Bukefalos 28 år!

Vad gör vi? del 2 - Kids Edition

Status
Stängd för vidare inlägg.
Ah, ja då förstår jag om barnet vill dit, och som du säger - en bra miljö att "träna" i.
Hoppas det släpper om ni kan åka lite regelbundet :)

För mig hjälper det nog inte att vara inflyttad i en mindre stad så aldrig haft någon att gå dit med, och ännu mindre inbjudande på öppet kyrkis som vi har här på landet - alla känner alla sedan barnsben...
Jag hoppas det jag med men efter idag känner jag mig bara.. slut.

Jag förstår problemet. Jag har en kompis som flyttat hit till vårt lilla samhälle från en stad och hon tycker att det är svårt att få kontakt med folk på öppna förskolan, men det tror jag har att göra med att man är dålig på att introducera och para ihop folk. Man får liksom ingen "ingång" till varandra. Angående att alla känner alla så upplever jag att, iaf här, så kan känslan vara så, men egentligen så är de flesta rätt tafatta de första gångerna. De som ofta är på ÖF bildar en liten klick och övriga kämpar mer eller mindre för att konversera, typ. Om man inte har turen att ha någon väldigt socialt begåvad som pedagog eller i gruppen som kan göra att det känns lättsammare. Öppna förskolan är knepigt på många sätt tycker jag, men kan vara ett ställe där mycket bra startar också.

Jag är uppvuxen här och bott på samma ställe i nästan hela livet och det tog mig ändå flera månader att våga mig iväg till ÖF första gången. 😅 Vi är många som kämpar med det sociala, många fler än vad man ser när man har så fullt upp med sitt eget. :heart Usch, den där känslan av att känna sig obekväm, den är inget rolig alls.
 
Idag vill jag bara göra en liten hyllning till vår förskola som är så himla bra! Det är så fina pedagoger som känns som att de verkligen bryr sig om mina barn, igår berättade en av dem hur hon noterat skillnaden i mina barns personlighet och jag blev så glad över att de uppmärksammar sånt och inte bara klumpar ihop dem. Idag vid lämning fick de visa sina solglasögon länge och väl och pedagogen visste precis att det var katten på S tröja med mumintrollen som var det viktigaste för honom. De travar alltid bara in som att det är den självklaraste saken i världen och sen ser jag genom fönstret hur de sitter på golvet och ler nöjt 😭❤️.
 
Barnlivet är fint just nu. Brorsönerna och svägerskan var och plingade på igår, bjöd på geléhjärtan och 2-åringen hade lärt sig säga "Glad alla hjärtans dag". Ebba har invigt altanen i solen med sina nya sneakers och sin Brio-tax, och badade skummbad med mig igår med rosenblad som hon satt och plockade upp och gav till mig. "Där!", för varje rosenblad. Ja, precis allting heter "Där" just nu oavsett om det är ett konstaterande, en fråga eller egentligen betyder "Här".

Jag har hört så många som sagt att skaffa barn är det bästa de gjort i sina liv, och jag har haft så dåligt samvete under året som inte känt så. Jag har alltid älskat Ebba, innerligt, men känt mig vilsen och trängd i precis allt annat. Jag har väl också haft någon form av förlossningsdepression, och när den värsta dimman precis försvann startade en ny med illamåendet, orkeslösheten och den nya graviditeten. Så säger alla "vänta bara tills hon börjar krypa, då blir det jobbigt", "vänta bara tills hon börjar gå, då kommer du behöva jaga efter!", "vänta bara tills nästa barn kommer, då börjar det på allvar!" och jag har fått fullkomlig panik av alla de här kommentarerna. Om jag drunknar nu, hur ska det bli sen? Men nu känner jag att jag uppriktigt kan säga att livet har blivit enklare, och roligare, för varje dag hon växt. Det blev enklare och roligare när hon började krypa, och ännu enklare och roligare sedan hon började gå. Idag tänker jag, varje dag, att hon är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det känns så fint att äntligen få känna så :heart Och all oro för att bli tvåbarnsförälder är bortblåst. Har aldrig känt mig tryggare som förälder än just idag.
 
