Oengagerad karl=jag häxa

[monster1]

Har man ett funktionshinder är det något annat, jag utgick från att det var en normalfungerande person.

Att inte visa känslor har för mig väldigt lite med respekt att göra. Det har att göra med att man inte visar sitt hela jag, vad man egentligen känner och tycker. Jag visar inte mitt hela jag på jobbet, men det gör jag hemma. Jag visar också mycket mer kärlek och sådana känslor hemma än på jobbet, t ex.

Jag skulle bli lika arg på en kollega som hade sönder en privat, dyr grej för mig (om det inte var ett funktionshinder, och då skulle jag väl utgå från att det var för svårt för personen att hantera en öl i en soffa och servera ölen vid bordet istället, så att det blev enklare), men jag skulle inte visa det på samma sätt. Jag är öppnare med vad jag egentligen tycker och känner mot min partner, och det tycker jag är rätt sunt.

Men det vet ju inte du, om personen är normalfungerande (om det nu ens finns) eller om det finns något annat bakomliggande som gör att personen tar mindre väl genomtänkta beslut.

 

[Sleepy]

Varför tycker du det är så hemskt om någon höjer rösten? Självklart är det inte trevligt att människor man tycker om är arga på en, men det händer ju.

Problemet är inte ilskan. Problemet är hur den uttrycks. Jag ser det som en brist, om en partner inte har förmåga att kontrollera sig när denne blir arg. Det handlar inte om att förtrycka sina känslor, det handlar om att kommunicera på ett konstruktivt sätt.

 

[Mabuse]

Skillnaden på känslor som arg eller ilska är att andra inte vet hur långt personen visar det på. Vist denna gången kanse det bara blev höja rösten men nästa gång kommer det stanna vid att bara höja rösten eller kommer det mer? Ärligt så vill jag inte ta reda på det och skulle tassa på tå i ett hushåll där dessa känslor visas med att höja rösten bland vuxna.

Intressant, menar du att du upplever ilska som mer okontrollerad än andra känslor?

Jag upplever att med mina nära vet jag hur långt de kommer gå i sina känslouttryck. Så det är inte obehagligt på det sättet när de blir arga. De kommer inte gå över gränsen när de blir arga, lika lite som i andra känslor.

Min man kan bli väldigt arg, men jag vet att han aldrig slåss, kastar saker eller blir farlig. Och skulle det vi något sällsynt tillfälle vara så att jag tycker han blir för arg, så är det ju bara att säga det då, så besinnar han sig genast.

Okontrollerad ilska låter obehagligt, det håller jag med om.

 

[Mabuse]

Men det vet ju inte du, om personen är normalfungerande (om det nu ens finns) eller om det finns något annat bakomliggande som gör att personen tar mindre väl genomtänkta beslut.

Med min livspartner så vet jag väl förhoppningsvis om han har ett funktionshinder, eller vad menar du? Om han har ett funktionshinder och inte berättar det, så har vi ju helt andra och mycket större problem än en förstörd soffa.

 

[monster1]

Problemet är inte ilskan. Problemet är hur den uttrycks. Jag ser det som en brist, om en partner inte har förmåga att kontrollera sig när denne blir arg. Det handlar inte om att förtrycka sina känslor, det handlar om att kommunicera på ett konstruktivt sätt.

Ja och där ingår inte för mig att höja rösten, då kommunicerar ju inte personen längre utan bara tvingar på mig sitt budskap vilket jag upplever som respektlöst. Jag kan absolut bli arg och svära åt saker som när man tappar saker på sin fot eller något går åt skogen, men jag behöver ju inte inkludera alla i min ilska genom att höja rösten så alla hör hur arg jag är. Det är något egocentriskt över att skramla med lådor och oja sig högt över saker man är missnöjd med för att ALLA ska veta hur missnöjd man är.

 

[Mabuse]

Vi har ju helt olika jobb du och jag så det kan jag förstå.

Den typen av saker du nämner är inget någon av oss blir irriterad över till den grad att rösten ska höjas. Där påminner vi snarare varandra utan att stoppa in känslor i det. Jag fick senast igår en helt neutral "kan du diska skärbrädan efter dig?" När jag lämnat köket och började göra annat inte alls något ovanligt. Jag är riktigt slarvig och trots det hålls en trevlig ton när han säger till mig.

Absolut. Men om det är femtielfte gången man lämnar köket i en röra, då kanske man blir lite irriterad. Eller vad det nu kan vara. Att den andre glömmer något som man explicit sa var jätteviktigt.

 

[monster1]

Med min livspartner så vet jag väl förhoppningsvis om han har ett funktionshinder, eller vad menar du? Om han har ett funktionshinder och inte berättar det, så har vi ju helt andra och mycket större problem än en förstörd soffa.

Det är rätt många som inte vet om att de har en funktionsnedsättning det är också en skala. För att diagnostiseras så krävs det allvarligare problem än att man ibland ställer något på en olämplig plats. Alla hjärnor fungerar ju olika, det kan ju också vara en dagsforms fråga ibland är man ju helt enkelt inte riktigt med för att hjärnan bearbetar något annat hur "normalfungerande" man nu än är och då kanske man råkar ställa ett glas på en olämplig plats utan att det är ett angrepp på din person och egendom.

 

[Cherarriduracell]

Jag vet inte hur höjd en röst behöver vara för att räknas som höjd? Räcker det att man hör på rösten att personenr arg eller är behöver den höras in till grannen för att räknas som höjd?

 

[monster1]

Absolut. Men om det är femtielfte gången man lämnar köket i en röra, då kanske man blir lite irriterad. Eller vad det nu kan vara. Att den andre glömmer något som man explicit sa var jätteviktigt.

Hjälper det då att skälla, är det en konstruktiv lösning, en rättighet att få uttrycka sina känslor mot andra eller vad är det som gör att man anser att det är bra att "ge uttryck för sina känslor" på det här sättet?

 

[Mabuse]

Ja och där ingår inte för mig att höja rösten, då kommunicerar ju inte personen längre utan bara tvingar på mig sitt budskap vilket jag upplever som respektlöst. Jag kan absolut bli arg och svära åt saker som när man tappar saker på sin fot eller något går åt skogen, men jag behöver ju inte inkludera alla i min ilska genom att höja rösten så alla hör hur arg jag är. Det är något egocentriskt över att skramla med lådor och oja sig högt över saker man är missnöjd med för att ALLA ska veta hur missnöjd man är.

Men alltså, jag VILL veta vad mina absolut närmsta tänker och känner. Det är inte egocentriskt att ge ens allra närmaste inblick i vad man känner, inte alls. Det får väl finnas gränser för hur lite plats man känner att man kan få ta i världen? Om man inte ens får ta plats och ge uttryck för vad man känner i sitt eget hem? ”ALLA” står ju rimligen inte hemma i mitt kök.

Det innebär inte att man behöver slamra med lådor och saker. Man kan helt enkelt svära lite, då är det ingen risk att något går sönder.

 

[monster1]

Jag vet inte hur höjd en röst behöver vara för att räknas som höjd? Räcker det att man hör på rösten att personenr arg eller är behöver den höras in till grannen för att räknas som höjd?

Tillräckligt för att man ska uppfatta det som en "markering". Dvs din partner talar om för dig att den är missnöjd (med dig/barnet) och har passerat stadiet där ni kommunicerar och gått över på stadiet där den informerar om sin åsikt utan att ta in (dvs reptil/neandertalarhjärna).

 

[nullo-modo]

Intressant, menar du att du upplever ilska som mer okontrollerad än andra känslor?

Jag upplever att med mina nära vet jag hur långt de kommer gå i sina känslouttryck. Så det är inte obehagligt på det sättet när de blir arga. De kommer inte gå över gränsen när de blir arga, lika lite som i andra känslor.

Min man kan bli väldigt arg, men jag vet att han aldrig slåss, kastar saker eller blir farlig. Och skulle det vi något sällsynt tillfälle vara så att jag tycker han blir för arg, så är det ju bara att säga det då, så besinnar han sig genast.

Okontrollerad ilska låter obehagligt, det håller jag med om.

Inte mer okontrollerad än andra men blir den så kan den mer farlig än att bli lessen eller skratta okontrollerat.

Dom allra festa blir det inte mer som i din sambos fall men jag har ingen lust att ta reda på om så är fallet och håller personer som höjer rösten som närmast ytlig bekant.

 

[Mabuse]

Hjälper det då att skälla, är det en konstruktiv lösning, en rättighet att få uttrycka sina känslor mot andra eller vad är det som gör att man anser att det är bra att "ge uttryck för sina känslor" på det här sättet?

Ja, absolut! Då fattar den andre att den gick över en gräns och tänker på det mer nästa gång. Så funkar jag i alla fall. Gör jag något som gör min familj arg och ledsen så försöker jag ju tänka på att inte göra så igen. Jag vill ju såklart inte att de ska vara arga och ledsna.

 

[Cherarriduracell]

Tillräckligt för att man ska uppfatta det som en "markering". Dvs din partner talar om för dig att den är missnöjd (med dig/barnet) och har passerat stadiet där ni kommunicerar och gått över på stadiet där den informerar om sin åsikt utan att ta in (dvs reptil/neandertalarhjärna).

Varför är det negativt att markera var ens personliga gränser går?

 

[monster1]

Men alltså, jag VILL veta vad mina absolut närmsta tänker och känner. Det är inte egocentriskt att ge ens allra närmaste inblick i vad man känner, inte alls. Det får väl finnas gränser för hur lite plats man känner att man kan få ta i världen? Om man inte ens får ta plats och ge uttryck för vad man känner i sitt eget hem? ”ALLA” står ju rimligen inte hemma i mitt kök.

Det innebär inte att man behöver slamra med lådor och saker. Man kan helt enkelt svära lite, då är det ingen risk att något går sönder.

För att det är de andras hem med, där de ska kunna få vara trygga och ostörda. Föräldrar har en tendens att glömma bort sina egna barns rätt till integritet. Att inte behöva bli skälld på när som helst för att man missat något eller gjort "fel".

 

[Mabuse]

Inte mer okontrollerad än andra men blir den så blir den mer farlig än att bli lessen eller skratta okontrollerat.

Dom allra festa blir det inte mer som i din sambos fall men jag har ingen lust att ta reda på om så är fallet och håller personer som höjer rösten som närmast ytlig bekant.

Jag utgår från att man kan kontrollera sig, oavsett känsla. Ungefär som att jag utgår från att man inte slåss. Skulle jag få anledning att tro att en människa inte kan kontrollera sig, så skulle jag såklart inte vilja ha dem nära mig. Men det faktum att de visar ilska är för mig inte en indikation på att de inte kan kontrollera sin ilska.

Och även om en människa någon enstaka gång skulle tappa kontrollen, så händer det ju inget värre än att de får tillbaks den efter en stund. Världen står kvar (så länge man inte blivit våldsam och haft sönder något).

 

[monster1]

Varför är det negativt att markera var ens personliga gränser går?

Mina personliga gränser handlar inte om fläckar på möbler eller väskor i hallen. Men i de fall som jag tycker det är befogat med skäll så handlar de absolut om personliga gränser, tex om någon lägger sig i hur jag lever mitt liv, om de försöker ta på min kropp utan att jag önskar det osv. Det är personliga gränser, personliga gränser är inte vem som tog disken sist eller om någon inte städat i hallen.

 

[Mabuse]

För att det är de andras hem med, där de ska kunna få vara trygga och ostörda. Föräldrar har en tendens att glömma bort sina egna barns rätt till integritet. Att inte behöva bli skälld på när som helst för att man missat något eller gjort "fel".

Så vad händer när man missar något och gör fel? Förstör för andra i familjen?

 

[monster1]

Intressant, menar du att du upplever ilska som mer okontrollerad än andra känslor?

Jag upplever att med mina nära vet jag hur långt de kommer gå i sina känslouttryck. Så det är inte obehagligt på det sättet när de blir arga. De kommer inte gå över gränsen när de blir arga, lika lite som i andra känslor.

Min man kan bli väldigt arg, men jag vet att han aldrig slåss, kastar saker eller blir farlig. Och skulle det vi något sällsynt tillfälle vara så att jag tycker han blir för arg, så är det ju bara att säga det då, så besinnar han sig genast.

Okontrollerad ilska låter obehagligt, det håller jag med om.

Du beskriver ju själv att du agerar på ilska på ett annat sätt. Jag menar hur ofta ställer du dig och skrattar så högt i hallen så personen som befinner sig i någon annanstans i huset ska höra hur roligt du tycker det är? Det skulle ju uppfattas som psykotiskt.

 

[Mabuse]

Mina personliga gränser handlar inte om fläckar på möbler eller väskor i hallen. Men i de fall som jag tycker det är befogat med skäll så handlar de absolut om personliga gränser, tex om någon lägger sig i hur jag lever mitt liv, om de försöker ta på min kropp utan att jag önskar det osv. Det är personliga gränser, personliga gränser är inte vem som tog disken sist eller om någon inte städat i hallen.

Det är respektlöst därför att det är den andres hem också. Om nu den personen avskyr när det är stökigt i hallen, så kan man respektera det och undvika att slänga allt på golvet där. Eller undvika att förstöra saker som man vet den sätter stort värde på.