla mycket mer förstående än andra, för allt handlar om att vara normal på rätt sätt och ha individuell frihet på rätt sätt - inte att allas individuella val och frihet är lika viktigt. För då hade väl liberalerna haft betydligt större framgångar om de nu är så inkluderande och öppna för alla individers egna val.

 

[Killaloe]

Herregud ja, bland det mest provocerande man kan göra är att vara överviktig och inte konstant ursäkta sig för det. Har man mage att till och med försöka vara nöjd i sin kropp så kommer omedelbart 7000 hälsoivrare fram och ska berätta en massa skit man redan vet, för som fet är man såklart också totalt dum i huvudet.

Det är verkligen så himla märkligt att det ens kan vara ett problem för andra - jag kan inte fatta det Jag menar, så länge en inte skadar andra så förstår jag verkligen inte hur någon annans kropp kan vara så provocerande att en som okänd person känner sig ombedd att komma med ”goda råd” etc

 

[MiniLi]

äh, nu spinner jag iväg igen.
Just gällande oss som inte har barn.

I min erfarenhet har det snarast varit så att folk frågar "har du barn?" (exempelvis när man börjar på en ny arbetsplats) och vid svaret "nej" så blir det ganska tyst. Oftast inga frågor om varför.
För det är många som inte vill tränga sig på och fråga om det är frivilligt eller ofrivilligt; det kan ju vara jättekänsligt.

Så det där med "varför" dyker ju oftare upp - igen i min erfarenhet - bland människor man känner mer väl.

Men det verkar som om många av er andra här träffar eller känner eller umgås med människor med ett mycket mer gränsöverskridande beteende än de människor jag träffar.

Visst skrev du tidigare att du lever ensam? Och du är också äldre än flera av de i tråden som skriver om reaktioner på ex barnlöshet?
Jag tror att det påverkar hur mkt kommentarer och frågor man får, även om det egentligen inte behöver ha med saken att göra.

Som medelålders ensamstående så gör troligen folk antaganden (som inte behöver stämma) som gör att de inte kommenterar på samma sätt. Du tillhör dessutom en högstatusgrupp (läkare) som både i samhället och framförallt arbetslivet inte kritiseras av alla, inte öppet iaf.

Så att just du inte har märkt kommentarerna kan bero på många saker.

 

[Migo]

Jag har förvisso TV, men inte för att titta på TV, utan för att spela TV-spel. Det är tydligen också märkligt, för varför vill man slänga bort livet på sådant? Jag kan ju göra något vettigt istället. Säger de som tittar en massa på TV/filmer/serier

Exakt! Föraktet mot spel som berättarkonst eller bara tidsfördriv är väldigt förvånande och envist.

 

[sjoberga]

Och ändå känner du att du måste argumentera mot personliga val och inställningar i en tråd som handlar om just normbrytande, trots din liberala inställning?

Jag tycker inte att liveraler generellt är aå himla mycket mer förstående än andra, för allt handlar om att vara normal på rätt sätt och ha individuell frihet på rätt sätt - inte att allas individuella val och frihet är lika viktigt. För då hade väl liberalerna haft betydligt större framgångar om de nu är så inkluderande och öppna för alla individers egna val.

Jag har bara argumenterat för andras frihet och inte ens yppat ett ord i riktning mot någons personliga val och frihet. Du är ute och cyklar å det grövsta.

 

[Killaloe]

Jag har bara argumenterat för andras frihet och inte ens yppat ett ord i riktning mot någons personliga val och frihet. Du är ute och cyklar å det grövsta.

Det är verkligen svårt att tolka dina ifrågasättande inlägg av @Petruska upplevelser som annat än att du tycker att upplevelserna är fel och att @Petruska väljer fel sätt att se på tillvaron. Som ett exempel.

 

[Loons]

Jag levde i ett samboförhållande. Heterosexuellt. Hade hund. Hade hus. Hade Volvo.
Var 25, blev gravid.
Gick hem till min mamma och skulle berätta att hon skulle bli mormor, och det bara brast. Jag grinade i timmar, hela kroppen bara skrek att det var fel.
Så jag gjorde abort.
Förhållandet fortsatte och jag tänkte att "this is it" det är såhär livet kommer vara nu.

Sedan tog det slut.
Som 26 flyttade jag hem till mina föräldrar igen, bodde hemma ett år.
Drog sedan till Wales. För att flytta ihop med en kille jag bara känt över Internet.
Lever nu i en slags polyamorös värld. Jag får dejta andra, jag får flirta med andra och jag älskar det.
Grabben är 8år yngre än mig. Vi bor med hans moster i ett hus i wales.
Jag tror inte att jag vill ha barn, har aldrig varit intresserad. Min yngre bror fick nyligen en liten dotter, nog kan jag snusa henne och bära runt på henne men det känns inget i hjärtat.
Känns inte som att min livmoder slår volter eller att min inre klocka tickar.
MEN jag är livrädd att jag kommer ångra mig när jag blir äldre.
Att det kommer kännas som att jag missat något.
Jag är 30 om ett par månader så vet inte om det är den berömda 30årskrisen som gör sig påmind.

Gud vad jag känner igen mig i det du skriver. Exakt samma här, är faktiskt inte sugen på barn alls. Att vara låst, och ha ansvaret för ett litet människa, samtidigt är jag skit rädd att jag kommer ångra mig sen har en fantastisk sambo med, som jag definitivt tror skulle vara en fantastisk pappa. Men lusten till barn, finns inte riktigt. Ibland kan man tänka tanken med vissa saker, men ändå inte.

 

[Loons]

Herregud ja, bland det mest provocerande man kan göra är att vara överviktig och inte konstant ursäkta sig för det. Har man mage att till och med försöka vara nöjd i sin kropp så kommer omedelbart 7000 hälsoivrare fram och ska berätta en massa skit man redan vet, för som fet är man såklart också totalt dum i huvudet.

Men gud, kunna inte hålla med mer. I samhället världen idag är det en sån jäkla hets mot överviktiga. Jag blir SVINFÔRBANNAD över detta. (nu tränar jag själv en del, och anses inte som överviktig, men mer normal mot curvy) men fy fan vilken hets jag får mot mig själv ändå, att man typ skall ursäkta sig med att man minsann måste göra något fel, om man tränar så mycket som jag gör, och ändå inte är smal. Guess what. Jag vill inte vara smal. Det verkar provocera folk något oerhört att man inte sträver efter detta, och tänk att man ibland även tillåter sig äta bröd. Jag hade en kvinnlig kollega som försökte på riktigt att få mig att må dåligt över detta, hon va super smal, tränade varje dag och verkade ha ett problem med mat överlag. Hon brukade skulle få andra att må dåligt om dom ville äta en tårtbit på jobbet när andra fyllde år, eller om det va fruskostmacka på morgonmötet va det typ "skall du verkligen äta bröd?".

Även min syster, som är överviktig, hon är testat på alla möjliga sätt på hospital då hon fick gjort en abort för ett tag sen, allt va bra. Kolesterol, blodtryck (you name it), hon har aldrig haft några hälsobekymmer, ändå skall folk typ pressa på hur onyttig man är om man väger 20kg för mycket och inte hatar sig själv, hon är även rätt aktiv och tränar med mig ibland med. (nu är hennes mål att gå ner i vikt, och hon har även gjort detta, men det spelar väl ändå ingen roll, varför blir folk så provocerade av folk som ser annorlunda ut?)

 

[Bubble]

Jag lever generellt ett rätt norm-aktigt liv, men det blir ofta fel när jag pratar jobb/utbildning i umgängeskretsar som inte innehåller nära vänner. Ett exempel är om en är på fest och ska småprata lite om vad en arbetar med, det kommer alltid följdfrågor som rätt ofta är direkt oförskämda.

Anledningen till detta är att jag har pluggat i nära på 6 år på högskolan/universitetet men jobbar inte alls inom ”mitt område”. Istället jobbar jag deltid inom vård/omsorg som outbildad personal. Att jag gör det beror på flera års sjukskrivning och att jag helt enkelt inte längre klarar av ”mitt område” men det är så svårt att förstå för många. Vissa tycker att jag ”bytt ner mig” och undrar när jag ska ta tag i mitt liv och börja jobba inom mitt område igen. Andra verkar tycka att jag är lat som inte jobbar heltid och ”det är väl bara att rycka upp sig” och på jobbet verkar folk generellt tro att jag inte vill jobba kvar för att jag inte tycker det är tillräckligt fint att jobba inom vården (vilket inte alls stämmer, jag gillar mitt jobb väldigt mycket och ska jag jobba med något annat så handlar det bara om att jag känner mig köar/vill göra något annat, men det var bland det första min chef antydde när vi hade ett ”lära känna varandra”-samtal).

Och det här gör mig verkligen ledsen, dels för att normen är att en ska sträva efter högre lön och heltidsjobb inom andra områden så folk verkar tycka att det jag gör på arbetstid är obetydligt (eller antyder att min arbetsplats är lågstatus). Men det gör mig också ledsen att min arbetsinsats inte skulle vara tillräcklig och att jag ska ”ta mig i kragen” eftersom det är en jättestor vinst för mig att ens kunna ha ett schemalagt jobb och faktiskt vara där mer än jag är frånvarande. Att dessutom alltid få frågan ”du har inte funderat på att plugga” när jag berättar vad jag jobbar med känns rätt trist, som om allas mål måste vara att plugga.

Utöver det är jag en av få på mitt jobb som inte alls känner mig säker på att jag vill ha barn, vilket gör att många blir lite provocerade efteraom jag jobbar med barn på en kvinnodominerad arbetsplats där alla kvinnor över 30 har barn/barnbarn förutom jag.

Kunde nästan varit jag som skrev det där. Jag har pluggat fyra år på universitetet och idag jobbar jag inom vården utan utbildning som personlig assistent. Först fick jag inget jobb inom mitt område men nu skulle jag inte ens vilja jobba med det. Jag trivs super med mitt lågavlönade jobb och att jobba skift, skönt att vara ledig mitt i veckan ibland. Jag får jobba med människor och jag skulle inte vilja ha ett 8-17 jobb. Men folk antar bara att det är lite synd om mig och jag får till och med kommentarer som när jag ska hitta ett riktigt jobb. Eller att det är ju ett trevligt jobb men inget man kan jobba med i längden(?) . För att inte tala om när jag möter gamla klasskamrater från universitetet och det kommer fram vad jag jobbar med nu. Så många sjukt nedvärderande kommentarer tyvärr.

 

[Petruska]

Det är verkligen svårt att tolka dina ifrågasättande inlägg av @Petruska upplevelser som annat än att du tycker att upplevelserna är fel och att @Petruska väljer fel sätt att se på tillvaron. Som ett exempel.

Man får ju ändå säga att det finns konsekvens i galenskapen. Argumentationen mot mig har ju varit av tydligt marknadsliberal karaktär, så att säga.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har förvisso TV, men inte för att titta på TV, utan för att spela TV-spel. Det är tydligen också märkligt, för varför vill man slänga bort livet på sådant? Jag kan ju göra något vettigt istället. Säger de som tittar en massa på TV/filmer/serier

Samma här, jag har TV enkom för att ha något att spela konsol-spel på (och då äger jag två olika konsoler utöver att jag har en PC byggd för gaming, så det är en hobby jag lägger ner mycket resurser på). Jag har fått höra både det ena och det andra om mitt spelintresse, "är du inte för gammal för sånt", "slöseri med tid och pengar", etc etc. Jag avskyr att spel fortfarande anses som barnsligt istället för ett legitimt och engagerande sätt att utforma en berättelse. Inte är det sämre än att se en film eller en TV-serie, på många vis är det ju bättre eftersom man själv måste vara delaktig och driva storyn istället för att bara sitta och glo.

 

[Aningsfull]

Normbrytande vet jag inte. Men jag lever väl kanske inte riktigt som många andra.
Senaste 8 åren har jag jobbat i bemanningsbranschen som lokförare. Det innebär att jag ägnar varannan vecka åt att åka runt i Sverige och köra tåg på olika orter. Och folk verkar inte förstå hur man kan leva så. Människorna hemma undrar om jag inte borde söka ett jobb närmare hemmet. Dom jag möter i jobbet undrar om jag inte ska flytta dit istället.
Möts ofta av "Men då kan du inte ha nån familj va?" Jo då, både sambo och barn. "Men vad gör du av barnet när du jobbar?!" Hon är med sin fullt kapabla pappa...

Folk verkar av någon anledning bli sjukt provocerade av mitt jobb. Själv har jag gjort det så länge att jag inte vet mycket annat. Visst innebär det en del uppoffringar och jag missar en hel del saker jag gärna hade närvarat på. Men jag får se hela Sverige, har vänner i varenda vrå av detta avlånga land och jag har ätit fler hotellfrukostar än vad dom flesta hinner med på en livstid. och veckan när jag kommer hem och är ledig är ljuvlig. Jag är ledig hela dagarna, gör det jag känner för. Själv känner jag den djupaste respekt för folk som orkar både jobba och ro runt ett liv på samma dag.

 

[fio]

@Bison vill bara säga att jag förstår precis... är ju 51 och har aldrig velat ha några barn... Men en sak blir jag glad över i tråden och det är att alla likställer sina djur med barn i det avseendet om frihet osv, för när jag som barnlös gör det så tar det fan hus i helvete som ens vågar andas att djur skulle på något sätt i något avseende likställas med barn!

 

[the_connemara]

Kunde nästan varit jag som skrev det där. Jag har pluggat fyra år på universitetet och idag jobbar jag inom vården utan utbildning som personlig assistent. Först fick jag inget jobb inom mitt område men nu skulle jag inte ens vilja jobba med det. Jag trivs super med mitt lågavlönade jobb och att jobba skift, skönt att vara ledig mitt i veckan ibland. Jag får jobba med människor och jag skulle inte vilja ha ett 8-17 jobb. Men folk antar bara att det är lite synd om mig och jag får till och med kommentarer som när jag ska hitta ett riktigt jobb. Eller att det är ju ett trevligt jobb men inget man kan jobba med i längden(?) . För att inte tala om när jag möter gamla klasskamrater från universitetet och det kommer fram vad jag jobbar med nu. Så många sjukt nedvärderande kommentarer tyvärr.

Instämmer. Läste till civ ing o var ju ingen höjdare men tog mig igenom efter x antal år extra. Förutom en liten detalj. Den populärvetenskapliga artikeln till exjobbet skrev jag bara inte (en enkel sammanfattning på 1 sida på svenska). Resten är godkänt. Oj vad det stör folk! Bästa ever när min exmensmöjlighet fick ut härom året. Jag har dåligt samvete för att min skola inte kunde pricka av mig som godkänd men förutom det så kunde det inte bli bättre. Jag började kolla efter jobb i den vevan och först då insåg jag att aldrig i helvete att jag vill eller ens klarar av att jobba som civ ing, jag hade ju bara läst vidare för att det är så himla kul att lära sig grejer! Appropå normer passar jag inte heller in med helt outbildade föräldrar och noll socialt kapital på det viset men jag har ju heller inget driv alls åt det hållet så det stör mig inte.

Nu jobbar jag inom hyfsat samma bransch (mer åt biokemi) men på motsvarande golvet som operatör medan civ ingarna jobbar på vår utvecklingsavdelning. Jag är SÅ NÖJD och fullkomligt älskar mitt jobb och den strukturen det innebär att följa våra protokoll slaviskt och ringa dem när processens inte fungerar som det ska och när mitt (3 som jag också älskar ) skift är slut åker jag hem till min häst och tänker noll på jobbet till jag går på nästa skift Men nej, det duger inte, speciellt inte för mina gamla kursare. Eller så var det "en bra början" med missnöje. Jobbat där snart 5.5 år och vill ha precis samma ansvar resten av livet. Jag är fan grym på att vara noggrann och mår enbart väl av att inte behöva tänka så mycket på vad jag gör när det upprepas dag för dag, jag lägger ner så mycket tankeverksamhet i det jag gör ändå så jag hade bränt ut mig på en månad med något mer krävande jobb. Dessutom vill jag bara tänka på min häst egentligen precis som @Bison