Inviger altanen

9BFFC486-27F0-443C-B91C-0E9E098B3CBF.jpeg
 
Barnlivet är fint just nu. Brorsönerna och svägerskan var och plingade på igår, bjöd på geléhjärtan och 2-åringen hade lärt sig säga "Glad alla hjärtans dag". Ebba har invigt altanen i solen med sina nya sneakers och sin Brio-tax, och badade skummbad med mig igår med rosenblad som hon satt och plockade upp och gav till mig. "Där!", för varje rosenblad. Ja, precis allting heter "Där" just nu oavsett om det är ett konstaterande, en fråga eller egentligen betyder "Här".

Jag har hört så många som sagt att skaffa barn är det bästa de gjort i sina liv, och jag har haft så dåligt samvete under året som inte känt så. Jag har alltid älskat Ebba, innerligt, men känt mig vilsen och trängd i precis allt annat. Jag har väl också haft någon form av förlossningsdepression, och när den värsta dimman precis försvann startade en ny med illamåendet, orkeslösheten och den nya graviditeten. Så säger alla "vänta bara tills hon börjar krypa, då blir det jobbigt", "vänta bara tills hon börjar gå, då kommer du behöva jaga efter!", "vänta bara tills nästa barn kommer, då börjar det på allvar!" och jag har fått fullkomlig panik av alla de här kommentarerna. Om jag drunknar nu, hur ska det bli sen? Men nu känner jag att jag uppriktigt kan säga att livet har blivit enklare, och roligare, för varje dag hon växt. Det blev enklare och roligare när hon började krypa, och ännu enklare och roligare sedan hon började gå. Idag tänker jag, varje dag, att hon är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det känns så fint att äntligen få känna så :heart Och all oro för att bli tvåbarnsförälder är bortblåst. Har aldrig känt mig tryggare som förälder än just idag.
Jag håller verkligen med, jag tyckte första tiden med barn var jättejobbig och alla sa precis som du säger att ”vänta bara tills de kryper/går/springer åt olika håll” men för mig har det verkligen bara blivit roligare och bättre med tiden. Det var en jättestor skillnad när de började gå och man kunde ställa ner dem på marken istället för att behöva hitta ett ställe där de kunde krypa. Och det blev en jättestor skillnad när vi flyttade till hus och bara kunde släppa ut dem på altanen. Jag hade också så dåligt samvete i början för att jag inte tyckte att det var så mysigt som jag trodde och som alla andra sa. Nu däremot, när de kommer springande och kastar sig i min famn eller bara kommer med en bok och dimper ner i mitt knä och ropar MAMMAAAAAAA! Medan de klappar händerna, då är det mysigt på riktigt!
 
Barnlivet är fint just nu. Brorsönerna och svägerskan var och plingade på igår, bjöd på geléhjärtan och 2-åringen hade lärt sig säga "Glad alla hjärtans dag". Ebba har invigt altanen i solen med sina nya sneakers och sin Brio-tax, och badade skummbad med mig igår med rosenblad som hon satt och plockade upp och gav till mig. "Där!", för varje rosenblad. Ja, precis allting heter "Där" just nu oavsett om det är ett konstaterande, en fråga eller egentligen betyder "Här".

Jag har hört så många som sagt att skaffa barn är det bästa de gjort i sina liv, och jag har haft så dåligt samvete under året som inte känt så. Jag har alltid älskat Ebba, innerligt, men känt mig vilsen och trängd i precis allt annat. Jag har väl också haft någon form av förlossningsdepression, och när den värsta dimman precis försvann startade en ny med illamåendet, orkeslösheten och den nya graviditeten. Så säger alla "vänta bara tills hon börjar krypa, då blir det jobbigt", "vänta bara tills hon börjar gå, då kommer du behöva jaga efter!", "vänta bara tills nästa barn kommer, då börjar det på allvar!" och jag har fått fullkomlig panik av alla de här kommentarerna. Om jag drunknar nu, hur ska det bli sen? Men nu känner jag att jag uppriktigt kan säga att livet har blivit enklare, och roligare, för varje dag hon växt. Det blev enklare och roligare när hon började krypa, och ännu enklare och roligare sedan hon började gå. Idag tänker jag, varje dag, att hon är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det känns så fint att äntligen få känna så :heart Och all oro för att bli tvåbarnsförälder är bortblåst. Har aldrig känt mig tryggare som förälder än just idag.

Jag gillade inte alls att ha bebis, och tror inte det beror på någon förlossningsdepression - det är inte min grej bara.
Hade ingen önskan om att jobba deltid när grabben var yngre tex. Men nu börjar jag överväga det faktiskt, för att få vara mer med honom ❤️
 
Jag håller verkligen med, jag tyckte första tiden med barn var jättejobbig och alla sa precis som du säger att ”vänta bara tills de kryper/går/springer åt olika håll” men för mig har det verkligen bara blivit roligare och bättre med tiden. Det var en jättestor skillnad när de började gå och man kunde ställa ner dem på marken istället för att behöva hitta ett ställe där de kunde krypa. Och det blev en jättestor skillnad när vi flyttade till hus och bara kunde släppa ut dem på altanen. Jag hade också så dåligt samvete i början för att jag inte tyckte att det var så mysigt som jag trodde och som alla andra sa. Nu däremot, när de kommer springande och kastar sig i min famn eller bara kommer med en bok och dimper ner i mitt knä och ropar MAMMAAAAAAA! Medan de klappar händerna, då är det mysigt på riktigt!

Håller helt med. 8-månader var värst tyckte jag, hon började få så stort behov av stimulans och kunde samtidigt inte ta sig någonstans. Så jag satt bara på golvet med henne, hela dagarna, och gav henne leksaker. Vi bodde ju också oerhört litet just då så väggarna kröp verkligen på, och gravidillamåendet var som värst. Så det klart det också bidrar att den fasen i graviditeten är över och.. huset! Känner mig fri här, och allting är så mycket enklare. Så det är väl fler aspekter som fått en markant förbättring men jag håller verkligen med om att det blir roligare ju äldre de blir. Nu går hon, dansar, skrattar, kramas och upptäcker världen. Det är oerhört fint att se, hon är en riktig karaktär som charmar de flesta. Jag springer mycket hellre efter henne, och hennes lillebror som snart är här, när de kutar åt olika håll eller bråkar om leksaker än att sitta och amma/hålla sällskap på golvet i all oändlighet.
 
Håller helt med. 8-månader var värst tyckte jag, hon började få så stort behov av stimulans och kunde samtidigt inte ta sig någonstans. Så jag satt bara på golvet med henne, hela dagarna, och gav henne leksaker. Vi bodde ju också oerhört litet just då så väggarna kröp verkligen på, och gravidillamåendet var som värst. Så det klart det också bidrar att den fasen i graviditeten är över och.. huset! Känner mig fri här, och allting är så mycket enklare. Så det är väl fler aspekter som fått en markant förbättring men jag håller verkligen med om att det blir roligare ju äldre de blir. Nu går hon, dansar, skrattar, kramas och upptäcker världen. Det är oerhört fint att se, hon är en riktig karaktär som charmar de flesta. Jag springer mycket hellre efter henne, och hennes lillebror som snart är här, när de kutar åt olika håll eller bråkar om leksaker än att sitta och amma/hålla sällskap på golvet i all oändlighet.
Eller hur! 8-10 månader var en pärs tycker jag, de ville så mycket men kunde ingenting 😅.
 
Folks j*väla kommentarer! Kan de inte bara säga peppigt eller hålla tyst och prata om vädret eller nått?!?

