Under hela graviditeten har jag bearbetat känslorna kring upplevelsen när min andra dotter föddes, vilket jag upplevde som traumatiskt. Det gick väldigt fort, jag kände mig överkörd och dåligt bemött och jag mådde väldigt dåligt psykiskt efteråt vilket jag kopplade helt till den negativa upplevelsen av förlossningen. Jag fick dessutom en stor blödning, fick åka akut till operation för att plocka ut moderkakan och var separerad från min man och dotter i många timmar utan någon information, vilket också var jättejobbigt. Dessa känslor har jag med hjälp av min barnmorska på bmm jobbat med och försökt förhålla mig till i förberedelsen inför denna födsel.
På slutet av graviditeten kände jag mig redo och taggad med en enda kvarvarande rädsla, att behöva bli igångsatt. Jag hade blivit det gången innan och kopplade mycket av den negativa upplevelsen till just igångsättningen. Som väntat steg dock mitt blodtryck även denna gång och jag började inse att det med stor sannolikhet skulle bli en igångsättning igen. De sista dagarna var vi in för flera kontroller och varje gång gjordes hinnavepningar men utan effekt.
Den sista natten innan förlossningen sov jag jättedåligt, knappt någonting. Låg och grät och kände att jobbet jag lagt ner under hela graviditeten för att förbereda mig för förlossningen rann mig ur händerna. Istället för kontroll, TENS, bad och lugn såg jag nu bara värkförstärkande dropp och panik, eftersom det var vad en igångsättning innebär för mig.
Cirka klockan 10 blev jag då inskriven på förlossningen för igångsättning. CTG kördes och nål blev satt. Nu kände jag mig plötsligt ändå taggad. Fick vänta ett tag på att de skulle ta hål på hinnorna. Fick rum med badkar enligt önskemål i journalen, trots att man inte brukar få bada vid igångsättning och högt blodtryck. Kändes fint, ett tecken på att de ändå läst min journal och ville följa mina önskemål.
11.07 - hål på vattnet! Jag träffade en jättebra läkare som var noga med att det inte är bråttom med att koppla värkförstärkande dropp, jag har ju fött ganska fort tidigare och vi har tid att låta kroppen göra sitt jobb utan alltför mycket inblandning av läkemedel och annat. Även detta ett tecken på att de läst min journal och vill ge mig en bättre upplevelse denna gång
Innan var jag helt säker på att det skulle komma igång av sig själv när vattnet var taget, men ju gick timmarna... Vi åt lunch, promenerade, vilade, dansade, studsade på boll men nej. Inte en enda liten värk
Vilket antiklimax! Så vid 15 sa jag själv till att jag ville ha dropp för nu var jag redo för värkar!
Droppet kopplas ca 15.30 och ger effekt ganska direkt med regelbundna sammandragningar. Vi kollar på film en stund för att få tiden att gå och inte känna efter för mycket. Efter ca 45 minuter höjs droppet och sammandragningarna känns allt mer. Jag får varma kuddar.
Klockan 17.00 startar jag min TENS och det känns bra direkt, jag gillar den verkligen. Kan inte längre kolla film, måste fokusera inåt. Sätter på musik istället.
17.50 görs en vaginal undersökning, är då öppen 3-4 cm men kortare tapp än innan. Värkarna tar i ganska rejält, krävs fokus för att hantera dem. Kan använda mig bra av verktygen jag förberett mig med (andning, avspänning, rösten och tankens kraft). Svårt att hitta bra positioner nu, det gör allt mer ont. Växlar mellan boll, säng, stående. Min man är nära hela tiden, jättebra stöd, påminner mig när jag tappar fokus.
Vid 19 erbjuds jag prova badet och nappar direkt. Känns skönt, lättare att slappna av där. Vattnet känns precis lagom varmt, jag var rädd att det skulle kännas för kallt för att ge lindring. Blir fort allt mer intensivt, börjar må illa. Halvligger i badet, jobbar fortsatt hårt med verktygen jag tränat på, behöver allt mer stöd i värkarna för att inte spänna mig.
19.30 behöver jag gå på toaletten (för hundrade gången känns det som), tar mig upp ur badet. Kräks rejält mellan ett par värkar, vet då att det närmar sig. Ber om en ny undersökning som visar att jag är öppen 7 cm kl 19.45. Droppet stängs av. Jag vill tillbaka till badet och barnmorskan vill då först kolla att en annan barnmorska har möjlighet att komma in snart då det nog närmar sig förlossning och hon inte är bekväm med att vara själv vid en vattenförlossning. Det fanns möjlighet och jag kliver i igen. Nu är det riktigt svårt att behålla lugn och fokus i värkarna, jag börjar känna mig rädd för smärtan, rädd för panik. Min man och barnmorskan är ett enormt stöd för att få tillbaka mig, peppa mig, hjälpa mig genom varje värk. Ganska snart börjar det trycka på ännu mer och den andra barnmorskan kommer in på salen. Hon bekräftar att det är nära, jag börjar krysta ca kl 20.00. De första värkarna känner jag inte att det händer så mycket, undrar om det verkligen närmar sig. Men sen kände jag i en värk att det brände och sved lite grann och därefter är det bara 2 eller 3 värkar kvar. Jag känner hur jag krystar fram mer och mer av huvudet, hur det blir en paus och att kroppen sen kommer. Allt är över så fort och jag tar emot min flicka när hon kommer upp från vattnet till min famn. Hon är så lugn och bara ligger och tittar sig omkring. Jag ligger kvar i vattnet med henne i famnen några minuter innan vi får hjälp till sängen.
Knappt någon blödning, moderkakan släpper lätt, ingen bristning. Vilken revansch detta blev! Jag känner mig så stark! ❤❤
Häftigt att få föda i vatten och så underbart att du fick en fin förlossningsupplevelse! 
Jag blev alldeles tårögd!
han blir sjukt besviken när folk inte pratat med honom 
allt inköpt, väskan packad osv.
