Vinterföräldrar 21/22

[Voeux]

Efter mycket fundering och långa samtal igår så tror jag att jag kommer att välja kejsarsnitt. Om man skalar bort alla risker, komplikationer och omständigheter som är övergående och ofarliga så kvarstår egentligen ett par som jag verkligen vill ta hänsyn till:

Snitt - ökad risk för astma och allergi, samt risk för att livmodern växer ihop med ärret och gör framtida graviditeter riskfyllda
Vaginal förlossning - hon fastnar och får syrebrist eller skador

Dessa risker är väldigt små, allihop, men finns. Jag resonerar lite så att hon inte har ärftlighet för astma eller allergier från varken min eller makens sida, och risken går dessutom enbart upp 0,6 % (från 2,0 % till 2,6 %). Skulle det mot förmodan ske, eller att framtida graviditeter skulle omöjliggöras för min del, så är det saker vi kan leva med. Man kan leva ett fullgott liv med astma och enbart ett biologiskt barn. Syrebrist däremot kan ge de mest allvarliga konsekvenserna, ett liv med permanenta hjärnskador, eller inget liv alls. Om man nu ska ta hänsyn till det värsta som kan hända i de båda fallen, så är ju det ena uteslutet.

Andra saker upplever jag som hanterbart, och är medveten om att resan tillbaks från ett kejsarsnitt sannolikt blir mer påfrestande än från en okomplicerad vaginal födsel. Det kan jag leva med. En annan faktor som spelar in är att även om jag har fullt förtroende för min läkare, som rent medicinskt, intygar att riskerna med sätesfödsel inte är större än vid snitt så kom den informationen till mig först igår. Jag har trott, om än kanske felaktigt, i många år att det är farligt. Det är svårt att ställa om på den korta tid som jag har fram till förlossning. Hade jag vetat att jag skulle ha en sätesförlossning för flera månader sedan så hade jag säkert kunnat lära mig mer, och bearbeta det. Men nu är det vad det är, det gick inte att veta fören nu, och jag känner att jag inte kommer hinna processa det. Ovetskapen om när förlossningen blir, hur den kommer att gå, om det ändå kommer sluta med snitt, med den allvarligaste risken i bakhuvudet blir helt enkelt lite för mycket för mig. Med allra största sannolikhet väntar ett helt okomplicerat planerat snitt för oss, utan att någon av de svårare riskerna blir verklighet. Jag känner att jag tackar ja till det.

Sen är det en annan sida av mig som kan känna sorg över att jag inte lyckats. Att min livmoder är formad så att hon inte kunnat vända sig, och att jag inte kunnat erbjuda henne den mest naturliga och allra säkraste starten på livet. Att jag inte vill gå in i rollen som superhjälte och testa en sätesfödsel. Det känns som ett misslyckande. Jag har ändå sett fram emot att få den här upplevelsen av att föda sitt barn, att få uppleva den urkraften och att dela den erfarenheten med de som har gjort det. Nu kommer jag inte ha en sådan förlossningsberättelse, och kunna skratta åt hur hon kom ut som en raket eller hur jag fick kämpa i 30 h. Jag och maken kommer inte att få dela den unika upplevelsen som värkarbetet är. Men jag är också medveten om att alla kvinnor inte minns sin förlossning med värme, och inte gärna varken pratar om den eller tänker på det. Det kan man ju aldrig veta i förväg, hur utfallet blir.

Hur som helst, jag tror att jag känner mig nöjd med beslutet och kommer att meddela sjukhuset idag. Sedan får jag såklart smälta detta några dagar och skulle något skava så får jag plocka upp bearbetningsprocessen igen. Men som det ser ut just nu så blir det planerat snitt första veckan i februari

 

[superstar]

Efter mycket fundering och långa samtal igår så tror jag att jag kommer att välja kejsarsnitt. Om man skalar bort alla risker, komplikationer och omständigheter som är övergående och ofarliga så kvarstår egentligen ett par som jag verkligen vill ta hänsyn till:

Snitt - ökad risk för astma och allergi, samt risk för att livmodern växer ihop med ärret och gör framtida graviditeter riskfyllda
Vaginal förlossning - hon fastnar och får syrebrist eller skador

Dessa risker är väldigt små, allihop, men finns. Jag resonerar lite så att hon inte har ärftlighet för astma eller allergier från varken min eller makens sida, och risken går dessutom enbart upp 0,6 % (från 2,0 % till 2,6 %). Skulle det mot förmodan ske, eller att framtida graviditeter skulle omöjliggöras för min del, så är det saker vi kan leva med. Man kan leva ett fullgott liv med astma och enbart ett biologiskt barn. Syrebrist däremot kan ge de mest allvarliga konsekvenserna, ett liv med permanenta hjärnskador, eller inget liv alls. Om man nu ska ta hänsyn till det värsta som kan hända i de båda fallen, så är ju det ena uteslutet.

Andra saker upplever jag som hanterbart, och är medveten om att resan tillbaks från ett kejsarsnitt sannolikt blir mer påfrestande än från en okomplicerad vaginal födsel. Det kan jag leva med. En annan faktor som spelar in är att även om jag har fullt förtroende för min läkare, som rent medicinskt, intygar att riskerna med sätesfödsel inte är större än vid snitt så kom den informationen till mig först igår. Jag har trott, om än kanske felaktigt, i många år att det är farligt. Det är svårt att ställa om på den korta tid som jag har fram till förlossning. Hade jag vetat att jag skulle ha en sätesförlossning för flera månader sedan så hade jag säkert kunnat lära mig mer, och bearbeta det. Men nu är det vad det är, det gick inte att veta fören nu, och jag känner att jag inte kommer hinna processa det. Ovetskapen om när förlossningen blir, hur den kommer att gå, om det ändå kommer sluta med snitt, med den allvarligaste risken i bakhuvudet blir helt enkelt lite för mycket för mig. Med allra största sannolikhet väntar ett helt okomplicerat planerat snitt för oss, utan att någon av de svårare riskerna blir verklighet. Jag känner att jag tackar ja till det.

Sen är det en annan sida av mig som kan känna sorg över att jag inte lyckats. Att min livmoder är formad så att hon inte kunnat vända sig, och att jag inte kunnat erbjuda henne den mest naturliga och allra säkraste starten på livet. Att jag inte vill gå in i rollen som superhjälte och testa en sätesfödsel. Det känns som ett misslyckande. Jag har ändå sett fram emot att få den här upplevelsen av att föda sitt barn, att få uppleva den urkraften och att dela den erfarenheten med de som har gjort det. Nu kommer jag inte ha en sådan förlossningsberättelse, och kunna skratta åt hur hon kom ut som en raket eller hur jag fick kämpa i 30 h. Jag och maken kommer inte att få dela den unika upplevelsen som värkarbetet är. Men jag är också medveten om att alla kvinnor inte minns sin förlossning med värme, och inte gärna varken pratar om den eller tänker på det. Det kan man ju aldrig veta i förväg, hur utfallet blir.

Hur som helst, jag tror att jag känner mig nöjd med beslutet och kommer att meddela sjukhuset idag. Sedan får jag såklart smälta detta några dagar och skulle något skava så får jag plocka upp bearbetningsprocessen igen. Men som det ser ut just nu så blir det planerat snitt första veckan i februari

Så klokt och medvetet du resonerar ❤ Ofta är det ju väldigt skönt att ha tagit ett beslut. Det kommer bli jättebra och jag tycker att många verkar väldigt nöjda med upplevelsen av planerade snitt.

 

[PathOfClovers]

Efter mycket fundering och långa samtal igår så tror jag att jag kommer att välja kejsarsnitt. Om man skalar bort alla risker, komplikationer och omständigheter som är övergående och ofarliga så kvarstår egentligen ett par som jag verkligen vill ta hänsyn till:

Snitt - ökad risk för astma och allergi, samt risk för att livmodern växer ihop med ärret och gör framtida graviditeter riskfyllda
Vaginal förlossning - hon fastnar och får syrebrist eller skador

Dessa risker är väldigt små, allihop, men finns. Jag resonerar lite så att hon inte har ärftlighet för astma eller allergier från varken min eller makens sida, och risken går dessutom enbart upp 0,6 % (från 2,0 % till 2,6 %). Skulle det mot förmodan ske, eller att framtida graviditeter skulle omöjliggöras för min del, så är det saker vi kan leva med. Man kan leva ett fullgott liv med astma och enbart ett biologiskt barn. Syrebrist däremot kan ge de mest allvarliga konsekvenserna, ett liv med permanenta hjärnskador, eller inget liv alls. Om man nu ska ta hänsyn till det värsta som kan hända i de båda fallen, så är ju det ena uteslutet.

Andra saker upplever jag som hanterbart, och är medveten om att resan tillbaks från ett kejsarsnitt sannolikt blir mer påfrestande än från en okomplicerad vaginal födsel. Det kan jag leva med. En annan faktor som spelar in är att även om jag har fullt förtroende för min läkare, som rent medicinskt, intygar att riskerna med sätesfödsel inte är större än vid snitt så kom den informationen till mig först igår. Jag har trott, om än kanske felaktigt, i många år att det är farligt. Det är svårt att ställa om på den korta tid som jag har fram till förlossning. Hade jag vetat att jag skulle ha en sätesförlossning för flera månader sedan så hade jag säkert kunnat lära mig mer, och bearbeta det. Men nu är det vad det är, det gick inte att veta fören nu, och jag känner att jag inte kommer hinna processa det. Ovetskapen om när förlossningen blir, hur den kommer att gå, om det ändå kommer sluta med snitt, med den allvarligaste risken i bakhuvudet blir helt enkelt lite för mycket för mig. Med allra största sannolikhet väntar ett helt okomplicerat planerat snitt för oss, utan att någon av de svårare riskerna blir verklighet. Jag känner att jag tackar ja till det.

Sen är det en annan sida av mig som kan känna sorg över att jag inte lyckats. Att min livmoder är formad så att hon inte kunnat vända sig, och att jag inte kunnat erbjuda henne den mest naturliga och allra säkraste starten på livet. Att jag inte vill gå in i rollen som superhjälte och testa en sätesfödsel. Det känns som ett misslyckande. Jag har ändå sett fram emot att få den här upplevelsen av att föda sitt barn, att få uppleva den urkraften och att dela den erfarenheten med de som har gjort det. Nu kommer jag inte ha en sådan förlossningsberättelse, och kunna skratta åt hur hon kom ut som en raket eller hur jag fick kämpa i 30 h. Jag och maken kommer inte att få dela den unika upplevelsen som värkarbetet är. Men jag är också medveten om att alla kvinnor inte minns sin förlossning med värme, och inte gärna varken pratar om den eller tänker på det. Det kan man ju aldrig veta i förväg, hur utfallet blir.

Hur som helst, jag tror att jag känner mig nöjd med beslutet och kommer att meddela sjukhuset idag. Sedan får jag såklart smälta detta några dagar och skulle något skava så får jag plocka upp bearbetningsprocessen igen. Men som det ser ut just nu så blir det planerat snitt första veckan i februari

Så bra och fint tänkt och skrivet, du får förhoppningsvis (och troligtvis?) mer ro av att ha tagit ett beslut. och såklart är det inget misslyckande, men vill inte heller förminska de känslorna. För de är såklart helt naturliga och jag hade säkert tänkt likadant, men hoppas du förstår hur jag menar.

 

[Imogen]

Efter mycket fundering och långa samtal igår så tror jag att jag kommer att välja kejsarsnitt. Om man skalar bort alla risker, komplikationer och omständigheter som är övergående och ofarliga så kvarstår egentligen ett par som jag verkligen vill ta hänsyn till:

Snitt - ökad risk för astma och allergi, samt risk för att livmodern växer ihop med ärret och gör framtida graviditeter riskfyllda
Vaginal förlossning - hon fastnar och får syrebrist eller skador

Dessa risker är väldigt små, allihop, men finns. Jag resonerar lite så att hon inte har ärftlighet för astma eller allergier från varken min eller makens sida, och risken går dessutom enbart upp 0,6 % (från 2,0 % till 2,6 %). Skulle det mot förmodan ske, eller att framtida graviditeter skulle omöjliggöras för min del, så är det saker vi kan leva med. Man kan leva ett fullgott liv med astma och enbart ett biologiskt barn. Syrebrist däremot kan ge de mest allvarliga konsekvenserna, ett liv med permanenta hjärnskador, eller inget liv alls. Om man nu ska ta hänsyn till det värsta som kan hända i de båda fallen, så är ju det ena uteslutet.

Andra saker upplever jag som hanterbart, och är medveten om att resan tillbaks från ett kejsarsnitt sannolikt blir mer påfrestande än från en okomplicerad vaginal födsel. Det kan jag leva med. En annan faktor som spelar in är att även om jag har fullt förtroende för min läkare, som rent medicinskt, intygar att riskerna med sätesfödsel inte är större än vid snitt så kom den informationen till mig först igår. Jag har trott, om än kanske felaktigt, i många år att det är farligt. Det är svårt att ställa om på den korta tid som jag har fram till förlossning. Hade jag vetat att jag skulle ha en sätesförlossning för flera månader sedan så hade jag säkert kunnat lära mig mer, och bearbeta det. Men nu är det vad det är, det gick inte att veta fören nu, och jag känner att jag inte kommer hinna processa det. Ovetskapen om när förlossningen blir, hur den kommer att gå, om det ändå kommer sluta med snitt, med den allvarligaste risken i bakhuvudet blir helt enkelt lite för mycket för mig. Med allra största sannolikhet väntar ett helt okomplicerat planerat snitt för oss, utan att någon av de svårare riskerna blir verklighet. Jag känner att jag tackar ja till det.

Sen är det en annan sida av mig som kan känna sorg över att jag inte lyckats. Att min livmoder är formad så att hon inte kunnat vända sig, och att jag inte kunnat erbjuda henne den mest naturliga och allra säkraste starten på livet. Att jag inte vill gå in i rollen som superhjälte och testa en sätesfödsel. Det känns som ett misslyckande. Jag har ändå sett fram emot att få den här upplevelsen av att föda sitt barn, att få uppleva den urkraften och att dela den erfarenheten med de som har gjort det. Nu kommer jag inte ha en sådan förlossningsberättelse, och kunna skratta åt hur hon kom ut som en raket eller hur jag fick kämpa i 30 h. Jag och maken kommer inte att få dela den unika upplevelsen som värkarbetet är. Men jag är också medveten om att alla kvinnor inte minns sin förlossning med värme, och inte gärna varken pratar om den eller tänker på det. Det kan man ju aldrig veta i förväg, hur utfallet blir.

Hur som helst, jag tror att jag känner mig nöjd med beslutet och kommer att meddela sjukhuset idag. Sedan får jag såklart smälta detta några dagar och skulle något skava så får jag plocka upp bearbetningsprocessen igen. Men som det ser ut just nu så blir det planerat snitt första veckan i februari

Jag har fött ett barn vaginalt och två med (akuta) snitt. Jag kan verkligen relatera till känslan av att det inte blir som man helst önskat. Det är verkligen inget fel med att känns så och också en sorg att bearbeta som blir en olika stor grej för alla. Men en vaginal förlossning är ju en stor sak som man om man är inställd på det laddar för i nio månader. Att det blir känslosamt när det sen hux flux inte blir av är inte konstigt!

Tycker att du resonerar så himla klokt. Och då menar jag egentligen inte exakt vilka aspekter du tycker väger tyngre utan att du verkligen fattat ett genomtänkt beslut.

Vill komma med två saker!

- En vaginal förlossning och ett kejsarsnitt blir ju onekligen rent medicinskt två helt olika upplevelser. Men upplevelsen att ”få barn”, att träffa sitt barn för första gången osv är precis samma

En ak som kanske är och bara vara svår att ta till sig nu men för framtiden:

- När man är gravid och snart ska föda blir ju förlossningen helt självklart ett otroligt stort fokus och stor grej. Det och graviditeten är ju det ”enda” som har hänt än. Men sen finns barnet och förlossningen blir en mindre och mindre del av alltihopa. Menar verkligen inte att förminska förminska förlossningen men för mig var det verkligen en tröst för nu när jag fick gå igenom ett andra akutsnitt. Vetskapen om att sorgen över det blir en mindre och mindre del av det hela

 

[cirkus]

.

Efter mycket fundering och långa samtal igår så tror jag att jag kommer att välja kejsarsnitt. Om man skalar bort alla risker, komplikationer och omständigheter som är övergående och ofarliga så kvarstår egentligen ett par som jag verkligen vill ta hänsyn till:

Snitt - ökad risk för astma och allergi, samt risk för att livmodern växer ihop med ärret och gör framtida graviditeter riskfyllda
Vaginal förlossning - hon fastnar och får syrebrist eller skador

Dessa risker är väldigt små, allihop, men finns. Jag resonerar lite så att hon inte har ärftlighet för astma eller allergier från varken min eller makens sida, och risken går dessutom enbart upp 0,6 % (från 2,0 % till 2,6 %). Skulle det mot förmodan ske, eller att framtida graviditeter skulle omöjliggöras för min del, så är det saker vi kan leva med. Man kan leva ett fullgott liv med astma och enbart ett biologiskt barn. Syrebrist däremot kan ge de mest allvarliga konsekvenserna, ett liv med permanenta hjärnskador, eller inget liv alls. Om man nu ska ta hänsyn till det värsta som kan hända i de båda fallen, så är ju det ena uteslutet.

Andra saker upplever jag som hanterbart, och är medveten om att resan tillbaks från ett kejsarsnitt sannolikt blir mer påfrestande än från en okomplicerad vaginal födsel. Det kan jag leva med. En annan faktor som spelar in är att även om jag har fullt förtroende för min läkare, som rent medicinskt, intygar att riskerna med sätesfödsel inte är större än vid snitt så kom den informationen till mig först igår. Jag har trott, om än kanske felaktigt, i många år att det är farligt. Det är svårt att ställa om på den korta tid som jag har fram till förlossning. Hade jag vetat att jag skulle ha en sätesförlossning för flera månader sedan så hade jag säkert kunnat lära mig mer, och bearbeta det. Men nu är det vad det är, det gick inte att veta fören nu, och jag känner att jag inte kommer hinna processa det. Ovetskapen om när förlossningen blir, hur den kommer att gå, om det ändå kommer sluta med snitt, med den allvarligaste risken i bakhuvudet blir helt enkelt lite för mycket för mig. Med allra största sannolikhet väntar ett helt okomplicerat planerat snitt för oss, utan att någon av de svårare riskerna blir verklighet. Jag känner att jag tackar ja till det.

Sen är det en annan sida av mig som kan känna sorg över att jag inte lyckats. Att min livmoder är formad så att hon inte kunnat vända sig, och att jag inte kunnat erbjuda henne den mest naturliga och allra säkraste starten på livet. Att jag inte vill gå in i rollen som superhjälte och testa en sätesfödsel. Det känns som ett misslyckande. Jag har ändå sett fram emot att få den här upplevelsen av att föda sitt barn, att få uppleva den urkraften och att dela den erfarenheten med de som har gjort det. Nu kommer jag inte ha en sådan förlossningsberättelse, och kunna skratta åt hur hon kom ut som en raket eller hur jag fick kämpa i 30 h. Jag och maken kommer inte att få dela den unika upplevelsen som värkarbetet är. Men jag är också medveten om att alla kvinnor inte minns sin förlossning med värme, och inte gärna varken pratar om den eller tänker på det. Det kan man ju aldrig veta i förväg, hur utfallet blir.

Hur som helst, jag tror att jag känner mig nöjd med beslutet och kommer att meddela sjukhuset idag. Sedan får jag såklart smälta detta några dagar och skulle något skava så får jag plocka upp bearbetningsprocessen igen. Men som det ser ut just nu så blir det planerat snitt första veckan i februari

Jag tycker du fattar ett klokt och påläst beslut. Jag hade gjort samma val. Det kommer bli en unik och fantastisk upplevelse hur än ungen kommer ut. Dessutom är förlossningen en sån liten del av att ha barn att du inte kommer ha känslan av att inte ha lyckats så särskilt länge. Jag vet att jag störde mig lite på att det var sånt fokus på förlossningen när själva att vara förälder är så mycket mer - å andra sidan är det rätt svårt att ta in när man är gravid.

Lycka till - det kommer bli så bra!

 

[Human]

Efter mycket fundering och långa samtal igår så tror jag att jag kommer att välja kejsarsnitt. Om man skalar bort alla risker, komplikationer och omständigheter som är övergående och ofarliga så kvarstår egentligen ett par som jag verkligen vill ta hänsyn till:

Snitt - ökad risk för astma och allergi, samt risk för att livmodern växer ihop med ärret och gör framtida graviditeter riskfyllda
Vaginal förlossning - hon fastnar och får syrebrist eller skador

Dessa risker är väldigt små, allihop, men finns. Jag resonerar lite så att hon inte har ärftlighet för astma eller allergier från varken min eller makens sida, och risken går dessutom enbart upp 0,6 % (från 2,0 % till 2,6 %). Skulle det mot förmodan ske, eller att framtida graviditeter skulle omöjliggöras för min del, så är det saker vi kan leva med. Man kan leva ett fullgott liv med astma och enbart ett biologiskt barn. Syrebrist däremot kan ge de mest allvarliga konsekvenserna, ett liv med permanenta hjärnskador, eller inget liv alls. Om man nu ska ta hänsyn till det värsta som kan hända i de båda fallen, så är ju det ena uteslutet.

Andra saker upplever jag som hanterbart, och är medveten om att resan tillbaks från ett kejsarsnitt sannolikt blir mer påfrestande än från en okomplicerad vaginal födsel. Det kan jag leva med. En annan faktor som spelar in är att även om jag har fullt förtroende för min läkare, som rent medicinskt, intygar att riskerna med sätesfödsel inte är större än vid snitt så kom den informationen till mig först igår. Jag har trott, om än kanske felaktigt, i många år att det är farligt. Det är svårt att ställa om på den korta tid som jag har fram till förlossning. Hade jag vetat att jag skulle ha en sätesförlossning för flera månader sedan så hade jag säkert kunnat lära mig mer, och bearbeta det. Men nu är det vad det är, det gick inte att veta fören nu, och jag känner att jag inte kommer hinna processa det. Ovetskapen om när förlossningen blir, hur den kommer att gå, om det ändå kommer sluta med snitt, med den allvarligaste risken i bakhuvudet blir helt enkelt lite för mycket för mig. Med allra största sannolikhet väntar ett helt okomplicerat planerat snitt för oss, utan att någon av de svårare riskerna blir verklighet. Jag känner att jag tackar ja till det.

Sen är det en annan sida av mig som kan känna sorg över att jag inte lyckats. Att min livmoder är formad så att hon inte kunnat vända sig, och att jag inte kunnat erbjuda henne den mest naturliga och allra säkraste starten på livet. Att jag inte vill gå in i rollen som superhjälte och testa en sätesfödsel. Det känns som ett misslyckande. Jag har ändå sett fram emot att få den här upplevelsen av att föda sitt barn, att få uppleva den urkraften och att dela den erfarenheten med de som har gjort det. Nu kommer jag inte ha en sådan förlossningsberättelse, och kunna skratta åt hur hon kom ut som en raket eller hur jag fick kämpa i 30 h. Jag och maken kommer inte att få dela den unika upplevelsen som värkarbetet är. Men jag är också medveten om att alla kvinnor inte minns sin förlossning med värme, och inte gärna varken pratar om den eller tänker på det. Det kan man ju aldrig veta i förväg, hur utfallet blir.

Hur som helst, jag tror att jag känner mig nöjd med beslutet och kommer att meddela sjukhuset idag. Sedan får jag såklart smälta detta några dagar och skulle något skava så får jag plocka upp bearbetningsprocessen igen. Men som det ser ut just nu så blir det planerat snitt första veckan i februari

Jag säger som de andra, att jag förstår dina känslor och jag hade nog haft liknande om jag hade varit i din position.

Jag som nu sitter på den oerhörda föräldraerfarenheten av att ha haft barn i snart tre veckor ( ) kan bara säga att min förlossning inte är något jag tänker på, utan det är bara dagen som markerar före och efter min sons ankomst. Det är barnets ankomst som är det stora, och alla sätt som leder till att livet med ditt barn börjar är fantastiska och helt rätt.

Ta hand om dig, och så häftigt att snart kunna börja räkna ner mot ett specifikt datum!

 

[Voeux]

Så klokt och medvetet du resonerar ❤ Ofta är det ju väldigt skönt att ha tagit ett beslut. Det kommer bli jättebra och jag tycker att många verkar väldigt nöjda med upplevelsen av planerade snitt.

Så bra och fint tänkt och skrivet, du får förhoppningsvis (och troligtvis?) mer ro av att ha tagit ett beslut. och såklart är det inget misslyckande, men vill inte heller förminska de känslorna. För de är såklart helt naturliga och jag hade säkert tänkt likadant, men hoppas du förstår hur jag menar.

Jag har fött ett barn vaginalt och två med (akuta) snitt. Jag kan verkligen relatera till känslan av att det inte blir som man helst önskat. Det är verkligen inget fel med att känns så och också en sorg att bearbeta som blir en olika stor grej för alla. Men en vaginal förlossning är ju en stor sak som man om man är inställd på det laddar för i nio månader. Att det blir känslosamt när det sen hux flux inte blir av är inte konstigt!

Tycker att du resonerar så himla klokt. Och då menar jag egentligen inte exakt vilka aspekter du tycker väger tyngre utan att du verkligen fattat ett genomtänkt beslut.

Vill komma med två saker!

- En vaginal förlossning och ett kejsarsnitt blir ju onekligen rent medicinskt två helt olika upplevelser. Men upplevelsen att ”få barn”, att träffa sitt barn för första gången osv är precis samma

En ak som kanske är och bara vara svår att ta till sig nu men för framtiden:

- När man är gravid och snart ska föda blir ju förlossningen helt självklart ett otroligt stort fokus och stor grej. Det och graviditeten är ju det ”enda” som har hänt än. Men sen finns barnet och förlossningen blir en mindre och mindre del av alltihopa. Menar verkligen inte att förminska förminska förlossningen men för mig var det verkligen en tröst för nu när jag fick gå igenom ett andra akutsnitt. Vetskapen om att sorgen över det blir en mindre och mindre del av det hela

.

Jag tycker du fattar ett klokt och påläst beslut. Jag hade gjort samma val. Det kommer bli en unik och fantastisk upplevelse hur än ungen kommer ut. Dessutom är förlossningen en sån liten del av att ha barn att du inte kommer ha känslan av att inte ha lyckats så särskilt länge. Jag vet att jag störde mig lite på att det var sånt fokus på förlossningen när själva att vara förälder är så mycket mer - å andra sidan är det rätt svårt att ta in när man är gravid.

Lycka till - det kommer bli så bra!

Jag säger som de andra, att jag förstår dina känslor och jag hade nog haft liknande om jag hade varit i din position.

Jag som nu sitter på den oerhörda föräldraerfarenheten av att ha haft barn i snart tre veckor ( ) kan bara säga att min förlossning inte är något jag tänker på, utan det är bara dagen som markerar före och efter min sons ankomst. Det är barnets ankomst som är det stora, och alla sätt som leder till att livet med ditt barn börjar är fantastiska och helt rätt.

Ta hand om dig, och så häftigt att snart kunna börja räkna ner mot ett specifikt datum!

Tack för era peppiga och kloka svar! Har precis varit på sjukhuset och meddelat besked och de skulle skicka en kallelse. Håller med om att man kanske inte ska lägga allt för stor vikt vid själva förlossningen, huvudsaken är att hon kommer ut på ett säkert sätt och det skulle hon ju få oavsett.

Så nu ska jag börja packa väska för 2 nätter på sjukhuset, och komma i ordning här hemma. Tänkte städa igenom hemmet ordentligt, och göra lite storkok att frysa in. Så jag skippar sista jobbveckan som jag hade tänkt, eftersom jag får en vecka mindre fram till BF. Eller heter det BS nu för tiden, Beräknat Snitt?

 

[vemsomhelst123]

Tack för era peppiga och kloka svar! Har precis varit på sjukhuset och meddelat besked och de skulle skicka en kallelse. Håller med om att man kanske inte ska lägga allt för stor vikt vid själva förlossningen, huvudsaken är att hon kommer ut på ett säkert sätt och det skulle hon ju få oavsett.

Så nu ska jag börja packa väska för 2 nätter på sjukhuset, och komma i ordning här hemma. Tänkte städa igenom hemmet ordentligt, och göra lite storkok att frysa in. Så jag skippar sista jobbveckan som jag hade tänkt, eftersom jag får en vecka mindre fram till BF. Eller heter det BS nu för tiden, Beräknat Snitt?

Jag håller med övriga som blev akutsnittad, det är inget jag tänker på alls 2,5 år efter. Skulle jag få fler barn blir det troligtvis snitt då med om barnet är normalstort.
Det var heller inget större problem efteråt för mig, jag gick och köpte mat själv samma kväll och hade inte behov av smärtlindring mer än några dagar. Var hos gyn i höstas och man kunde se ett litet ärr på livmodern som det såg ut hos de flesta och det är få som inte kan få fler barn pga snitt.
Barnet fullt friskt och välutvecklad och har varit hela tiden.

 

[Kilauea]

Tack för era peppiga och kloka svar! Har precis varit på sjukhuset och meddelat besked och de skulle skicka en kallelse. Håller med om att man kanske inte ska lägga allt för stor vikt vid själva förlossningen, huvudsaken är att hon kommer ut på ett säkert sätt och det skulle hon ju få oavsett.

Så nu ska jag börja packa väska för 2 nätter på sjukhuset, och komma i ordning här hemma. Tänkte städa igenom hemmet ordentligt, och göra lite storkok att frysa in. Så jag skippar sista jobbveckan som jag hade tänkt, eftersom jag får en vecka mindre fram till BF. Eller heter det BS nu för tiden, Beräknat Snitt?

Jag sörjer lite min förlossning med sonen, som var akut och där bedövningen inte tog och det inte fanns tid att vänta. Pappan fick lämna salen, jag blev sövd och så var han ute.
Men, det viktigaste är att han kom ut och är en pigg och glad (och stundom omöjlig ) snart 4-åring.

Man får sörja att saker inte blir som man tänkt, men som de andra säger. Själva förlossningen är egentligen en så liten del i att få barn.

 

[Inte_Ung]

Tack för era peppiga och kloka svar! Har precis varit på sjukhuset och meddelat besked och de skulle skicka en kallelse. Håller med om att man kanske inte ska lägga allt för stor vikt vid själva förlossningen, huvudsaken är att hon kommer ut på ett säkert sätt och det skulle hon ju få oavsett.

Så nu ska jag börja packa väska för 2 nätter på sjukhuset, och komma i ordning här hemma. Tänkte städa igenom hemmet ordentligt, och göra lite storkok att frysa in. Så jag skippar sista jobbveckan som jag hade tänkt, eftersom jag får en vecka mindre fram till BF. Eller heter det BS nu för tiden, Beräknat Snitt?

Den stora händelsen på förlossningen är det första mötet med barnet, och det blir nog bättre med ett planerat snitt än ett akut snitt.
Jag tycker också att risken för att gå över tiden är något att tänka på. Detta eftersom du inte kan bli igångsatt. Överburna barn är en risk i sig självt.
Med ett planerat snitt så uppstår inte den risken.

 

[Imogen]

Den stora händelsen på förlossningen är det första mötet med barnet, och det blir nog bättre med ett planerat snitt än ett akut snitt.
Jag tycker också att risken för att gå över tiden är något att tänka på. Detta eftersom du inte kan bli igångsatt. Överburna barn är en risk i sig självt.
Med ett planerat snitt så uppstår inte den risken.

Det finns ju för- och nackdelar med akuta respektive planerade snitt också. Och akuta snitt behöver ju inte alls betyda att det på något sätt är bråttom att få ut barnet.

Skriver jag mest för att någon inte ska behöva oroa sig för det och akuta snitt. Vid båda mina snitt kan jag inte tänka mig att första mötet med barnen kunde blivit bättre om det var planerat

 

[Bexzor]

Det finns ju för- och nackdelar med akuta respektive planerade snitt också. Och akuta snitt behöver ju inte alls betyda att det på något sätt är bråttom att få ut barnet.

Skriver jag mest för att någon inte ska behöva oroa sig för det och akuta snitt. Vid båda mina snitt kan jag inte tänka mig att första mötet med barnen kunde blivit bättre om det var planerat

2 av mina snitt räknas egentligen som akuta, då det ena bestämdes dagen innan och det andra bestämdes med endast 2 dagars framförhållning Jag visste att det skulle bli snitt redan från början då det var mitt fjärde snitt, men vi fick veta på onsdagen att det blev snitt på fredagen.

Tycker att du har fattat ett klokt beslut med hjälp av för-och nackdelar med båda sätt @Voeux

 

[Voeux]

Den stora händelsen på förlossningen är det första mötet med barnet, och det blir nog bättre med ett planerat snitt än ett akut snitt.
Jag tycker också att risken för att gå över tiden är något att tänka på. Detta eftersom du inte kan bli igångsatt. Överburna barn är en risk i sig självt.
Med ett planerat snitt så uppstår inte den risken.

Om jag skulle gå över tiden så skulle det också bli planerat snitt, eftersom man inte vill föda för stora bebisar i säte. Så många oklara scenarier om jag valt sätesfödsel. Känner mig mer och mer nöjd med valet för varje timme som går!

 

[Voeux]

Det finns ju för- och nackdelar med akuta respektive planerade snitt också. Och akuta snitt behöver ju inte alls betyda att det på något sätt är bråttom att få ut barnet.

Skriver jag mest för att någon inte ska behöva oroa sig för det och akuta snitt. Vid båda mina snitt kan jag inte tänka mig att första mötet med barnen kunde blivit bättre om det var planerat

Så är det verkligen. Ordet "akut" är ju ganska missvisande, de flesta tänker kanske på urakuta/omedelbara snitt. Min uppfattning av akuta snitt är att de rent medicinskt går till på samma sätt som ett planerat snitt, men man planerar det inte lika lång tid i förväg bara. Oftast har man ju minst en eller ett par timmar på sig, ibland ännu mer. Det är väl mest det känslomässiga som kan ha svårt att hänga med om man inte varit beredd på det.

 

[Inte_Ung]

Det finns ju för- och nackdelar med akuta respektive planerade snitt också. Och akuta snitt behöver ju inte alls betyda att det på något sätt är bråttom att få ut barnet.

Skriver jag mest för att någon inte ska behöva oroa sig för det och akuta snitt. Vid båda mina snitt kan jag inte tänka mig att första mötet med barnen kunde blivit bättre om det var planerat

Jag tänker mest på den egna mentala förberedelsen.
Och att man slipper risken för katastrofsnitt.

 

[Imogen]

Så är det verkligen. Ordet "akut" är ju ganska missvisande, de flesta tänker kanske på urakuta/omedelbara snitt. Min uppfattning av akuta snitt är att de rent medicinskt går till på samma sätt som ett planerat snitt, men man planerar det inte lika lång tid i förväg bara. Oftast har man ju minst en eller ett par timmar på sig, ibland ännu mer. Det är väl mest det känslomässiga som kan ha svårt att hänga med om man inte varit beredd på det.

Ja precis

Det som är bra att vara lite förberedd på med planerat snitt är ju att även om man får en tid ”på torsdag klockan nio” så är det ju inte säkert att det blir så. Där och då kan de ju ha oväntat många akuta operationer som såklart måste gå före.

Är ju självklart när man tänker på det men jag har hört flera som berättat om besvikelse och antiklimax för att man fokuserat så mycket på en speciell tid

 

[Hedinn]

Om jag skulle gå över tiden så skulle det också bli planerat snitt, eftersom man inte vill föda för stora bebisar i säte. Så många oklara scenarier om jag valt sätesfödsel. Känner mig mer och mer nöjd med valet för varje timme som går!

Jobbig sits, men skönt att ha tagit ett (välgenomtänkt) beslut!

 

[Voeux]

Ja precis

Det som är bra att vara lite förberedd på med planerat snitt är ju att även om man får en tid ”på torsdag klockan nio” så är det ju inte säkert att det blir så. Där och då kan de ju ha oväntat många akuta operationer som såklart måste gå före.

Är ju självklart när man tänker på det men jag har hört flera som berättat om besvikelse och antiklimax för att man fokuserat så mycket på en speciell tid

Bra att du skrev det, jag hade inte tänkt på det men självklart går akuta operationer före. Det här med att kunna tänka sig olika scenarier och flyta med lite är nog något man ska fortsätta med, både med bebis i magen, inför förlossning och ja.. hela livet med barn sen

 

[superstar]

Har försökt skriva ihop en förlossningsberättelse. Märkte nu att den är skriven i lite olika tempus men orkar inte ändra.

Spoiler: Lägger i spoiler ifall någon inte vill läsa

Under hela graviditeten har jag bearbetat känslorna kring upplevelsen när min andra dotter föddes, vilket jag upplevde som traumatiskt. Det gick väldigt fort, jag kände mig överkörd och dåligt bemött och jag mådde väldigt dåligt psykiskt efteråt vilket jag kopplade helt till den negativa upplevelsen av förlossningen. Jag fick dessutom en stor blödning, fick åka akut till operation för att plocka ut moderkakan och var separerad från min man och dotter i många timmar utan någon information, vilket också var jättejobbigt. Dessa känslor har jag med hjälp av min barnmorska på bmm jobbat med och försökt förhålla mig till i förberedelsen inför denna födsel.

På slutet av graviditeten kände jag mig redo och taggad med en enda kvarvarande rädsla, att behöva bli igångsatt. Jag hade blivit det gången innan och kopplade mycket av den negativa upplevelsen till just igångsättningen. Som väntat steg dock mitt blodtryck även denna gång och jag började inse att det med stor sannolikhet skulle bli en igångsättning igen. De sista dagarna var vi in för flera kontroller och varje gång gjordes hinnavepningar men utan effekt.

Den sista natten innan förlossningen sov jag jättedåligt, knappt någonting. Låg och grät och kände att jobbet jag lagt ner under hela graviditeten för att förbereda mig för förlossningen rann mig ur händerna. Istället för kontroll, TENS, bad och lugn såg jag nu bara värkförstärkande dropp och panik, eftersom det var vad en igångsättning innebär för mig.

Cirka klockan 10 blev jag då inskriven på förlossningen för igångsättning. CTG kördes och nål blev satt. Nu kände jag mig plötsligt ändå taggad. Fick vänta ett tag på att de skulle ta hål på hinnorna. Fick rum med badkar enligt önskemål i journalen, trots att man inte brukar få bada vid igångsättning och högt blodtryck. Kändes fint, ett tecken på att de ändå läst min journal och ville följa mina önskemål.

11.07 - hål på vattnet! Jag träffade en jättebra läkare som var noga med att det inte är bråttom med att koppla värkförstärkande dropp, jag har ju fött ganska fort tidigare och vi har tid att låta kroppen göra sitt jobb utan alltför mycket inblandning av läkemedel och annat. Även detta ett tecken på att de läst min journal och vill ge mig en bättre upplevelse denna gång

Innan var jag helt säker på att det skulle komma igång av sig själv när vattnet var taget, men ju gick timmarna... Vi åt lunch, promenerade, vilade, dansade, studsade på boll men nej. Inte en enda liten värk Vilket antiklimax! Så vid 15 sa jag själv till att jag ville ha dropp för nu var jag redo för värkar!

Droppet kopplas ca 15.30 och ger effekt ganska direkt med regelbundna sammandragningar. Vi kollar på film en stund för att få tiden att gå och inte känna efter för mycket. Efter ca 45 minuter höjs droppet och sammandragningarna känns allt mer. Jag får varma kuddar.

Klockan 17.00 startar jag min TENS och det känns bra direkt, jag gillar den verkligen. Kan inte längre kolla film, måste fokusera inåt. Sätter på musik istället.

17.50 görs en vaginal undersökning, är då öppen 3-4 cm men kortare tapp än innan. Värkarna tar i ganska rejält, krävs fokus för att hantera dem. Kan använda mig bra av verktygen jag förberett mig med (andning, avspänning, rösten och tankens kraft). Svårt att hitta bra positioner nu, det gör allt mer ont. Växlar mellan boll, säng, stående. Min man är nära hela tiden, jättebra stöd, påminner mig när jag tappar fokus.

Vid 19 erbjuds jag prova badet och nappar direkt. Känns skönt, lättare att slappna av där. Vattnet känns precis lagom varmt, jag var rädd att det skulle kännas för kallt för att ge lindring. Blir fort allt mer intensivt, börjar må illa. Halvligger i badet, jobbar fortsatt hårt med verktygen jag tränat på, behöver allt mer stöd i värkarna för att inte spänna mig.

19.30 behöver jag gå på toaletten (för hundrade gången känns det som), tar mig upp ur badet. Kräks rejält mellan ett par värkar, vet då att det närmar sig. Ber om en ny undersökning som visar att jag är öppen 7 cm kl 19.45. Droppet stängs av. Jag vill tillbaka till badet och barnmorskan vill då först kolla att en annan barnmorska har möjlighet att komma in snart då det nog närmar sig förlossning och hon inte är bekväm med att vara själv vid en vattenförlossning. Det fanns möjlighet och jag kliver i igen. Nu är det riktigt svårt att behålla lugn och fokus i värkarna, jag börjar känna mig rädd för smärtan, rädd för panik. Min man och barnmorskan är ett enormt stöd för att få tillbaka mig, peppa mig, hjälpa mig genom varje värk. Ganska snart börjar det trycka på ännu mer och den andra barnmorskan kommer in på salen. Hon bekräftar att det är nära, jag börjar krysta ca kl 20.00. De första värkarna känner jag inte att det händer så mycket, undrar om det verkligen närmar sig. Men sen kände jag i en värk att det brände och sved lite grann och därefter är det bara 2 eller 3 värkar kvar. Jag känner hur jag krystar fram mer och mer av huvudet, hur det blir en paus och att kroppen sen kommer. Allt är över så fort och jag tar emot min flicka när hon kommer upp från vattnet till min famn. Hon är så lugn och bara ligger och tittar sig omkring. Jag ligger kvar i vattnet med henne i famnen några minuter innan vi får hjälp till sängen.

Knappt någon blödning, moderkakan släpper lätt, ingen bristning. Vilken revansch detta blev! Jag känner mig så stark! ❤❤

 

[Kilauea]

Har försökt skriva ihop en förlossningsberättelse. Märkte nu att den är skriven i lite olika tempus men orkar inte ändra.

Spoiler: Lägger i spoiler ifall någon inte vill läsa

Under hela graviditeten har jag bearbetat känslorna kring upplevelsen när min andra dotter föddes, vilket jag upplevde som traumatiskt. Det gick väldigt fort, jag kände mig överkörd och dåligt bemött och jag mådde väldigt dåligt psykiskt efteråt vilket jag kopplade helt till den negativa upplevelsen av förlossningen. Jag fick dessutom en stor blödning, fick åka akut till operation för att plocka ut moderkakan och var separerad från min man och dotter i många timmar utan någon information, vilket också var jättejobbigt. Dessa känslor har jag med hjälp av min barnmorska på bmm jobbat med och försökt förhålla mig till i förberedelsen inför denna födsel.

På slutet av graviditeten kände jag mig redo och taggad med en enda kvarvarande rädsla, att behöva bli igångsatt. Jag hade blivit det gången innan och kopplade mycket av den negativa upplevelsen till just igångsättningen. Som väntat steg dock mitt blodtryck även denna gång och jag började inse att det med stor sannolikhet skulle bli en igångsättning igen. De sista dagarna var vi in för flera kontroller och varje gång gjordes hinnavepningar men utan effekt.

Den sista natten innan förlossningen sov jag jättedåligt, knappt någonting. Låg och grät och kände att jobbet jag lagt ner under hela graviditeten för att förbereda mig för förlossningen rann mig ur händerna. Istället för kontroll, TENS, bad och lugn såg jag nu bara värkförstärkande dropp och panik, eftersom det var vad en igångsättning innebär för mig.

Cirka klockan 10 blev jag då inskriven på förlossningen för igångsättning. CTG kördes och nål blev satt. Nu kände jag mig plötsligt ändå taggad. Fick vänta ett tag på att de skulle ta hål på hinnorna. Fick rum med badkar enligt önskemål i journalen, trots att man inte brukar få bada vid igångsättning och högt blodtryck. Kändes fint, ett tecken på att de ändå läst min journal och ville följa mina önskemål.

11.07 - hål på vattnet! Jag träffade en jättebra läkare som var noga med att det inte är bråttom med att koppla värkförstärkande dropp, jag har ju fött ganska fort tidigare och vi har tid att låta kroppen göra sitt jobb utan alltför mycket inblandning av läkemedel och annat. Även detta ett tecken på att de läst min journal och vill ge mig en bättre upplevelse denna gång

Innan var jag helt säker på att det skulle komma igång av sig själv när vattnet var taget, men ju gick timmarna... Vi åt lunch, promenerade, vilade, dansade, studsade på boll men nej. Inte en enda liten värk Vilket antiklimax! Så vid 15 sa jag själv till att jag ville ha dropp för nu var jag redo för värkar!

Droppet kopplas ca 15.30 och ger effekt ganska direkt med regelbundna sammandragningar. Vi kollar på film en stund för att få tiden att gå och inte känna efter för mycket. Efter ca 45 minuter höjs droppet och sammandragningarna känns allt mer. Jag får varma kuddar.

Klockan 17.00 startar jag min TENS och det känns bra direkt, jag gillar den verkligen. Kan inte längre kolla film, måste fokusera inåt. Sätter på musik istället.

17.50 görs en vaginal undersökning, är då öppen 3-4 cm men kortare tapp än innan. Värkarna tar i ganska rejält, krävs fokus för att hantera dem. Kan använda mig bra av verktygen jag förberett mig med (andning, avspänning, rösten och tankens kraft). Svårt att hitta bra positioner nu, det gör allt mer ont. Växlar mellan boll, säng, stående. Min man är nära hela tiden, jättebra stöd, påminner mig när jag tappar fokus.

Vid 19 erbjuds jag prova badet och nappar direkt. Känns skönt, lättare att slappna av där. Vattnet känns precis lagom varmt, jag var rädd att det skulle kännas för kallt för att ge lindring. Blir fort allt mer intensivt, börjar må illa. Halvligger i badet, jobbar fortsatt hårt med verktygen jag tränat på, behöver allt mer stöd i värkarna för att inte spänna mig.

19.30 behöver jag gå på toaletten (för hundrade gången känns det som), tar mig upp ur badet. Kräks rejält mellan ett par värkar, vet då att det närmar sig. Ber om en ny undersökning som visar att jag är öppen 7 cm kl 19.45. Droppet stängs av. Jag vill tillbaka till badet och barnmorskan vill då först kolla att en annan barnmorska har möjlighet att komma in snart då det nog närmar sig förlossning och hon inte är bekväm med att vara själv vid en vattenförlossning. Det fanns möjlighet och jag kliver i igen. Nu är det riktigt svårt att behålla lugn och fokus i värkarna, jag börjar känna mig rädd för smärtan, rädd för panik. Min man och barnmorskan är ett enormt stöd för att få tillbaka mig, peppa mig, hjälpa mig genom varje värk. Ganska snart börjar det trycka på ännu mer och den andra barnmorskan kommer in på salen. Hon bekräftar att det är nära, jag börjar krysta ca kl 20.00. De första värkarna känner jag inte att det händer så mycket, undrar om det verkligen närmar sig. Men sen kände jag i en värk att det brände och sved lite grann och därefter är det bara 2 eller 3 värkar kvar. Jag känner hur jag krystar fram mer och mer av huvudet, hur det blir en paus och att kroppen sen kommer. Allt är över så fort och jag tar emot min flicka när hon kommer upp från vattnet till min famn. Hon är så lugn och bara ligger och tittar sig omkring. Jag ligger kvar i vattnet med henne i famnen några minuter innan vi får hjälp till sängen.

Knappt någon blödning, moderkakan släpper lätt, ingen bristning. Vilken revansch detta blev! Jag känner mig så stark! ❤❤

Vilken bra förlossning det lät som.
Bra jobbat!