Överreagerar jag?? *långt*

[Sara-Ida]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag kommer säkert inte kunna "släppa taget" när mina barn blir vuxna, men däremot kommer jag låta dem leva sina liv på sitt sätt, och lita på deras förmåga att fatta egna beslut

Jag intervjuade en känd svensk psykolog om det där nyligen, och hon erkände att hon själv faktiskt inte klarat att släppa taget om sina barn och skämdes för det. Det var förvånande, men intressant.

 

[Sara-Ida]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Hm. Tja, jag har någon enstaka kollega som gett mig vissa åsikter. Men de brukar snabbt lägga av ändå. Men vänner; nej, inte ens mina vänner som är typ 20 år äldre brukar diktera hur jag ska/bör göra i livet.

Jag tror att vissa människor (kvinnor) är bossigare än andra, och de är förmodligen även så med sina barn. De ska liksom ge råd och vara om sig och kring sig även om man inte har bett om det. "Men då kan du gör si eller så, och ska du inte göra såhär och såhär?" Själv är jag inte sådan alls, utan låter folk vara ifred om de inte ber om något annat. Mest för att jag inte anser mig vara kompetent som rådgivare!

 

[mino]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

En sak man kan fundera på i sammanhanget är dock varför dessa bossiga kvinnor inte lär sig av den feedback de får. Trots allt borde det ligga i allas intresse att relationen är bra och så okänslig är man ju inte normalt mot folk. Om en vuxen människa inte "kan hålla sig" utan blir så ivrig med att hjälpa till trots att den gång efter annan får irriterade reaktioner, då kan man ju verkligen undra vad det är som driver beteendet, det verkar inte särskilt sansat och balanserat direkt.

 

[Sara-Ida]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

EOm en vuxen människa inte "kan hålla sig" utan blir så ivrig med att hjälpa till trots att den gång efter annan får irriterade reaktioner, då kan man ju verkligen undra vad det är som driver beteendet, det verkar inte särskilt sansat och balanserat direkt.

Det undrar jag också. Men eftersom jag själv tycker att sådant är respektlöst är det kanske ett subtilt sätt att omyndigförklara någon annan? Trycka ner lite grann i skorna, under fasaden att vilja vara snäll?

 

[Björk]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag kommer säkert inte kunna "släppa taget" när mina barn blir vuxna, men däremot kommer jag låta dem leva sina liv på sitt sätt, och lita på deras förmåga att fatta egna beslut

Ja, jag tror också det är väldigt svårt att släppa taget helt. Det är nog ett band som för alltid är väldigt starkt mellan en förälder och ett barn (starkare än vice versa så att säga). Men, det handlar nog helt enkelt om att inte säga allt man tänker. Precis som man gör med vänner, bekanta, kollegor och andra.

 

[Björk]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Hade en LÅÅÅÅÅNG pratstund med min man igår angående att visa upp en enad front mot inte bara hans föräldrar, utan även andra. Han höll med mig, och erkände att han vet att han kan vara lite mjäkig mot sin mamma Han lovade bättring, men vi får väl se vad som händer när det är upp till bevis...

Vad bra! Då är ni i alla fall överens. Att han sen kanske har problem i praktiken att göra som ni sagt är ju en annan sak. Det kan säkert vara lättare för dig att acceptera bara du VET att han står bakom dig så att säga.

 

[Björk]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Trycka ner lite grann i skorna, under fasaden att vilja vara snäll?

Huvudet på spiken! I många fall är det nog så.

 

[mino]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag vet inte. Men vi är ju ett antal personer som häpnat över far-och morföräldrars reaktion efter man fick barn. Det var så totalt oväntat och fullkomligt överspänt. Och något jag nyligen läst om är att många häpnar över hur deras föräldrar som varit måttliga med att visa kärlek och omtanke när de var barn plötsligt fullständigt exploderar i barnkärlek när de får barnbarn och totalt tappar gränser och respekt. Det är snudd på kusligt hur gärna de vill ta över och krypa in i ens familj helt plötsligt. Det är svårt att beskriva hur det känns när ens familj plötsligt stalkas av galna semipensionärer som bara "vill väl", men alldeles för mycket väl. Det är knepigt att hantera all denna välvilja och beskäftighet som svämmar över.

