Värdet av en "plan B" vid div. kriser (utbruten från Min man var otrogen)

[Lilla]

Empati finns nog, men jag kan tänka mig att det är svfårt för de flesta att lägga undan så pass mycket pengar (om vi nu ska prata just pengar) så det finns tillgängligt som fuck-off och buffert. Många har bara precis så de klarar månadens utgifter. Så det är lätt att säga att man måste lägga undan. Jag själv skrev ju det nyss, men det är lättare sagt än gjort. Men väl värt att tänka på. En liten buffert är ju bättre än inget.

Det finns många bra tips att ödmjukt ge sina medmänniskor men flera inlägg kommer bara med vassa pekpinnar utan att veta något om folks liv.

 

[movi]

Skulle förhållandet skita sig, och bostadskön är lång så skulle jag flytta till husvagnen som står uppställd året runt på en camping 1,5 mil hemifrån i väntan på en liten lägenhet att hyra. Det finns redan nu poänglösa lägenheter att hyra, så boende löser sig. Om 2 år går jag i pension och har även två pensionsförsäkringar som jag kan plocka ut.

 

[Inte_Ung]

Fast du klarade dig ju inte på egen hand, du har en sambo som inte svek och lämnade dig i sticket.

Jag hade klarat mig på egen hand, både ekonomiskt, praktiskt och haft tak över huvudet.
Vi har inte gemensam ekonomi även om vi naturligtvis stöttar varandra.
Jag har min gård och han har sin gård.

Och visst var det både roligare, trevligare och lättare att ha en sambo som fanns för mig även när jag fungerade dåligt.

När jag hade utmattningsdepression så hade jag däremot inte klarat mig själv rent praktiskt även om vi då bodde på min gård och det ekonomiska hade fungerat.
Men jag hade ju aldrig kört så i botten på min förmåga om jag inte hade haft stöd hemma.
Och om jag hade blivit lämnad så hade jag haft råd att betala för hjälp.

 

[Inte_Ung]

Jag borde antagligen försöka hita biligare boende, men vilken hyresvärd vill hyra ut till någon utan jobb?

Någon som du känner och som gillar dig.
Investera i kontakter är bra.

 

[grodan21]

Någon som du känner och som gillar dig.
Investera i kontakter är bra.

Alla har inte kontakter

 

[grodan21]

Alla har inte kontakter

Och jag har ganska bra ekonomiska förutsättningar och har lite olika ideer för hur jag ska få sysselsättning igen. Så det är inte synd om mig.

 

[Enya]

Min plan B är att jag står i bostadskö sedan många år tillbaka, står i bara en men som har lägenheter på många orter/städer. Skiter det sig ordentligt har båda hundarna hem att gå till, det har jag ordnat och det är även nedskrivet på ett papper samt förmedlat till mina anhöriga om det skulle behövas, det är inte så att de blir hemlösa. Blir jag av med mitt jobb har jag 50% sjukersättning och kan få A-kassa medan jag söker jobb och drar det ut på tiden osv är det dags att fundera på heltids sjukersättning. Men så vill jag inte leva, så jag hoppas det inte går så långt. Däremot lindrar eller är i alla fall tänkt i tanken att lindra paniken som jag lär känna när jag inte har jobb att gå till som arbetslös.

Något vidare sparat har jag inte och särskilt gammal blir jag inte heller antagligen.

Äldsta sonen hävdar bestämt att han vill hyra ut bostäder när han har "arbetat upp ett kapital" och att jag är en stående hyresgäst, och han tycker att jag ska sluta oroa mig för allt så mycket, han kommer alltid att ställa upp vad jag än behöver. Gulligt känner jag, och för hans skull hoppas jag att hans planer lyckas- han pratar mycket om plan A, B, C och D, för att ha olika saker att falla tillbaka på när en sak går åt skogen osv. Och för att faktiskt kunna ta sig upp från den nivån jag lever på. För mig är det för sent så att säga. Jag kan inte ha andra planer än att stå i bostadskö och andra hem till hundarna och att hoppas att jag inte faller så hårt vid nästa epilepsianfall eller bryter några ben i vinter. Det är inte sjukskrivning som oroar mig där utan det praktiska i livet med hundar och att vara ensam. Ta mig till affären, handla, jobba, gå ut med hundarna, dammsuga, laga mat, duscha osv om något händer mig.

