Vinterföräldrar 16/17 del 3

[malumbub]

Jag är ju i fältkontoret/fältboendet (vi hyr ett hus). Givetvis är kisse med och det finns en lite soffa på kontoret hon kan ligga i, hon har "fått" en av kontorsstolarna, det finns plats att sitta i stora fönstret och tre sängar att välja mellan. Var ligger hon? I särbons datorväska Han var tvungen att stänga den så den inte skulle bli full med katthår inuti så nu ligger hon ovanpå den

Katter

Låter som våra katter!

 

[athena_arabians]

Låter som våra katter!

Hemma är ren tvätt favoriten

 

[malumbub]

Jag börjar bli rastlös. Vill åka och köpa fågelmat och en födelsedagspresent och ut i det fina vädret nu nu nu, innan fibergrävarna kommer hit (när som helst eller kanske först nästa vecka, vem vet - de är ju bara 60 meter längre ner på vägen), men här sitter jag i pyjamas, med en sovande Knoddrick och vetskapen att när hon vaknar ska det ammas och bytas blöja och bytas kläder och kanske amma lite till...så jag lär väl inte komma ut förrän efter 12. Dessutom börjar jag bli jättehungrig igen, så inte kan jag passa på att sova heller...

 

[malumbub]

Hemma är ren tvätt favoriten

Här är de inte lika förtjusta i det längre...men ligger det tvätt på fel ställe så blir den hårig...

Honan har börjat terrorisera mig. Min soffa, min säng, mina kläder, mina väskor, speciellt efter att jag försökt hålla henne borta från spjälsängen. Och hon ger mig onda blickar. Tills jag ska mata - då åmar hon sig och försöker vara så änglalik hon kan.
Hanen älskar allt varmt.

 

[malumbub]

Igår var vi hos svärmor på fika. Eller de andra åt wienerbrön. Jag drack vatten.
Vi fick veta några saker.
1. Vi måste sluta omedelbart med att låta Knoddrick sova på oss. Barn måste lära sig att sova utan kroppskontakt.
2. Barnvagnen måste man kunna ha inomhus.
3. Jag förväntas vara gråtfärdig och jätteynklig så fort jag får frågan om hur jag mår, hur det känns att ha blivit mamma eller nåt sånt.
4. Att ha fått barn har blivit en enorm aha-upplevelse för oss och vi har nu insett att barnet är det enda viktiga vi har i livet. Det enda som betyder nåt. Och så kommer det vara i 50 år till. Och det hade vi ingen aning om innan.


Vi försökte komma med några instick då och då, men gav sen upp. Svärmors bästa väninna, tillika makens gudmor, var där oxå. Trevligt, men hon och svärmor lan vara rätt lika ibland...
Alltså...
1. Knoddrick sover (somnar) på oss när hon mår dåligt, när vi vill mysa eller när av nån annan anledning vi väljer. Hon kan somna både i vagnen, i babyskyddet, i nestet och i sin säng utan större problem - så länge hon inte är sjuk, har världens magknip eller liknande. Dessutom är hon inte ens 8 veckor gammal... Vilket de inte ville lyssna på. För de hade bestämt att de visste sanningen.
Hade lust att säga att jag alltså förväntas vara en kall mamma som inte tröstar mitt barn eller ger trygghet i att somna eller möjlighet att slappna av. Ok, då vet jag.
2. Vi har än så öänge klarat oss utan barnvagnen inne. Och ungen lever ju bevisligen. Har ingen som helst lust att då berätta att jag funderat på att ta in vagnen i hallen om kvällen är jobbig.
3. Jag är inte sån utåt, oavsett hur jag mår. Låt mig vara.
4. Okej, så alla förberedelser, allt prat och de långa åren vi gick och väntade på att lyckas hade ingen som helst betydelse för oss. Vi bara levde, helt blåsta, och pratade inte om nåt kring familjeliv, barn och prioriteringar. Och jag har verkligen inte fattat eller lärt mig nåt genom varken jobbet eller kompisars barn eller syskonbarnen. Okej, då vet jag.

Suck.

 

[BobberiBoo]

Igår var vi hos svärmor på fika. Eller de andra åt wienerbrön. Jag drack vatten.
Vi fick veta några saker.
1. Vi måste sluta omedelbart med att låta Knoddrick sova på oss. Barn måste lära sig att sova utan kroppskontakt.
2. Barnvagnen måste man kunna ha inomhus.
3. Jag förväntas vara gråtfärdig och jätteynklig så fort jag får frågan om hur jag mår, hur det känns att ha blivit mamma eller nåt sånt.
4. Att ha fått barn har blivit en enorm aha-upplevelse för oss och vi har nu insett att barnet är det enda viktiga vi har i livet. Det enda som betyder nåt. Och så kommer det vara i 50 år till. Och det hade vi ingen aning om innan.


Vi försökte komma med några instick då och då, men gav sen upp. Svärmors bästa väninna, tillika makens gudmor, var där oxå. Trevligt, men hon och svärmor lan vara rätt lika ibland...
Alltså...
1. Knoddrick sover (somnar) på oss när hon mår dåligt, när vi vill mysa eller när av nån annan anledning vi väljer. Hon kan somna både i vagnen, i babyskyddet, i nestet och i sin säng utan större problem - så länge hon inte är sjuk, har världens magknip eller liknande. Dessutom är hon inte ens 8 veckor gammal... Vilket de inte ville lyssna på. För de hade bestämt att de visste sanningen.
Hade lust att säga att jag alltså förväntas vara en kall mamma som inte tröstar mitt barn eller ger trygghet i att somna eller möjlighet att slappna av. Ok, då vet jag.
2. Vi har än så öänge klarat oss utan barnvagnen inne. Och ungen lever ju bevisligen. Har ingen som helst lust att då berätta att jag funderat på att ta in vagnen i hallen om kvällen är jobbig.
3. Jag är inte sån utåt, oavsett hur jag mår. Låt mig vara.
4. Okej, så alla förberedelser, allt prat och de långa åren vi gick och väntade på att lyckas hade ingen som helst betydelse för oss. Vi bara levde, helt blåsta, och pratade inte om nåt kring familjeliv, barn och prioriteringar. Och jag har verkligen inte fattat eller lärt mig nåt genom varken jobbet eller kompisars barn eller syskonbarnen. Okej, då vet jag.

Suck.

Jag är lika chockad och imponerad av alla er som klarar av att sitta och lyssna på sånt trams, jag hade rest mig upp berättat för dem att jag sköter VÅRT barn på VÅRT sätt och att folk gärna får komma med input och idéer när VI ber om det annars kan alla knipa käft och ge fan i att lägga sig i!! Och sen hade jag plockat ihop mina grejer och åkt därifrån.

Både min mamma och min svärmor har fem ungar, min syster har två, men inte fan tillåter jag att dem kommer med rättningar angående hur vi tar hand om vårat barn om jag inte ber om det. Och vet ni vad, dottern fyllde fem i dec och är en hur pigg och glad unge som helst

Sorry för rantande men sånt träffar min trigger point big time!

 

[et_flickan]

Övertrötta bebisar
Har försöka söva ungen i babysitter, babyskyddet, soffan och hon vägrar sova i vagnen mer än 30 minuter och det håller inte hela förmiddagen. Dessutom hatar hon att bli vaggad i famnen. En gång har hon somnat där, fast hos mormor.

Ger upp en sväng och bär in bebis och nest i sovrummet, lämnar hysterisk bebis i 20 sekunder för att värma mat. När jag kommer tillbaka har hon dragit snutten över fejset och somnat. Alltid när jag värmt mat

 

[et_flickan]

Igår var vi hos svärmor på fika. Eller de andra åt wienerbrön. Jag drack vatten.
Vi fick veta några saker.
1. Vi måste sluta omedelbart med att låta Knoddrick sova på oss. Barn måste lära sig att sova utan kroppskontakt.
2. Barnvagnen måste man kunna ha inomhus.
3. Jag förväntas vara gråtfärdig och jätteynklig så fort jag får frågan om hur jag mår, hur det känns att ha blivit mamma eller nåt sånt.
4. Att ha fått barn har blivit en enorm aha-upplevelse för oss och vi har nu insett att barnet är det enda viktiga vi har i livet. Det enda som betyder nåt. Och så kommer det vara i 50 år till. Och det hade vi ingen aning om innan.


Vi försökte komma med några instick då och då, men gav sen upp. Svärmors bästa väninna, tillika makens gudmor, var där oxå. Trevligt, men hon och svärmor lan vara rätt lika ibland...
Alltså...
1. Knoddrick sover (somnar) på oss när hon mår dåligt, när vi vill mysa eller när av nån annan anledning vi väljer. Hon kan somna både i vagnen, i babyskyddet, i nestet och i sin säng utan större problem - så länge hon inte är sjuk, har världens magknip eller liknande. Dessutom är hon inte ens 8 veckor gammal... Vilket de inte ville lyssna på. För de hade bestämt att de visste sanningen.
Hade lust att säga att jag alltså förväntas vara en kall mamma som inte tröstar mitt barn eller ger trygghet i att somna eller möjlighet att slappna av. Ok, då vet jag.
2. Vi har än så öänge klarat oss utan barnvagnen inne. Och ungen lever ju bevisligen. Har ingen som helst lust att då berätta att jag funderat på att ta in vagnen i hallen om kvällen är jobbig.
3. Jag är inte sån utåt, oavsett hur jag mår. Låt mig vara.
4. Okej, så alla förberedelser, allt prat och de långa åren vi gick och väntade på att lyckas hade ingen som helst betydelse för oss. Vi bara levde, helt blåsta, och pratade inte om nåt kring familjeliv, barn och prioriteringar. Och jag har verkligen inte fattat eller lärt mig nåt genom varken jobbet eller kompisars barn eller syskonbarnen. Okej, då vet jag.

Suck.

Det vet bäst de där svärmödrarna

Min talade om för mig att jag skulle vara mer ödmjuk och lyssna på folk som haft bebisar. Bebisar gillar si, bebisar gillar så, etc etc.

Tänkte tala om för henne att det är hon som ska vara lite ödmjuk efter tre ungar men nej. Inte värd att slösa bokstäver på en gång.

 

[clusia]

Igår var vi hos svärmor på fika. Eller de andra åt wienerbrön. Jag drack vatten.
Vi fick veta några saker.
1. Vi måste sluta omedelbart med att låta Knoddrick sova på oss. Barn måste lära sig att sova utan kroppskontakt.
2. Barnvagnen måste man kunna ha inomhus.
3. Jag förväntas vara gråtfärdig och jätteynklig så fort jag får frågan om hur jag mår, hur det känns att ha blivit mamma eller nåt sånt.
4. Att ha fått barn har blivit en enorm aha-upplevelse för oss och vi har nu insett att barnet är det enda viktiga vi har i livet. Det enda som betyder nåt. Och så kommer det vara i 50 år till. Och det hade vi ingen aning om innan.


Vi försökte komma med några instick då och då, men gav sen upp. Svärmors bästa väninna, tillika makens gudmor, var där oxå. Trevligt, men hon och svärmor lan vara rätt lika ibland...
Alltså...
1. Knoddrick sover (somnar) på oss när hon mår dåligt, när vi vill mysa eller när av nån annan anledning vi väljer. Hon kan somna både i vagnen, i babyskyddet, i nestet och i sin säng utan större problem - så länge hon inte är sjuk, har världens magknip eller liknande. Dessutom är hon inte ens 8 veckor gammal... Vilket de inte ville lyssna på. För de hade bestämt att de visste sanningen.
Hade lust att säga att jag alltså förväntas vara en kall mamma som inte tröstar mitt barn eller ger trygghet i att somna eller möjlighet att slappna av. Ok, då vet jag.
2. Vi har än så öänge klarat oss utan barnvagnen inne. Och ungen lever ju bevisligen. Har ingen som helst lust att då berätta att jag funderat på att ta in vagnen i hallen om kvällen är jobbig.
3. Jag är inte sån utåt, oavsett hur jag mår. Låt mig vara.
4. Okej, så alla förberedelser, allt prat och de långa åren vi gick och väntade på att lyckas hade ingen som helst betydelse för oss. Vi bara levde, helt blåsta, och pratade inte om nåt kring familjeliv, barn och prioriteringar. Och jag har verkligen inte fattat eller lärt mig nåt genom varken jobbet eller kompisars barn eller syskonbarnen. Okej, då vet jag.

Suck.

Suck... Man blir så trött.

Du känner nog ditt barn bäst och ni har lång tid på er att lära henne sova utan mänsklig kontakt.

 

[cute_beast]

Igår var vi hos svärmor på fika. Eller de andra åt wienerbrön. Jag drack vatten.
Vi fick veta några saker.
1. Vi måste sluta omedelbart med att låta Knoddrick sova på oss. Barn måste lära sig att sova utan kroppskontakt.
2. Barnvagnen måste man kunna ha inomhus.
3. Jag förväntas vara gråtfärdig och jätteynklig så fort jag får frågan om hur jag mår, hur det känns att ha blivit mamma eller nåt sånt.
4. Att ha fått barn har blivit en enorm aha-upplevelse för oss och vi har nu insett att barnet är det enda viktiga vi har i livet. Det enda som betyder nåt. Och så kommer det vara i 50 år till. Och det hade vi ingen aning om innan.


Vi försökte komma med några instick då och då, men gav sen upp. Svärmors bästa väninna, tillika makens gudmor, var där oxå. Trevligt, men hon och svärmor lan vara rätt lika ibland...
Alltså...
1. Knoddrick sover (somnar) på oss när hon mår dåligt, när vi vill mysa eller när av nån annan anledning vi väljer. Hon kan somna både i vagnen, i babyskyddet, i nestet och i sin säng utan större problem - så länge hon inte är sjuk, har världens magknip eller liknande. Dessutom är hon inte ens 8 veckor gammal... Vilket de inte ville lyssna på. För de hade bestämt att de visste sanningen.
Hade lust att säga att jag alltså förväntas vara en kall mamma som inte tröstar mitt barn eller ger trygghet i att somna eller möjlighet att slappna av. Ok, då vet jag.
2. Vi har än så öänge klarat oss utan barnvagnen inne. Och ungen lever ju bevisligen. Har ingen som helst lust att då berätta att jag funderat på att ta in vagnen i hallen om kvällen är jobbig.
3. Jag är inte sån utåt, oavsett hur jag mår. Låt mig vara.
4. Okej, så alla förberedelser, allt prat och de långa åren vi gick och väntade på att lyckas hade ingen som helst betydelse för oss. Vi bara levde, helt blåsta, och pratade inte om nåt kring familjeliv, barn och prioriteringar. Och jag har verkligen inte fattat eller lärt mig nåt genom varken jobbet eller kompisars barn eller syskonbarnen. Okej, då vet jag.

Suck.

Det eviga "det hade ni ju aldrig kunnat föreställa er!" som prackats på en sen graviditeten gör mig mest less av de ovanstående.

Jo, vi hade kunnat föreställa oss.
För vi är både kapabla att känna empati för någon annans situation, fantasi för möjlig framtid och utfall för vårt och andras handlande samt gott hederligt logiskt tänkande.
Vare sig jag eller maken måste först uppleva en situation för att förstå hur den troligen är.

Fan vad bitter en av mina barnmorskor blev varje gång jag eller maken sköt ner hennes "Men ja, det kommer ni ju inte kunna föreställa er. " med ett "Ja, det kan vi. ".

De resterande besserwisser-fasonerna gör mig bara arg.
Min mor försöker göra samma sak fast i smyg genom att säga "På min tid skulle man..." och "Är du säker att du ska/inte ska...?".
Turligt nog för mig har hon uppfostrat mig att inte låta någon gå på mig och att stå för mina åsikter. Däremot är det otur för henne, då hon blir dömande då hon är osäker vilket hon är lite hela tiden.

 

[clusia]

Det eviga "det hade ni ju aldrig kunnat föreställa er!" som prackats på en sen graviditeten gör mig mest less av de ovanstående.

Jo, vi hade kunnat föreställa oss.
För vi är både kapabla att känna empati för någon annans situation, fantasi för möjlig framtid och utfall för vårt och andras handlande samt gott hederligt logiskt tänkande.
Vare sig jag eller maken måste först uppleva en situation för att förstå hur den troligen är.

Fan vad bitter en av mina barnmorskor blev varje gång jag eller maken sköt ner hennes "Men ja, det kommer ni ju inte kunna föreställa er. " med ett "Ja, det kan vi. ".

De resterande besserwisser-fasonerna gör mig bara arg.
Min mor försöker göra samma sak fast i smyg genom att säga "På min tid skulle man..." och "Är du säker att du ska/inte ska...?".
Turligt nog för mig har hon uppfostrat mig att inte låta någon gå på mig och att stå för mina åsikter. Däremot är det otur för henne, då hon blir dömande då hon är osäker vilket hon är lite hela tiden.

Åh det där "på min tid gjorde man såhär" eller "folk har gjort så i alla tider" stör mig så himla mycket. Känner liksom "jaha och?" Rekommendationen har uppenbarligen ändrats av en anledning och om min bvc avråder om något då litar jag på det.

 

[Amk]

Det verkar vara flera av er som irriterar er på tips och råd från nära och bekanta. Vi har nog varit relativt förskonade, och så måste jag säga att de råd som kommit verkligen varit av välvilja och omtanke om oss och Siri. Sedan behöver jag inte hålla med om alla råd, men att min svärmor exempelvis undrar och sedan förespråkar om vi tänkt vaccinera dottern tolkar jag som ren omtanke om henne. Vår dotter är en viktig familjemedlem för både min pappa och sambons föräldrar, och jag har full respekt för att de undrar saker eller tipsar om sådant som kan hjälpa henne och oss. Dessutom har de ju fått fram så fantastiska människor som jag och min sambo, så något rätt måste de ha gjort... skämt åsido, jag är glad att de tips vi fått varit rimliga. Hade de tyckt att vi skulle tända rökelser eller läsa en bön för henne varje kväll hade jag varit mindre positiv.

Gällande träningen var det roligt att läsa om era tankar kring det. Jogging är nog smart att vänta med... ni skriver om bäckenbottenmuskulatur som inte känns helt stabil, och jag undrar hur det känns då? Nu har jag testat att rida en pigg ponny i alla gångarter och tycker att magen redan känns starkare än förra gången. Däremot har jag, när jag böjer mig ned och sedan reser mig upp, en smärta som kommer inuti bäckenet någonstans. Jag begriper inte vad felet är eller ens var det sitter, men det är ett väldigt påtagligt obehag. Jag tror dock snarare att det är i området vid svanskotan/ändtarmen än i böckenbotten, men vad vet jag.

 

[cute_beast]

Det verkar vara flera av er som irriterar er på tips och råd från nära och bekanta. Vi har nog varit relativt förskonade, och så måste jag säga att de råd som kommit verkligen varit av välvilja och omtanke om oss och Siri. Sedan behöver jag inte hålla med om alla råd, men att min svärmor exempelvis undrar och sedan förespråkar om vi tänkt vaccinera dottern tolkar jag som ren omtanke om henne. Vår dotter är en viktig familjemedlem för både min pappa och sambons föräldrar, och jag har full respekt för att de undrar saker eller tipsar om sådant som kan hjälpa henne och oss. Dessutom har de ju fått fram så fantastiska människor som jag och min sambo, så något rätt måste de ha gjort... skämt åsido, jag är glad att de tips vi fått varit rimliga. Hade de tyckt att vi skulle tända rökelser eller läsa en bön för henne varje kväll hade jag varit mindre positiv.

Gällande träningen var det roligt att läsa om era tankar kring det. Jogging är nog smart att vänta med... ni skriver om bäckenbottenmuskulatur som inte känns helt stabil, och jag undrar hur det känns då? Nu har jag testat att rida en pigg ponny i alla gångarter och tycker att magen redan känns starkare än förra gången. Däremot har jag, när jag böjer mig ned och sedan reser mig upp, en smärta som kommer inuti bäckenet någonstans. Jag begriper inte vad felet är eller ens var det sitter, men det är ett väldigt påtagligt obehag. Jag tror dock snarare att det är i området vid svanskotan/ändtarmen än i böckenbotten, men vad vet jag.

Trevligt att ni har så väl fungerande kommunikation inom familjen. Vi har likadant från makens sida, få välmenande råd och tips samt vänlig nyfikenhet och intresse.
Min egen mor är mer intensiv och gränslös, tyvärr.

För mig kändes det som att det värkte i underlivet som vid mens, fast mycket mer. Och så tyckte jag att det kändes mer som en sviktande studsmatta än helt stabilt som innan.

Din smärta känner jag inte igen, dock kan det ha att göra med foglossning om det inte känns som att det sitter i muskulaturen och ligamenten i botten av bäckenet.
Ibland har man ju otur och får en sorts foglossning efter förlossningen.
Släpper det inte så kanske det kan vara en idé att höra med en BM eller en sjukgymnast vad som är bäst att göra?

 

[Amk]

Man kan väl säga som så att de delar av släkten som vi umgås med är de personer vi uppskattar. Som tur är, är det de flesta men undantag finns.

Jag hade foglossning under graviditeten, men detta känns annorlunda. Det börjar kanske dra ihop sig till efterkontroll, och då ska jag definitivt ta upp det. Dock tvivlar jag på att en barnmorska eller gynekolog kan hitta felet eftersom det inte känns som att det sitter i slidan utan längre bak mot ryggen. Jag kanske kan få vidare remiss till rätt kompetens.

 

[clusia]

Det verkar vara flera av er som irriterar er på tips och råd från nära och bekanta. Vi har nog varit relativt förskonade, och så måste jag säga att de råd som kommit verkligen varit av välvilja och omtanke om oss och Siri. Sedan behöver jag inte hålla med om alla råd, men att min svärmor exempelvis undrar och sedan förespråkar om vi tänkt vaccinera dottern tolkar jag som ren omtanke om henne. Vår dotter är en viktig familjemedlem för både min pappa och sambons föräldrar, och jag har full respekt för att de undrar saker eller tipsar om sådant som kan hjälpa henne och oss. Dessutom har de ju fått fram så fantastiska människor som jag och min sambo, så något rätt måste de ha gjort... skämt åsido, jag är glad att de tips vi fått varit rimliga. Hade de tyckt att vi skulle tända rökelser eller läsa en bön för henne varje kväll hade jag varit mindre positiv.

Gällande träningen var det roligt att läsa om era tankar kring det. Jogging är nog smart att vänta med... ni skriver om bäckenbottenmuskulatur som inte känns helt stabil, och jag undrar hur det känns då? Nu har jag testat att rida en pigg ponny i alla gångarter och tycker att magen redan känns starkare än förra gången. Däremot har jag, när jag böjer mig ned och sedan reser mig upp, en smärta som kommer inuti bäckenet någonstans. Jag begriper inte vad felet är eller ens var det sitter, men det är ett väldigt påtagligt obehag. Jag tror dock snarare att det är i området vid svanskotan/ändtarmen än i böckenbotten, men vad vet jag.

Alltså jag är ju ingen expert uppenbarligen så du ska nog kolla upp det. Men jag känner igen din smärta fast min avtog efter typ 2 veckor. Den var brutal i början, kunde knappt sätta mig upp. Pratade om det på BB och dom sa att man kunde få skada på svanskotan under krystarbetet men att man inte kunde göra så mycket åt det. Men som sagt ska du nog prata om det på din efterkontroll.

 

[malumbub]

Det verkar vara flera av er som irriterar er på tips och råd från nära och bekanta. Vi har nog varit relativt förskonade, och så måste jag säga att de råd som kommit verkligen varit av välvilja och omtanke om oss och Siri. Sedan behöver jag inte hålla med om alla råd, men att min svärmor exempelvis undrar och sedan förespråkar om vi tänkt vaccinera dottern tolkar jag som ren omtanke om henne. Vår dotter är en viktig familjemedlem för både min pappa och sambons föräldrar, och jag har full respekt för att de undrar saker eller tipsar om sådant som kan hjälpa henne och oss. Dessutom har de ju fått fram så fantastiska människor som jag och min sambo, så något rätt måste de ha gjort... skämt åsido, jag är glad att de tips vi fått varit rimliga. Hade de tyckt att vi skulle tända rökelser eller läsa en bön för henne varje kväll hade jag varit mindre positiv.

Gällande träningen var det roligt att läsa om era tankar kring det. Jogging är nog smart att vänta med... ni skriver om bäckenbottenmuskulatur som inte känns helt stabil, och jag undrar hur det känns då? Nu har jag testat att rida en pigg ponny i alla gångarter och tycker att magen redan känns starkare än förra gången. Däremot har jag, när jag böjer mig ned och sedan reser mig upp, en smärta som kommer inuti bäckenet någonstans. Jag begriper inte vad felet är eller ens var det sitter, men det är ett väldigt påtagligt obehag. Jag tror dock snarare att det är i området vid svanskotan/ändtarmen än i böckenbotten, men vad vet jag.

Får positivt stöd oxå, men de delarna gnäller jag inte om. Mest är det min mamma som stärker och stöttar på rätt sätt, men visst överraskar svärmor ibland, liksom svärfars fru. Men svärfar och min brors fru vill väl, men drar hiskeligt mycket energi.
Jag önskar verkligen att jag skulle vara happy happy i de relationerna och att vi bara hade trevligt ihop, men tyvärr är min verklighet en annan.

 

[clusia]

Den där sabla hickan som ska komma när man precis håller på att somna om...

 

[malumbub]

Den där sabla hickan som ska komma när man precis håller på att somna om...

Hatar den.

 

[malumbub]

Här har vi samsovit typ hela natten. Och sovit väldigt gott.
Första somningen en olyckshändelse, men andra gången försökte jag söva Knoddrick i spjälsängen, men efter att hon störts av makens snarkningar preciiis när hon är på väg att släppa kontrollen och sova alldeles för många gånger så gav jag upp. Hon blev liksom bara piiggare... Bredvid mig somnade hon direkt...

 

[MEJ84]

Jag har jättetur med människorna omkring mig, mamma är mer än underbar, pappa, svärföräldrar, bror med familj, svåger med familj -ja alla är verkligen dom bästa. Känner mig lyckligt lottad när man jämför med några av era släktingar...

Och så är jag lyckligt lottad med en väldigt nöjd unge! Hon skrattar med mig, för sig själv och med andra som är på besök. Gnäller hon så vrt man syt det är dags för mat, att hon är trött eller något sånt -så det går snabbt att rätta till. Hon sover på nätterna, vi vaknar 1-2 gånger för amning. Kanske får vi igen det i tonåren