Viktuppgången var också bara ”ok”, +475 g på 18 dagar.Låter som för oss. Vår pojke hade varit vaken ett par timmar innan och därför väldigt trött när vi hade den kollen. Läkaren tyckte han var för trött och även att han var gul. Vi blev skickade 7 mil för provtagning på bilirubin (ingen som kan sticka så små barn där vi bor) och när vi kom dit sa de "sa läkaren att han var gul?! Var då?"Idag har vi haft fyraveckorskontroll hos läkaren. Fick en jätteosäker läkare som tog upp massa saker - ena foten hade hon lite inåt, hon var så trött (hade precis ammat och hade därefter somnat), tittade inte så mycket, var lite gul osv osv. Jag blev lite osäker av hennes osäkerhet, trots att jag i botten är väldigt säker på att vi har ett välmående barn.
Att ha fler än ett barn kan vara utmanande... Storasyster är fortfarande väldigt snäll mot lillasyster men svartsjukan börjar ändå göra sig till känna på så sätt att hon blir ledsen när jag tar upp lillasyster vissa gånger och själv gärna vill sitta i mitt knä när jag ammar. Lillasyster har dessutom haft en dag när hon inte riktigt velat komma till ro så det har varit lite extra påfrestande. 
Idag är första dagen som jag känner ”vad har vi gett oss in på!?”
Imorgon ska sambon iväg hemifrån på riktigt för första gången och jag ska rodda två barn själv. Ska bli lite kul faktiskt, jag år förberedd på kaos
Hur går det för er andra? Och ni som också har syson, hur gör ni för att de äldre inte ska känna sig bortglömda?
Hur gammal är storasyster?
Här har det, peppar peppar, inte varit någon avundsjuka alls. Tror det är tack vare åldersskillnaden och att vi båda är hemma och stora barnet har fri tillgång till mina föräldrar. Har inte jag eller pappan tid så kilar hen bara över till mormor och morfar och får all uppmärksamhet hen vill ha
Det går ju att förklara vissa saker för henne men hon förstår ju inte riktigt att lillasyster är för liten för att klara sig själv 
Vi är också hemma bägge två och imorgon kommer mina föräldrar hem efter två veckors semester 
A är fem veckor idag
Lillasyster är tre veckor och inte helt van att ligga och sova i vagnen än men vi jobbar på det. Lite för varmt med sjal ute idag plus att vi har dåligt med skugga både i lekparken och hemma i trädgården 
Idag är första dagen som jag känner ”vad har vi gett oss in på!?”
Imorgon ska sambon iväg hemifrån på riktigt för första gången och jag ska rodda två barn själv. Ska bli lite kul faktiskt, jag år förberedd på kaos
Hur går det för er andra? Och ni som också har syson, hur gör ni för att de äldre inte ska känna sig bortglömda?
.. Ligger fixerad långt ner. Dags att komma ut nu!Jag har storebror som är 1,5 år och så lillasyster som är 5 veckor. För oss har det varit lite kämpigt, jag och sonen var väldigt tighta innan så att till exempel inte längre sova med honom (jag och lillasyster ligger i eget rum och pappan ligger med sonen, detta för att mannen inte ska tappa för mycket sömn om vi alla sover ihop) har gjort sååå ont i mitt hjärta. Även på sonen ser jag att det är jobbigt, han tar ofta in mig i sovrummet och pekar på sängen och frågar om det är pappa som ska ligga där, blir ledsen när vi ska säga godnatt osv. Häromkvällen nattade jag honom och då somnade han medan han låg näsa not näsa och sa ”mamma, mamma, maaaaammaaaa”.
Mot lillasyster är han för det mesta gullig, men man måste hela tiden ha koll. Rätt som det är slår han, hugger tag i ett ben eller kastar något på henne. Så det slår snabbt över, speciellt om han är uttråkad eller själv vill ha närhet.
Jag är glad att vi har amningen kvar, det är ett sätt för oss två att gå in i vår bubbla och tanka närhet. Sen har mannen ofta lillasyster dagtid när hon sover så att jag kan ge min fulla uppmärksamhet till storebror. På kvällarna är det svårare då hon har lite kvällsoro och då gärna ammar ofta för att komma till ro. Varannan vecka har vi stora killarna här också, 10 och 12 år, och då finns det inte mycket tid till mamma utan då vill han helst hänga med dom.
Storasyster här är som sagt väldigt gullig mot sin lillasyster men jag är beredd på att det kan slå över, har förstått att det är en vanlig reaktion. Vår äldsta reagerar lite som er och blir mammig när hon är trött och hungrig och ser att jag ammar bebisen, annars brukar det vara lugnt. Som tur är så är hon väldigt pappig för tillfället 
Nu har vår tjej kommit i 3700g, 51 cm (såg att jag aldrig ändrade datum, blev framflyttad en v så BF 20/7), sattes igång i fredags vid lunch men fick avsluta med snitt i söndags morse då kroppen inte var med på noterna och öppningsskedet stannade av vid 6 cm och alla försök att driva på blev värkstormar som stressade barnet och med minskat dropp svarade inte kroppen alls upp. Lite besviket men kände mig hela tiden mkt trygg och lugn med vården och vad som hände, så på det hela en bra upplevelse som inte skrämde alls och vi mår fint allihop. Jag älskar redan att inte vara gravid längre och kom snabbt upp och igång och har helt hanterbar smärta så hoppas på att få komma hem imorgon
