Oengagerad karl=jag häxa

[Ullmerkott]

Det är faktiskt ditt problem om du uppfattar varje tecken på att någon är arg som någon form av våld. Du kan inte rimligen förvänta dig att omvärlden ska skydda dig från att utsättas för helt normala känslor.

Jag kan hantera den? Var har jag skrivit att jag inte kan hantera det?

Jag har sagt att jag behöver få uttrycka ilska. Inte att jag måste ta ut det på någon som inte kan hantera det eller att jag måste skrika och gorma. Det kan räcka med en rynkad panna och att säga vad som upprör. För mig räcker det. Kan en frisk vuxen människa inte hantera det ser jag det snarare som att problemet ligger hos den.

Som jag tidigare sagt tycker jag ilska generellt är helt ok, men ilska riktad mot mig är obehagligt. Jag förväntar mig därför att vuxna, balanserade människor i min omgivning hanterar sin ilska på andra sätt än att rikta den mot mig.

 

[Lobelia]

Som jag tidigare sagt tycker jag ilska generellt är helt ok, men ilska riktad mot mig är obehagligt. Jag förväntar mig därför att vuxna, balanserade människor i min omgivning hanterar sin ilska på andra sätt än att rikta den mot mig.

Även om du gjort något som gör dem arga? Alltså att du medvetet eller omedvetet triggat känslan. Oftast är det ju så om någon blir arg på en själv att man faktiskt är delaktig på något vis. Få människor blir arga utan orsak och jag tror inte någon går genom livet utan att göra något som gör någon arg.

 

[sthu]

Som jag tidigare sagt tycker jag ilska generellt är helt ok, men ilska riktad mot mig är obehagligt. Jag förväntar mig därför att vuxna, balanserade människor i min omgivning hanterar sin ilska på andra sätt än att rikta den mot mig.

Det gör väl de flesta inbillar jag mig. Det är nog få som gillar när folk är arga på en.. Jag gillar det inte, men jag tar det inte som verbalt våld utan snarare som ett tecken på att jag gjorde något fel.

 

[monster1]

Även om du gjort något som gör dem arga? Alltså att du medvetet eller omedvetet triggat känslan. Oftast är det ju så om någon blir arg på en själv att man faktiskt är delaktig på något vis. Få människor blir arga utan orsak och jag tror inte någon går genom livet utan att göra något som gör någon arg.

Oftast handlar det ju om ett misstag eller att någon man kanske inte ens kan råda över eller att någon känner sig förbi sedd allternativt har i min syn orimliga förväntningar på mig. Dvs sällan saker man gör som går att åtgärda eller som jag med flit gjort fel/slarvat med. Den jag blir utskälld av oftast är en kollega där organisationen är uppbyggd på ett sätt så att våra tjänster har motstående intressen. Då blir jag utskälld för att jag gör mitt jobb. Hemma blir jag aldrig utskälld möjligen snäser vi åt varandra när vi surar (vi vuxna) då handlar det oftast om att båda är trötta. Saker som är bådas ansvar men ingen vill göra.

 

[Ullmerkott]

Även om du gjort något som gör dem arga? Alltså att du medvetet eller omedvetet triggat känslan. Oftast är det ju så om någon blir arg på en själv att man faktiskt är delaktig på något vis. Få människor blir arga utan orsak och jag tror inte någon går genom livet utan att göra något som gör någon arg.

Det gör väl de flesta inbillar jag mig. Det är nog få som gillar när folk är arga på en.. Jag gillar det inte, men jag tar det inte som verbalt våld utan snarare som ett tecken på att jag gjorde något fel.

Har jag råkar missförstå eller på annat sätt klanta mig upplever jag att de allra flesta klarar av att reda ut det utan att bli arga på mig.
Har jag betett mig illa är det rimligt både att folk blir arga, och att jag får lägga en massa energi på att hantera och åtgärda det.

 

[monster1]

Det gör väl de flesta inbillar jag mig. Det är nog få som gillar när folk är arga på en.. Jag gillar det inte, men jag tar det inte som verbalt våld utan snarare som ett tecken på att jag gjorde något fel.

Men hur ofta i relationer finns det ett rätt och ett fel (inom lagens råmärken)?

 

[Enya]

Precis så, känslor är halt okej, så länge man kan hantera dem, och visst kan de ge en kick och för min del bra minne av att jag lyckades.

Problemet är när man fastnar i känslorna och inte kan gå vidare och släppa dem.

Min mamma är 70 år och har I ÅR förlåtit sin några år yngre lillebror för vad han gjorde när de var barn och bodde hemma. Han var mormors gullunge och som vanligt i den generationen fick ju barnen hjälpa till hemma med lite allt möjligt. När det var hans tur sa han "varför måste jag, kan inte de andra göra det" och så slapp han och hans syskon fick göra det. Detta var ju hans mors fel i grunden anser jag och självklart utnyttjade han att han kunde slippa undan på det här viset....
När han hittat på bus sa han att det inte var han utan tex hans bror, så hans bror fick stryk av livremmen trots att mamma försökte förklara för föräldrarna att det inte alls stämde, de slog fel unge. Hon har alltså aldrig kunnat förlåta honom för detta trots att hon i år blev 70 år gammal. Hon har alltså varit SUR på honom och vägrat ha kontakt och ens prata med honom under alla år pga vad som hände när de var barn.

Snacka om att fastna i en känsla!

 

[FadeAway]

Min äldsta son har jag fått lära den tekniken. Han har haft svårt att hantera sin ilska och stoppa sig från att agera. Så han har fått lära sig att lämna situationen och försöka få sina egna känslor i styr först, för man kommer ingenstans med känslor som svallar över och går till personangrepp som man egentligen inte menar. Dels så säger och gör man saker man ångrar och dels kan man ändå inte ta till sig den andra sidan av saken.

Han går ut och kommer igen sedan, kan fortfarande vara lite arg och förmedla det, men inga utbrott elelr otrevligheter och det går att diskutera och prata om det. Detta är ett mycket bättre sätt än att sitta kvar i situationen.

Det kanske ditt ex också fått lära sig?

Exet har absolut aldrig haft tendenser att agera. Konflikthantering var inget som förekom i hans familj utan de har aktiva konflikter med människor de inte träffat sen 70-talet.
Våra konflikter löstes ju inte eftersom när han väl kom tillbaka så var jag inte arg längre och det fanns således inget att diskutera.

 

[Lingon]

Min mamma är 70 år och har I ÅR förlåtit sin några år yngre lillebror för vad han gjorde när de var barn och bodde hemma. Han var mormors gullunge och som vanligt i den generationen fick ju barnen hjälpa till hemma med lite allt möjligt. När det var hans tur sa han "varför måste jag, kan inte de andra göra det" och så slapp han och hans syskon fick göra det. Detta var ju hans mors fel i grunden anser jag och självklart utnyttjade han att han kunde slippa undan på det här viset....
När han hittat på bus sa han att det inte var han utan tex hans bror, så hans bror fick stryk av livremmen trots att mamma försökte förklara för föräldrarna att det inte alls stämde, de slog fel unge. Hon har alltså aldrig kunnat förlåta honom för detta trots att hon i år blev 70 år gammal. Hon har alltså varit SUR på honom och vägrat ha kontakt och ens prata med honom under alla år pga vad som hände när de var barn.

Snacka om att fastna i en känsla!

Snacka om att mormor i det här fallet har effektivt sett till att hennes barn inte skulle få en bra relation!

 

[sthu]

@Ullmerkott vad lägger du i begreppet arg? Kan du inte hantera en rynkad panna och ett konstaterande att "nu blev det fel"? För så kan man uttrycka ilska. Det måste inte flyga stolar..

Men hur ofta i relationer finns det ett rätt och ett fel (inom lagens råmärken)?

Vad har lagens rätt och fel med saken att göra?

Det är ofta rätt och fel i mina ögon. Det är fel att lämna smutsig disk på bordet. Det är rätt att gå ut med soporna.

 

[Lobelia]

Oftast handlar det ju om ett misstag eller att någon man kanske inte ens kan råda över eller att någon känner sig förbi sedd allternativt har i min syn orimliga förväntningar på mig. Dvs sällan saker man gör som går att åtgärda eller som jag med flit gjort fel/slarvat med. Den jag blir utskälld av oftast är en kollega där organisationen är uppbyggd på ett sätt så att våra tjänster har motstående intressen. Då blir jag utskälld för att jag gör mitt jobb. Hemma blir jag aldrig utskälld möjligen snäser vi åt varandra när vi surar (vi vuxna) då handlar det oftast om att båda är trötta. Saker som är bådas ansvar men ingen vill göra.

Fast nu talade jag inte om misstag, orimliga förväntningar etc, eller menar du att det inte existera tillfällen då man kan bli blir arg för något riktigt? Och nej jag menar inte att man blir skogstokig utan på en betydligt lägre nivå.

 

[sjoberga]

Våra konflikter löstes ju inte eftersom när han väl kom tillbaka så var jag inte arg längre och det fanns således inget att diskutera.

Hmm, hänger inte riktigt med. Om någon är arg brukar förutsättningarna att hitta en lösning vara ganska dåliga i en diskussion. Något gjorde dig arg, och när båda parter lugnat ned sig från den akuta känslan borde det väl vara ett ypperligt tillfälle att diskutera det?

Om det är så att man inte ens kan komma ihåg varför, är det nog antingen inget viktigt som är meningsfullt att diskutera, vare sig då eller senare.

Eller?

 

[monster1]

@Ullmerkott vad lägger du i begreppet arg? Kan du inte hantera en rynkad panna och ett konstaterande att "nu blev det fel"? För så kan man uttrycka ilska. Det måste inte flyga stolar..


Vad har lagens rätt och fel med saken att göra?

Det är ofta rätt och fel i mina ögon. Det är fel att lämna smutsig disk på bordet. Det är rätt att gå ut med soporna.

Men varför är det ditt rätt som är rätt? Ni är ju två i relationen.

 

[Lobelia]

Hmm, hänger inte riktigt med. Om någon är arg brukar förutsättningarna att hitta en lösning vara ganska dåliga i en diskussion. Något gjorde dig arg, och när båda parter lugnat ned sig från den akuta känslan borde det väl vara ett ypperligt tillfälle att diskutera det?

Om det är så att man inte ens kan komma ihåg varför, är det nog antingen inget viktigt som är meningsfullt att diskutera, vare sig då eller senare.

Eller?

Nej, det går utmärkt att hitta lösningar fast man visat att man är arg ( inte rosenrasande, skogstokig förbnnad etc utan bara arg) och är man arg och fått uttrycka det och dessutom kan hantera att vara arg så kommer man knte många sekunder in i samtalet förrän man jnte är det längre. Känslor varar inte så länge om man inte eldar på dem.

 

[sjoberga]

Nej, det går utmärkt att hitta lösningar fast man visat att man är arg ( inte rosenrasande, skogstokig förbnnad etc utan bara arg) och är man arg och fått uttrycka det och dessutom kan hantera att vara arg så kommer man knte många sekunder in i samtalet förrän man jnte är det längre. Känslor varar inte så länge om man inte eldar på dem.

Det var precis vad jag skrev. Har inget att invända.

 

[monster1]

Fast nu talade jag inte om misstag, orimliga förväntningar etc, eller menar du att det inte existera tillfällen då man kan bli blir arg för något riktigt? Och nej jag menar inte att man blir skogstokig utan på en betydligt lägre nivå.

Det gör det säkert för mig handlar dessa tillfällen oftast om att jag känner mig angripen eller på något annat sätt har en negativ upplevelse. Det är alltså subjektivt och den andra parterna anser säker något annat. Därmed känner jag extremt sällan att jag blir "rätteligen" utskälld.

 

[sthu]

Men varför är det ditt rätt som är rätt? Ni är ju två i relationen.

Sociala koder, likadan syn på hur ett hushåll ska skötas, oskrivna regler. Nej, vi har inte antecknat det någonstans eller behövt diskutera igenom varenda liten grej. Vi vet var vi har varandra och har samma syn på sunt förnuft.

Jag ser inte vad det har med saken att göra. Man kan vara en person som känner arga känslor och samtidigt kunna kommunicera.

 

[Ullmerkott]

@Ullmerkott vad lägger du i begreppet arg? Kan du inte hantera en rynkad panna och ett konstaterande att "nu blev det fel"? För så kan man uttrycka ilska. Det måste inte flyga stolar.

Svårt att förklara i text, men tonfall och kroppsspråk som signalerar ilska. Att det flyger stolar från normalfungerande människor över dagisålder har jag aldrig varit med om.

 

[sthu]

Svårt att förklara i text, men tonfall och kroppsspråk som signalerar ilska. Att det flyger stolar från normalfungerande människor över dagisålder har jag aldrig varit med om.

Så en rynkad panna gör att du ser det som att någon brukar våld mot dig?
Det låter inte alls sunt..

 

[Enya]

Snacka om att mormor i det här fallet har effektivt sett till att hennes barn inte skulle få en bra relation!

Definitivt! Och det var väl där hon landade till slut, i att det var mormors fel i grunden, inte hennes bror alls. De var liksom barn.