Vårföräldrar 2019

Status
Stängd för vidare inlägg.
Nej jag vet hur det är... jag kan fortfarande ta illa upp när jag säger att jag gick upp över 30 kg med sonen och deras reaktion är ”åh HERREGUD!”

Blev även lite stött av att barnmorskan i vecka 20 konstaterade att jag gått upp de 12 kilo som räknas som ”normal” viktuppgång och att jag nog skulle börja tänka på vad jag stoppade i mig.

Jag levde i förhoppningen att kilona skulle rasa av mig med amningen som de gör för många men jag var så extremt hungrig att jag gick upp ytterligare första tiden.

Jag har släppt alla viktnojjor... Har gått från att vara lätt underviktig innan graviditeterna till att nu vara lätt överviktig. Denna graviditet har jag inte lagt på mig mer än något enstaka kilo trots att jag ätit precis vad jag känner för och fikar flera ggr/vecka så det varierar nog från gång till gång.

Det är tillräckligt mycket press att vara gravid och nybliven mamma utan vikt-shaming. Om jag går runt med några extrakilon spelar väl mindre roll om jag är en härlig och kärleksfull mor till mina barn.

Sen ska man självklart ta hand om sig och älska och vårda sin kropp men är sååå trött på allt skammande. Jag tycker småbarnsbubblan handlar mycket om att få vardagen att fungera, sen om man älskar promenader och går av sig alla kilon på ett par månader eller bara sitter parkerad i soffan med en ammande bebis och chokladmuffins får var och en komma fram till själv.

Kram till dig och alla andra gravida som skapar liv!

Tack för ditt svar Elin_B :heart Det känns bättre nu men imorse var det tufft att handskas med, att fokuset liksom kändes så orättvist. Jag ska ta mod till mig och ta upp detta igen och säga hur jag känner trots att jag har stora svårigheter att prata om sådant som gjort mig ledsen. Det känns som detta är en sak som faktiskt måste få komma ut och inte bara försöka tryckas ner.
 
Nej jag vet hur det är... jag kan fortfarande ta illa upp när jag säger att jag gick upp över 30 kg med sonen och deras reaktion är ”åh HERREGUD!”

Blev även lite stött av att barnmorskan i vecka 20 konstaterade att jag gått upp de 12 kilo som räknas som ”normal” viktuppgång och att jag nog skulle börja tänka på vad jag stoppade i mig.

Jag levde i förhoppningen att kilona skulle rasa av mig med amningen som de gör för många men jag var så extremt hungrig att jag gick upp ytterligare första tiden.

Jag har släppt alla viktnojjor... Har gått från att vara lätt underviktig innan graviditeterna till att nu vara lätt överviktig. Denna graviditet har jag inte lagt på mig mer än något enstaka kilo trots att jag ätit precis vad jag känner för och fikar flera ggr/vecka så det varierar nog från gång till gång.

Det är tillräckligt mycket press att vara gravid och nybliven mamma utan vikt-shaming. Om jag går runt med några extrakilon spelar väl mindre roll om jag är en härlig och kärleksfull mor till mina barn.

Sen ska man självklart ta hand om sig och älska och vårda sin kropp men är sååå trött på allt skammande. Jag tycker småbarnsbubblan handlar mycket om att få vardagen att fungera, sen om man älskar promenader och går av sig alla kilon på ett par månader eller bara sitter parkerad i soffan med en ammande bebis och chokladmuffins får var och en komma fram till själv.

Kram till dig och alla andra gravida som skapar liv!
Så himla klokt och fint skrivet, @Elin_B

Är i vecka 18 nu och har knappt berättat för någon än. Kläckte det i alla fall för en av mina tränare häromdagen (eftersom jag och hästen var iväg på vår sista hoppträning för den här graviditeten :heart) och fick kommentaren "Va? det syns ju inte alls!" Blev nästan lite ställd och var tvungen att försvara mig med att vi faktiskt kollat flera gånger så att det faktiskt är någonting där inne i magen :o:p
På mig syntes det ju inte alls i vecka 19, tyckte andra och jag fick höra det en hel del. Själv tyckte jag att jag redan då var enorm, men sen sa det bara poff och plötsligt rådde det inga tvivel för nån om att jag var gravid! Det är så väldigt olika.

Tack för ditt svar Elin_B :heart Det känns bättre nu men imorse var det tufft att handskas med, att fokuset liksom kändes så orättvist. Jag ska ta mod till mig och ta upp detta igen och säga hur jag känner trots att jag har stora svårigheter att prata om sådant som gjort mig ledsen. Det känns som detta är en sak som faktiskt måste få komma ut och inte bara försöka tryckas ner.
Jag kan verkligen känna igen mig i att det känns tufft, min kropp har förändrats massor, med mycket mer höfter, rumpa och bröst utöver att magen såklart växer. Att magen växer har jag inga problem med att förlika mig med, men allt det andra får jag kämpa för att trivas med.

Om du klarar av det kan det nog vara skönt att få säga ifrån om det är personer som återkommande riskerar att kommentera din kropp. Det är ju inte deras ensak alls!

Min partner förundras hela tiden över min kroppsliga förändring och jag tar faktiskt lite illa vid mig och även om det för min partner inte rör sig om värderande kommentarer alls läser jag in värderingar.
 
Jag blir så jäkla ledsen av att höra om alla kommentarer som kläcks om era kroppar.
Som kvinna har man ju oftast tillräckligt ändå med att på något sätt förlika sig med de förändringar som sker med kroppen vid en graviditet. Så ska man ovanpå det få ovälkomna recensioner om ens kropp från andra människor!?

Även jag har varit utsatt för det genom en släkting till sambon, som glatt berättade för mig att jag växer på alla håll och kanter. Tack för den liksom...

Jag genomlider en kamp vid spegeln varje jäkla dag. Har riktigt svårt att acceptera att kroppen förändras, även fast det är så det är.

Kommer ibland in på vissa konton på Instagram, och det gör inte direkt saker bättre. Supervältränade kvinnor som inte ser ut att ha gått upp ett gram, och bara har den där perfekt putande magen. Och så får man ju självklart också se ut! Det är bara det att jag lätt jämför min spegelbild med deras, och skillnaden är enorm...

Jag vet inte vad jag egentligen ville med detta inlägget, mer än att gnälla på utseendehetsen som nästlar sig in även hos oss gravida. Alla ovälkomna kommentarer. Jag är så less redan nu!

Kram till alla ni andra som upplever kroppens förändring som något jobbigt :heart
 
Jag är ju helt sjukskriven så nu går det rätt bra. Tråkigt värre ja men jag har hittat det lunkiga tempo som funkar (hyfsat) för kroppen och det är skönt, även om jag såklart hade önskat att det funkade att jobba och vara igång som vanligt.

Se inte en ev sjukskrivning som ett nederlag, det kanske räcker med så lite som 25% för att det ska funka? Det som står på spel är ju scenarion som är betydligt värre än bara att inte kunna jobba så jag vill vänligt förmana dig att ta kroppen på allvar. :heart

Tack för omtanken :heart Jag vet ju hur viktigt det är själv med, innerst inne, har väl bara svårt att acceptera det.. och stressnivån är svår att hålla jämn när man jobbar med människor som jag gör. Önskar ibland att jag jobbade med datorer, känns som det hade varit så mycket lättare att styra! Nu har jag liksom bara dåligt samvete när jag är hemma för jag vet att det är människor som hamnar i kläm pga det :crazy:
Känns bättre nu ikväll, men börjar hugga så fort jag rör mig typ. Jäka skit.
 
@Panamera
Ja och även när man bara har den där lilla magen får man höra kommentarer som "borde du inte vara större" "växer verkligen bebisen som den ska?"

Bästa svaret på tal är i vårt fall att;
Jag är gravid, vad kan du skylla din egen viktuppgång på?
 