 

[animalasia]

Jag har nog ingen plan B eller C. Jag har varit gift i 30 år och vi har stöttat varandra när vi har pluggat och genom sjukskrivningar. Min mamma fick det tufft under sin skilsmässa eftersom pappa hade äktenskapsförord. Tuff som hon var utbildade hon sig och blev till slut chef. Hon är verkligen min förebild

 

[Askur2017]

Jag har inte heller någon plan, mest för att jag är en ”sån” som är helt övertygad om att det aldrig kommer behövas. Vet att vi som tänker så sticks i många ögon och förstår verkligen att det säkert stör flera nu när jag skriver det här…

(Dödsfall skulle förstås kunna hända, så det finns försäkring som hjälper oss där. Skilsmässa/otrohet, näe - behöver faktiskt ingen plan för det)

 

[Inte_Ung]

Alla har inte kontakter

Man får se till att skaffa sig kontakter.
Det är en del i att ordna med en plan B.

 

[Inte_Ung]

Jag har inte heller någon plan, mest för att jag är en ”sån” som är helt övertygad om att det aldrig kommer behövas. Vet att vi som tänker så sticks i många ögon och förstår verkligen att det säkert stör flera nu när jag skriver det här…

(Dödsfall skulle förstås kunna hända, så det finns försäkring som hjälper oss där. Skilsmässa/otrohet, näe - behöver faktiskt ingen plan för det)

Skilsmässa och otrohet är faktiskt sådan saker som går att styra.
Man kan bestämma sig för att inte vara otrogen eller skiljas.
Men det är svårare att bestämma sig för att inte bli påkörd av ett rattfyllo.

Så med en partner som är pålitlig fungerar ju det upplägget.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag vägrar att vara beroende av någon annan. Jag hade klarat mig utmärkt vid tex skilsmässa.
Har även kapital att ta av vid tex sjukskrivning. Kan också avyttra hästar om det skulle behövas.

 

[tuaphua]

Skilsmässa och otrohet är faktiskt sådan saker som går att styra.
Man kan bestämma sig för att inte vara otrogen eller skiljas.
Men det är svårare att bestämma sig för att inte bli påkörd av ett rattfyllo.

Så med en partner som är pålitlig fungerar ju det upplägget.

Jag tror ändå rätt många ser sin partner som pålitlig och blir rätt överraskade vid otrohet eller andra typer av svek. Mycket kan ju hända genom år av förhållande dessutom.
Det blir lite skylla på den som utsätts för det när man målar upp det som något man själv ska kunna veta och undgå.

 

[tuaphua]

Jag har ingen plan B direkt. Däremot har jag pengar så jag klarar att tex leva normalt, ha kvar häst/hund etc. Och har väl en del kontakter som går att dra i vid behov. Plus familj, vänner etc.
Så det skulle lösa sig för mig. Nu är jag sjukskriven pga cancerbehandling och skulle om jag skulle bo själv behöva flytta till mycket mindre för att inte känna att det blir för tight med häst etc. Jag har pengar som är undansatta till bostadsköp. De vill jag inte leva upp i för dyr hyra tex.

Men det kan ju vara svårare för folk som inte är så extroverta, inte träffar så mkt folk etc att skaffa kontakter. För vissa kan det nog vara oerhört svårt!
Och samma med det ekonomiska. Vissa har inte möjlighet till att lägga undan/ärva etc.
Man får väl se att folk har olika förutsättningar.
Absolut skitbra att spara etc. Men i vissa fall har ju aldrig något blivit över att spara trots att folk inte slösar eller lever stort så att säga.

Är man sjuk, inte har kontakter eller ork att skaffa det, inte ärvt pengar etc så är det inte så lätt.

 

[Inte_Ung]

Jag tror ändå rätt många ser sin partner som pålitlig och blir rätt överraskade vid otrohet eller andra typer av svek.

Jag tror att det vanligaste är just det också.
Att partnern går att lita på.
I alla fall tillräckligt för att det inte skall bli någon akut kris.

Man kan ju ta hand om varandra även när saker har gått på tok.
I alla fall länge nog för att få ihop någon typ av liv efteråt.

 

[Islandshästryttare]

Själv ser jag de 200 kronor om året jag betalar för att stå i bostadskö på hyresrätter som en försäkring för att få en bostad jag vill ha om jag måste flytta av vilken anledning det än må vara. Likaväl som jag betalar olycksfallsförsäkring eller hemförsäkring har jag även bostadsförsäkring. Har stått i kön i 25 år och släpper aldrig det. Sparar också pengar varje månad i eget sparande.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag har ingen plan B direkt. Däremot har jag pengar så jag klarar att tex leva normalt, ha kvar häst/hund etc. Och har väl en del kontakter som går att dra i vid behov. Plus familj, vänner etc.
Så det skulle lösa sig för mig. Nu är jag sjukskriven pga cancerbehandling och skulle om jag skulle bo själv behöva flytta till mycket mindre för att inte känna att det blir för tight med häst etc. Jag har pengar som är undansatta till bostadsköp. De vill jag inte leva upp i för dyr hyra tex.

Men det kan ju vara svårare för folk som inte är så extroverta, inte träffar så mkt folk etc att skaffa kontakter. För vissa kan det nog vara oerhört svårt!
Och samma med det ekonomiska. Vissa har inte möjlighet till att lägga undan/ärva etc.
Man får väl se att folk har olika förutsättningar.
Absolut skitbra att spara etc. Men i vissa fall har ju aldrig något blivit över att spara trots att folk inte slösar eller lever stort så att säga.

Är man sjuk, inte har kontakter eller ork att skaffa det, inte ärvt pengar etc så är det inte så lätt.

Jag är extremt introvert men har förmåga att spela social när det krävs.
Konstigt nog dras folk som flugor till mig fast jag inte vill. Tror inte man ska tänka att introverta inte kan, de flesta vill inte.

 

[tuaphua]

Jag är extremt introvert men har förmåga att spela social när det krävs.
Konstigt nog dras folk som flugor till mig fast jag inte vill. Tror inte man ska tänka att introverta inte kan, de flesta vill inte.

Nej, det var bara något exempel av många olika skäl lite svepande sådär. Det finns gott om olika skäl till att folk inte fixar saker som kan ge Plan B, C etc.

Att någon är bra på att nätverka/har mer möjlighet till det eller ärver pengar etc gör ju inte att alla har samma bra förutsättningar var min poäng.

 

[gul_zebra]

Min plan B är att jag står i bostadskö. That's it. Och just nu hjälper inte det heller då jag har för lite poäng, så det är bara att hoppas att inget händer innan poängen ökat.

Jag är förtidspensionär, hade en fin hyrestvåa men träffade kärleken i en tjugo år äldre man med hus. Givetvis flyttade jag in och inte tvärtom, jag varken deläger eller ärver huset och att han är tjugo år äldre innebär just en stor risk att jag blir stående på bar backe om/när något händer honom. Samtidigt är jag väldigt oattraktiv på bostadsmarknaden pga låg inkomst även för allmännyttan så det blir ett problem i sig självt. Men... Jag har liksom inte möjlighet att ha mer plan B än så, och jag tänker inte låta det hindra mig från att leva mitt liv.

 

[Snubbelfot]

jag varken deläger eller ärver huset och att han är tjugo år äldre innebär just en stor risk att jag blir stående på bar backe om/när något händer honom.

Har ni pratat om de bitarna och han vill inte låta dig ärva (eller deläga), eller har ni inte diskuterat vad som händer med din situation när han faller ifrån?