Jag umgås inte med någon från förskolan, inte heller från grundskolans åk F-6 (eller på min tid hette det nog lekis och inte förskoleklass). Jag umgås med min kusin, som jag gick tillsammans med i åk 7-9. Har också sporadisk kontakt med en kompis från de åren. Umgås inte med någon från gymnasiet även om jag älskade min klass! Skulle jag ringa någon och fråga om fika skulle jag mest troligen vara välkommen, men folk hamnar ju på olika platser i landet, med olika yrken och intressen. Inte helt lätt att få ihop det där med att umgås med varandra för resten av livet!
Medan maken har kvar två av sina barndomsvänner, så det är ju verkligen olika, inget som går att planera när barnen är små!
Samma här. Jag bodde på en plats 0-4 år, en annan 4-12, en tredje 12-16 och sen skolbyte igen för gymnasiet. Jag har nära vänner kvar från gymnasiet men inte kontakt med någon från livet innan.
Var mina barn hittar sitt folk är något de får upptäcka själva. Nu är jag själv inne i en fas i livet då jag vill bo kvar i samma område hela barnens uppväxt. Dels för att jag själv trivs, barnen trivs och det är en trygghet. Men att ge mig in i att försöka tolka vad som eventuellt är bäst för dem eller inte passar jag mig för. Vem vet om dotterns livslånga vänner hittas i förskolan, skolan, inom teater, hockey eller jobb. Själv hittade jag en bästa vän i diket utanför vår sommarstuga när jag var 8. Vi satt ihop som riktiga själsfränder fram till gymnasieåldern, tills vi växte isär.
Nu pratar vi ju dessutom om samma förskola, så jag förstår inte den diskussionen alls. Jag förstår diskussionen om stora barngrupper och tveksamt tillräcklig yta inomhus, resurser osv. men detta är en helt annan sak som jag om nåt tycker kan funka som ”önskemål” av föräldrar, inte arg mobb.