Tack för omtanken :heart Jag vet ju hur viktigt det är själv med, innerst inne, har väl bara svårt att acceptera det.. och stressnivån är svår att hålla jämn när man jobbar med människor som jag gör. Önskar ibland att jag jobbade med datorer, känns som det hade varit så mycket lättare att styra! Nu har jag liksom bara dåligt samvete när jag är hemma för jag vet att det är människor som hamnar i kläm pga det :crazy:
Känns bättre nu ikväll, men börjar hugga så fort jag rör mig typ. Jäka skit.
Jag jobbar ju också med människor och det var ju mkt därför det inte gick längre än vad det gjorde. Det gick helt enkelt inte att anpassa så mycket att det hjälpte mig, stressen och ansträngningen hör till och klarar man inte det så håller det tyvärr inte.

Men försök släpp det dåliga samvetet, det här är ju inget du styr över, eller kan tänka bort. Man får gilla läget den tid som graviditeten fortgår, krasst men sant. Ta hand om dig och magen :heart
 
@Panamera
Ja och även när man bara har den där lilla magen får man höra kommentarer som "borde du inte vara större" "växer verkligen bebisen som den ska?"

Bästa svaret på tal är i vårt fall att;
Jag är gravid, vad kan du skylla din egen viktuppgång på?

Helt galet egentligen. Tänk vad mycket extra onödig ångest och oro alla kommentarer leder till. Allt för att många människor inte har vett nog att hålla inne sina oönskade kommentarer om andras kroppar.

Det ska jag ta med mig, tack!
 
Jag avslutade en kur antibiotika förra veckan, och idag ringde bm och sa att min uvi inte gett med sig. Så imorgon börjar nästa kur med en annan sorts antibiotika. Googlar och nojjar över att fostret ska ta skada, då jag gick länge med det obehandlat först pga en miss från läkaren. Till råga på allt är jag för stunden fri från grav-symptom och tycker inte att magen växer nåt heller🙄 längtar till rul i början av januari för att kunna lugna nerverna lite😁
 
Jag avslutade en kur antibiotika förra veckan, och idag ringde bm och sa att min uvi inte gett med sig. Så imorgon börjar nästa kur med en annan sorts antibiotika. Googlar och nojjar över att fostret ska ta skada, då jag gick länge med det obehandlat först pga en miss från läkaren. Till råga på allt är jag för stunden fri från grav-symptom och tycker inte att magen växer nåt heller🙄 längtar till rul i början av januari för att kunna lugna nerverna lite😁

Åh usch för UVI. Jag hade det förra grav och fick först ab utskrivet via en sån där appdoktor. Tyckte det blev bättre o tänkte inte mer på det. Någon dryg månad senare ont och sammandragningar IGEN. Försökte få ut ny dos via appen men denna läkare propsade på att jag borde göra en odling. ”Ska det verkligen vara nödvändigt” tänkte jsg men pallrade mig till vc. Väl där visade det sig att bakterierna var resistenta mot den första sorten jag fått så förmodligen var det en och samma infektion som jag inte riktigt blivit av med första gången... det gick ju bra ändå men tyckte också det var lite ångest.

Fick uvi i början av denna grav med och igen resistenta bakterier, så det verkar vara såna jag har på/i kroppen helt enkelt.
 
Jag avslutade en kur antibiotika förra veckan, och idag ringde bm och sa att min uvi inte gett med sig. Så imorgon börjar nästa kur med en annan sorts antibiotika. Googlar och nojjar över att fostret ska ta skada, då jag gick länge med det obehandlat först pga en miss från läkaren. Till råga på allt är jag för stunden fri från grav-symptom och tycker inte att magen växer nåt heller🙄 längtar till rul i början av januari för att kunna lugna nerverna lite😁
Det är säkert ingen fara. Jag har haft recidiverande UVI genom alla graviditeter... så förra och denna gång äter jag antibiotika i lågdos som profylax. Viktigt att tänka på att det är väldigt mycket lättare att få uvi som gravid och att symtomen ofta inte är typiska. Sammandragningar är jättevanligt som symtom, ibland det enda symtomet. Propsa alltid på odling, bara urinsticka är inte tillförlitligt.
 
Lugnande att höra att det är fler som har samma besvär. För mig var det diffusa besvär som jag trodde berodde på graviditeten som fick mig att ta u-prov. Vet inte om det är sammandragningar jag känt, vaknat ett par gånger på natten med krampliknande känsla i nedre mage som kommer med jämna mellanrum.
Nu börjar ny kur idag, och lämna prov till odling i mellandagarna.
 
Jag kan verkligen känna igen mig i att det känns tufft, min kropp har förändrats massor, med mycket mer höfter, rumpa och bröst utöver att magen såklart växer. Att magen växer har jag inga problem med att förlika mig med, men allt det andra får jag kämpa för att trivas med.

Om du klarar av det kan det nog vara skönt att få säga ifrån om det är personer som återkommande riskerar att kommentera din kropp. Det är ju inte deras ensak alls!

Min partner förundras hela tiden över min kroppsliga förändring och jag tar faktiskt lite illa vid mig och även om det för min partner inte rör sig om värderande kommentarer alls läser jag in värderingar.

Ja det är så otroligt läskigt hur snabbt synen på sin kropp kan ändras också. Jag har hittills mest bara fått större bröst (vilket i mitt fall bara kändes välkommet) och större mage vilken jag mest tyckte kändes mysig och fin. Och så några få kommentarer senare började jag noja över se "stor" ut, och om viktuppgången verkligen var inom det normala. Det krävs så väldigt lite för att sabba någons tankar om sig själv. Så väldigt trist.

Vi får kämpa på, för kommentarerna antar jag bara kommer att bli fler. Försöka att se att de flesta faktiskt inte menar något illa alls och försöka orka ta fighten om någon inte beter sig okej.


Jag blir så jäkla ledsen av att höra om alla kommentarer som kläcks om era kroppar.
Som kvinna har man ju oftast tillräckligt ändå med att på något sätt förlika sig med de förändringar som sker med kroppen vid en graviditet. Så ska man ovanpå det få ovälkomna recensioner om ens kropp från andra människor!?

Även jag har varit utsatt för det genom en släkting till sambon, som glatt berättade för mig att jag växer på alla håll och kanter. Tack för den liksom...

Jag genomlider en kamp vid spegeln varje jäkla dag. Har riktigt svårt att acceptera att kroppen förändras, även fast det är så det är.

Kommer ibland in på vissa konton på Instagram, och det gör inte direkt saker bättre. Supervältränade kvinnor som inte ser ut att ha gått upp ett gram, och bara har den där perfekt putande magen. Och så får man ju självklart också se ut! Det är bara det att jag lätt jämför min spegelbild med deras, och skillnaden är enorm...

Jag vet inte vad jag egentligen ville med detta inlägget, mer än att gnälla på utseendehetsen som nästlar sig in även hos oss gravida. Alla ovälkomna kommentarer. Jag är så less redan nu!

Kram till alla ni andra som upplever kroppens förändring som något jobbigt :heart

Alltså att vissa verkligen inte kan inse när de kanske bör hålla tyst istället... :meh:

Ja bilder på sociala medier är verkligen ingen höjdare för självförtroendet att se, trots att man ju VET att folk inte är fixade och sedda från sin bästa vinkel och är glada jämt i verkliga livet.

Kram! :heart
 
Ååååh lite deppigt besked... Har ju haft sån vånda över hur jag ska göra med hästen men hittade en medryttare som kom ut tre dagar i veckan och red ordentligt vilket gjorde att det räckte med ett par promenad-/banpass för mig. Jag hade precis börjat känna att det är lite jobbigt i bäckenbotten och jag får lite sammandragningar i högre tempo och fundera över om jag skulle hitta ytterligare någon som hjälper till 1-2 dagar när min superklippa till medryttare sa upp sig idag :(((

Hon tyckte inte ekonomin räckte till bensinpengarna och att det inte riktigt var värt det nu när det är mörkt, kallt och fruset. Kan iofs förstå det men det är ju inte mycket att göra åt, har inte direkt möjligheten att bygga ett ridhus på tomten.

Kändes sååå tråkigt och inte jättelätt att hitta någon som vill rida typ heltid såhär års trots att jag i stort sett blir sponsor och hästskötare och tycker att det borde vara ett drömupplägg. Bah...
 
Ååååh lite deppigt besked... Har ju haft sån vånda över hur jag ska göra med hästen men hittade en medryttare som kom ut tre dagar i veckan och red ordentligt vilket gjorde att det räckte med ett par promenad-/banpass för mig. Jag hade precis börjat känna att det är lite jobbigt i bäckenbotten och jag får lite sammandragningar i högre tempo och fundera över om jag skulle hitta ytterligare någon som hjälper till 1-2 dagar när min superklippa till medryttare sa upp sig idag :(((

Hon tyckte inte ekonomin räckte till bensinpengarna och att det inte riktigt var värt det nu när det är mörkt, kallt och fruset. Kan iofs förstå det men det är ju inte mycket att göra åt, har inte direkt möjligheten att bygga ett ridhus på tomten.

Kändes sååå tråkigt och inte jättelätt att hitta någon som vill rida typ heltid såhär års trots att jag i stort sett blir sponsor och hästskötare och tycker att det borde vara ett drömupplägg. Bah...
Äsch, så tråkigt! Bor ni väldigt avlägset, eftersom det är svårt att hitta medryttare trots så schyssta villkor?
 
Hörni, hur ser era feritin- och Hb-värden ut? Min nya barnmorska tycker inte att mina värden är låga, med ett ferritin på 19 och ett Hb som gått från 124 till 107. Jag tycker att det är lågt och gör såklart vad jag kan för att höja dem, men mitt förtroende för barnmorskan sviktar lite när hon tycker att mina värden är "bra". Att det är en anledning till lite funderingar från min sida är för att hon även tycker att andra prover som tagits varit bra och eftersom mina sköldkörtelvärden tidigare legat utanför gränsvärdena börjar jag grubbla på om hon är lika avslappnad i sin syn på de värdena. Eller kanske är mina järnvärden helt normala för en gravid kvinna? Den förra barnmorskan, som slutade, tyckte att mitt Hb var lågt i utgångsläget.
 
Hörni, hur ser era feritin- och Hb-värden ut? Min nya barnmorska tycker inte att mina värden är låga, med ett ferritin på 19 och ett Hb som gått från 124 till 107. Jag tycker att det är lågt och gör såklart vad jag kan för att höja dem, men mitt förtroende för barnmorskan sviktar lite när hon tycker att mina värden är "bra". Att det är en anledning till lite funderingar från min sida är för att hon även tycker att andra prover som tagits varit bra och eftersom mina sköldkörtelvärden tidigare legat utanför gränsvärdena börjar jag grubbla på om hon är lika avslappnad i sin syn på de värdena. Eller kanske är mina järnvärden helt normala för en gravid kvinna? Den förra barnmorskan, som slutade, tyckte att mitt Hb var lågt i utgångsläget.
Alarmerande är de ju inte men inte "bra" heller. Äter du järntillskott nu? I mitt landsting är ferritin på 20 vid inskrivningsproverna (sen tas det inte något mer) gränsen för att de ska rekommendera järntillskott redan från v 12.

Tror jag hade ett ferritin på 31 och hb på 133 när det togs vid inskrivningen i v 8. Jag började med ett snällt järntillskott då i förebyggande syfte.
 
Alarmerande är de ju inte men inte "bra" heller. Äter du järntillskott nu? I mitt landsting är ferritin på 20 vid inskrivningsproverna (sen tas det inte något mer) gränsen för att de ska rekommendera järntillskott redan från v 12.

Tror jag hade ett ferritin på 31 och hb på 133 när det togs vid inskrivningen i v 8. Jag började med ett snällt järntillskott då i förebyggande syfte.
Ja, jag åt redan järntillskott lite sporadiskt några gånger i veckan sen innan, så det har jag fortsatt med med lite större intensitet. Det var när jag berättade för den nya barnmorskan att jag har problem med förstoppning och har haft lite svårt att hitta ett preparat som funkar som hon tyckte att jag kunde sluta med tillskottet eftersom mina värden ändå var bra. Förra barnmorskan tyckte redan när Hb:t sjunkit från 124 till 117 att det var skäl nog för mig att vara noga med tillskott.

Men, alltså, jag gör ju redan vad jag kan för att försöka hålla mina värden okej, så mina funderingar rör ju egentligen att mitt förtroende svajar en aning, vilket såklart även beror på andra småsaker i kontakten med den nya.

Jag fattar inte vad det är med mig, graviditeten gör mig rabiat och petig med pyttiga ting jag annars inte brytt mig om!
 
Ja, jag åt redan järntillskott lite sporadiskt några gånger i veckan sen innan, så det har jag fortsatt med med lite större intensitet. Det var när jag berättade för den nya barnmorskan att jag har problem med förstoppning och har haft lite svårt att hitta ett preparat som funkar som hon tyckte att jag kunde sluta med tillskottet eftersom mina värden ändå var bra. Förra barnmorskan tyckte redan när Hb:t sjunkit från 124 till 117 att det var skäl nog för mig att vara noga med tillskott.

Men, alltså, jag gör ju redan vad jag kan för att försöka hålla mina värden okej, så mina funderingar rör ju egentligen att mitt förtroende svajar en aning, vilket såklart även beror på andra småsaker i kontakten med den nya.

Jag fattar inte vad det är med mig, graviditeten gör mig rabiat och petig med pyttiga ting jag annars inte brytt mig om!
Nä, att sluta med tillskotten med de värdena och den av kroppen mest resurskrävande delen av graviditeten kvar känns som ett dåligt råd. Det är jobbigt att inte ha förtroende för sin BM, jag hade samma upplevelse min första graviditet. Jag kan önska i efterhand att jag hade vågat säga ifrån och byta, men när man börjar gå regelbundet hos BM så är det ju rätt långt fram i graviditeten och då tyckte jag inte det kändes lönt. Sen har jag haft en och samma BM under graviditet 2, 3 och nu 4 och det har varit en mycket bättre upplevelse.

Jag tänker att det är så mycket med en graviditet som man inte kan kontrollera, så om man inte känner förtroende för den medicinskt kunniga person som ska ha koll på det som går, så skapar det en osäkerhet och det är ju ingen behaglig känsla.
 
Hörni, hur ser era feritin- och Hb-värden ut? Min nya barnmorska tycker inte att mina värden är låga, med ett ferritin på 19 och ett Hb som gått från 124 till 107. Jag tycker att det är lågt och gör såklart vad jag kan för att höja dem, men mitt förtroende för barnmorskan sviktar lite när hon tycker att mina värden är "bra". Att det är en anledning till lite funderingar från min sida är för att hon även tycker att andra prover som tagits varit bra och eftersom mina sköldkörtelvärden tidigare legat utanför gränsvärdena börjar jag grubbla på om hon är lika avslappnad i sin syn på de värdena. Eller kanske är mina järnvärden helt normala för en gravid kvinna? Den förra barnmorskan, som slutade, tyckte att mitt Hb var lågt i utgångsläget.
Ferritin har jag ingen aning om, men mitt Hb ligger på 120 nu, vilket bm tyckte var bra i v 27 (jag har ju inte riktigt kommit mig för att köpa järntillskott än...). Finns det möjlighet för dig att byta bm, det kanske vore värt att hitta någon du kan känna mer förtroende för?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Gravid - 1år Jag har väntat och väntat på att någon ska starta en tråd men det verkar som att jag får fixa det själv :D. Ingen annan som ska ha barn...
12 13 14
Svar
271
· Visningar
19 359
Gravid - 1år Hej! Vi har ju inga barn, men många funderingar. Lite spinoff på FL-tråden, hur har ni gjort och hur är det vanligast att göra med...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
3 625
Senast: Badger
·
Gravid - 1år Jag var tvungen att starta en höst tråd :D Plussade förra veckan så det är fortfarande väldigt tidigt. Om det går vägen blir det vårt...
18 19 20
Svar
399
· Visningar
42 758
Övr. Grenar Hej jag köpte 2019 en travare. 155cm hög på 16 år. såhär när jag ser tillbaka på det, så stod Trollet alltid inne i ladugården när jag...
2
Svar
31
· Visningar
3 053
Senast: nullo-modo
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Att bjuda någon?
  • Inredningstråden, del 2
  • Jag gpr sönder

Hund, Katt, Andra Djur

  • Akvarietråden IV
  • Uppdateringstråd 29
  • Hundrädda

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp