Idag gick det bättre att komma iväg till jobbet, även om mina glasögon visst har fått fötter och datormusen stannade hemma. I helgen fick jag frågan hur det kändes att gå tillbaks till jobbet, och för en månad sedan så trodde jag verkligen att jag skulle ha längtat. Att den här sommaren skulle bli lika tuff som den förra, och att en kaffe i lugn och ro skulle vara mycket efterlängtat. Men den här sommaren har verkligen visat att mycket av det svåraste ligger bakom oss och nu är det en ny tid. Jag svarade att det faktiskt känns riktigt tråkigt att börja jobba, och att det gör mig glad, för det är ett tydligt tecken på att livet hemma inte är lika svårt som det tidigare har varit. Dagarna konsumeras inte av att bara få ihop allting från början till slut utan fylls av bad, blåbärsplock, skogspromenader, bus och intressanta diskussioner. Packningen är lättare. Barnen har lekt så mycket med varandra, och jag är lite förundrad över att det inte varit mer syskonbråk.
Jag vet att jag tjatar om det men jag kan inte riktigt komma över det. Att vi klarade av de där åren, och att vi nu har två helt fantastiska barn som jag verkligen har utrymme att njuta av fullt ut. Jag kan knappt vänta på allt vi ska hitta på tillsammans. Nästa år tänkte vi resa till Italien en vecka eller två. Kan verkligen se dem framför mig, på stränderna och i små stengränder.
löste de sig endå?
) , och dricker stora mängder kaffe...
).
