För mig har bröllopsdagen en särställning på sådant sätt att jag inte tror att jag någonsin kommer göra om det, till skillnad från alla andra liknande dagar jag kan komma på.
Att följa en norm (oavsett anledning) är inte samma sak som att inte ifrågasätta den!
Jag följer normen med kyrk(ligt)bröllop, inte för att det är en norm utan för att en borglig vigsel känns lika främmande för mig som kristen, som jag antar att en kyrklig känns för en ateist.
Vi har valt det traditionella åtföljandet i kyrkan över att bli överlämnad, med en twist där vi går in genom varsitt sidskepp och möts i korset. Eftersom jag tycker om symboliken med att vi går in som individer och ut som en "enhet". Twisten förstärker symboliken och tilltalar min prinsessromantiska sida där min partner inte får se mig i klänning, hårupsättning och krona innan vigseln.
Ingångsmusiken blir förhoppningsvis imperial marsch som övergår till Vagners brudmarsh när vi möts i korset. Min partner brukade nämligen nynna på brudmarshen förr, varpå jag påpekade att han inte skulle göra det innan vi bestämt att vi ska gifta oss, vilket alltid resulterade i att han övergick till imperial marsch istället. Nu när vi ska gifta oss så måste vi ju byta tillbaka.
Vi har en väldigt traditionell vigsel då vi inte kan rucka allt för mycket på vigselordningen. Dock har vi bytt ut den traditionella fader vår mot paslmen Gud som haver barnen kär, för att få med lite av min farmor & farfar på vårt bröllop.
Vi har också valt bort kyssen i kyrkan då min partner inte är helt bekväm med den.
Klänningen är vit eftersom jag gillar hur den vita skepnaden får följa en genom stora "milstolpar" i livet. Jag döptes i vitt, jag konfimerades i vitt och jag ska gifta mig i vitt. Kanske begravs jag också i vitt. Sedan är det också väldigt mycket enligt norm, men för mig förstärker den vita klänningen känslan av att det verkligen är min bröllopsdag.
Jag bär krona eftersom vi har en i släkten, den symboliserar mitt ursprung och arv. Den lämnar också ett avtryck för framtiden där släktingar kan finna samhörighet genom kronan.
Jag har klackar för att jag tycker att jag får en fin hållning av dom, men om jag inte hade hittat några bekväma hade jag valt lågskor istället.
Festen blir en riktigt stor en där vi samlar vänner och släktingar runt oss, helt enkelt för att vi vill, för att det är roligt och ett tillfälle lika bra som något annat att ställa till med "en redig brakfest", för att använda min partners ord.
Vi har valt en sittande förrätt och varmrättsbuffé för att det blir en lång dag och vi mättar hellre våra gäster än får massa rester över.
Vi har valt bort presenter (pengar eller gåvor) och kuvertavgift till förmån för donationer till forskningen om min sjukdom eftersom vi resonerar att vi efter att ha bott ihop i snart 4 år har de saker vi behöver (och lite till) och skulle ha större nytta av att jag blev frisk än en kaffebryggare.
Vi kommer att valsa för att vi båda tycker att det är riktigt roligt!
Vissa val är enligt norm och andra inte. Det som är gemensamt för våra val är dock att de speglar min och min partner, ibland som individer (t ex. kyssen och kyrkan) ibland som par (t ex. ingångsmusiken och valsen).
