Började få tätare och mer regelbundna värkar under lördagen, så anade att det började närma sig. Under natten eskalerade det och värkarna kom med 5-10 minuters mellanrum, som vart inte mycket sömn. På morgonen kom de ännu tätare och vi beslöt oss för att åka in (hade en bit till förlossningen dessutom). Väl inne och uppkopplad och undersökt så minskade värkfrekvensen något och jag var inte öppen mer än 3-4 cm. Blev erbjuden smärtstillande men tackade nej och vi fick ett rum på patienthotellet i väntan på att det skulle dra igång (då var klockan ungefär 8 på söndag morgon).
Två timmar senare började värkarna göra bra mycket ondare och jag började få svårare att slappna av och hantera dem på ett bra sätt, så ringde till förlossningen och sa att jag ville ha den där ”sovdosen” smärtstillande jag blev erbjuden tidigare. Så vi pallrade oss dit igen, blev undersökt och var 4 cm öppen, så de ville avvakta lite och se om det tänkte dra igång. Här började jag spy av värkarna, så var halvlycklig över att behöva vänta på nån form av smärtstillande.
Blev i alla fall erbjuden ett bad, vilket lindrade smärtan något, även om illamåendet satt i. Satt väl där nån timme innan jag ledsnade och vi flyttade tillbaka till sängen. Fortsatte spy som en gris och fick inte ens behålla vätska. Vid 14.30 blev jag undersökt på nytt (blev lite försenat pga skiftbyte), och läget var oförändrat så jag fick min sovdos (nån spruta smärtstillande i benet, en insomningstablett och två citodon) och tillbaka till patienthotellet. En timme fick jag sova på det innan jag återigen vaknade av värkarna. De var dock något mildare i ett par timmar innan de tilltog i styrka och återgick till det ”normala” och jag återigen började spy.
Försökte väl stå ut i några timmar innan jag återigen ringde förlossningen och frågade om man kunde få en till sovdos. Tror klockan var runt 23 när vi kom dit igen och möttes av förvåning över att jag bara fått sova en timme, ”då kanske det är på gång nu”. Jag var mycket skeptiskt, speciellt eftersom värkarna var oförändrade. Undersöktes och var 5 cm öppen, så vart ingen sovdos och vi blev istället kvar på förlossningen. De ville sätta in dropp i och med att jag spytt så mycket, vilket även gjorde att jag avråddes från lustgas, men fick frågan om jag ville ha epidural. Var ett självklart ja i det läget, för jag behövde all vila jag kunde få.
Så dropp och epidural sattes in och de följande timmarna mådde jag som en prinsessa! Smärtan försvann helt men jag hade kvar ett starkt tryck nedåt vid värkarna, så epiduralen satt perfekt. Och droppet gav mig väl lite extra energi. Behövde liksom inte ens andas genom värkarna de följande timmarna utan kunde prata som vanligt.
Framåt tretiden på natten var jag öppen 7 cm, så det gick ju framåt, men långsamt… Sen vid sju på morgonen var vi uppe i 9, och inte långt efter det började jag få krystvärkar. Så larmade in barnmorskan (kom in två, pga skiftbyte igen), så nya barnmorskan undersökte och konstaterade 9,5 - ”en kant kvar”. Jag typ; men kroppen vill ju krysta, vad gör jag då?! Och fick svaret ”låt bli att ta i”. Jo men visst, det är ju enkelt.
Några krystvärkar senare kände jag tydligt hur det kom ned ett huvud (som dock åkte upp igen). Fick ny undersökning och jodå, 10 cm och redo. Så det var bara att köra. Efter två omgångar på knä blev det byte till ryggläge pga bebis inte riktigt uppskattade knäståendet. Barnmorskan sa något om att det här ju kan ta ett tag, varpå jag frågade hur länge det brukar kunna ta. ”Uppemot en timme är inte ovanligt” och jag kände bara ”fan heller” och ja, vi kan väl konstatera att jag fick nån helt galen vilja och styrka i och med det. Min sambo som också höll andan och ”tryckte med” höll på att svimma flera gånger och orkade inte i närheten lika länge, så det är ju helt sjukt fascinerande vad kroppen kan göra! Kändes nästan löjligt enkelt och smärtfritt att trycka ut ungen (i alla fall jämfört med vad jag hade föreställt mig…) och inte en enda gång kändes det övermäktigt.
30 minuter tog det för honom att komma ut, och känslan när han lades på min mage är ju helt obeskrivlig. Så mycket känslor på samma gång och samtidigt hög på adrenalin. Kort sagt kan jag väl konstatera att själva utdrivningsfasen kan jag göra om, men det där nästan-dygnet innan jag fick dropp och epidural kan jag klara mig utan.
Och måste ändå säga att Föda utan rädsla-metoden var guld för mig, och min sambo var helt fantastisk! Han coachade mig genom
varenda värk i över ett dygn - på ett sätt som imponerade på alla barnmorskor och sköterskor vi hade kontakt med (och det var ett gäng med alla resor fram och tillbaka samt skiftbyten). Och tack vare honom kunde jag hantera värkarna och ligga och slappna av och andas igenom även de värsta.
