Vårföräldrar 2019

Status
Stängd för vidare inlägg.
V. 31 och 65 dagar kvar till planerad BF.

Var och träffade min pappa i helgen som är sjuk. Min mamma har "mörkat" hans tillstånd kan man säga. Det var hemskt att träffa pappa, han är riktigt illa och har inte långt kvar.
Jag är vanligtvis en sjukt stark människa som klarar många motgångar men just nu känner jag bara att jag vet inte hur jag ska orka föda mitt första barn och samtidigt förlora min pappa.
Hur orkar man?

Man orkar för att man maste men det är jättetufft. Min mamma dog när mitt första barn var 7 manader och det var en väldigt jobbig tid (vi visste redan när jag var gravid att hon inte skulle bli frisk men hon kämpade pa längre än ngn trodde var möjligt). Det är 9,5 ar sen nu men jag kan börja grata bara sadär när jag tänker pa att mamma bara fick vara mormor en sa kort tid, och att mina barn inte kommer ha ngr minnen fran sin mormor, mamma hade varit den perfekta mormorn. Det är sa mkt jag skulle vilja dela med mig av och prata om med mamma.

Jag tror inte att din mamma medvetet har mörkat hur din pappa mar, hon har säkert förträngt det eftersom hon inte själv vill vara medveten om sanningen. Jag gjorde det ocksa, det var först när mamma var kort fran döden och efter som jag insag hur sjuk hon egentligen var. In i det sista vägrade jag inse att hon inte skulle klara av att bekämpa cancern.
 
v.30 och kontroll hos läkaren (här gar man hos läkare och inte barnmorska).
Mitt blodtryck är knassigt, där är det alltid högt men hemma ligger det ofta pa gränsen till lagt.
Järnvärdet börjar sjunka sa jag maste sluta slarva med järntabletterna.
Snabbt ultraljud visade en sovande bebis som gosade med navelsträngen, den väger nu ca 1300g vilket är precis vad den ska väga den här veckan. Däremot verkar den ha gjort sig bekvämt i säte, jag är inte sa orolig, "tvaan" la sig rätt först i v.35. En skillnad är bara att tvaan snurrade runt hejvilt, den här bebisen har inte legat med huvudet ner pa ngn kontroll. Men pa nästa koll i v.35 har den förhoppningsvis lagt sig rätt, jag har varken lust att föda i säte eller med kejsarsnitt.
 
v.30 och kontroll hos läkaren (här gar man hos läkare och inte barnmorska).
Mitt blodtryck är knassigt, där är det alltid högt men hemma ligger det ofta pa gränsen till lagt.
Järnvärdet börjar sjunka sa jag maste sluta slarva med järntabletterna.
Snabbt ultraljud visade en sovande bebis som gosade med navelsträngen, den väger nu ca 1300g vilket är precis vad den ska väga den här veckan. Däremot verkar den ha gjort sig bekvämt i säte, jag är inte sa orolig, "tvaan" la sig rätt först i v.35. En skillnad är bara att tvaan snurrade runt hejvilt, den här bebisen har inte legat med huvudet ner pa ngn kontroll. Men pa nästa koll i v.35 har den förhoppningsvis lagt sig rätt, jag har varken lust att föda i säte eller med kejsarsnitt.

Min bebis låg också med rumpan ner senast hos bm i v. 30+6. Hon var inte alls orolig utan sa att i synnerhet när man redan varit gravid så kan bebis ligga och snurra längre. Jag känner dock bara sparkar nedåt så det känns inte som att den snurrar utan den ligger bekvämt med rumpan ner - alltid. Har inte så jättestort förtroende för min barnmorska heller så litar inte på att hon känner "rätt". Hon liksom petar runt lite och typ "ja här nere i bäckenet är det tomt där det så småningom borde vara ett huvud. Kanske är det här på sidan. Eller här.... och kanske benen är här..." Vet inte om jag kommer kunna lita på om hon säger att den är fixerad eller ruckbar mot slutet t ex.

Jag hoppas bebis vänder sig snart så att jag kan slappna av. Är inte heller sugen på varken kejsarsnitt eller sätesförlossning men om det skulle komma till ett val lutar jag nog ändå åt det senare. Men hoppas slippa som sagt.
 
För oss har det varit rätt tufft den senaste månaden, med mycket oro, men idag var vi på ett andra TUL. Nu känner vi oss lugnare, eftersom han trots allt har en normal tillväxthastighet, så pass normal att uppföljning inte behövs, även om han är en lite liten plutt. Fullt med hår på huvudet hade han också, om än inte så långt:D

Jag har ju mått rätt risigt stora delar av graviditeten, men nu mår jag faktiskt oförskämt bra, även om foglossningen gör att jag har svårt att röra mig (och svårt att vila) och trots att jag inte sover speciellt mycket. Kanske är det vårsolen och vetskapen om att det är så kort tid kvar som lyfter mig?
 
@Elin_B Ja, det är ju just det som gör att det finns en liten oro, den här bebisen verkar inte heller snurra utan ligger bekvämt som den gör och är generellt en väldigt lugn bebis. Tvan snurrade mkt. Bara av nyfikenhet, har du moderkakan i fram eller bakvägg? Min är fram och det var den även med tvan (bak med de andra), ingen aning om det har ngt sammanband men var en fundering som dök upp.

Här är det fa sjukhus som "tillater" sätesförlossningar, det stora universitessjukhuset i Innsbruck gör det tex inte. Vi kommer välja ett lite mindre sjukhus och det far man föda i säte om man är omföderska men dom har tex inga barnläkare pa sjukhuset sa fragan är om man vagar sig pa en förlossning da med lite ökade risker. Vi far se, förhoppningsvis vänder den pa sig och om den inte gör det krävs det iaf ett möte pa sjukhuset där man far igenom allt kring en sätesförlossning.
 
@Elin_B Ja, det är ju just det som gör att det finns en liten oro, den här bebisen verkar inte heller snurra utan ligger bekvämt som den gör och är generellt en väldigt lugn bebis. Tvan snurrade mkt. Bara av nyfikenhet, har du moderkakan i fram eller bakvägg? Min är fram och det var den även med tvan (bak med de andra), ingen aning om det har ngt sammanband men var en fundering som dök upp.

Här är det fa sjukhus som "tillater" sätesförlossningar, det stora universitessjukhuset i Innsbruck gör det tex inte. Vi kommer välja ett lite mindre sjukhus och det far man föda i säte om man är omföderska men dom har tex inga barnläkare pa sjukhuset sa fragan är om man vagar sig pa en förlossning da med lite ökade risker. Vi far se, förhoppningsvis vänder den pa sig och om den inte gör det krävs det iaf ett möte pa sjukhuset där man far igenom allt kring en sätesförlossning.
Moderkakan i framvägg både denna och förra gången. Tror att sonen hade vänt sig vid detta laget. Han både vände sig och fixerade sig tidigt men det är väl vanligt med första barnet.

Här tror jag att man KAN få välja men det bygger nog lite på att det finns beredskap hos sjukhuset där man föder, typ förlossningsläkare tillgänglig som är OK med sätesförlossningar, så kanske får man vara beredd att åka till annat sjukhus. Får diskutera det med barnmorskan om det skulle bli aktuellt. Hoppas fortfarande den vänder på sig. Är ju "bara" i vecka 33 än.

Jag har läst lite på spinning babies hemsida om breech och gör lite övningar därifrån, typ står halvt på huvudet med knäna i soffan. Orkar dock inte så länge :angel:
 
För oss har det varit rätt tufft den senaste månaden, med mycket oro, men idag var vi på ett andra TUL. Nu känner vi oss lugnare, eftersom han trots allt har en normal tillväxthastighet, så pass normal att uppföljning inte behövs, även om han är en lite liten plutt. Fullt med hår på huvudet hade han också, om än inte så långt:D

Jag har ju mått rätt risigt stora delar av graviditeten, men nu mår jag faktiskt oförskämt bra, även om foglossningen gör att jag har svårt att röra mig (och svårt att vila) och trots att jag inte sover speciellt mycket. Kanske är det vårsolen och vetskapen om att det är så kort tid kvar som lyfter mig?
Alltså vårsolen är så jävla härlig! Längtar så mycket till att isen ska smälta här. Vi bor ju på egen gård och har skog framför som solen inte riktigt orkar över än så vår gång till huset, gårdsplan utanför stallet och väg till hagen är en fullkomlig bandyplan. Min sambo har sandat lite hjälpligt men vi har inga maskiner utan gör allt för hand så det blir liksom inte riktigt bra. Jag har broddar ständigt men även med dom halkar man ju nuförtiden.

Nej nu är jag färdig med is och snö. Och vabbande.
 
V. 31 och 65 dagar kvar till planerad BF.

Var och träffade min pappa i helgen som är sjuk. Min mamma har "mörkat" hans tillstånd kan man säga. Det var hemskt att träffa pappa, han är riktigt illa och har inte långt kvar.
Jag är vanligtvis en sjukt stark människa som klarar många motgångar men just nu känner jag bara att jag vet inte hur jag ska orka föda mitt första barn och samtidigt förlora min pappa.
Hur orkar man?

Men, hjälp så fruktansvärt. Vad jag förstår har du dessutom din pappa en bra bit bort? Jag kan inte alls sätta mig in i din situation, mem finns det nån möjlighet att du kan få närståendepenning (tror jag att det heter) så du har möjlighet att vara med honom den sista tiden? Tänker att du kanske behöver fokusera på familj och kommande bebis just nu?
 
Verkar vara populär med rumpan neråt här. :meh:
Jag är 95% säker på att min ligger i sätes just nu. Känner vad som måste vara ett huvud längst upp vid revbenen och det kittlar/sparkar som av fötter längst ner. (Moderkakan i bakväggen här)
Själv är jag förstföderska och i v 36 :nailbiting: så han borde verkligen ligga med huvudet neråt men istället snurras det och fixas.
Ska på kontroll på onsdag och är inte BM 100% på att huvudet är neråt så blir det KK och vändningsförsök.
Om det inte går så tar jag nog hellre snitt än sätesförlossning, men det känns lite snopet. Efter helgens profylaxkurs så började jag faktiskt känna mig ganska redo...
 
Var hos bm idag gör extra kontroll. Blodtrycket ligger fortsatt på gränsen, 120/90 men har inte gått upp sen förra veckan. Urinprovet var ua och magen hade vuxit lite, men fortfarande under medel. Bm var inte oroad. Ny kontroll nästa vecka. Har inte en enda känning av att barnet skulle kunna komma så tror definitivt att han stannar inne ett tag till.
 
Vad skönt att du mår lite bättre och att allt såg bra ut med bebis! :)

Kan själv känna att min oro över fosterrörelser tappat perspektivet en aning, speciellt på natten... vaknar ju var och varannan timme pga kissnödig/ont osv och bara måste känna bebis varje gång jag är vaken, annars kan jag inte somna om... men ibland tar det ju en stund och då hinner jag vakna till och ligger då ofta vaken i timmar... väldigt jobbigt! Detta är en bebis som känns av mycket vilket är jätteskönt men det innebär ju också att så fort jag känner lite mindre så blir jag orolig. Att man ska vara så nojig :down:
Ja jag har ju också en väldigt livlig krabat i magen i vanliga fall, så det blir ju så väldigt påtagligt när det är mer stilla än vanligt. Förstår precis vad du menar!
 
V. 31 och 65 dagar kvar till planerad BF.

Var och träffade min pappa i helgen som är sjuk. Min mamma har "mörkat" hans tillstånd kan man säga. Det var hemskt att träffa pappa, han är riktigt illa och har inte långt kvar.
Jag är vanligtvis en sjukt stark människa som klarar många motgångar men just nu känner jag bara att jag vet inte hur jag ska orka föda mitt första barn och samtidigt förlora min pappa.
Hur orkar man?
Jag beklagar verkligen, det måste vara fruktansvärt jobbigt för dig och din familj. Jag vet inte vad jag ska skriva mer än att skicka en stor kram, och hoppas att ni får så mycket tid som möjligt tillsammans :heart
 
Fina bilder, @Elin_B!

Själv släpade jag med familjen till stranden för ett par veckor sen, tillsammans med ett par fotograferande vänner. Kallt så in i... var det, men vi fick några himla fina bilder iaf :love:
IMG_20190218_134439.jpg


@Schleten vad skönt att höra att allt såg bra ut!
 
@BusBarro
Fy sjutton vad kämpigt för dig :heart Kan du få något extra stöd av eller via barnmorskan?

Tack :heart
Jag funderade faktiskt på att fråga henne sist jag var där, men insåg att jag kommer bryta ihop och gråta i timmar så ville inte just då. Men ska fråga nästa gång, vet att de har en psykolog/kurator på MVC.


Men, hjälp så fruktansvärt. Vad jag förstår har du dessutom din pappa en bra bit bort? Jag kan inte alls sätta mig in i din situation, mem finns det nån möjlighet att du kan få närståendepenning (tror jag att det heter) så du har möjlighet att vara med honom den sista tiden? Tänker att du kanske behöver fokusera på familj och kommande bebis just nu?

:heart
Ja precis, de bor 50 mil bort så det tar en stund att åka.
Min mamma har fått ut närståendedagar, 100 st som är max från f-kassan. Eftersom hon behöver vara vid hans sida hela tiden känns det som att hon behöver ha dom mest just nu för att pappa inte klarar sig själv.
Jag ska åka upp snart igen, tackar gud för att jag har en förstående chef.
 
Tack :heart
Jag funderade faktiskt på att fråga henne sist jag var där, men insåg att jag kommer bryta ihop och gråta i timmar så ville inte just då. Men ska fråga nästa gång, vet att de har en psykolog/kurator på MVC.




:heart
Ja precis, de bor 50 mil bort så det tar en stund att åka.
Min mamma har fått ut närståendedagar, 100 st som är max från f-kassan. Eftersom hon behöver vara vid hans sida hela tiden känns det som att hon behöver ha dom mest just nu för att pappa inte klarar sig själv.
Jag ska åka upp snart igen, tackar gud för att jag har en förstående chef.
Jag tror att det är en bra idé att skaffa lite extra stöd när du nu går igenom två så livsomvälvande saker samtidigt, så det låter bra att du ska be om hjälp på MVC, tycker jag. Samtidigt förstår jag din ovilja att öppna alla kranar, som sist hos barnmorskan, även om hon såklart hade kunnat ta det är det ju inte alltid man själv orkar. Hoppas det blir bättre läge nästa gång och skönt att höra att din chef är vettig.
 
Alltså vårsolen är så jävla härlig! Längtar så mycket till att isen ska smälta här. Vi bor ju på egen gård och har skog framför som solen inte riktigt orkar över än så vår gång till huset, gårdsplan utanför stallet och väg till hagen är en fullkomlig bandyplan. Min sambo har sandat lite hjälpligt men vi har inga maskiner utan gör allt för hand så det blir liksom inte riktigt bra. Jag har broddar ständigt men även med dom halkar man ju nuförtiden.

Nej nu är jag färdig med is och snö. Och vabbande.
Det låter fullkomligt livsfarligt att bo med en isbana utanför dörren! Jag är så tacksam att vi bara haft några få halkdagar hittills och hoppas att det inte kommer lika mycket marssnö i år som i fjol...
 
V. 31 och 65 dagar kvar till planerad BF.

Var och träffade min pappa i helgen som är sjuk. Min mamma har "mörkat" hans tillstånd kan man säga. Det var hemskt att träffa pappa, han är riktigt illa och har inte långt kvar.
Jag är vanligtvis en sjukt stark människa som klarar många motgångar men just nu känner jag bara att jag vet inte hur jag ska orka föda mitt första barn och samtidigt förlora min pappa.
Hur orkar man?

Till att börja med, en stor kram! Som många redan skrivit, se till att få hjälp, ngn att prata med, superviktigt! Bra att göra det nästan redan innan man känner att man behöver det..
En sån här situation är tuff att orka, man önskar man kunde styra timingen i livet men det går ju inte. Bryt ihop, och kom igen. Gör ditt bästa för att orka :heart

Min pappa ligger också för döden, har dock en sjukdom som är långsamt progriderande, så har vetat i några år och är förbered till skillnad från dig. Tror inte det är långt kvar nu dock, jag hoppas bara att jag slipper hantera hans "slutgiltiga" död samtidigt som födelsen av mitt barn.. för det vet jag inte om jag pallar :cry:
Vetskapen att min son aldrig kommer ha en morfar är jobbig :( och förstår att det känns lika tufft för dig :cry:
Glöm inte att ta hand om dig själv mitt i allt detta! :heartheart:heart

Stor kram!
 
Tack :heart
Jag funderade faktiskt på att fråga henne sist jag var där, men insåg att jag kommer bryta ihop och gråta i timmar så ville inte just då. Men ska fråga nästa gång, vet att de har en psykolog/kurator på MVC.

:heart
Ja precis, de bor 50 mil bort så det tar en stund att åka.
Min mamma har fått ut närståendedagar, 100 st som är max från f-kassan. Eftersom hon behöver vara vid hans sida hela tiden känns det som att hon behöver ha dom mest just nu för att pappa inte klarar sig själv.
Jag ska åka upp snart igen, tackar gud för att jag har en förstående chef.

Usch, vilket mardrömsscenario, kan inte ens föreställa mig. Men som alla andra i tråden säger, se till att skaffa stöd via sjukvården/MCV. Om inte annat så att du har back up om det övergår i någon slags förlossningsdepression. Min läkare och jag pratade om det senast, och han sa att andra trauman och/eller depression definitivt kan ha en påverkan. Så se till att ha allt stöd som du kan tänkas ha, även från sjukvården. Hoppas att du har bra stöd av nära och kära runt omkring dig.

Sen är det inte så dumt med ett forum som det här där man kan vara halvanonym heller :heart
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag har väntat och väntat på att någon ska starta en tråd men det verkar som att jag får fixa det själv :D. Ingen annan som ska ha barn...
12 13 14
Svar
273
· Visningar
20 328
Gravid - 1år Hej! Vi har ju inga barn, men många funderingar. Lite spinoff på FL-tråden, hur har ni gjort och hur är det vanligast att göra med...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
3 672
Senast: Badger
·
Gravid - 1år Jag var tvungen att starta en höst tråd :D Plussade förra veckan så det är fortfarande väldigt tidigt. Om det går vägen blir det vårt...
19 20 21
Svar
412
· Visningar
43 794
Övr. Grenar Hej jag köpte 2019 en travare. 155cm hög på 16 år. såhär när jag ser tillbaka på det, så stod Trollet alltid inne i ladugården när jag...
2
Svar
31
· Visningar
3 115
Senast: nullo-modo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp