Utmattning och stress på jobbet - akut hjälp!

[sjoberga]

Ja vi kan väl enas om att vi har olika åsikter där, jag anser att man ska genomgå utredning för rehabilitering om det är möjligt, du vill att man ska genomgå oavsett vad.

Jag undrar lite smått vad vitsen är att göra en rehabutredning eller starta rehab på någon som ligger på sjukhus som ett vårdpaket, inte är kontaktbar och liknande men du kanske kan förklara vitsen med det?

Och till skillnad från dig anser jag att lägsta ersättningsnivå ska baseras på att folk ska få en dräglig tillvaro även om de inte har råd till privata försäkringar inte på avsevärt mindre än lägstalönen som redan den är svår att leva på och det i synnerhet som folk under arbetslivet via arbetsgivaravgiften finansierar "bidraget" (osäker på hur hög del dock).

Suck. Precis de extremfall du tar upp är de jag avser med extremfall. Jag syftar givetvis på personer som har sannolikhet över noll att återfå viss arbetsförmåga.

Till exempel någon som klarar att sköta en häst, driva blogg på nätet, skriva långa inlägg på Bukefalos, engagera sig i en hundklubb, osv. Vilket är exempel på mycket starka indikationer på att arbetsförmågan ligger över nollstrecket. då ska man erbjudas rehab och hjälp.

 

[monster1]

Jag är helt övertygad om att det inte finns flera hundratusen som har exakt noll arbetsförmåga.

Hur många procent av de som nu har sjukersättning tror du har en arbetsförmåga som överstiger 25% (just nu det minsta steget i sjukförsäkringen).

 

[sjoberga]

Hur många procent av de som nu har sjukersättning tror du har en arbetsförmåga som överstiger 25% (just nu det minsta steget i sjukförsäkringen).

Säkert runt 75 procent av dem, men det är givetvis en ren spekulation.

Jag vill avskaffa allt sånt tröskeltänkande som hindrar möjligheten att hjälpa människor.

Men det krävs också stora ändringar på arbetsmarknaden, mer flexibel, om vi ska kunna nå den potentialen.

 

[monster1]

Suck. Precis de extremfall du tar upp är de jag avser med extremfall. Jag syftar givetvis på personer som har sannolikhet över noll att återfå viss arbetsförmåga.

Till exempel någon som klarar att sköta en häst, driva blogg på nätet, skriva långa inlägg på Bukefalos, engagera sig i en hundklubb, osv. Vilket är exempel på mycket starka indikationer på att arbetsförmågan ligger över nollstrecket. då ska man erbjudas rehab och hjälp.

Det som hade varit intressant skulle vara om man fick till arbetsmarknaden så att dessa personer verkligen skulle kunna jobba inom ramen för sin sjukdom. Problemet är bara att det är få yrken man kan inneha om man tex bara kan jobba ibland och inte i förväg kan beskriva exakt när detta ibland tänker infalla. Redan idag får man jobba en timme om dagen med bibehållen sjukersättning tillexempel genom att göra något ideelt. Försäkringskassansregler är heller inte utformade på ett tilllåtande sätt, antingen är man sjuk eller så är man det inte, man kan inte ha en sjukdom som varierar.

 

[monster1]

Säkert runt 75 procent av dem, men det är givetvis en ren spekulation.

Jag vill avskaffa allt sånt tröskeltänkande som hindrar möjligheten att hjälpa människor.

Verkligen, du spekulerar hejvilt.

 

[sjoberga]

Det som hade varit intressant skulle vara om man fick till arbetsmarknaden så att dessa personer verkligen skulle kunna jobba inom ramen för sin sjukdom. Problemet är bara att det är få yrken man kan inneha om man tex bara kan jobba ibland och inte i förväg kan beskriva exakt när detta ibland tänker infalla. Redan idag får man jobba en timme om dagen med bibehållen sjukersättning tillexempel genom att göra något ideelt. Försäkringskassansregler är heller inte utformade på ett tilllåtande sätt, antingen är man sjuk eller så är man det inte, man kan inte ha en sjukdom som varierar.

Jag är inget Fan av fks rigida regler och inte heller hur många sjuka förhåller sig till dem. Men de lämnar mer utrymme än det kan verka om man är lite kreativ. Att prioritera att maximera ersättningen framför att hitta bästa rehabplanen är inte en bra idé.

 

[monster1]

Jag är inget Fan av fks rigida regler och inte heller hur många sjuka förhåller sig till dem. Men de lämnar mer utrymme än det kan verka om man är lite kreativ. Att prioritera att maximera ersättningen framför att hitta bästa rehabplanen är inte en bra idé.

Det beror helt på vad du har för handläggare. Du kan tex inte gå fram och tillbaka i hur mycket du orkar arbeta. Om du har en sjysst handläggare kan du variera hur du lägger upp veckan men det är inte säkert att din handläggare anser att det är en bra ide. De ser helt att du jobbar din procentgrad varje dag tex. Sen har du fortfarande problemet med att någon ska anställa dig fastän du inte vet hur och när du kan arbeta och det bara är extremt lite.

 

[Lobelia]

Suck. Precis de extremfall du tar upp är de jag avser med extremfall. Jag syftar givetvis på personer som har sannolikhet över noll att återfå viss arbetsförmåga.

Jag Kanske ska påminna hur diskussionen gick och varför jag drog extremexemplet:

Jag skriver:

......
Jag har redan skrivit att jag anser att man bör genomgå utredning och rehabilitering där det är möjligt.

Sedan skriver du som svar:

........
Och sedan menar jag nog att man bör genomgå utredning och rehabilitering. Punkt. Eftersom sannolikheten för att man verkligen är helt utan arbetsförmåga fortvarigt är extremt liten, även om jag också är medveten om att de extremerna existerar.

Jag tolkar det som du protesterat mot mitt "...där det är möjligt." Varför skulle du annars betona alla som svar på alla där de är möjligt?

Och förtydligar med varför jag anser att man ska göra en utredning där det är möjligt, jag får medge att jag var lite irriterad över att för femtielfte gången behöva påpeka att vi är eniga om att man ska rehabilitera där det är möjligt och hela tiden betonar alla när jag hela tiden svarar på temat att man ska utreda när det är möjligt.

Efter som du envisas så väljer jag att dra det till sin spets

Jag undrar lite smått vad vitsen är att göra en rehabutredning eller starta rehab på någon som ligger på sjukhus som ett vårdpaket, inte är kontaktbar och liknande men du kanske kan förklara vitsen med det?

Och så anklagar du mig för att dra extremexemplen. Jag hade aldrig tagit exemplet om du inte så envist betonat alla när jag påpekat att det inte är vits med alla.

Nu är jag för visso inte enig om att det ät extremfall, det finns ett icke försumbart antal där diagnosen i sig säger att arbete är orimligt. För mig innebär extremfall, fall som knappt förekommer eller enstaka. Det finns långt mer än enstaka där det är uppenbart att de aldrig kommer att kunna jobba även om en del av dessa går att rehabilitera för att klara det dagliga livet bättre.

 

[Lobelia]

Säkert runt 75 procent av dem, men det är givetvis en ren spekulation.

Jag vill avskaffa allt sånt tröskeltänkande som hindrar möjligheten att hjälpa människor.

Men det krävs också stora ändringar på arbetsmarknaden, mer flexibel, om vi ska kunna nå den potentialen.

Jag undrar hur du ska lyckas ändra arbetsmarknaden till att bli mer flexibel? Vem ska beta den kostnaden?

Och jag tror du är helt ute och reser med din spekulation i synnerhet om du syftar på de som inte skulle kommit ut i arbete förr eller senare utan reformerna. Jag tror snarare på under 30%, åtminstone om du undantar den som bedöms kunna jobba mindre än 10% och som själv inte ser poängen.

 

[Lovisaleonora]

Det är en rekommendation som kommer ifrån psykiatrin, jag har fått den flera gånger till mig under min sjukskrivning. Det är viktigt ur förebyggande syfte att man har ork för både arbete och fritid. Och då talar vi en "normal fritid" inte träning inför ironman.

Jaha. Jag har inte tid och ork med fritid just nu, jag jobbar på tok för mycket. En meningsfull fritid för mig i min situation är att ta en promenad med hundarna, att sitta på gräsmatta och umgås med dem, att träffa en kompis, att prata med en kompis i telefon.

Exakt vad av detta kräver extra inkomster - ja, hundarna (men alla på sjukersättning vill ju inte ha hundar). Vad har man rätt till för fritid, hur långt tid får den ta, hur mycket kraft får den konsumera och hur mycket får den kosta för att man ska kvala in till "rätt till, betald av skattebetalarna"?

 

[Kattennizze]

Nej, det är inte det "enda som händer" eftersom jag har många exempel på att det var just det som blev startpunkten på en lyckad rehabilitering och därefter full arbetsfömåga.

Det är ju en anekdotisk evidens, det finns ju massor med fakta om vad som verkligen hände när borgarna införde stupstocken. Du representerar en människosyn som jag tycker är fullständigt främmande. Du har dessutom låga kunskaper och insikt i hur rehab fungerar i dag och om psykosocial problematik. Att dessutom kalla depression för en diffus diagnos visar ju på din kompetens inom området. Tur att du är civilingenjör och inte socionom.

 

[Lobelia]

Jaha. Jag har inte tid och ork med fritid just nu, jag jobbar på tok för mycket. En meningsfull fritid för mig i min situation är att ta en promenad med hundarna, att sitta på gräsmatta och umgås med dem, att träffa en kompis, att prata med en kompis i telefon.

Exakt vad av detta kräver extra inkomster - ja, hundarna (men alla på sjukersättning vill ju inte ha hundar). Vad har man rätt till för fritid, hur långt tid får den ta, hur mycket kraft får den konsumera och hur mycket får den kosta för att man ska kvala in till "rätt till, betald av skattebetalarna"?

Ja just det hundarna kostar och de ingår i din meningsfulla fritid och det spelar nog mindre roll om man vill ha hund eller inte om man lever på typ existensminimum. Man har dåligt råd med det.

 

[Magiana]

Ja just det hundarna kostar och de ingår i din meningsfulla fritid och det spelar nog mindre roll om man vill ha hund eller inte om man lever på typ existensminimum. Man har dåligt råd med det.

Exakt. Man har inte råd med hund när man lever på existensminimum. Dels är det löpande kostnader, men man behöver också pengar för oväntade utgifter, t.ex. veterinärräkningar.

 

[vallhund]

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/jag-har-inte-fatt-nan-hjalp-att-delta-i-laget/

 

[Lovisaleonora]

Ja just det hundarna kostar och de ingår i din meningsfulla fritid och det spelar nog mindre roll om man vill ha hund eller inte om man lever på typ existensminimum. Man har dåligt råd med det.

När jag var arbetslös och helt utan inkomst under tre månader var det inte tal om något extra. Det var promenader (hund hade jag inte möjlighet till ens med arbetad inkomst). Handlar det kanske egentligen om att rätta mun efter matsäck? Varför kan inte en meningsfull fritid vara gratis? Eller till samma kostnad som... tja... att sitta hemma ensam och fika? Joel bjuder mig på en kopp kaffe på tisdag (hos sig), på onsdag bjuder jag honom. Samma antal koppar kaffe men tillsammans.

Jag har levt snålt, jag hade högre livskvalité då. Jag hann med helt andra saker än som arbetande, men jag hade självklart inte råd att åka på ridläger, gå på bio eller det som är uppenbara nöjen.

 

[Lobelia]

När jag var arbetslös och helt utan inkomst under tre månader var det inte tal om något extra. Det var promenader (hund hade jag inte möjlighet till ens med arbetad inkomst). Handlar det kanske egentligen om att rätta mun efter matsäck? Varför kan inte en meningsfull fritid vara gratis? Eller till samma kostnad som... tja... att sitta hemma ensam och fika? Joel bjuder mig på en kopp kaffe på tisdag (hos sig), på onsdag bjuder jag honom. Samma antal koppar kaffe men tillsammans.

Jag har levt snålt, jag hade högre livskvalité då. Jag hann med helt andra saker än som arbetande, men jag hade självklart inte råd att åka på ridläger, gå på bio eller det som är uppenbara nöjen.

Ja, visst kan man tycka att det är livskvalitet att leva resten av livet så pass sjuk att man inte kan jobba på existensminimum. Jag tycker då inte det och jag unnar de sjuka lite mer än så.







,

 

[sjoberga]

Det är ju en anekdotisk evidens, det finns ju massor med fakta om vad som verkligen hände när borgarna införde stupstocken. Du representerar en människosyn som jag tycker är fullständigt främmande. Du har dessutom låga kunskaper och insikt i hur rehab fungerar i dag och om psykosocial problematik. Att dessutom kalla depression för en diffus diagnos visar ju på din kompetens inom området. Tur att du är civilingenjör och inte socionom.

Stora kunskaper och erfarenhet om hur försäkringskassa, vård och rehab fungerar, hur reglerna ser ut och hur turerna går. Det är därför jag har starka åsikter om hur det bör fungera -för att jag är insatt i hur det fungerar idag och hur effekterna ser ut idag. Jag har ett ganska smalt inblicksfönster dock. Det vore för mig väldigt konstigt om något som hänt i 7 fall av 8 som jag känner väl till skulle utgöra något slags superextrem företeelse.

Däremot är jag inte läkare och inte socionom och har inte heller den kompetensen.

Jag förordar inte "stupstocken" som sådan, som den beskrivs av många. Det är ett problem när tid bestämmer om man är sjuk eller inte. Däremot är det helt naturligt att försäkringen har en maxtid på inkomstbaserad ersättning och att den sedan ersätts av en betydligt lägre, kanske 75% av lägstalönen (samma för alla medborgare) som (m) har föreslagit som bidragstak.

Jag kan för mitt liv inte förstå att man tycker att den som jobbar ska ha mindre ersättning än den som inte gör det. Eller att låginkomsttagare i låglöneyrken ska slita ont för en lön som är betydligt lägre än någon finansman får direkt från samhället utan insats alls efter att ha hävdat att hen har för lite ork på fritiden.

Nu drev jag det också lite extremt, men man borde kunna förstå vinken.

 

[sjoberga]

Ja, visst kan man tycka att det är livskvalitet att leva resten av livet så pass sjuk att man inte kan jobba på existensminimum. Jag tycker då inte det och jag unnar de sjuka lite mer än så.

Fast du unnar inte de som sliter och jobbar i låglöneyrken på hel- eller deltid trots krämpor att känna att deras kämpande med arbete är något värt, när deras granne kan vila in samma ekonomiska insättning på kontot varje månad och ha ork över till sin fritid.

Eller så är det så att du unnar alla väldigt mycket och inte vill ta någon som helst ställning till något alls på området som kan ge någon färre kronor än någon annan. Det är lättast att bli poppis då utom när man sedan ska genomföra det i verkligheten, eftersom det bidde omöjligt.

 

[monster1]

Fast du unnar inte de som sliter och jobbar i låglöneyrken på hel- eller deltid trots krämpor att känna att deras kämpande med arbete är något värt, när deras granne kan vila in samma ekonomiska insättning på kontot varje månad och ha ork över till sin fritid.

Eller så är det så att du unnar alla väldigt mycket och inte vill ta någon som helst ställning till något alls på området som kan ge någon färre kronor än någon annan. Det är lättast att bli poppis då utom när man sedan ska genomföra det i verkligheten, eftersom det bidde omöjligt.

Grejen är just att de inte vilar, de är sjuka eller skadade så allvarligt att de inte kan arbeta. De har liksom inte semester.

 

[Kirre]

Det beror helt på vad du har för handläggare. Du kan tex inte gå fram och tillbaka i hur mycket du orkar arbeta. Om du har en sjysst handläggare kan du variera hur du lägger upp veckan men det är inte säkert att din handläggare anser att det är en bra ide. De ser helt att du jobbar din procentgrad varje dag tex. Sen har du fortfarande problemet med att någon ska anställa dig fastän du inte vet hur och när du kan arbeta och det bara är extremt lite.

Kort inflik här bara.
En vän till mig fick någon ny form av sjukskrivningsvariant under hennes bröstcancerbehandling där hon rapporterade in varje månad hur mycket hon jobbat, resten var hon sjukskriven. Iom behandlingar kunde det ju bli noll timmar ena veckan och 20-30 en annan.
Tyckte det lät som ett kanonsätt. Skulle ju passa utmärkt vid tex depressionsrelaterade sjukskrivningar också där måendet går upp och ner och där man skulle orka/vilja jobba vissa dagar och andra inte.

Vet inte om detta är i teststadie eller om någon här känner till vad för något det är. Verkar iaf som att det jobbas mot att göra sjukskrivningsreglerna lite mer flexibla än strikt 25, 50 och 100%, jämnt fördelat varje dag och vecka.