underensten
Trådstartare
21.15 kom första sommarbebisen
Åh så härligt att höra! Stort grattis till dig
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
21.15 kom första sommarbebisen
Nej egentligen skulle denna vara v35 men blev framflyttad pga semestrar. Det är samma som omföderska men de är lite mer chill märker man. Om jag förstod det rätt så fixerar de sig ofta tidigare gång nr 2 också.
Nu har jag försökt ligga med benen i soffan och liksom stå på underarmarna på golvet med magen hängande men ehhh svank deluxe! Der var tungt att försöka hålla upp kroppen!
Min sambo fick mat levererad till rummet väldigt snällt av barnmorskorna men jag var lite bitter där mitt i värkarbetet.
Jag var helt sjuuuuukt hungrig efter förlossningen och rensade allt vi hade med. Var 03 på natten så inte läge att skicka ut supertrött sambo på köprunda. Så ta med er, hellre lite för mycket av allt än för lite.
Jag fick nog en handduk men en handhandduk som inte räckte långt. Därav jag stod med pappersservetter.
21.15 kom första sommarbebisen
21.15 kom första sommarbebisen
Jag har förstått det som att det är tvärtom, dom fixerar sig senare pga mer plats och vissa fixerar sig inte alls förrän det är dags. Hade också en diskussion om detta med min bm på senaste kontrollen och hon var inte ett dugg orolig över att bebis inte fixerat sig än (sonen var ganska tidig med det).
Hoppas att det löser sig! Jag kan dock trösta dig med att det, om det blir snitt, inte behöver ta längre tid att återhämta sig. För mig slutade första förlossningen i akut snitt och jag återhämtade mig så himla snabbt! Vi åkte hem en dag tidigare från bb då jag mådde så bra, på vägen hem gick jag på affären och handlade, dagen efter var jag ute på första långa barnvagnspromenaden osv. Knepet är att börja röra sig snabbt, även om det till en början gör ont. Att inte bli stillaliggande liksom. ☺
Vad olika det kan vara! Där jag födde fick man obegränsat med mat och mellis och kunde gå ut och hämta när man ville, dygnet runt. Även mannen, även om det kostade mer för honom.
Jag har förstått det som att det är tvärtom, dom fixerar sig senare pga mer plats och vissa fixerar sig inte alls förrän det är dags. Hade också en diskussion om detta med min bm på senaste kontrollen och hon var inte ett dugg orolig över att bebis inte fixerat sig än (sonen var ganska tidig med det).
Hoppas att det löser sig! Jag kan dock trösta dig med att det, om det blir snitt, inte behöver ta längre tid att återhämta sig. För mig slutade första förlossningen i akut snitt och jag återhämtade mig så himla snabbt! Vi åkte hem en dag tidigare från bb då jag mådde så bra, på vägen hem gick jag på affären och handlade, dagen efter var jag ute på första långa barnvagnspromenaden osv. Knepet är att börja röra sig snabbt, även om det till en början gör ont. Att inte bli stillaliggande liksom. ☺
Här kommer min förlossningsberättelse! Jag lägger den i spoiler och uppmanar den som är rädd inför sin förlossning att inte läsa. Allt gick väldigt bra men det var jobbigt på vägen.
Strax efter klockan 10 i tisdags började jag få oregelbundna värkar. Mensmolande smärta som kom oftare om jag låg ner och som ibland försvann helt under någon halvtimme. Smärtan var helt klart hanterbar och jag kunde prata under värkarna.
Jag hade blivit tillsagd att ringa förlossningen klockan 15.00 för att göra om de hade tid för min igångsättning. Vid 12tiden la jag mig för att vila och fick då bara två värkar. 14.00 ringer förlossningen och säger "hej, nu har vi tid för dig så kom in så snabbt du kan.".
Vi är framme vid cirka 15.00 och får ett eget rum igen. Superpirriga för vi båda vet att nu kommer vi inte här ifrån förrän bebis är ute. Jag längtar efter mer värkar!
En läkare kommer in och gör en undersökning för att se vilken metod vi ska använda för att starta förlossningen. Jag berättar att jag i fredags var öppen två centimer, då ser hon nöjt på mig och säger "jaha du, ja gott och väl! Nu är du öppen 4 cm!".
Jag blir jätteglad att mina mesvärkar har gjort så mycket och personalen säger att det kommer bli bebis under kvällen.
15.40 tas fosterhinnorna medan en barnmorska trycker ner bebisen som fortfarande ligger högt över bäckeningången. Värkarna kommer igång mer ordentligt ganska snart och jag sitter på pilatesbollen och andas igenom.
De kommer allt tätare men jag känner att jag har kontroll. Runt 17.00 ber jag om lustgas och därefter går det snabbt och jag får allt tätare och starkare värkar. Till slut tröttnar jag på pilatesbollen och sätter mig i sängen. Jag tittar på sambon i en värkpaus och säger "är det lustgasen eller kommer värkarna väldigt tätt nu?". I nästa sekund får jag ett väldigt tryck neråt och kroppen börjar krysta. Sambon ringer på klockan och jag tänker i lustgasdimman att jag är så JÄVLA bra på att föda barn.
Barnmorskan kommer in, hör hur jag låter och säger glatt att oj nu kommer ju bebisen! Hon undersöker mig och säger "fortfarande 4 cm". Och jag bryter ihop totalt. Det har ju inte hänt någonting och jag har skitont. Det trycker ju på! Jag kan bara inte sluta gråta.
18.00 sätts ett värkstimulerande dropp i förhoppningen att det ska göra värkarna starkare så de gör mer nytta. Nu lämnar inte personalen rummet för inom några minuter börjar en värkstorm. Jag får inte ens en sekunds vila, värkarna avlöser varandra och jag skriker oavbrutet. Efter två timmar börjar jag få dödsångest, jag ser på min sambo och säger att "jag kommer dö nu, snälla hjälp mig.. Jag dör nu! Hur kunde jag göra såhär mot stora syskonet? Jag dör!"
Barnmorskan tar beslut om att frångå min önskan om att inte få ryggbedövning och 20.25 läggs EDA. Det tar lång tid att få effekt, jag har för ont. Men till slut börjar jag få värkvila. Värkarna gör fortfarande lika ont men äntligen får jag vila mellan.
Barnmorskan ber mig gå och kissa och sambon hjälper mig in på toaletten. Jag hinner precis sätta mig innan jag, 20.00, brölar att NU kommer bebisen!
Det uppstår lite panik och jag får snabbt hjälp att ta mig till sängen. När jag ska sätta mig får jag första riktiga krystvärken och jag känner verkligen hur huvudet tränger ner. Jag tappas på urin, får nästa krystvärk och nu känner jag hur huvudet står precis innanför öppningen.
Två krystvärkarna till och bebis är ute 21.15. Vi gråter och jag ser på den där lilla, lilla ungen och upprepar "det var ju du, det var ju du hela tiden". Jag undersöks och har ett litet skavsår på ena blygdläppen, thats it!
Bebis är 54 cm och väger 4116 gram. Amningen kom igång direkt och vi fick åka hem runt 17 dagen efter.
Sammanfattningsvis, jag kommer behöva prata med någon om förlossningen. Det blev inte alls som jag tänkt och värkstormen var otroligt otäck för både mig och sambon. Men, bebis är ute och mår bra, jag mår okej i kroppen och jag är så jävla glad att allt gick bra och fort ändå.
Här kommer min förlossningsberättelse! Jag lägger den i spoiler och uppmanar den som är rädd inför sin förlossning att inte läsa. Allt gick väldigt bra men det var jobbigt på vägen.
Strax efter klockan 10 i tisdags började jag få oregelbundna värkar. Mensmolande smärta som kom oftare om jag låg ner och som ibland försvann helt under någon halvtimme. Smärtan var helt klart hanterbar och jag kunde prata under värkarna.
Jag hade blivit tillsagd att ringa förlossningen klockan 15.00 för att göra om de hade tid för min igångsättning. Vid 12tiden la jag mig för att vila och fick då bara två värkar. 14.00 ringer förlossningen och säger "hej, nu har vi tid för dig så kom in så snabbt du kan.".
Vi är framme vid cirka 15.00 och får ett eget rum igen. Superpirriga för vi båda vet att nu kommer vi inte här ifrån förrän bebis är ute. Jag längtar efter mer värkar!
En läkare kommer in och gör en undersökning för att se vilken metod vi ska använda för att starta förlossningen. Jag berättar att jag i fredags var öppen två centimer, då ser hon nöjt på mig och säger "jaha du, ja gott och väl! Nu är du öppen 4 cm!".
Jag blir jätteglad att mina mesvärkar har gjort så mycket och personalen säger att det kommer bli bebis under kvällen.
15.40 tas fosterhinnorna medan en barnmorska trycker ner bebisen som fortfarande ligger högt över bäckeningången. Värkarna kommer igång mer ordentligt ganska snart och jag sitter på pilatesbollen och andas igenom.
De kommer allt tätare men jag känner att jag har kontroll. Runt 17.00 ber jag om lustgas och därefter går det snabbt och jag får allt tätare och starkare värkar. Till slut tröttnar jag på pilatesbollen och sätter mig i sängen. Jag tittar på sambon i en värkpaus och säger "är det lustgasen eller kommer värkarna väldigt tätt nu?". I nästa sekund får jag ett väldigt tryck neråt och kroppen börjar krysta. Sambon ringer på klockan och jag tänker i lustgasdimman att jag är så JÄVLA bra på att föda barn.
Barnmorskan kommer in, hör hur jag låter och säger glatt att oj nu kommer ju bebisen! Hon undersöker mig och säger "fortfarande 4 cm". Och jag bryter ihop totalt. Det har ju inte hänt någonting och jag har skitont. Det trycker ju på! Jag kan bara inte sluta gråta.
18.00 sätts ett värkstimulerande dropp i förhoppningen att det ska göra värkarna starkare så de gör mer nytta. Nu lämnar inte personalen rummet för inom några minuter börjar en värkstorm. Jag får inte ens en sekunds vila, värkarna avlöser varandra och jag skriker oavbrutet. Efter två timmar börjar jag få dödsångest, jag ser på min sambo och säger att "jag kommer dö nu, snälla hjälp mig.. Jag dör nu! Hur kunde jag göra såhär mot stora syskonet? Jag dör!"
Barnmorskan tar beslut om att frångå min önskan om att inte få ryggbedövning och 20.25 läggs EDA. Det tar lång tid att få effekt, jag har för ont. Men till slut börjar jag få värkvila. Värkarna gör fortfarande lika ont men äntligen får jag vila mellan.
Barnmorskan ber mig gå och kissa och sambon hjälper mig in på toaletten. Jag hinner precis sätta mig innan jag, 20.00, brölar att NU kommer bebisen!
Det uppstår lite panik och jag får snabbt hjälp att ta mig till sängen. När jag ska sätta mig får jag första riktiga krystvärken och jag känner verkligen hur huvudet tränger ner. Jag tappas på urin, får nästa krystvärk och nu känner jag hur huvudet står precis innanför öppningen.
Två krystvärkarna till och bebis är ute 21.15. Vi gråter och jag ser på den där lilla, lilla ungen och upprepar "det var ju du, det var ju du hela tiden". Jag undersöks och har ett litet skavsår på ena blygdläppen, thats it!
Bebis är 54 cm och väger 4116 gram. Amningen kom igång direkt och vi fick åka hem runt 17 dagen efter.
Sammanfattningsvis, jag kommer behöva prata med någon om förlossningen. Det blev inte alls som jag tänkt och värkstormen var otroligt otäck för både mig och sambon. Men, bebis är ute och mår bra, jag mår okej i kroppen och jag är så jävla glad att allt gick bra och fort ändå.