Jag fastnade litet här. I grunden hade jag känt mig lika sviken och förbigången som
@sthu beskriver, om jag var i samma situation. Samtidigt tänker jag att en sådan fundering som hennes make ruvat på, nog kan vara bland det absolut svåraste att ta upp med sin partner. Det ursäktar definitivt inte otroheten, vill jag vara tydlig med. Men jag kan föreställa mig att lyfta frågan om osäkerhet på sin egen sexualitet i någon mån är att släppa ut anden ur flaskan; att man i förlängningen eventuellt är mer attraherad av någon annan (med annat kön) än sin maka, eller åtminstone att man inte känner att man attraheras lika mycket av partnern som man "borde", kan vara ickereversibelt liksom.