I min trapp bodde det ett par som jag tyckte verkade så himla perfekta. De kändes liksom som prototyper båda två, ytterst effektiva och energiska och kompetenta, provocerande hela och rena, även efter de skaffat barn. Det var ibland lite jobbigt att träffa på dem när vi befann oss mitt i värsta unghundskaoset, halva hemmet var söndertuggat och jag oftast hade slängt på mig ”ut med hunden”-kläder som hastigast.
Så plötsligt en dag stod dörren till deras lägenhet på vid gavel, utan att någon var hemma eller syntes till någon stans. Jättemärkligt, hade det hänt något, behövde de hjälp? Jag ställde mig i dörren för att ropa in och möttes av… ett helt normalt, superkaosigt hem, ett bombnedslag där det väldigt uppenbart bodde människor som precis som jag kämpade med att räcka till på alla fronter - och, visade det sig efter några sms, var så upptagna med det där kämpandet att de helt enkelt glömt att stänga och låsa sin egen dörr.
Det är klart att man brukar se det som rimligt att man kan sköta hem, mat och hygien någorlunda, och kan man inte det ska man få stöd. Jag tror inte de hade utmattningsdepression och inte orkade med något alls, och jag tror absolut att de röjde undan det värsta om de skulle ha gäster. Men min poäng är att det är många som kämpar, många som befinner sig på olika platser på en skala, och många som behöver prioritera för att man inte kan prestera i alla aspekter samtidigt.
Och inte får jag klippa gräs heller.