 

[Sara-Ida]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Det är svårt att beskriva hur det känns när ens familj plötsligt stalkas av galna semipensionärer som bara "vill väl", men alldeles för mycket väl. Väldigt oväntat i alla fall.

Ja, det låter jättejobbigt. Man önskar ju att sådana personer kunde skaffa hundvalp i stället.

 

[Björk]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Det är svårt att beskriva hur det känns när ens familj plötsligt stalkas av galna semipensionärer som bara "vill väl", men alldeles för mycket väl.

Så väl uttryckt!

 

[Allimac76]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag tror att vissa människor (kvinnor) är bossigare än andra, och de är förmodligen även så med sina barn. De ska liksom ge råd och vara om sig och kring sig även om man inte har bett om det. "Men då kan du gör si eller så, och ska du inte göra såhär och såhär?" Själv är jag inte sådan alls, utan låter folk vara ifred om de inte ber om något annat. Mest för att jag inte anser mig vara kompetent som rådgivare!

Mycket troligt. Det finns en annan typ av svärmor också, som är minst lika frustrerande som den bossiga, men mycket svårare att säga ifrån till. Det är den hjälpsamma svärmodern. Allt hon gör gör hon av omtanke. Hon gör lunchlådor till sin 30 årige son, av omtanke, vilket kan reta sonens sambo (mig) till vansinne
Hon kommer med goda råd, i form av "köp det där på R*sta, jag har kollat upp, de har precis en sån som ni behöver."
Utan att överhuvudtaget reflektera över att vi sagt flera gånger att vi inte köper vissa saker på R*sta eftersom vi anser att de inte är av god kvalitet. Hon envisas, hon tjatar, men allt dolt bakom en aldrig sviktande välvilja vilket gör det omöjligt att spänna ögonen i henne och säga ifrån. I stället får man varje gång förklara sin ståndpunkt, om och om igen.
Just denna välvilja gör också att det krävs en väldig balansgång för att få sambon att förstå att vi måste fatta egna beslut, utan att göra henne till en martyr i hans ögon.
Jag hade nog hellre tampats med draken.

 

[boccia]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Tänk dig då en blandning av draken och den hjälpsamma...
Det är min svärmor i ett nötskal.

 

[Hrima]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

En nyfiken fråga - var hon sådan innan ni fick barn?

 

[Allimac76]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Tänk dig då en blandning av draken och den hjälpsamma...
Det är min svärmor i ett nötskal.

Ouch. Låter ännu värre faktiskt

 

[Mabuse]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

Jag känner rätt många morsor som släppt taget. Min egen är det första exemplet. Hon skulle aldrig uppfostra mig. Hon har ju liksom gjort ett bra jobb klart lååångt tidigare i mitt liv! Jag är ju en färdig vuxen som kan leva mitt eget liv. Varför skulle hon behöva uppfostra mig? Och samma med min svärmor (nej, jag har alltså inget svärmorsproblem); hon uppfostrar heller inte sina vuxna barn.

Det är befriande med föräldrar som kan se sina barn som de vuxna individer de är!

Verkligen! De flesta mammor har väl släppt taget, eller? Som jag känner, i alla fall. Det är klart man bryr sig om sina barn, men uppfostra, det är man väl färdig med när barnen är vuxna.

 

[boccia]

Sv: Överreagerar jag?? *långt*

En nyfiken fråga - var hon sådan innan ni fick barn?

Ja, fast inte lika tydligt. Min man och jag hade iofs bara varit tillsammans i 1½ år innan jag blev gravid (och ytterligare tre månader innan svärmor fick veta att vi väntade smått ), och hann inte träffa svärföräldrarna så många gånger under den tiden...