Vinterföräldrar 17/18 del 6

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det här med att försöka se allvarlig ut när barnet gör något han inte får, men samtidigt är så gullig att det är svårt att inte börja fnissa, kan en gå kurs i det nånstans?
Mvh har just ätit mellis med en kotte som mycket medvetet och med stora gester slängde all leverpastej på golvet och sen uttryckte både nöje och förvåning över den fina högen som bildades. :meh::rofl::love:

Haha här matas hunden med allt möjligt, gärna med lite retsamt viftande med före han släpper oxå, hunden får inte ens vara vid matbordet då vi äter egentligen men tar chansen när jag är upptagen med annat :D

BVC tipsa oss någon gång (kommer ej ihåg sammanhänget för oss) men att de inte skulle sova efter 15, om det gick. Att de kunde underlätta att natta då iaf :)

Läste det tipset på nån "sömnexpert pga varit nanny i 1000 år" instagram, vi försöker att inte låta han sova för sent på dagen men vissa dagar har han sovit skitkasst så vägrar han somna och helt plötsligt är klockan efter 15 och man har en unge som tröttgråter non stop så då måste man ju låta han sova för att överleva resten av dagen
 
Läste det tipset på nån "sömnexpert pga varit nanny i 1000 år" instagram, vi försöker att inte låta han sova för sent på dagen men vissa dagar har han sovit skitkasst så vägrar han somna och helt plötsligt är klockan efter 15 och man har en unge som tröttgråter non stop så då måste man ju låta han sova för att överleva resten av dagen
Ja, vissa dagar blir det ju så :p hänt här med. Men annars tycker jag det funkar bra när de inte sover efter 15.

Idag blir förresten intressant! Vi hade en lång vaken natt igen, och lillan sov till 12:30 idag :angel: så nu får hon inte sova alls förrän tidigast 17. Får se hur det går. Vi tänker att då vaknar hon vid 19 (då hon brukar somna annars) och är vaken till 23 och somnar då istället och eftersom vi också lägger oss då, så kanske hon sover vidare när hon vaknar efter det. Kan ju hoppas iaf! Jag tror det kommer skita sig helt :rofl:
 
Mitt barn har utvecklat åsikter. Starka. Och hon uttrycker dem högljutt. Vilket väl är bra, men jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Hon vill tex inte sätta sig i sin matstol, hon spänner hela kroppen och vrålar. Ibland går det att avleda men inte alltid. Jag velar mellan a) låta henne slippa eller b) vara konsekvent och få henne att sätta sig trots bråk. Jag tänker att a leder till att hon kör med mig och lär sig utnyttja det (tänk barn kastar sig skrikande på golvet i affären för att få godis och förälder lyder - där vill jag inte hamna) men att b skadar vår relation och skapar en negativ spiral, alltså matstol = tvång = vill aldrig. B känns fel, jag vill inte tvinga henne. Hon har rätt att ha åsikter och få dem lyssnade på. Självklart kan man inte alltid få som man vill, det är tex inte valbart om man ska vara fastspänd i bilen eller inte, men det är kanske valbart om man ska äta i sin stol eller i mitt knä? Eller? Hade varit enklare om det hade gått att resonera med henne.

10-mån-kontroll idag. Hon har växt 5 cm på två månader :nailbiting: Viktuppgången är däremot lite väl sparsam, hon har dippat och ligger strax under nedersta kurvan :down: så nu måste vi försöka öka kalorimängden i maten, att öka portionerna blir nog svårt. Alla tips på kalorität mat tas tacksamt emot!

Åh, igenkänning! Dock kanske inte just på matstolen, även om han brukar vilja komma upp efter en stund (och då får han alltid det med mig och äta klart i knäet, det får han inte för pappa eller farmor) men på annat. Min man hävdar bestämt att det rätta är att "ta kampen" för annars lär han sig dåliga vanor.

Jag kan dock inte. Alltså nivån på mitt lidande när han tokgråter, det är helt sjukt. Det skär i hela kroppen och ger mig ren PANIK. Så jag resonerar som du. En del saker går ju inte att ge efter med (även om det faktiskt har hänt en gång att jag har ryckt upp honom på E18 pga panikledsen bebis och haft honom i knäet sista 10 min hem :nailbiting:), men med mycket är det (för mig) helt enkelt inte värt att ta någon fight. Jag resonerar helt som du, att när han är gammal nog att resonera med är det en annan sak. Nu förstår han inte och blir ju bara jätteledsen.

Gällande den andra frågan säger jag också olja i maten och sen försöka laga så mycket mat man kan själv och gärna göra den fet (pastasåser med vispgrädde i osv). Det är stoooooor skillnad mellan färdig barnmat och hemmagjord i kaloriinnehållet. :)
 
Ahh, just nu vill jag sätta mig i bilen och åka långt långt bort från familj och jul... Jag är krasslig, kotten gnäller konstant om han inte får vara i famnen ( i rörelse, sitta ner är icke godtagbart) och huset är kaos. Och det här med att sänka ambitionerna inför jul är liksom inte applicerbart för vi pratar inte juldukar och paket och tipptopprent utan att jag just nu inte pallar plocka in i diskmaskinen så att gästerna kan få porslin att äta på på julafton...

Kottens gnäll tär så himla mycket! Jag inser att jag måste lära mig hantera det eftersom han sannolikt kommer gnälla i x antal år till, men hur? Jag blir liksom tjurig tillbaka och helt uppgiven eftersom inget duger, känner mig värdelös som förälder och vill bara gå och lägga mig och strejka tills han är större. :arghh:
 
Ahh, just nu vill jag sätta mig i bilen och åka långt långt bort från familj och jul... Jag är krasslig, kotten gnäller konstant om han inte får vara i famnen ( i rörelse, sitta ner är icke godtagbart) och huset är kaos. Och det här med att sänka ambitionerna inför jul är liksom inte applicerbart för vi pratar inte juldukar och paket och tipptopprent utan att jag just nu inte pallar plocka in i diskmaskinen så att gästerna kan få porslin att äta på på julafton...

Kottens gnäll tär så himla mycket! Jag inser att jag måste lära mig hantera det eftersom han sannolikt kommer gnälla i x antal år till, men hur? Jag blir liksom tjurig tillbaka och helt uppgiven eftersom inget duger, känner mig värdelös som förälder och vill bara gå och lägga mig och strejka tills han är större. :arghh:

Usch vad jobbigt det låter! Har tyvärr inga bra tips att komma med alls (eller det enda vettiga är kanske att fråga om ni har någon ni kan kalla in för lite avlastning? En nära anhörig som han är trygg med som kan sysselsätta honom någon timme så att du får lite vila och andrum?) utan vill bara skicka lite styrkepepp! :heart
 
Usch vad jobbigt det låter! Har tyvärr inga bra tips att komma med alls (eller det enda vettiga är kanske att fråga om ni har någon ni kan kalla in för lite avlastning? En nära anhörig som han är trygg med som kan sysselsätta honom någon timme så att du får lite vila och andrum?) utan vill bara skicka lite styrkepepp! :heart
Nej tyvärr, han är bara van med mig och sambon. Sambon tar honom iofs jättemycket nu när han inte jobbar, men det lämnar ju typ allt med hemmet till mig och även det känns enormt just nu.
 
Ahh, just nu vill jag sätta mig i bilen och åka långt långt bort från familj och jul... Jag är krasslig, kotten gnäller konstant om han inte får vara i famnen ( i rörelse, sitta ner är icke godtagbart) och huset är kaos. Och det här med att sänka ambitionerna inför jul är liksom inte applicerbart för vi pratar inte juldukar och paket och tipptopprent utan att jag just nu inte pallar plocka in i diskmaskinen så att gästerna kan få porslin att äta på på julafton...

Kottens gnäll tär så himla mycket! Jag inser att jag måste lära mig hantera det eftersom han sannolikt kommer gnälla i x antal år till, men hur? Jag blir liksom tjurig tillbaka och helt uppgiven eftersom inget duger, känner mig värdelös som förälder och vill bara gå och lägga mig och strejka tills han är större. :arghh:

Fy, vi har haft en rekordgnällig förmiddag här med och jag känner verkligen med dig! Jag hoppas krassligheten ger med sig och att ni får fira jul i lugn och ro (och slupper äta på engångstallrikar :heart)

Men han kommer sannolikt inte gnälla i X antal år till, han kommer bli större och större och kunna kommunicera på annat sätt och göra andra saker :heart
 
Åh, igenkänning! Dock kanske inte just på matstolen, även om han brukar vilja komma upp efter en stund (och då får han alltid det med mig och äta klart i knäet, det får han inte för pappa eller farmor) men på annat. Min man hävdar bestämt att det rätta är att "ta kampen" för annars lär han sig dåliga vanor.

Jag kan dock inte. Alltså nivån på mitt lidande när han tokgråter, det är helt sjukt. Det skär i hela kroppen och ger mig ren PANIK. Så jag resonerar som du. En del saker går ju inte att ge efter med (även om det faktiskt har hänt en gång att jag har ryckt upp honom på E18 pga panikledsen bebis och haft honom i knäet sista 10 min hem :nailbiting:), men med mycket är det (för mig) helt enkelt inte värt att ta någon fight. Jag resonerar helt som du, att när han är gammal nog att resonera med är det en annan sak. Nu förstår han inte och blir ju bara jätteledsen.

Gällande den andra frågan säger jag också olja i maten och sen försöka laga så mycket mat man kan själv och gärna göra den fet (pastasåser med vispgrädde i osv). Det är stoooooor skillnad mellan färdig barnmat och hemmagjord i kaloriinnehållet. :)

Jag vill bara säga att jag helt håller med dig @Sofie_B ! I min mening är det helt bortkastat att tänka i termer av ”uppfostran”, ”kamp”, ”konsekvenser” etc med sådana här småkottar. De gör så gott de kan! Sedan får man försöka stötta och leka dem genom saker som kanske inte är deras direkta vilja just då eftersom världen och vardagen inte är beskaffad som de skulle vilja, men det kommer de definitivt lära sig ändå hundra gånger om!
 
Usch vad jobbigt. :( Förstår verkligen, hoppas att det vänder snart!

Fy, vi har haft en rekordgnällig förmiddag här med och jag känner verkligen med dig! Jag hoppas krassligheten ger med sig och att ni får fira jul i lugn och ro (och slupper äta på engångstallrikar :heart)

Men han kommer sannolikt inte gnälla i X antal år till, han kommer bli större och större och kunna kommunicera på annat sätt och göra andra saker :heart
Tack :heart
 
Jag vill bara säga att jag helt håller med dig @Sofie_B ! I min mening är det helt bortkastat att tänka i termer av ”uppfostran”, ”kamp”, ”konsekvenser” etc med sådana här småkottar. De gör så gott de kan! Sedan får man försöka stötta och leka dem genom saker som kanske inte är deras direkta vilja just då eftersom världen och vardagen inte är beskaffad som de skulle vilja, men det kommer de definitivt lära sig ändå hundra gånger om!

Ja, jag känner precis samma. Samtidigt är det svårt för om jag tittar på vår familj så "köper" sonen allting med farmor och pappa men inte med mig, så han är ju mer "väluppfostrad" med dom vilket kan få en att känna att det kanske är rätt ändå.. Men å andra sidan så upplever jag inte att han "flyttar" fram positionerna för att han får en sak med mig som han inte får med dom, han är inte alls beräknande på det sättet utan jag upplever det mer som att han någonstans känner att "mamma förstår mig. Pappa och farmor förstår inte, så då berättar jag inte för dom". Eller så är det bara min tolkning, men han vill ju vara mycket mer med mig än med dom och han blir väldigt glad och tillfreds när han upplever att han lyckas kommunicera med mig.
 
Ahh, just nu vill jag sätta mig i bilen och åka långt långt bort från familj och jul... Jag är krasslig, kotten gnäller konstant om han inte får vara i famnen ( i rörelse, sitta ner är icke godtagbart) och huset är kaos. Och det här med att sänka ambitionerna inför jul är liksom inte applicerbart för vi pratar inte juldukar och paket och tipptopprent utan att jag just nu inte pallar plocka in i diskmaskinen så att gästerna kan få porslin att äta på på julafton...

Kottens gnäll tär så himla mycket! Jag inser att jag måste lära mig hantera det eftersom han sannolikt kommer gnälla i x antal år till, men hur? Jag blir liksom tjurig tillbaka och helt uppgiven eftersom inget duger, känner mig värdelös som förälder och vill bara gå och lägga mig och strejka tills han är större. :arghh:

Sonen var en gnällis, vet att jag skrivit det förut att Kotten liknar lite hur han var som liten. Fast Kotten är nog värre :nailbiting: eller så har jag glömt (det känns inte lika jobbigt nu när det gått ett tag och man fått lite distans, men vet att det var svinjobbigt). Men det jag vill komma till är att jag tror inte heller det kommer vara flera år till av gnäll! Tror det kommer lätta väldigt mycket när han börjar prata mer :bow:
 
Ja, jag känner precis samma. Samtidigt är det svårt för om jag tittar på vår familj så "köper" sonen allting med farmor och pappa men inte med mig, så han är ju mer "väluppfostrad" med dom vilket kan få en att känna att det kanske är rätt ändå.. Men å andra sidan så upplever jag inte att han "flyttar" fram positionerna för att han får en sak med mig som han inte får med dom, han är inte alls beräknande på det sättet utan jag upplever det mer som att han någonstans känner att "mamma förstår mig. Pappa och farmor förstår inte, så då berättar jag inte för dom". Eller så är det bara min tolkning, men han vill ju vara mycket mer med mig än med dom och han blir väldigt glad och tillfreds när han upplever att han lyckas kommunicera med mig.

Jag tror det ligger något i det, barn härjar mest med den/de är tryggast med. Sedan börjar de på förskolan och där ”kan” de plötsligt allt ;)

(Men jag skriver kan inom ”” eftersom jag är helt övertygad om att samma barn som ”kan” fixa hela förskoledagen - vänta på sin tur, sitta kvar vid bordet, klä på och av sig själv... faktiskt på riktigt inte kan klä på sig när hela den ansträngningen är avklarad och föräldern kommer och hämtar. Så länge vi pratar små barn då!)
 
Tack för stöttning @Evenstar
Stämmer säkert som du och @pollex säger att det regelrätta gnällandet minskar ju mer han kan kommunicera. Menade mest att gnäll och missnöje kommer ju troligen finnas med även i framtiden även om det tar sig andra uttryck, och det behöver jag kunna hantera...

Han har ju rätt till sina känslor och jag skäms lite över att jag blir less och irriterad på honom när han antagligen mest behöver kärlek, men det är nog mest min egen känsla av oförmåga det beror på...
 
Jag tror det ligger något i det, barn härjar mest med den/de är tryggast med. Sedan börjar de på förskolan och där ”kan” de plötsligt allt ;)

(Men jag skriver kan inom ”” eftersom jag är helt övertygad om att samma barn som ”kan” fixa hela förskoledagen - vänta på sin tur, sitta kvar vid bordet, klä på och av sig själv... faktiskt på riktigt inte kan klä på sig när hela den ansträngningen är avklarad och föräldern kommer och hämtar. Så länge vi pratar små barn då!)
Så himla sant, tror jag också. Lite som en själv kan funka, jag kan prestera och svälja det mesta på jobbet en hel dag, sen kommer jag hem och förvandlas till en hög av trötthet och tar ut det på sambon. :o
 
Tack för stöttning @Evenstar
Stämmer säkert som du och @pollex säger att det regelrätta gnällandet minskar ju mer han kan kommunicera. Menade mest att gnäll och missnöje kommer ju troligen finnas med även i framtiden även om det tar sig andra uttryck, och det behöver jag kunna hantera...

Han har ju rätt till sina känslor och jag skäms lite över att jag blir less och irriterad på honom när han antagligen mest behöver kärlek, men det är nog mest min egen känsla av oförmåga det beror på...

Jag kan bli galen av gnäll. Vill bara skrika rätt ut och banka huvudet i väggen.
Som du säger fortsätter det ju men på lite andra sätt. Sonen har precis gått igenom ”the terrible twos” och jag har varit nära att förlora förståndet ibland :rofl: Men, det är ändå inte samma sak som bebisgnäll tycker jag. Man kan kommunicera på ett annat sätt och tycker det blir lättare och lättare att hitta saker som fungerar. Men ja, ibland är det tjorviga gnälliga tjuriga dagar som riktigt dränerar en... speciellt om han är trött. Värst om vi båda två är trötta. Men tycker också det blir mer och mer sällan, och nu för tiden kan jag ofta påverka honom genom hur jag själv beter mig.
 
@FeatherCloud

Man får tycka gnäll är jobbigt, du är ju bara människa! :heart ..jag känner lika till och från. Försöker också lära mig hantera det bättre eller vad man ska säga.

Angående tips, dottern är ju ganska klängig på mig och det enda jag tycker funkar är att vara lika klängig tillbaka. Och passa på att verkligen göra annat när hon får för sig att det går bra att leka själv eller med pappa istället en stund :p och har du inte lust med disken, skit i den! (Tror gästerna förstår och överlever) förstår dock att man inte vill servera på engångs, jag hade satt musik i öronen och diskat undan och sen gjort något annat kul när jag fixat disken
 
@FeatherCloud

Man får tycka gnäll är jobbigt, du är ju bara människa! :heart ..jag känner lika till och från. Försöker också lära mig hantera det bättre eller vad man ska säga.

Angående tips, dottern är ju ganska klängig på mig och det enda jag tycker funkar är att vara lika klängig tillbaka. Och passa på att verkligen göra annat när hon får för sig att det går bra att leka själv eller med pappa istället en stund :p och har du inte lust med disken, skit i den! (Tror gästerna förstår och överlever) förstår dock att man inte vill servera på engångs, jag hade satt musik i öronen och diskat undan och sen gjort något annat kul när jag fixat disken
Under eftermiddagen hittade vi en liten balans där han fick komma upp i knät och pussas och kramas lite och sen kunde leka i köket medan jag lagade mat och sambon rev gammal tapet. Men det kan också lila gärna bli så att kotten puttar bort en men likväl storgråter om jag sätter ner honom på golvet... O_o

Ska försöka ha honom lite mer i sjal och sele också, men det besvärliga är att nästan allt man behöver göra (stryka städa, hänga tvätt och laga mat) är svårt med en kotte på magen, och ryggen duger inte riktigt...

Enda stunden han varit jublande, skrattande glad idag var när han fick sitta på sambons axlar och jag jagade dom genom huset. Ju fortare desto bättre :D :love:
 
Jag vet ju inte vad du testat, men går det att leka ner henne i stolen? Alltså att göra det till en lek innan hon hinner bestämma sig för att stolen är ett trist ställe och börja protestera?

På b) säger jag olja på maten :)
Leka funkar ibland, men inte alltid. Men jag ska testa att börja leka tidigare och att leka på annat sätt.

Åh, igenkänning! Dock kanske inte just på matstolen, även om han brukar vilja komma upp efter en stund (och då får han alltid det med mig och äta klart i knäet, det får han inte för pappa eller farmor) men på annat. Min man hävdar bestämt att det rätta är att "ta kampen" för annars lär han sig dåliga vanor.

Jag kan dock inte. Alltså nivån på mitt lidande när han tokgråter, det är helt sjukt. Det skär i hela kroppen och ger mig ren PANIK. Så jag resonerar som du. En del saker går ju inte att ge efter med (även om det faktiskt har hänt en gång att jag har ryckt upp honom på E18 pga panikledsen bebis och haft honom i knäet sista 10 min hem :nailbiting:), men med mycket är det (för mig) helt enkelt inte värt att ta någon fight. Jag resonerar helt som du, att när han är gammal nog att resonera med är det en annan sak. Nu förstår han inte och blir ju bara jätteledsen.

Gällande den andra frågan säger jag också olja i maten och sen försöka laga så mycket mat man kan själv och gärna göra den fet (pastasåser med vispgrädde i osv). Det är stoooooor skillnad mellan färdig barnmat och hemmagjord i kaloriinnehållet. :)
Min man resonerar som din, och jag funkar precis som du. Det är skitjobbigt när hon gråter, jag står inte ut och kan jag göra något för att stoppa det så gör jag det. Jag är helt för att vara konsekvent. I teorin. Så länge barnet är glad. Annars skiter jag i det 😬
Jag upplever dessutom att mina försök att "ta kampen" inte leder till något bra - hon accepterar inte saker bättre för det, snarare tvärtom. Slutar nu med alla såna dumma tankar och följer mitt hjärta och mitt barn. Tack för er input :heart

Aha. Det har blivit en del burkmat senaste tiden. Den har visserligen pimpats med olja för magens skull, men uppenbarligen inte tillräckligt. Ska börja laga mer själv! Kanske lite mer tacksamt att göra det nu när hon faktiskt verkar uppskatta att äta. :up:
 
Ahh, just nu vill jag sätta mig i bilen och åka långt långt bort från familj och jul... Jag är krasslig, kotten gnäller konstant om han inte får vara i famnen ( i rörelse, sitta ner är icke godtagbart) och huset är kaos. Och det här med att sänka ambitionerna inför jul är liksom inte applicerbart för vi pratar inte juldukar och paket och tipptopprent utan att jag just nu inte pallar plocka in i diskmaskinen så att gästerna kan få porslin att äta på på julafton...

Kottens gnäll tär så himla mycket! Jag inser att jag måste lära mig hantera det eftersom han sannolikt kommer gnälla i x antal år till, men hur? Jag blir liksom tjurig tillbaka och helt uppgiven eftersom inget duger, känner mig värdelös som förälder och vill bara gå och lägga mig och strejka tills han är större. :arghh:
Relaterar till detta. Har tyvärr inget svar på hur, men du är inte en värdelös förälder :heart
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Gravid - 1år Det är dags för en ny tråd :heart Försökte hitta den senaste listan men vet att det hänt en hel del sen dess, så uppdatera gärna...
38 39 40
Svar
787
· Visningar
70 695
Gravid - 1år Eftersom som ingen annan startat en ny tråd om våra bebisar kommer det en här :D Tror detta är senaste listan från förra tråden...
34 35 36
Svar
707
· Visningar
42 807
Senast: BusBarro
·
Gravid - 1år Scrollade i gamla tråden och tror att jag hittade sista listan. Ber om ursäkt om det fanns en senare och någon är missad. September 9/9...
18 19 20
Svar
391
· Visningar
25 974
  • Låst
Gravid - 1år Eftersom vi fyllt den gamla tråden startar jag en ny. Kopierar in vad jag tror är den senaste listan. Mars 28/2, KarinStarfighter, 33...
102 103 104
Svar
2 071
· Visningar
110 948
Senast: lillebill
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Hur länge är din hund ensam?
  • Akvarietråden IV

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp