"Jag gillar inte barn"

När man är i en bubbla så kan enstaka företeelser ta mycket energi och uppmärksamhet.
Som den gravida som plötsligt ser barnmagar överallt.

Jag kan tänka mig att om 30 personer sagt att barnet är gulligt sött eller något annat positivt och sedan kommer en som säger att barn generellt inte är speciellt trevliga - ja, då tar den enda kommentaren allt fokus. Och blir personlig.

Själv var jag spyless på alla bekanta som så uppfordrande pratade om barn med mig i unga år. Jag deklarerade att jag inte var intresserad.

Sedan kom jag att skaffa ett barn trots allt och ni kan ju bara gissa hur många kommentarer som glatt konstaterade att jag ändrat mig. Dvs att de hade rätt - barn är meningen med livet. :meh:
Lagom kul det första åren när jag dessutom var skamsen, och osäker på min roll som mamma.
Jag tycker sådant beteende inte bara är osnällt utan också rimligen måste bli kontraproduktivt!

Jag menar om man lyckas med en tillräckligt envis person så kan man ju tvinga personen att inte skaffa barn genom att först tjata tills man får ett aggressivt svar och sedan ge pikar i tio år till. Dvs personen låter bli att göra som den vill för att slippa höra ett -vad var det jag sa. Eller blir så fast i sitt tänk att det blir en så stor del av hens identitet att hen inte kan ändra sig även om hen ville.

Så om man faktiskt är intresserad av att någon ska ha barn så är det nog effektivare att bara hålla klaffen efter ett eh, nej tack. (dvs rent bortsett från att det är trevligare för alla)
 
Ditt inlägg är intressant - och jag tycker om ditt resonemang.

Och jag tror egentligen att hela den här diskussionen handlar om språkbruk, vad man uppfattar som normalt eller stötande sätt att uttrycka sig.

Jag är van vid att man väljer sina ord.
Man säger inte "du är en idiot!" till folk. Eller "Du är dum i huvudet".
Man säger inte "vilken äcklig mat du lagade"
Man säger inte "vilka fula kläder du har". Eller "vad dåligt ditt hår blev när du var hos frissan".

Man kan tänka alla de sakerna men man säger dem inte och man skriver dem inte till andra människor.
De flesta gånger man tänker de sakerna, behöver man inte säga något alls.

Det finns ganska många oförskämdheter man inte säger till folk - varken till dem man känner väl eller till personer man är ytligt bekant med eller som är rena främlingar.
Och ju mindre väl man känner människor, desto mindre laddade formuleringar använder man.

Så som jag är fostrad.

Sedan kan man vara rak och låta bli att linda in saker, det vore välgörande om folk slutade linda in saker till oigenkännlighet, eller om folk slutade tolka in saker som inte sägs eller skrivs.

Men så fort det är olika människor som försöker kommunicera så kan det finnas olika språkbruk med i bilden.
Där en del personer använder uttryck som äckel, hat, idiot eller andra ganska starka ord. Och de som då är vana vid ett mildare språk kan övertolka det som skrivs.

Ungefär som jag tycker att @cirkus gjort som skriver om att människor "känner ett behov" av att "vräka ur sig".
Tråden ställer en fråga, människor svarar. Inte nödvändigtvis för att de känner ett behov av att uttrycka sin åsikt utan för att de svarar på en fråga som någon annan ställt.
Vad bra skrivet, precis så är jag också fostrad.

(Sedan också hårt från lärares håll från liten att man inte får prata illa om folk regelmässigt, speciellt inte en person. Sannolikt eftersom det göder stämningar och bygger upp kulturer som nog till slut leder till mobbing och utfrysning. Det kan liksom bli en intern hobby.)
 
Jag vänder mig direkt till din överskrift. Jag gillar inte barn. Jag gör inte det. Det är massor jag inte gillar. Rövhattar, homofober, hustrumisshandlare.

Jag gillar inte barn. Hur kan det INTE vara OK för dig?

Jag får känslan av att du inte har läst hela tråden? Jag bryr mig inte om att du inte gillar barn, det är behovet av att säga det som jag inte förstått. Men även det har avhandlats i tråden.
 
Förutom det där med barnnormer, så har nog min hemmagjorda amatörpsykologiska teori alltid varit att vuxna som uttrycker sig illa om barn och/eller är nedlåtande mot barn, själva hade en destruktiv barndom. Det räcker ju också för att förklara upplevelsen att det är en bristande mognad som talar. Destruktiv uppväxt är inte bästa grunden för mognad.

Men man kan ju inte skuldbelägga folk för att deras föräldrar brast i föräldraförmåga.
Amatör var det ja....

I klartext - du tror att en vanlig normallycklig barndom innebär att man tycker om barn? Att brist på sådan leder till aversion mot dito?
 
Fast jag har ju sagt tidigare i tråden att det har hänt mig. Du behöver inte tvivla på det, har inte så mycket anledning att hitta på en sådan sak.
Jag har läst tråden du pratade om och jag fick en helt annan uppfattning än dig. Såg INGEN där som sade rent ut att de hatar barn eller att barn är äckliga på det sättet du antyder. Därför tvivlar jag.
 
Jag tycker sådant beteende inte bara är osnällt utan också rimligen måste bli kontraproduktivt!

Jag menar om man lyckas med en tillräckligt envis person så kan man ju tvinga personen att inte skaffa barn genom att först tjata tills man får ett aggressivt svar och sedan ge pikar i tio år till. Dvs personen låter bli att göra som den vill för att slippa höra ett -vad var det jag sa. Eller blir så fast i sitt tänk att det blir en så stor del av hens identitet att hen inte kan ändra sig även om hen ville.

Så om man faktiskt är intresserad av att någon ska ha barn så är det nog effektivare att bara hålla klaffen efter ett eh, nej tack. (dvs rent bortsett från att det är trevligare för alla)

Off topic men jag bara älskar dig.
"osnällt"
 
Då är vi nog eniga ändå vad det gäller att uttrycka sig. Det jag vänder mig emot är att någon ens faktiskt skulle ha sagt att de hatar barn eller att barn (som person) är äckliga. Det känns som att det är något vissa bara fått för sig för de tolkat vad som sagts på ett visst sätt.

Om du inte tror att någon skrivit att barn är äckliga och att barn som grupp är äckliga så föreslår jag att du läser #307 i ursprungstråden. Att säga att barn som grupp är äckliga är inte ett dugg bättre än att säga att ett barn som person är äcklig. Snarare tvärtom.
 
Amatör var det ja....

I klartext - du tror att en vanlig normallycklig barndom innebär att man tycker om barn? Att brist på sådan leder till aversion mot dito?
Inte på något enkelt och självklart sätt, och absolut inte i 100 % av fallen osv. Plus att det ju finns mycket oklara gränser kring vad en normallycklig resp olycklig barndom är, och vad som krävs för att det ska räknas som att man tycker om barn.

Men i stort sett tror jag att det ligger nära till hands för människor att tycka om människoungar, ungefär som för många djurarter, och att det så att säga är lättare hänt att man växer upp till en person som är rimligt positiv till barn som företeelse än som inte är det. Dvs, om man har förmånen att under sin uppväxt i huvudsak göra "normalpositiva" erfarenheter av att vara ett barn här i världen, så tror jag att det ligger nära till hands att man också blir hyggligt välvilligt inställd till barn som företeelse som vuxen. (Och jag tror att Moder Natur har ett finger med i spelet här, men "hon" har inte hela makten i sammanhanget.)

Det säger heller inget om att vilja ha barn eller inte. Föräldraskap handlar ju om mycket mer än om att "tycka om barn". Och att "tycka om barn" är INTE samma sak som att vilja tillbringa de femton närmaste sommarsemestrarna på olika lekplatser.

Men det här är bara saker jag går runt och tror. Det är inte någon sorts viktiga ÅSIKTER att vinna diskussioner om!!
 
Har funderat lite och tänker att det hela grejen kokar ner till är att de flesta är uppfostrade nog att inte säga rätt ut så fort frågan om barn kommer att "Barn är äckliga fula värdelösa och luktar illa". Det ligger alltid något bakom och ofta är det som ligger bakom en lååång historia av tjat där man flera gånger på ett civilicerat sätt svarat på frågan, upplevt att frågan inte accepterats och sedan har behövt gå i försvarsställning tills man känner att man måste bita ifrån annars ger folk sig aldrig.

Ett exempel från när jag var 19. Bara för att förklara varför jag kunde ta till med dumma uttryck som "Barn är äckliga"
Jag sitter och pratar med en kvinna som var inne på sitt tredje barn, en nykläckt sådan. De andra barnen som nog var 5 och 3 ish springer runt, någon av dem vinkar åt mig, någon visar sina leksaker mm. Jag tillhör de som inte riktigt gillar lukten av barn, eller barn överhuvudtaget men ler och säger typ "oj vilken fin" om leksaken, och puttar varsamt bort treåringen som får för sig att dra mig i håret med ett "aj det gör ont, lek med den fina leksaken i stället".
Sedan kommer bomben som brukar inledas med "när ska du skaffa barn då?". Redan där reagerar jag lite försvarsförberedande och förklarar bara att jag inte är så intresserad, och hoppas på att den jag samtalar med kan ta den förklaringen. Det gör hon inte utan hon börjar ifrågasätta varför och rabblar en lång harang om varför barn är världens bästa grej. Jag kan då inte direkt börja radda upp alla negativa saker med barn - det vore oförskämt. Så jag svarar knappt och försöker avleda till något annat.
Harangen fortsätter. Jag börjar svara upp lite mer. Vill gärna inte behöva förklara mig mer. Typ "men bebislukt är sååå mysig" och jag kanske svarar "nja jag vet inte...". Jag kanske förklarar att jag inte känner mig bekväm med barn. Då hävdar kvinnan att jag bara behöver lära mig, håller upp bebis framför näsan på mig ("lukta!") Jag luktar och svarar något diffust igen och får sedan bebis nertryckt i knät. Kvinnan går iväg för att hjälpa treåringen och tycker jag kan hålla och öva!
Jag sitter där och är obekväm som bara den, paniken i kroppen, hjärnan som snurrar. Jag vill ju bort från bebisen för jag vet inte vad jag ska göra men vet inte heller hur jag ska göra mig av med den. Går den sönder om jag skiftar grepp nu? Kan man lägga den på soffan? Då kan den ramla ner! Golvet? Kallt och hårt?
Så där sitter jag stelt och hoppas på att det är över snart. Bebisen kräks. Jag säger till mamman vad som hänt och hon ropar att det finns en trasa på soffkanten att torka av med. Jag tar den och torkar av bebis så bra jag kan, bebis blir ledsen (kanske fattade den att jag var skräckslagen och obekväm?) och gallskriker. Mer panik i kroppen. Mer snurrande tankar.
Jag kommer på att jag kan vara jättekissnödig! :idea: Så jag ber mamman som nu är tillbaka att ta tillbaka bebisen för jag kissar snart på mig.
Spenderar lång tid i badrummet. Andas, försöker lugna mig, tänker febrilt på hur jag kan få komma härifrån utan att såra någon. Lyckas till slut hitta på något och går ut till mamman som nu har tre gallskrikande barn kring sig och säger att jag måste gå för att...
Sedan går jag ut och är helt slut på grund av vad som just hände.
Nästa gång när någon pockar - då biter jag kanske instinktivt ifrån.
 
Jag har läst tråden du pratade om och jag fick en helt annan uppfattning än dig. Såg INGEN där som sade rent ut att de hatar barn eller att barn är äckliga på det sättet du antyder. Därför tvivlar jag.

Jag visste inte att du bara pratade om den tråden. I inlägget jag svarade på fick jag uppfattningen att du pratade generellt, att människor inte säger att barn är äckliga eller att de hatar barn.

Förutom det så har ju, som @mandalaki nämnde, det faktiskt sagts i den tråden att barn är äckliga.
 
Jag tror att en orsak till att inte gilla barn kan vara om man tänker på just yngre barn.
Man ser en del oönskade beteenden, man ser inget utbyte av dem utan "bara" att många yngre barn är lite "klistriga" och väldigt - förstås - osjälvständiga.

Varför får man inte ogilla barn? (om man nu utgår från att det handlar om yngre barn)

Tonåringar kan väl vara ett kapitel för sig, men där kan man åtminstone förvänta sig tillräcklig mental mognad hos individen för att mer vara en självständig individ?
Många tonåringar beter sig ju väldigt illa (men nej, "jag tycker inte om tonåringar" känns inte som ett rimligt sätt att uttrycka sig)

Gruppen yngre barn har ju fler "gruppkarakteristika" som delas jämfört med gruppen "90-åringar".
De flesta ettåringar har likartade omvårdnadsbehov och likartad förmåga att föra resonemang, exempelvis, medan eventuellt omvårdnadsbehov skiljer sig mycket stort mellan nittioåringarna.
Jag tycker det låter konstigt att säga att man ”inte gillar barn”. Att man på förhand har dömt alla individer utifrån vilken åldersgrupp de tillhör eller till och med benämnder dem som äckliga känns inte ok. Att däremot säga att man inte är intresserad av barn generellt eller tycker det är svårt att bemöta dem - absolut- men att såga en hel åldersgrupp känns ju sådär...
Att själv inte vilja ha barn är ju något helt annat som självfallet är individens val och som ska respekteras.
 
Om du inte tror att någon skrivit att barn är äckliga och att barn som grupp är äckliga så föreslår jag att du läser #307 i ursprungstråden. Att säga att barn som grupp är äckliga är inte ett dugg bättre än att säga att ett barn som person är äcklig. Snarare tvärtom.
Fast nu är vi tillbaka igen på tolkningen om beteende kontra personvärde så jag vet inte om jag tycker det är relevant.

Jag kan som sagt utan problem säga att jag tycker små barn som grupp är äckliga, men jag vet ju också hur jag värderar det ordvalet och vad jag menar med vad jag säger. Jag har förklarat detta så ingående nu att även du borde veta vad jag faktiskt menar. Du får väl störa dig på folks ordval om du vill men det betyder verkligen inte att de hatar barn och att det vore någon sorts sanning.
 
Jag tycker det låter konstigt att säga att man ”inte gillar barn”. Att man på förhand har dömt alla individer utifrån vilken åldersgrupp de tillhör eller till och med benämnder dem som äckliga känns inte ok. Att däremot säga att man inte är intresserad av barn generellt eller tycker det är svårt att bemöta dem - absolut- men att såga en hel åldersgrupp känns ju sådär...
Att själv inte vilja ha barn är ju något helt annat som självfallet är individens val och som ska respekteras.
Man måste inte gilla allt. Det finns ju de som säger att de hatar alla män och blir hyllade för det, och då är hat också ett betydligt starkare ord än ogilla.
 
Som förälder till ett ”jobbigt” barn så blir jag lite småirriterad på att läsa om att jag anses slapphänt för att mitt barn inte är ”väluppfostrat”. Det enkla svaret är att DET GÅR INTE att få den här ungen att sitta stilla och vara tyst. Jag tjatar nästan non stop, men jag vill inte att det är det enda han hör från mig. Därför ser jag mellan fingrarna när han bara beter sig lite halvstökigt. Jag kan inte heller ha koppel på honom så därför kommer han gå fram till främmande människor och försöka ta kontakt (mycket social unge), och ibland blir det på fel sätt dvs lite för hårt eller att han gör en konstig (i hans ögon rolig) min. Hjärnan är inte tillräckligt utvecklad vid snart 3 års ålder så han förstår inte hur det känns för andra, impulskontrollen är skitkass och han kan liksom inte skärpa sig. Det är inte ens (vad vi vet) frågan om någon funktionsvariation utan ”bara” myror i brallan.

Jag vägrar trots detta att hålla mig hemma. Vi äter regelbundet ute och reser mycket. Kompromissen är skärmar, så vi har med oss surfplatta/mobil. Då blir det nästan lite absurt om det OCKSÅ sticker i ögonen på folk.

Barn är OLIKA. De föds med helt olika personligheter och det tar olika lång tid att fostra dem till hänsynsfulla medmänniskor, särskilt om man ska följa barnkonvention.
 
Som förälder till ett ”jobbigt” barn så blir jag lite småirriterad på att läsa om att jag anses slapphänt för att mitt barn inte är ”väluppfostrat”. Det enkla svaret är att DET GÅR INTE att få den här ungen att sitta stilla och vara tyst. Jag tjatar nästan non stop, men jag vill inte att det är det enda han hör från mig. Därför ser jag mellan fingrarna när han bara beter sig lite halvstökigt. Jag kan inte heller ha koppel på honom så därför kommer han gå fram till främmande människor och försöka ta kontakt (mycket social unge), och ibland blir det på fel sätt dvs lite för hårt eller att han gör en konstig (i hans ögon rolig) min. Hjärnan är inte tillräckligt utvecklad vid snart 3 års ålder så han förstår inte hur det känns för andra, impulskontrollen är skitkass och han kan liksom inte skärpa sig. Det är inte ens (vad vi vet) frågan om någon funktionsvariation utan ”bara” myror i brallan.

Jag vägrar trots detta att hålla mig hemma. Vi äter regelbundet ute och reser mycket. Kompromissen är skärmar, så vi har med oss surfplatta/mobil. Då blir det nästan lite absurt om det OCKSÅ sticker i ögonen på folk.

Barn är OLIKA. De föds med helt olika personligheter och det tar olika lång tid att fostra dem till hänsynsfulla medmänniskor, särskilt om man ska följa barnkonvention.
Jag räknar nog in det där tjatet från andra vuxna om "fasta gränser" och att inte vara "släpphänt" osv i en emotionell svårighet hos dem att hantera att barn är barn. Dvs jag hade en mycket krävande unge, och jag tog inte sådana kommentarer personligt. Jag tolkar dem som ett känslouttryck som det är ganska underligt att andra delar med mig.
 
Man måste inte gilla allt. Det finns ju de som säger att de hatar alla män och blir hyllade för det, och då är hat också ett betydligt starkare ord än ogilla.

Jag vet inte jag, har lite svårt att ta den jämförelsen på allvar. Barn är väl överlag sällan gärningspersoner i våldtäkt, misshandel och liknande. Och lika sällan utgör de något hot mot halva befolkningen.
 
Som förälder till ett ”jobbigt” barn så blir jag lite småirriterad på att läsa om att jag anses slapphänt för att mitt barn inte är ”väluppfostrat”. Det enkla svaret är att DET GÅR INTE att få den här ungen att sitta stilla och vara tyst. Jag tjatar nästan non stop, men jag vill inte att det är det enda han hör från mig. Därför ser jag mellan fingrarna när han bara beter sig lite halvstökigt. Jag kan inte heller ha koppel på honom så därför kommer han gå fram till främmande människor och försöka ta kontakt (mycket social unge), och ibland blir det på fel sätt dvs lite för hårt eller att han gör en konstig (i hans ögon rolig) min. Hjärnan är inte tillräckligt utvecklad vid snart 3 års ålder så han förstår inte hur det känns för andra, impulskontrollen är skitkass och han kan liksom inte skärpa sig. Det är inte ens (vad vi vet) frågan om någon funktionsvariation utan ”bara” myror i brallan.

Jag vägrar trots detta att hålla mig hemma. Vi äter regelbundet ute och reser mycket. Kompromissen är skärmar, så vi har med oss surfplatta/mobil. Då blir det nästan lite absurt om det OCKSÅ sticker i ögonen på folk.

Barn är OLIKA. De föds med helt olika personligheter och det tar olika lång tid att fostra dem till hänsynsfulla medmänniskor, särskilt om man ska följa barnkonvention.

Jag håller med dig, man gör ju så gott man kan. Mina barn är inte Sitta-still-typen. En bekants barn kan sitta med lego i timmar, alltid kunnat göra. De är helt olika. Hon startade företag och drev hemma när barnen var små, jag simmade torrsim och försökte hinna borsta håret.
 
Jag vet inte jag, har lite svårt att ta den jämförelsen på allvar. Barn är väl överlag sällan gärningspersoner i våldtäkt, misshandel och liknande. Och lika sällan utgör de något hot mot halva befolkningen.
Det är bara för en barnlös att sätta sin fot på ett dagis i februari för att man ska vara sjuk närmaste halvåret och hade det hänt på en annan arbetsplats så hade det krävts smittskyddsutrustning så jag vet inte om jag håller med om att barn inte utgör ett hot mot befolkningen ;)
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det... 2 3 4
Svar
62
· Visningar
7 019
Senast: Grazing
·
Tjatter Välkomna till leken “skyll er själva som ger mig ideer”. Då jag just nu är lite upptagen blir det inga roliga teman eller uppdateringar... 40 41 42
Svar
827
· Visningar
16 856
Senast: Niyama
·
Relationer Hej Buke.. Anonymt nick för ja, privata grejer och så. Frågorna: Hur vet jag att jag inte vill ha barn? Hur gör man för att avsluta ett... 2 3
Svar
55
· Visningar
11 752
Senast: TinyWiny
·
Kropp & Själ Jag har beslutat mig för att genomgå fetmakirurgi, en gastric sleeve sa läkaren att det blir. Tänker nu att jag inte är ensam på buke... 11 12 13
Svar
244
· Visningar
27 727
Senast: Enya
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp