Sv: Häst/ponnyras!
Fast det beror nog på, tror jag. Alla hästar - även inom samma ras - har ju trots allt sin egen personlighet.
Jag hade tills för bara ett par månader sedan en fjording; D, född 83, och hon är utan tvekan en av de absolut snällaste hästarna jag har mött i hela mitt liv.
Jag var 13 (och hon 18) när jag -
nästintill helt utan hjälp av vuxna, hästkunniga personer - började rida och sköta henne, och jag kan ärligt säga att det är tack vare henne jag överhuvudtaget har kvar mitt hästintresse idag. Innan jag träffade henne red jag en varmblodstravare och p.g.a. olika anledningar och missförstånd så slutade det hela med att jag blev total livrädd för hästar. D hjälpte mig dock att komma över rädslan - med råge. För även innan jag blev hästrädd så var jag väldigt "mesig" med hästar. Jag vågade inte riktigt säga ifrån om det behövdes (jag vet inte många hästmänniskor som har suttit på en envis liten ponny i en timme utan få den att ta ett enda steg framåt, för att man inte vågar säga till den att röra på sig?
) men D fick mig verkligen att slappna av och våga. Hon gav mig med andra ord betydligt mer, på dubbelt så kort tid, som någon annan häst eller ridlärare lyckats med före henne.
Jag kan dock inte säga annat än att hon visst är en väldigt stark och envis häst, och i början hände det t.o.m. att jag satt i skogen och grät av ilska när hon inte ville gå åt samma håll som jag ville. Men å andra sidan kan jag idag se även det som något väldigt lärorikt. För vad lär man sig egentligen av en häst som går som en klocka hela tiden? D var aldrig någonsin elak eller farlig mot mig, men nog fasen talade hon med all önskvärd tydlighet om för mig att hon är en
häst och inte någon jäkla robot! Detta samtidigt som hon antagligen stod ut med och ställde upp på mer saker än vad den genomsnittsliga hästen skulle göra. Jag nästan skäms när jag tänker på en del saker jag har gjort med henne, om man ska se det ur ren säkerhetssynpunkt.
Men hon förvandlade mig - från en liten hästrädd tjej, till en tjej med skinn på näsan. Och hon tog hand om mig - hon hjälpte mig när jag fattade fel galopp, hon hjälpte mig över hindren och fick mig t.o.m. att tycka att hoppning är någonting roligt, o.s.v. o.s.v.
Kort sagt: jag kunde inte ha fått en bättre lärare än D. Jag är henne evigt tacksam för allt hon har lärt mig, och för alla fantastiska minnen hon har gett mig.
Samtidigt så har förstås även jag stött på (och t.o.m. haft en själv) fjordingar som antagligen skulle tagit överhanden ganska snabbt om ett barn eller en annan lite mer osäker person var ensam skötare. Dock tror jag faktiskt inte att det skulle vara några större problem om det bara finns en HÄSTKUNNIG vuxen med i bilden. En vuxen som bl.a. kan hjälpa till att hålla igång hästen, så att den är och förblir välriden och välhanterad, trots att barnen kanske inte kan så mycket. Och om jag har fattat rätt så är det just så det skulle se ut Mysaans fall, och då tror jag absolut att en fjording skulle kunna vara den perfekta förstahästen/barnhästen. Men det gäller förstås också att hitta RÄTT fjording (kanske - som i mitt fall - en lite äldre läromästare), men så är det ju alltid, oavsett vilken ras man vill ha på sin häst.