För mig var det tvärtom, jag trodde bebis tiden skulle vara jobbig, och det skulle bli kul först vid 1 år. Sen visade det sig att jag älskade bebis tiden. Hade en unge som inte gick att lägga ner, så han var på mig 24/7. Jag trodde jag skulle må dåligt över det men tyckte det var toppen. 💁
 
Folks j*väla kommentarer! Kan de inte bara säga peppigt eller hålla tyst och prata om vädret eller nått?!?

För mig var det tvärtom, jag trodde bebis tiden skulle vara jobbig, och det skulle bli kul först vid 1 år. Sen visade det sig att jag älskade bebis tiden. Hade en unge som inte gick att lägga ner, så han var på mig 24/7. Jag trodde jag skulle må dåligt över det men tyckte det var toppen. 💁
Ja, det kan ju verkligen gå åt olika håll, och beror nog både på vilken bebis man får och ens egen personlighet. Därför är det så himla tröttsamt att folk ska kommentera på det sättet.
 
Folks j*väla kommentarer! Kan de inte bara säga peppigt eller hålla tyst och prata om vädret eller nått?!?

För mig var det tvärtom, jag trodde bebis tiden skulle vara jobbig, och det skulle bli kul först vid 1 år. Sen visade det sig att jag älskade bebis tiden. Hade en unge som inte gick att lägga ner, så han var på mig 24/7. Jag trodde jag skulle må dåligt över det men tyckte det var toppen. 💁
Haha ja det är ju så olika! Och man kan liksom inte helt veta (även om det går att göra kvalificerade gissningar) innan man står där.

Jag brukar säga nej när min man erbjuder sig att hämta på förskolan för det typ är dagens bästa stund, när min unge liksom lyser upp och skriker "mamma!" innan han springer till mig och vi lyft-kramas.
 
Haha ja det är ju så olika! Och man kan liksom inte helt veta (även om det går att göra kvalificerade gissningar) innan man står där.

Jag brukar säga nej när min man erbjuder sig att hämta på förskolan för det typ är dagens bästa stund, när min unge liksom lyser upp och skriker "mamma!" innan han springer till mig och vi lyft-kramas.
Eller hur, den stunden längtar jag efter hela arbetsdagen på mina hämtningsdagar!
 
Jag håller verkligen med, jag tyckte första tiden med barn var jättejobbig och alla sa precis som du säger att ”vänta bara tills de kryper/går/springer åt olika håll” men för mig har det verkligen bara blivit roligare och bättre med tiden. Det var en jättestor skillnad när de började gå och man kunde ställa ner dem på marken istället för att behöva hitta ett ställe där de kunde krypa. Och det blev en jättestor skillnad när vi flyttade till hus och bara kunde släppa ut dem på altanen. Jag hade också så dåligt samvete i början för att jag inte tyckte att det var så mysigt som jag trodde och som alla andra sa. Nu däremot, när de kommer springande och kastar sig i min famn eller bara kommer med en bok och dimper ner i mitt knä och ropar MAMMAAAAAAA! Medan de klappar händerna, då är det mysigt på riktigt!
Jag tycker att de där dumma "vänta bara tills..."-kommentarerna har kommit som ett brev på posten varje gång jag kommenterat mitt föräldraskap ute bland folk, oavsett om jag uttryckt att något är lätt/smidigt/roligt eller tråkigt/jobbigt/utmanande. Och aldrig har kommentarerna varit positiva, som i att "vänta bara tills han kryper, det är en så rolig tid! " utan bara fokus på hur jobbigt allt kommer bli. Jag uppskattade ändå bebistiden mycket mer än jag trodde jag skulle göra, men nog tusan är det både lättare och roligare med en 1-åring även om han kryper, drar i allt han ser och har massa åsikter. Men ja, skulle jag uttrycka det högt räknar jag med att få höra att jag ska vänta tills han går :grin:
 
Jag tycker att de där dumma "vänta bara tills..."-kommentarerna har kommit som ett brev på posten varje gång jag kommenterat mitt föräldraskap ute bland folk, oavsett om jag uttryckt att något är lätt/smidigt/roligt eller tråkigt/jobbigt/utmanande. Och aldrig har kommentarerna varit positiva, som i att "vänta bara tills han kryper, det är en så rolig tid! " utan bara fokus på hur jobbigt allt kommer bli. Jag uppskattade ändå bebistiden mycket mer än jag trodde jag skulle göra, men nog tusan är det både lättare och roligare med en 1-åring även om han kryper, drar i allt han ser och har massa åsikter. Men ja, skulle jag uttrycka det högt räknar jag med att få höra att jag ska vänta tills han går :grin:
Ja men eller hur! Säg nåt positivt istället!
 
Jag tycker att de där dumma "vänta bara tills..."-kommentarerna har kommit som ett brev på posten varje gång jag kommenterat mitt föräldraskap ute bland folk, oavsett om jag uttryckt att något är lätt/smidigt/roligt eller tråkigt/jobbigt/utmanande. Och aldrig har kommentarerna varit positiva, som i att "vänta bara tills han kryper, det är en så rolig tid! " utan bara fokus på hur jobbigt allt kommer bli. Jag uppskattade ändå bebistiden mycket mer än jag trodde jag skulle göra, men nog tusan är det både lättare och roligare med en 1-åring även om han kryper, drar i allt han ser och har massa åsikter. Men ja, skulle jag uttrycka det högt räknar jag med att få höra att jag ska vänta tills han går :grin:

Ja men eller hur! Säg nåt positivt istället!

Det enda positiva jag hörde var amningen. ”Det KOMMER bli enklare!” vilket såklart var tänkt som en tröst men det blev ju aldrig enklare 😅 Så då kände jag mig kass därför. Jag borde ha lyckats vid det här laget, varför gör jag inte det?

Nej det är verkligen som att gå på äggskal det här med att prata om att få/ha barn. Jag har varit noggrann med att vara ärlig, sagt till gravida vänner att jag inte mådde bra i början. För själv hade jag velat höra det från andra, då hade jag inte känt mig så ensam. Alla andra pratade ju bara om hur det var det bästa i livet och där satt jag och kände att jag var den enda i världen som undrade vad jag höll på med. Men nu tänker jag också att tänk om folk tyckte jag var negativ? De ska få barn, världens största grej, och jag pratar om hur jobbigt det är?

Jag vet inte. Det går nog inte att göra rätt. Jag tror det viktigaste är att vara tydlig med att man pratar om sig själv, och att det kan vara/är annorlunda för andra. Barn och vuxna är olika, och som förälder verkar ingens upplevelse vara samma som den andra. Så jag fortsätter berätta att jag mått dåligt, för vem vet, kanske är det en tröst för någon utan att jag ens vet om det. Vetskapen att inte vara ensam. Men försöker också lägga till att jag haft vänner som fullkomligt älskar bebisbubblan.
 
Ligger i sängen och försöker få E att sova. Om några timmar ska jag ta alla 4 barn för att bowla, eller ja E på snart 18 månader kommer inte bowla så mycket. Hon har dock inga planer på att sova utan sitter just nu och provar vilken napp som är bäst.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Övr. Barn Vi fortsätter väl här, då andra tråden nåt över 2000 inlägg. Själv ligger jag bredvid yngsta och väntar på att hon ska somna nån gång.
84 85 86
Svar
1 714
· Visningar
89 025
Övr. Barn Jag blir tokig. Jag skrev ju i början av sommaren att vi hade löss, vi är fortfarande inte av med dom. Under tva perioder i sommar har...
Svar
16
· Visningar
1 391
Senast: turbofling
·
Småbarn Vad har ni för säng till era 4-5 åringar? Vi vill kunna ligga bredvid och sova där så juniorsäng går bort. Hade tänkt ställa en 105...
2
Svar
20
· Visningar
1 275
Senast: Praefatio
·
Småbarn Det här med talet. Hur kan det vara så olika? Vår första bubblade 3-ords meningar vid 18 månader. Vår andra fyller snart 2 år och har...
2
Svar
24
· Visningar
1 873
Senast: Mirtai
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Magsjuk hund
  • Tråden för spår
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp