Oengagerad karl=jag häxa

[monster1]

Det pulvriga i spillexemplet är ju att ställa en öl i den andres soffa. Då tänker man ju inte, och är inte rädd om den andres saker. Det är respektlöst, och jag skulle nog kunna bli arg över att den andre inte är rimligt försiktig med mina saker. Råka spilla är något annat, men att ställa en öl i en soffa är ju rätt oaktsamt. Har man sönder andras saker för att man inte bryr sig om att vara försiktig med dem, så verkar det rimligt att man får stå ut med att de kan bli arga på en.

Jag visar sällan ilska på jobbet, eftersom jag lägger band på mig där. Men det är ju just skillnaden - hemma behöver man inte lägga band på sig. Så det handlar inte alls om att hålla inne tills det växer till något explosivt, utan just att man inte håller inne, utan blir man arg så blir man, och så går det över lika fort igen.

Så du visar mer respekt för dina kollegor än för din familj? Har du funderat varför du blir så arg för ingenting? Min sambo skulle lätt kunna ställa ett glas eller en öl i en soffa, han har adhd han kan helt enkelt inte göra två saker samtidigt då blir det kortslutning och glaset ställs på en olämplig plats. Du vet ju inget om varför den andra agerar som den gör. Du utgår från att den andra agerar utifrån brist på respekt och svarar med samma mynt.

 

[Bison]

Anledningen är såklart att man är arg. Varför tycker du det är så hemskt om någon höjer rösten? Självklart är det inte trevligt att människor man tycker om är arga på en, men det händer ju. Man är arg en stund, och sen går det över. Jag förstår inte riktigt vad som är så hemskt med det?

Behöver ju inte vara att man är oense, man kan bli arg för att något går sönder, för att någon gjort något dumt, osv.

Jag förstår uppriktigt inte vad som är så hemskt med ilska och höjda röster. I min familj är vi rätt eldfängda allihop, både barn och vuxna. Vi blir fort arga, och fort glada igen.

Det handlar väl mer om ens personlighet.
Jag blir sällan arg och om jag blir det förstår jag inte varför jag ska höja rösten.
Höjer rösten gör jag i princip bara om jag blir rädd.

Är inte ett dugg konflikträdd och håller inte saker inom mig.
Vill inte umgås med folk som höjer rösten eller har lätt att bli arga. Det krockar alldeles för mycket med min personlighet.

 

[Cherarriduracell]

Min röst följer gärna med humöret. Har provat att leva med en person som anser att jag skriker när jag pratar med inlevelse. Sällan har jag mått så dåligt som då, när jag hela tiden hade känslan av att mina känslor inte fick uttryckas. Det handlade inte om den nivån där stolar kastas utan att öht uttrycka något som inte var helt neutralt eller möjligen positivt var obehagligt för personen att ta emot. Jag kan inte leva så. Det var varken fel på honom eller mig men uppenbarligen var vi fel för varandra.

För mig blir det skitkonstigt om någon helt utan känsloinblandning berättar att den blir arg/ledsen/besviken. Eller glad för den delen. Jag tycker inte det är fel att känna känslor och kommunicera känslor till de man lever med. Men inser att människor är olika och att jag behöver någon snarlik att dela vardagen med.

 

[Lingon]

Är du säker på att det är så, jag är uppväxt med en pappa som skriker och domderar, han tror säkert att det är hälsosamt, och för honom går det över och allt är "som vanligt". Men så är det inte för oss som utsätts. Det smittar ju dessutom om en får utbrott så tror barnen att det är så man hanterar konflikter. Partnern hamnar i ett ständigt undvikande. Jag var aldrig avslappnad när jag bodde hemma eftersom det när som helst kunde explodera och en kryddburk ramlade ur ett skåp eller han inte hittade sina strumpor. Det behövde inte vara riktat mot någon av oss, det är obehagligt när någon skriker och svär ändå. Jag har kollegor på jobbet som skäller ut folk (hen är chef) och det är ett stort problem både i relationen till kollegor och till underställda. Men hen anser att det bara är så hen är, hen är rak och vågar säga som det är. Som om det är något man inte kan göra i normal samtalston utan att angripa andra människor.

Fast nu beskriver du nåt helt annat än att visa att blivit arg. Du beskriver en människa som gått långt över gränsen för vad som är ok! Alternativet är inte att aldrig visa att man är arg.

I TS fall hade jag blivit arg och min karl hade fått veta det. Om vi gemensamt tagit oss an ansvaret det är att ha ett hus så får han faktiskt engagera sig han också!

 

[Mabuse]

Så du visar mer respekt för dina kollegor än för din familj? Har du funderat varför du blir så arg för ingenting? Min sambo skulle lätt kunna ställa ett glas eller en öl i en soffa, han har adhd han kan helt enkelt inte göra två saker samtidigt då blir det kortslutning och glaset ställs på en olämplig plats. Du vet ju inget om varför den andra agerar som den gör. Du utgår från att den andra agerar utifrån brist på respekt och svarar med samma mynt.

Har man ett funktionshinder är det något annat, jag utgick från att det var en normalfungerande person.

Att inte visa känslor har för mig väldigt lite med respekt att göra. Det har att göra med att man inte visar sitt hela jag, vad man egentligen känner och tycker. Jag visar inte mitt hela jag på jobbet, men det gör jag hemma. Jag visar också mycket mer kärlek och sådana känslor hemma än på jobbet, t ex.

Jag skulle bli lika arg på en kollega som hade sönder en privat, dyr grej för mig (om det inte var ett funktionshinder, och då skulle jag väl utgå från att det var för svårt för personen att hantera en öl i en soffa och servera ölen vid bordet istället, så att det blev enklare), men jag skulle inte visa det på samma sätt. Jag är öppnare med vad jag egentligen tycker och känner mot min partner, och det tycker jag är rätt sunt.

 

[Mabuse]

Min röst följer gärna med humöret. Har provat att leva med en person som anser att jag skriker när jag pratar med inlevelse. Sällan har jag mått så dåligt som då, när jag hela tiden hade känslan av att mina känslor inte fick uttryckas. Det handlade inte om den nivån där stolar kastas utan att öht uttrycka något som inte var helt neutralt eller möjligen positivt var obehagligt för personen att ta emot. Jag kan inte leva så. Det var varken fel på honom eller mig men uppenbarligen var vi fel för varandra.

För mig blir det skitkonstigt om någon helt utan känsloinblandning berättar att den blir arg/ledsen/besviken. Eller glad för den delen. Jag tycker inte det är fel att känna känslor och kommunicera känslor till de man lever med. Men inser att människor är olika och att jag behöver någon snarlik att dela vardagen med.

Exakt. Jag har delar lägenhet med en person som var som du beskriver, och det var hemskt. Inga känslor, ingenting. Efter ett par dagar kände jag mig som att jag bodde i en frysbox, som att jag inte fick finnas. Jag skulle aldrig kunna leva med en sådan person, jag skulle bli deprimerad.

 

[Amha]

Hur menar du? ”Låta det gå så långt”? Känslor är ju en del av vara människa. På samma sätt som man blir glad ibland blir man arg ibland.

Jag håller med om att det ofta är obehagligt om någon bara ställer sig och skriker rätt ut, men jag har nog inte träffat någon vuxen som gör det. Det vanliga om någon blir arg är väl snarare att man höjer rösten, men fortfarande använder ord. Sen kan man ju visa ilska på olika sätt, men att höja rösten är absolut ett vanligt sätt. Lever man tillsammans är det för mig ofrånkomligt att man blir arg på varandra ibland, och jag skulle tycka det var hemskt om jag inte fick visa det. Som att leva i ett kylskåp.

Absolut. Känslor är en del av att vara människa. Jag visar när jag är glad, ledsen, nedstämd osv men hemma vill jag inte leva med att röster höjs mellan vuxna människor, att det smälls i lådor, dörrar osv. Jag hanterar konflikter på mitt arbete utan problem. Jag höjer rösten ibland, andra höjer rösten, men det är på jobbet. Det vill jag inte behöva hemma. Jag och min partner kan tala om för varandra i normal samtalston att "det här har gjort mig arg/irriterad" och så går vi igenom det på det viset. Ibland, om jag är riktigt arg, går jag ut och springer först, för att klara av ett givande samtal. Fördelen med detta är att vi fortfarande lär oss mer om varandras känslor då vi pratar djupare om det. Vi kan då undvika framtida konflikter eller kompromissa. Ingen av oss ser det som givande att höja rösten och sånt.

 

[Lingon]

Så du visar mer respekt för dina kollegor än för din familj? Har du funderat varför du blir så arg för ingenting? Min sambo skulle lätt kunna ställa ett glas eller en öl i en soffa, han har adhd han kan helt enkelt inte göra två saker samtidigt då blir det kortslutning och glaset ställs på en olämplig plats. Du vet ju inget om varför den andra agerar som den gör. Du utgår från att den andra agerar utifrån brist på respekt och svarar med samma mynt.

Tvärtom. Familjen visas mer respekt genom att jag visar att jag är trygg nog att vara mig själv och uttrycka mina känslor. Det vore ju hemskt att inte känna sig trygg nog i sin egen familj så man inte vågar visa sina känslor, även de negativa. Jobbet får bara se en liten tillrättalagd del av mig.

Ta barn som exempel: Ett barn som är trygg med sina föräldrar vågar visa sina känslor medan ett barn som är otryggt och inte känner sig ovillkorligt älskad vågar inte göra det och går på äggskal för att visa att hen är bra nog. Det hälsosamt att ens barn vågar visa sina känslor för en. Samma med vuxna.

 

[Lingon]

Absolut. Känslor är en del av att vara människa. Jag visar när jag är glad, ledsen, nedstämd osv men hemma vill jag inte leva med att röster höjs mellan vuxna människor, att det smälls i lådor, dörrar osv. Jag hanterar konflikter på mitt arbete utan problem. Jag höjer rösten ibland, andra höjer rösten, men det är på jobbet. Det vill jag inte behöva hemma. Jag och min partner kan tala om för varandra i normal samtalston att "det här har gjort mig arg/irriterad" och så går vi igenom det på det viset. Ibland, om jag är riktigt arg, går jag ut och springer först, för att klara av ett givande samtal. Fördelen med detta är att vi fortfarande lär oss mer om varandras känslor då vi pratar djupare om det. Vi kan då undvika framtida konflikter eller kompromissa. Ingen av oss ser det som givande att höja rösten och sånt.

Varför tror du att man smäller i dörrar, och lådor bara för att man blir arg och visar det?? Jag som är en ganska tempramentsfull person förstår inte koppllingen riktigt.

 

[Bison]

Fast att inte höja rösten och bli arg betyder inte att man går runt såhär hela tiden.
Jag är livlig, pratar mycket, skrattar väldigt mycket och högt, blir tyvärr rätt lätt ledsen och kan böla för allt möjligt men är lika snabbt glad och skrattar igen.

 

[Mabuse]

Absolut. Känslor är en del av att vara människa. Jag visar när jag är glad, ledsen, nedstämd osv men hemma vill jag inte leva med att röster höjs mellan vuxna människor, att det smälls i lådor, dörrar osv. Jag hanterar konflikter på mitt arbete utan problem. Jag höjer rösten ibland, andra höjer rösten, men det är på jobbet. Det vill jag inte behöva hemma. Jag och min partner kan tala om för varandra i normal samtalston att "det här har gjort mig arg/irriterad" och så går vi igenom det på det viset. Ibland, om jag är riktigt arg, går jag ut och springer först, för att klara av ett givande samtal. Fördelen med detta är att vi fortfarande lär oss mer om varandras känslor då vi pratar djupare om det. Vi kan då undvika framtida konflikter eller kompromissa. Ingen av oss ser det som givande att höja rösten och sånt.

Vi gör precis tvärtom. Jag höjer i princip aldrig rösten på jobbet, jag kan räkna på ena handens fingrar antal gånger det har hänt efter 25 år i yrkeslivet. Hemma däremot... Det går nog inte en dag utan att någon (barnen inkluderat) höjer rösten.

En normal anledning till att någon blir arg hemma handlar ju inte om något djuplodande samtal vid köksbordet och att ge sig ut och springa först för att kunna lägga band på sig, utan mer i stil med ”Men dumpa inte väskan i hallen så att man snubblar på den!!” eller ”Du sa ju att du skulle komma hem klockan 3, du kunde ha ringt!!”, eller vad det nu kan vara. Den ene är lite lat och slarvig, helt enkelt, och den andre säger till en att kamma sig. Och det gäller båda två. Ofta glömmer vi bort det lika fort, jag har svårt att ens komma på exempel.

 

[Mabuse]

Fast att inte höja rösten och bli arg betyder inte att man går runt såhär hela tiden.
Jag är livlig, pratar mycket, skrattar väldigt mycket och högt, blir tyvärr rätt lätt ledsen och kan böla för allt möjligt men är lika snabbt glad och skrattar igen.

Så du visar alla känslor utom ilska?

 

[Mabuse]

Varför tror du att man smäller i dörrar, och lådor bara för att man blir arg och visar det?? Jag som är en ganska tempramentsfull person förstår inte koppllingen riktigt.

Bra poäng. Jag gillar inte heller när man smäller i saker, kastar dem, har sönder saker i vredesmod etc, men det går ju verkligen att visa ilska på andra sätt. Mindre destruktiva.

 

[Bison]

Så du visar alla känslor utom ilska?

Men jag blir ju inte arg
Jag kan bli irriterad men det är ytterst sällan jag känner att jah behöver ta ut det verbalt och då gör jag det utan att höja rösten.

 

[Mabuse]

Men jag blir ju inte arg
Jag kan bli irriterad men det är ytterst sällan jag känner att jah behöver ta ut det verbalt och då gör jag det utan att höja rösten.

Ja, känner man aldrig ilska så är det självklart så att man inte har behov av att visa det.

Men om man nu blir arg. Då vill man ju kunna visa det, hemma.

 

[nightcrawler]

Jag är en känslomänniska. Jag blir sprudlande glad när jag är glad. Är jag ledsen så storgråter jag och hela världen rasar. Är jag arg så är jag riktigt arg. Jag kan inte stänga ner mina känslor för då mår jag riktigt dåligt. Jag måste häva ur mej på ett eller annat sätt. Får jag inte det så kommer jag må fruktansvärt dåligt och ännu värre sen när det väl eskalerar. Jag är uppvuxen i en familj där vi är högljudda och gapar och skriker åt varandra vid ilska och sen är det bra. Det är såna vi är och ingen tar illa vid sig. Jag tycker det är mer obehagligt med såna som inte höjer rösten och brusar upp. För dom vet jag inte vart jag har. Jag vet inte om dom fortfarande är arga eller om dom har släppt det hela.

 

[Bison]

Ja, känner man aldrig ilska så är det självklart så att man inte har behov av att visa det.

Men om man nu blir arg. Då vill man ju kunna visa det, hemma.

Blir jag arg har jag inga problem att visa det, bara att jag inte känner något behov av att höja rösten.

 

[nullo-modo]

Skillnaden på känslor som arg eller ilska är att andra inte vet hur långt personen visar det på. Vist denna gången kanse det bara blev höja rösten men nästa gång kommer det stanna vid att bara höja rösten eller kommer det mer? Ärligt så vill jag inte ta reda på det och skulle tassa på tå i ett hushåll där dessa känslor visas med att höja rösten bland vuxna.

 

[Amha]

Vi gör precis tvärtom. Jag höjer i princip aldrig rösten på jobbet, jag kan räkna på ena handens fingrar antal gånger det har hänt efter 25 år i yrkeslivet. Hemma däremot... Det går nog inte en dag utan att någon (barnen inkluderat) höjer rösten.

En normal anledning till att någon blir arg hemma handlar ju inte om något djuplodande samtal vid köksbordet och att ge sig ut och springa först för att kunna lägga band på sig, utan mer i stil med ”Men dumpa inte väskan i hallen så att man snubblar på den!!” eller ”Du sa ju att du skulle komma hem klockan 3, du kunde ha ringt!!”, eller vad det nu kan vara. Den ene är lite lat och slarvig, helt enkelt, och den andre säger till en att kamma sig. Och det gäller båda två. Ofta glömmer vi bort det lika fort, jag har svårt att ens komma på exempel.

Vi har ju helt olika jobb du och jag så det kan jag förstå.

Den typen av saker du nämner är inget någon av oss blir irriterad över till den grad att rösten ska höjas. Där påminner vi snarare varandra utan att stoppa in känslor i det. Jag fick senast igår en helt neutral "kan du diska skärbrädan efter dig?" När jag lämnat köket och började göra annat inte alls något ovanligt. Jag är riktigt slarvig och trots det hålls en trevlig ton när han säger till mig.

 

[monster1]

Bra poäng. Jag gillar inte heller när man smäller i saker, kastar dem, har sönder saker i vredesmod etc, men det går ju verkligen att visa ilska på andra sätt. Mindre destruktiva.

Vilka är dom och när du skriver mindre destruktiva så är det ju ändå utrymme kvar för att det är till viss del destruktivt?