Samma här
.
..
Jag är helt normalviktig, med helt normalt ämnesomsättning. Med för många kalorier går jag upp och med för få går jag ner
. Det händer dock att jag får småbittra kommentarer från folk om att "Ja, VISSA kan minsann smälla i sig vad som helst utan att bli tjocka, medan vi andra måste kämpa bara för att hålla vikten
". Jo, jag smäller i mig VAD som helst, men i långa loppet blir det bara inte tillräckliga mängder tillräckligt ofta av skräpet för att sätta sig alltför mycket som överhull
. Ibland äter jag en jättemåltid till lunch, men då orkar jag kanske inte en riktig middag. Ibland blir det pizza två dagar i rad, men det är sällan jag orkar en hel pizza oavsett osv. Första näven från godispåsen med favoritgodiset brukar kastas in i munnen, men resten kan bli stående på soffbordet i en vecka utan att intressera mig så värst
.
Mitt matintresse är inte särskilt stort (uppskattar dock en god måltid som någon annan lagat
) och jag har haft magkatarr så många gånger att jag inte kan lita på varken hunger- eller mättnadssignaler från min kropp. Jag har ett krävande jobb som ibland kräver att man snabbt får i sig något blodsockerhöjande på de dagar man inte har tid til minsta kisspaus. Om man dessutom lägger till att jag ibland har problem med att stressen sätter sig på aptiten och att jag därför har som (o)vana att ge magen det som hjärnan kan tänka sig här och nu, så kan maten se ut som detta autentiska exempel från idag
:
Frukost (högst ovanlig företeelse för mig): den stackars pytte-pytte portionen av nån Thairätt som var över från middagen i går
Mellanmål: En energidryck och en banan.
Lunch: En snickers och en flaska bubbelvatten i bilen.
Middag: En rejäl och hyfsat god microrätt med ganska fräscha (färska) grönsaker, räkor och nudlar som jag utsvulten kastade i mig efter en lång dag på farten. Ett glas cola som måltidsdryck
.
Kvällsmål: Jag fick någon sorts oväntad craving efter Kalles Kaviar på knäckebröd
. Var därför tvungen att ge mig ut i regnet på cykel för att genomsöka närområdets matbutiker efter detta. Jag bor alltså inte i Sverige så det var långt i från säkert att uppdraget skulle lyckas, men det gjorde det
. Nu har jag därför klämt i mig fyra Wasa med Kalles och känner mig väldigt svensk för en gångs skull
.
