Oengagerad karl=jag häxa

Grund för skilsmässa: olika syn på bygga verandaräcke.

(apropå inlägg ovan)
Skilsmässa kräver inga särskilda grunder, det räcker gott med att man inte trivs ihop. Fler borde gå skilda vägar tror jag, det finns många olyckliga relationer där de antagligen varit lyckligare utan varandra.

Tycker du det som beskrivs verkar vara en kärleksfull relation? Jag tolkar inte så. Problemet är inte verandan i sig det är hur de hanterar det och annat som de tycker behöver göras, och kan man dessutom inte få det gjort utan att skälla eller kalla partnern för elak häxa (eller om det var bara ts som kände sig så? Otydligt men fortfarande inte ett gott tecken) har man kanske flera problem i sin kommunikation.
 
Senast ändrad:
Det du kunde gjort i situationen när det framkom att han pratade om vertikala ribbor är att va lugn och sansad och förklarat hur de skulle fästas. Det hjälper sällan att skälla, om någon skäller så går den andra personen in i försvar, vilket är naturligt. En del skäller tillbaka då "anfall är bästa försvar" och då brukar ofta situationen eskalera iväg.

En gång spillde en kille ut öl i min tygsoffa (hade det varit jag för flera år sedan hade jag blivit arg och skällt), nu gjorde jag inte det utan lugnt och sansat hämtade papper och trasa, även om jag hade blivit arg och skällt så hade det inte gjort det ogjort. Sa däremot på ett trevligt sätt att det var inte så smart att ställa ölflaskan i soffan. Hände aldrig igen sen.

Det kan va väldigt svårt att hålla sina känslor tillbaka, men jag tror inte det är fel att försöka prata om det lugnt och sansat. Det sägs att kommunikation är A och O i en relation.
Men va vet jag, jag är ju singel. :)
Men varför ska man hålla sina känslor tillbaka? I längden låter det väldigt jobbigt. Att leva så, att aldrig få ge uttryck för negativa känslor. Om min man gör nåt dumt så blir jag såklart arg på honom, och visar det. Och vice versa, givetvis. Man blir arg, och sen går det över. Känslorna är ju en del av vem man är.
 
Men varför ska man hålla sina känslor tillbaka? I längden låter det väldigt jobbigt. Att leva så, att aldrig få ge uttryck för negativa känslor. Om min man gör nåt dumt så blir jag såklart arg på honom, och visar det. Och vice versa, givetvis. Man blir arg, och sen går det över. Känslorna är ju en del av vem man är.
För att det bara gör relationer till andra negativa? Jag skulle aldrig orka leva med någon som skäller och får utbrott. Jag undviker personer som inte har kontroll på sin ilska och petar dom långt ut i bekantskapskretsen.
 
Men varför ska man hålla sina känslor tillbaka? I längden låter det väldigt jobbigt. Att leva så, att aldrig få ge uttryck för negativa känslor. Om min man gör nåt dumt så blir jag såklart arg på honom, och visar det. Och vice versa, givetvis. Man blir arg, och sen går det över. Känslorna är ju en del av vem man är.
Varför låta det gå så långt att man måste "ge uttryck" för dessa känslor? Vuxna människor brukar ju kunna använda ord för att uttrycka dessa känslor, gärna innan det gått så långt att man blir väldigt arg, utan att höja röster osv. Jag själv blir väldigt obekväm i en relation där man höjer röster så fort man inte är överens/blir irriterad. Mitt hem ska vara en lugn plats där jag tankar energi, även om vi ibland inte är överens.
 
Varför låta det gå så långt att man måste "ge uttryck" för dessa känslor? Vuxna människor brukar ju kunna använda ord för att uttrycka dessa känslor, gärna innan det gått så långt att man blir väldigt arg, utan att höja röster osv. Jag själv blir väldigt obekväm i en relation där man höjer röster så fort man inte är överens/blir irriterad. Mitt hem ska vara en lugn plats där jag tankar energi, även om vi ibland inte är överens.

Hur menar du? ”Låta det gå så långt”? Känslor är ju en del av vara människa. På samma sätt som man blir glad ibland blir man arg ibland.

Jag håller med om att det ofta är obehagligt om någon bara ställer sig och skriker rätt ut, men jag har nog inte träffat någon vuxen som gör det. Det vanliga om någon blir arg är väl snarare att man höjer rösten, men fortfarande använder ord. Sen kan man ju visa ilska på olika sätt, men att höja rösten är absolut ett vanligt sätt. Lever man tillsammans är det för mig ofrånkomligt att man blir arg på varandra ibland, och jag skulle tycka det var hemskt om jag inte fick visa det. Som att leva i ett kylskåp.
 
För att det bara gör relationer till andra negativa? Jag skulle aldrig orka leva med någon som skäller och får utbrott. Jag undviker personer som inte har kontroll på sin ilska och petar dom långt ut i bekantskapskretsen.

Jag skulle inte orka leva med någon som var konflikträdd och inte stod ut med utbrott ibland. Att aldrig få visa att man blir arg, hur ska man orka leva i relationer där man inte får visa vad man känner? Antingen är det en människa som inte har några känslor (hemskt!) , eller en som inte vill visa vad de egentligen känner (ohållbart i en nära relation).

Det innebär inte att man vettlöst ställer sig och skäller ut vemsomhelst, men delar man liv och hem så är det ju omöjligt att aldrig någonsin bli arga på varandra. Ja, det är jobbigt om den andre blir arg på en för ofta, men då är det ju i regel något som är fel, som gör den personen arg, och som det är bra att man ändrar.
 
Jag skulle inte orka leva med någon som var konflikträdd och inte stod ut med utbrott ibland.
Jag står inte ut med vredesutbrott - och jag är inte konflikträdd. Jag tycker bara inte det finns anledning för vuxna människor i en relation att ens höja rösten; det går alldeles utmärkt att sätta sig vid köksbordet och diskutera i vanlig samtalston om en är oense om något. Arg kan en vara ändå.
 
Jag står inte ut med vredesutbrott - och jag är inte konflikträdd. Jag tycker bara inte det finns anledning för vuxna människor i en relation att ens höja rösten; det går alldeles utmärkt att sätta sig vid köksbordet och diskutera i vanlig samtalston om en är oense om något. Arg kan en vara ändå.

Fast varför måste en få vredesutbrott bara för att en blir arg och uttrycker det?

Den här tråden får mig att sluta förvånas över att flickor blir lärda att det är fult att visa ilska.
 
Jag står inte ut med vredesutbrott - och jag är inte konflikträdd. Jag tycker bara inte det finns anledning för vuxna människor i en relation att ens höja rösten; det går alldeles utmärkt att sätta sig vid köksbordet och diskutera i vanlig samtalston om en är oense om något. Arg kan en vara ändå.
Anledningen är såklart att man är arg. Varför tycker du det är så hemskt om någon höjer rösten? Självklart är det inte trevligt att människor man tycker om är arga på en, men det händer ju. Man är arg en stund, och sen går det över. Jag förstår inte riktigt vad som är så hemskt med det?

Behöver ju inte vara att man är oense, man kan bli arg för att något går sönder, för att någon gjort något dumt, osv.

Jag förstår uppriktigt inte vad som är så hemskt med ilska och höjda röster. I min familj är vi rätt eldfängda allihop, både barn och vuxna. Vi blir fort arga, och fort glada igen.
 
Jag står inte ut med vredesutbrott - och jag är inte konflikträdd. Jag tycker bara inte det finns anledning för vuxna människor i en relation att ens höja rösten; det går alldeles utmärkt att sätta sig vid köksbordet och diskutera i vanlig samtalston om en är oense om något. Arg kan en vara ändå.

Jag håller med som regel - det brukar gå lättare att lösa en konflikt om man inte börjar med att sätta motparten i försvarsställning genom att tydligt avisera hur arg man är, utan att motparten vet vad det handlar om.

Jag tror att vi har ganska olika referensramar om skalan av av vad vredesutbrott och höjda röster innebär. Och trivs olika med hur stora delar av den skalan som krävs för olika slags konflikter.

För mig skulle det vara utmattande om varje vardagsfråga där man är oense , skulle börja med höjda röster och ilska. Det skulle inte funka i längden eftersom nästan alla frågor börjar med att man inte är helt ense, innan man ens fått lyssna på varandra.
 
Jag skulle inte orka leva med någon som var konflikträdd och inte stod ut med utbrott ibland. Att aldrig få visa att man blir arg, hur ska man orka leva i relationer där man inte får visa vad man känner? Antingen är det en människa som inte har några känslor (hemskt!) , eller en som inte vill visa vad de egentligen känner (ohållbart i en nära relation).

Det innebär inte att man vettlöst ställer sig och skäller ut vemsomhelst, men delar man liv och hem så är det ju omöjligt att aldrig någonsin bli arga på varandra. Ja, det är jobbigt om den andre blir arg på en för ofta, men då är det ju i regel något som är fel, som gör den personen arg, och som det är bra att man ändrar.
Det går ju utmärkt att vara arg och tala om det som en vuxen person utan att skälla. Men jag blir verkligen sällan arg på närstående möjligen lite irriterad mestadels bara trött. Som exemplet när någon spiller, vad är det ens att bli arg över? På vilket sätt hjälper det att skälla. Den andra gjorde det ju inte med flit, det är ju bara att torka upp. På jobbet kan jag bli arg eftersom där kan jag ju inte välja vilka jag måste ha kontakt med och därmed inte heller hur jag blir behandlad. Jag skäller givetvis inte där heller, möjligen säger jag ifrån om någon angriper mig eller beter sig illa. Att man tappar humöret kan väll vara hänt men särskilt konstruktivt är det sällan, annat än om man hållit inne med något väldigt länge som man tillslut släpper ut. Men då kan man ju fråga efter varför man höll inne med det så länge att det behövde växa till något explosivt.
 
Fast varför måste en få vredesutbrott bara för att en blir arg och uttrycker det?

Den här tråden får mig att sluta förvånas över att flickor blir lärda att det är fult att visa ilska.
Exakt. Ilska är en mänsklig känsla. Man måste väl få kunna visa den i familjen?

Att visa ilska betyder inte att man får besinningslösa vredesutbrott i timmar, utan att man kanske höjer rösten och med ord, gester och minspel i någon minut visar vad man känner.
 
Jag håller med som regel - det brukar gå lättare att lösa en konflikt om man inte börjar med att sätta motparten i försvarsställning genom att tydligt avisera hur arg man är, utan att motparten vet vad det handlar om.

Jag tror att vi har ganska olika referensramar om skalan av av vad vredesutbrott och höjda röster innebär. Och trivs olika med hur stora delar av den skalan som krävs för olika slags konflikter.

För mig skulle det vara utmattande om varje vardagsfråga där man är oense , skulle börja med höjda röster och ilska. Det skulle inte funka i längden eftersom nästan alla frågor börjar med att man inte är helt ense, innan man ens fått lyssna på varandra.

Jag håller med, det skulle vara utmattande. Men ibland eskalerar det ju, den andre gör eller säger något som gör en arg. Eller så eskalerar det inte och man kommer överens. Är man oense hela tiden, så skulle nog jag fundera över hur vi har det i relationen egentligen. Oftast är det ju något som inte är bra, att en eller båda t ex jobbar för mycket, är stressade, inte får utrymme för sig själv, eller vad det nu kan vara.
 
Anledningen är såklart att man är arg. Varför tycker du det är så hemskt om någon höjer rösten? Självklart är det inte trevligt att människor man tycker om är arga på en, men det händer ju. Man är arg en stund, och sen går det över. Jag förstår inte riktigt vad som är så hemskt med det?

Behöver ju inte vara att man är oense, man kan bli arg för att något går sönder, för att någon gjort något dumt, osv.

Jag förstår uppriktigt inte vad som är så hemskt med ilska och höjda röster. I min familj är vi rätt eldfängda allihop, både barn och vuxna. Vi blir fort arga, och fort glada igen.
Är du säker på att det är så, jag är uppväxt med en pappa som skriker och domderar, han tror säkert att det är hälsosamt, och för honom går det över och allt är "som vanligt". Men så är det inte för oss som utsätts. Det smittar ju dessutom om en får utbrott så tror barnen att det är så man hanterar konflikter. Partnern hamnar i ett ständigt undvikande. Jag var aldrig avslappnad när jag bodde hemma eftersom det när som helst kunde explodera och en kryddburk ramlade ur ett skåp eller han inte hittade sina strumpor. Det behövde inte vara riktat mot någon av oss, det är obehagligt när någon skriker och svär ändå. Jag har kollegor på jobbet som skäller ut folk (hen är chef) och det är ett stort problem både i relationen till kollegor och till underställda. Men hen anser att det bara är så hen är, hen är rak och vågar säga som det är. Som om det är något man inte kan göra i normal samtalston utan att angripa andra människor.
 
Det går ju utmärkt att vara arg och tala om det som en vuxen person utan att skälla. Men jag blir verkligen sällan arg på närstående möjligen lite irriterad mestadels bara trött. Som exemplet när någon spiller, vad är det ens att bli arg över? På vilket sätt hjälper det att skälla. Den andra gjorde det ju inte med flit, det är ju bara att torka upp. På jobbet kan jag bli arg eftersom där kan jag ju inte välja vilka jag måste ha kontakt med och därmed inte heller hur jag blir behandlad. Jag skäller givetvis inte där heller, möjligen säger jag ifrån om någon angriper mig eller beter sig illa. Att man tappar humöret kan väll vara hänt men särskilt konstruktivt är det sällan, annat än om man hållit inne med något väldigt länge som man tillslut släpper ut. Men då kan man ju fråga efter varför man höll inne med det så länge att det behövde växa till något explosivt.
Det pulvriga i spillexemplet är ju att ställa en öl i den andres soffa. Då tänker man ju inte, och är inte rädd om den andres saker. Det är respektlöst, och jag skulle nog kunna bli arg över att den andre inte är rimligt försiktig med mina saker. Råka spilla är något annat, men att ställa en öl i en soffa är ju rätt oaktsamt. Har man sönder andras saker för att man inte bryr sig om att vara försiktig med dem, så verkar det rimligt att man får stå ut med att de kan bli arga på en.

Jag visar sällan ilska på jobbet, eftersom jag lägger band på mig där. Men det är ju just skillnaden - hemma behöver man inte lägga band på sig. Så det handlar inte alls om att hålla inne tills det växer till något explosivt, utan just att man inte håller inne, utan blir man arg så blir man, och så går det över lika fort igen.
 
Är du säker på att det är så, jag är uppväxt med en pappa som skriker och domderar, han tror säkert att det är hälsosamt, och för honom går det över och allt är "som vanligt". Men så är det inte för oss som utsätts. Det smittar ju dessutom om en får utbrott så tror barnen att det är så man hanterar konflikter. Partnern hamnar i ett ständigt undvikande. Jag var aldrig avslappnad när jag bodde hemma eftersom det när som helst kunde explodera och en kryddburk ramlade ur ett skåp eller han inte hittade sina strumpor. Det behövde inte vara riktat mot någon av oss, det är obehagligt när någon skriker och svär ändå. Jag har kollegor på jobbet som skäller ut folk (hen är chef) och det är ett stort problem både i relationen till kollegor och till underställda. Men hen anser att det bara är så hen är, hen är rak och vågar säga som det är. Som om det är något man inte kan göra i normal samtalston utan att angripa andra människor.
Alltså, vi är ju så allihop i familjen. Och i våra urfamiljer också. Det verkar destruktivt om en får utbrott och de andra hukar i skräck, men det är inte det jag menar, utan att man blir rimligt arg, visar det (utan att besinningslöst smälla i saker, kasta dem, skrika rätt ut, slåss, osv.), och sen går det över igen. Och att det är ok för alla i familjen att göra så.

Så ja, jag är säker på det eftersom jag själv är uppvuxen likadant. Vi har alltid visat känslor i min familj. Alla har gjort det. Likadant i makens familj.

Vi tycker båda det är extremt skönt att aldrig behöva fundera på vad den andre egentligen känner, eller om det finns något olöst som ligger och gror. What you see is what you get.
 

Liknande trådar

Hästvård Har en så frustrerande situation hemma.. Jag bor på landet. Har byggt ett eget litet stall med 2 boxar. Har en stor hage med stor...
2
Svar
29
· Visningar
4 072
Senast: Fiorano
·
Relationer Jag kollade på (danska) Lyxfällan ikväll och blev så otroligt provocerad. Ett av avsnitten handlar om ett par som drömmer om att köpa...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
8 261
Senast: Pudlan
·
Relationer Varning för vääääldigt långt inlägg! Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
24 186
Senast: alazzi
·
Anläggning Hej! Lite luddig rubrik kanske men jag ska försöka förklara vad jag vill komma fram till och ser gärna att ni kommer med tips/råd och...
Svar
9
· Visningar
2 111
Senast: Kookaburra
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp