Oengagerad karl=jag häxa

[Mabuse]

Du beskriver ju själv att du agerar på ilska på ett annat sätt. Jag menar hur ofta ställer du dig och skrattar så högt i hallen så personen som befinner sig i någon annanstans i huset ska höra hur roligt du tycker det är? Det skulle ju uppfattas som psykotiskt.

Om jag skulle se något så roligt att jag skrattade högt i hallen skulle jag självklart göra det. Det är väl inte psykotiskt? Man skrattar väl inte för att andra ska få höra, utan för att man själv tycker något är roligt. Hoppas jag.

 

[monster1]

Så vad händer när man missar något och gör fel? Förstör för andra i familjen?

Då ber man personen rätta till det som blev fel. Om det upprepar sig får man fråga om varför det inte fungerar, det kanske är något annat som behövs krokar etc. Ibland kan det vara bra att rannsaka sig själv är det här VÅR ordning eller min alternativt min och partnerns.
Förstör för familjen skulle vara om någon stulit alla sparpengarna och bränt dom på onlinespel, då kan jag förstå att man beter sig en aning obalanserat, men det är ju rätt långt ifrån lite spilld vätska någonstans.

 

[monster1]

Det är respektlöst därför att det är den andres hem också. Om nu den personen avskyr när det är stökigt i hallen, så kan man respektera det och undvika att slänga allt på golvet där. Eller undvika att förstöra saker som man vet den sätter stort värde på.

Respekterar du det motsatta? På vilket sätt möts ni?

 

[Cherarriduracell]

Du beskriver ju själv att du agerar på ilska på ett annat sätt. Jag menar hur ofta ställer du dig och skrattar så högt i hallen så personen som befinner sig i någon annanstans i huset ska höra hur roligt du tycker det är? Det skulle ju uppfattas som psykotiskt.

Men på riktigt? Jag skrattar högt om min impuls är att skratta högt. För att något var väldigt roligt. Kan känna att om någon uppfattar mig som psykotisk för att jag använder hela känsloregistret när det för mig är befogat vill jag inte umgås med denne.

 

[Lingon]

Du beskriver ju själv att du agerar på ilska på ett annat sätt. Jag menar hur ofta ställer du dig och skrattar så högt i hallen så personen som befinner sig i någon annanstans i huset ska höra hur roligt du tycker det är? Det skulle ju uppfattas som psykotiskt.

Ok... du kallade just precis flera jag känner för psykotiska. En del människor skrattar tyst och andra skrattat såp hela kvarteret hör dem (känns det som iaf). Jag känner flera väldigt högljudda "skrattare".

 

[Mabuse]

Problemet är inte ilskan. Problemet är hur den uttrycks. Jag ser det som en brist, om en partner inte har förmåga att kontrollera sig när denne blir arg. Det handlar inte om att förtrycka sina känslor, det handlar om att kommunicera på ett konstruktivt sätt.

Att uttrycka ilska betyder inte alls att man inte kan kontrollera sig. Tvärtom, man väljer ju att uttrycka ilskan, och hur man gör det. Det är inte mindre okontrollerat än andra känslor.

 

[monster1]

Om jag skulle se något så roligt att jag skrattade högt i hallen skulle jag självklart göra det. Det är väl inte psykotiskt? Man skrattar väl inte för att andra ska få höra, utan för att man själv tycker något är roligt. Hoppas jag.

Jo om du gjorde det för att andra skulle höra hur roligt du hade det skulle jag nog anse det galet, om du skrattar lite för dig själv skulle jag nog inte tycka det var konstigt.

 

[monster1]

Ok... du kallade just precis flera jag känner för psykotiska. En del människor skrattar tyst och andra skrattat såp hela kvarteret hör dem (känns det som iaf). Jag känner flera väldigt högljudda "skrattare".

Ja att man skrattar högt så att andra råkar höra det är en sak om man skrattar högt för att andra SKA höra det är det en annan.

 

[Cherarriduracell]

Ja att man skrattar högt så att andra råkar höra det är en sak om man skrattar högt för att andra SKA höra det är det en annan.

På vilket sätt skiljer sig ett spontant skratt på viss decibellnivå mot en spontant höjd röst pga upprörda känslor på samma decibellnivå? Om det nu inte finns någon baktanke att "ALLA SKA FÅ HÖRA VILKEN KÄNSLA JAG KÄNNER"?

 

[Lingon]

Ja att man skrattar högt så att andra råkar höra det är en sak om man skrattar högt för att andra SKA höra det är det en annan.

Spelar det nån roll vilket?

 

[Mabuse]

Då ber man personen rätta till det som blev fel. Om det upprepar sig får man fråga om varför det inte fungerar, det kanske är något annat som behövs krokar etc. Ibland kan det vara bra att rannsaka sig själv är det här VÅR ordning eller min alternativt min och partnerns.
Förstör för familjen skulle vara om någon stulit alla sparpengarna och bränt dom på onlinespel, då kan jag förstå att man beter sig en aning obalanserat, men det är ju rätt långt ifrån lite spilld vätska någonstans.

Om nån förstör den gemensamma soffan så har ju ingen i familjen en soffa längre. Då har man förstört för alla. Om maken skulle förstöra den nya soffan genom att sitta och slaska med sylt i den skulle jag bli arg på honom, för det hade han ju kunnat räkna ut att man inte ska äta sylt i soffan. T ex

Sen är vi väl helt enkelt slarvigare och latare i min familj? För fast vi alla vill ha frukost, t ex, så kan det gott hända att man ligger kvar i sängen istället för att hjälpa till. Inte plockar undan fast alla vill ha det hyfsat städat. Glömmer ta fram nytt toapapper när man tar det sista. Eller vad det nu är. Inte för att ordningen är fel, eller någon annans, utan helt enkelt för att vi inte är mer än människor. Man har inte sin vackra dag varje dag.

 

[monster1]

På vilket sätt skiljer sig ett spontant skratt på viss decibellnivå mot en spontant höjd röst pga upprörda känslor på samma decibellnivå? Om det nu inte finns någon baktanke att "ALLA SKA FÅ HÖRA VILKEN KÄNSLA JAG KÄNNER"?

För att det ska vara jämförbart med att börja skrika för att man upplever ilska och behöver få folk att att veta det, så måste det ju vara så. Skillnad i hur man uttrycker känslor. Alltså om jag kliver in i hallen och ser väskor som ligger slängda, blir irriterad över detta och höjer rösten för att de som är hemma ska höra att jag är arg över väskorna så vill jag ju att alla ska höra. För att man ska kunna göra det jämförbart med en positiv känsla som jag ensam plötsligt upplever tex glädje via skratt så måste det ju ingå att andra ska göras medvetna om hur roligt jag hör. Tar man bort den komponenten blir det inte jämförbart.

 

[TinyWiny]

För att det bara gör relationer till andra negativa? Jag skulle aldrig orka leva med någon som skäller och får utbrott. Jag undviker personer som inte har kontroll på sin ilska och petar dom långt ut i bekantskapskretsen.

Man kan ju bli arg utan att höja rösten, skrika och bete sig illa. Man kan även vid ilska säga att nu blev jag arg utan att bete sig illa. Sina känslor har man alltid rätt till men man har aldrig rätt till att bete sig illa mot någon annan. Kan man inte diskutera på ett vettigt sätt när man är arg får man göra det när man har lugnat ner sig.

 

[nullo-modo]

Jag utgår från att man kan kontrollera sig, oavsett känsla. Ungefär som att jag utgår från att man inte slåss. Skulle jag få anledning att tro att en människa inte kan kontrollera sig, så skulle jag såklart inte vilja ha dem nära mig. Men det faktum att de visar ilska är för mig inte en indikation på att de inte kan kontrollera sin ilska.

Och även om en människa någon enstaka gång skulle tappa kontrollen, så händer det ju inget värre än att de får tillbaks den efter en stund. Världen står kvar (så länge man inte blivit våldsam och haft sönder något).

Mina egna erfarenheter från tiden som ung och odödlig säger mig att personer som höjer rösten har lättare för att även höja nävarna vid ilska eller arg.

 

[monster1]

Spelar det nån roll vilket?

Ja för att exemplet ska fungera så gör det ju det. Det är ju en hypotes för hur man uttrycker känslor på olika sätt. På vilket sätt man anser att känslor måste uttryckas mot andra eller om man helt enkelt kan hantera dom själv och inte involvera andra.

 

[Cherarriduracell]

För att det ska vara jämförbart med att börja skrika för att man upplever ilska och behöver få folk att att veta det, så måste det ju vara så. Skillnad i hur man uttrycker känslor. Alltså om jag kliver in i hallen och ser väskor som ligger slängda, blir irriterad över detta och höjer rösten för att de som är hemma ska höra att jag är arg över väskorna så vill jag ju att alla ska höra. För att man ska kunna göra det jämförbart med en positiv känsla som jag ensam plötsligt upplever tex glädje via skratt så måste det ju ingå att andra ska göras medvetna om hur roligt jag hör. Tar man bort den komponenten blir det inte jämförbart.

Jag förstår inte det här inlägget. Jag pratar om att det inte finns baktankar. På vilket sätt skiljer sig ett högljutt skratt ifrån att ha tryck i rösten spontant när man blir motsvarande nivå på arg?

 

[Mabuse]

Respekterar du det motsatta? På vilket sätt möts ni?

I det här fallet är det ju jag som stökar till i hallen och maken som inte gillar det. Så då har jag vant mig av med det. Jag håller ju i princip med om att det är trevligare när inte hallen är full med prylar. Jag gillar inte när det är kaos i lådor och skåp, å andra sidan, och det gör han sitt bästa för att respektera. Vi anpassar oss till varandra.

 

[monster1]

Om nån förstör den gemensamma soffan så har ju ingen i familjen en soffa längre. Då har man förstört för alla. Om maken skulle förstöra den nya soffan genom att sitta och slaska med sylt i den skulle jag bli arg på honom, för det hade han ju kunnat räkna ut att man inte ska äta sylt i soffan. T ex

Sen är vi väl helt enkelt slarvigare och latare i min familj? För fast vi alla vill ha frukost, t ex, så kan det gott hända att man ligger kvar i sängen istället för att hjälpa till. Inte plockar undan fast alla vill ha det hyfsat städat. Glömmer ta fram nytt toapapper när man tar det sista. Eller vad det nu är. Inte för att ordningen är fel, eller någon annans, utan helt enkelt för att vi inte är mer än människor. Man har inte sin vackra dag varje dag.

Men den är ju inte förstörd bara kladdig det är fortfarande inte ett angrepp gjort mot dig utan bara någon som är tanklös? Just det där med att stoppa in sig själv överallt att allt är respektlöst mot en själv är ju det som verkar föda ilskan? Hur känner du när du blir skälld på (rätt eller orätt)?

 

[Mabuse]

Ja för att exemplet ska fungera så gör det ju det. Det är ju en hypotes för hur man uttrycker känslor på olika sätt. På vilket sätt man anser att känslor måste uttryckas mot andra eller om man helt enkelt kan hantera dom själv och inte involvera andra.

Fast jag vill ju bli involverad. Jag skulle inte vilja umgås nära med någon som inte lät mig bli involverad. Jag vill få veta vad de känner.

 

[monster1]

Jag förstår inte det här inlägget. Jag pratar om att det inte finns baktankar. På vilket sätt skiljer sig ett högljutt skratt ifrån att ha tryck i rösten spontant när man blir motsvarande nivå på arg?

Jag tog upp ett exempel på hur man hanterar känslor olika sen svarade du på det. Mitt exempel gick ut på att rätten att skälla går ut på att man riktar sin känsla mot någon ilska i det här fallet. Sen jämförde jag det med en positiv känsla glädje vilket blev skratt som uttryck i stället för skäll. För att det ska vara jämförbart måste skrattet precis som skället ha syftet att de som är i huset SKA delges min känsla.