Vinterföräldrar 17/18 del 6

Status
Stängd för vidare inlägg.
Här har amingen upphört helt sen några veckor tillbaka och måste säga att jag tycker att det är såå skönt. Är glad att det funkade för oss, men tycker faktiskt att det är mycket mysigare att gosa med henne nu. Om hon vaknar på natten brukar jag eller hennes pappa lyfta över henne till vår säng och så kramar vi om henne tills hon somnar, det tycker jag är mysigt :heart. Amningen var mest "mata mitt barn" för mig så jag är glad över att matövergången gick så smidigt, och även att det gick smidigt att sluta nattamma. Hon har börjat med napp istället när hon ska sova och det fungerar t.o.m. bättre!
 
Låter mycket i min värld iallafall :p
här knåpar vi ihop 2,5-3h (det senare sällsynt) en dag när vi är hemma båda sovstunderna. Kortare när vi är iväg. Bara enstaka gånger det går att natta innan 3h vakentid. Hur mycket sover John på natten? :)

Han sover alltid 11 h men det inkluderar amningsuppvak var tredje-varannan timme. :)
 
Åh, jag måste vädra lite frustration. Johns farmor hjälper ju oss jättemycket och har gjort sen John kom. Bland annat så har hon honom 09-15 tisdagar och torsdagar då jag jobbar. Farmor är jätteduktig med honom och han älskar henne. Så långt så väl.

Dock är farmor lite stukad över att hon inte har fått hjälpa till så mycket med tidigare barnbarn. Både min mans ex (bonusbarnens mamma) och min mans brors fru har hållit henne väldigt kort. Detta gör att hon har ett väldigt stort behov av att visa hur bra det går för henne med John och hur mycket han trivs, men det gör att det ibland känns lite som att hon "tävlar" mot mig. Det är ganska mycket som funkar för farmor och pappa men inte för mig. Att söva i vagnen till exempel. Med mig ber han bara om att bli upplockad och blir han inte det störtgråter han. Det gör han inte med dom. Rent generellt vill han vara närmre mig och är mer fine med att bara vara kring dom. Tänker att det är naturligt, dom har ju en helt annan relation till honom än vad jag har (en mamma är ju ändå något speciellt för en sån liten) och jag är glad att det som funkar för dom funkar men lider inte av att det inte fungerar för mig.

Meen, andra sidan av myntet är ju att en del saker funkar för mig men inte för farmor. Men då är hon där och "rättar" mig typ. Kan säga saker som "nej, han gillar inte att äta med den skeden!" eller "nej, han kan inte ha huvan på sig!". Som att hon känner honom bättre än jag? Hon pratar också gärna "genom" John i såna lägen. Kan säga typ "men åh John vad mamma är knasig, du gillar ju inte den skeden". Och det stör mig enooooooooooooormt. Jag har tagit upp det här en gång tidigare, men då var det värre tycker jag. Då sa hon någon gång när jag skulle pussa John "gå nu mamma, jag vill inte pussas" och jag blev jätteledsen. Jag markerade då tydligt att det inte var okej och hon blev jätteledsen och började gråta.

Hur tycker ni att jag ska göra? Ta upp det igen? Bita ihop?

Jag tog också upp att min mans brorson har en tendens att "härma" John om han blir ledsen vilket vi tycker är oskönt och inte vill att man gör kring honom. Jag sa det till farmor och att hon kunde tänka på det om han gör det kring henne och John. Hon sa då att det gör ju hon också och det fungerar såå bra för då blir han tyst direkt. Jag sa då att vi inte vill det utan att man får bryta beteendet på ett annat sätt. Hon gick då mycket i försvar (gör alltid det när hon har gjort något "fel") och menade på att hon alltid gjort så med alla barnbarnen.

Suck, det är inte lätt alla gånger! Samtidigt är vi ju beroende av farmor och hon är som sagt på det stora hela väldigt duktig med John och han är väldigt förtjust i henne så vet inte hur stor grej man ska göra av det?
 
En sådan där gullig liten läsare har jag med! :) ... tills det helt plötsligt säger ”ritsch”, böcker/tidningar är inte helt lätta att hantera när man är liten :p
Nä, så är det ju här också, plötsligt bara måste man knyckla lite eller dra för att det känns spännande, eller för att man glömde släppa sidan :D

Jag försöker pränta in redan nu att man är rädd om böcker (och tidningar) så han får inte leka med dom helt själv, annat än böcker med kartongsidor, som ändå inte är lika kul att bläddra i, typiskt nog :p
 
Åh, jag måste vädra lite frustration. Johns farmor hjälper ju oss jättemycket och har gjort sen John kom. Bland annat så har hon honom 09-15 tisdagar och torsdagar då jag jobbar. Farmor är jätteduktig med honom och han älskar henne. Så långt så väl.

Dock är farmor lite stukad över att hon inte har fått hjälpa till så mycket med tidigare barnbarn. Både min mans ex (bonusbarnens mamma) och min mans brors fru har hållit henne väldigt kort. Detta gör att hon har ett väldigt stort behov av att visa hur bra det går för henne med John och hur mycket han trivs, men det gör att det ibland känns lite som att hon "tävlar" mot mig. Det är ganska mycket som funkar för farmor och pappa men inte för mig. Att söva i vagnen till exempel. Med mig ber han bara om att bli upplockad och blir han inte det störtgråter han. Det gör han inte med dom. Rent generellt vill han vara närmre mig och är mer fine med att bara vara kring dom. Tänker att det är naturligt, dom har ju en helt annan relation till honom än vad jag har (en mamma är ju ändå något speciellt för en sån liten) och jag är glad att det som funkar för dom funkar men lider inte av att det inte fungerar för mig.

Meen, andra sidan av myntet är ju att en del saker funkar för mig men inte för farmor. Men då är hon där och "rättar" mig typ. Kan säga saker som "nej, han gillar inte att äta med den skeden!" eller "nej, han kan inte ha huvan på sig!". Som att hon känner honom bättre än jag? Hon pratar också gärna "genom" John i såna lägen. Kan säga typ "men åh John vad mamma är knasig, du gillar ju inte den skeden". Och det stör mig enooooooooooooormt. Jag har tagit upp det här en gång tidigare, men då var det värre tycker jag. Då sa hon någon gång när jag skulle pussa John "gå nu mamma, jag vill inte pussas" och jag blev jätteledsen. Jag markerade då tydligt att det inte var okej och hon blev jätteledsen och började gråta.

Hur tycker ni att jag ska göra? Ta upp det igen? Bita ihop?

Jag tog också upp att min mans brorson har en tendens att "härma" John om han blir ledsen vilket vi tycker är oskönt och inte vill att man gör kring honom. Jag sa det till farmor och att hon kunde tänka på det om han gör det kring henne och John. Hon sa då att det gör ju hon också och det fungerar såå bra för då blir han tyst direkt. Jag sa då att vi inte vill det utan att man får bryta beteendet på ett annat sätt. Hon gick då mycket i försvar (gör alltid det när hon har gjort något "fel") och menade på att hon alltid gjort så med alla barnbarnen.

Suck, det är inte lätt alla gånger! Samtidigt är vi ju beroende av farmor och hon är som sagt på det stora hela väldigt duktig med John och han är väldigt förtjust i henne så vet inte hur stor grej man ska göra av det?
Jag hade om jag varit dig, bitit ihop och inte tagit upp det fast jag förstår att det är skitjobbigt! Tror inte det tjänar så mkt till att ta upp det igen och inget av det låter ju som det är skadligt för John utan mest bara irriterande för dig. Mitt barn träffar sin farmor typ 2 timmar i månaden, hon försöker alltid få det till att hon känner honom bättte än oss, han gillar henne mer och berättar uppenbara osanningar om vad de gör och pratar om tillsammans (jag vet som sagt vad mitt barn kan och inte kan säga/göra...) men försöker tänka att hon vill väl och det inte är farligt... men det kokar inombords rätt ofta ;)
 
Jag hade om jag varit dig, bitit ihop och inte tagit upp det fast jag förstår att det är skitjobbigt! Tror inte det tjänar så mkt till att ta upp det igen och inget av det låter ju som det är skadligt för John utan mest bara irriterande för dig. Mitt barn träffar sin farmor typ 2 timmar i månaden, hon försöker alltid få det till att hon känner honom bättte än oss, han gillar henne mer och berättar uppenbara osanningar om vad de gör och pratar om tillsammans (jag vet som sagt vad mitt barn kan och inte kan säga/göra...) men försöker tänka att hon vill väl och det inte är farligt... men det kokar inombords rätt ofta ;)

Jag tror också att det är rätt väg att gå! Var skönt att få spy ur sig lite galla här i alla fall. Tänk att man kan bli så irriterad på mor och farföräldrar. Min mamma var hos oss och firade jul i helgen. Hon har träffat John kanske 5 ggr så dom är inte direkt jättetighta. Nu vaknade han upp till helt fullt hus och min mamma hade en tomtemössa på sig, vilket i kombination med att hon gick väldigt nära honom och pratade rätt högt med honom (hon hör väldigt dåligt) gjorde att han började storgråta. Jag försökte gå undan lite med honom då så att han skulle få vakna till i lugn och ro och liksom på håll få kolla in/vänja sig vid situationen, men då går hon efter och upprepar som ett mantra "men John, det är ju din MOOORMOOOOOOR!". Haha, åh, jag blev så irriterad! Som att han skulle bara "ja men gud ja! Det är det ju! Tänk mormor att jag inte kände igen dig, vad knäpp jag är! Kom så sätter vi oss och leker med mina leksaker". :banghead::meh:
 
Hoppas hon börjar sova lite vettigare med en sovstund! Hur länge sover hon då? Det känns ännu långt borta här, men det blir nog övergång till en, någon gång runt ettårsdagen skulle jag tippa. Ibland blir det till och med tre fortfarande, ifall vi gör en aktivitet som ligger mitt i ordinarie eftermiddagslur.

(Men han klarar trötthet ganska bra numer, idag sov han inget efter klockan 14 och la sig 18:30, bara lite gnäll vid matlagning och när vi gjorde iordning för natten, somnade sen exemplariskt på 10 minuter :D

Vi har också en del vakentid på natten, typ en gång i veckan vaknar han och somnar om först 1-3 timmar senare. Såna gånger växlar jag och sambon mellan att vilja sätta ut honom på gårdsplanen och att önska att det fanns någon sorts sedativ att ge dom... :angel: inatt vaknade han två gånger, extra knäckande eftersom man ju tror man är säker när han väl somnat igen...

Hon sover 2h om hon bara sover en gång :)
Hon vaknade ofta på nätterna mellan 7-9mån, men nu är det istället att hon somnar vid kl 19-20 och sen vaknar igen efter 2h för att vara vaken till midnatt ungefär, ibland till 1 innan det går att natta igen...

Men känner igen det att man önskar det fanns någon magisk knapp att trycka på eller så för att få dem att somna om :p
 
Åh, jag måste vädra lite frustration. Johns farmor hjälper ju oss jättemycket och har gjort sen John kom. Bland annat så har hon honom 09-15 tisdagar och torsdagar då jag jobbar. Farmor är jätteduktig med honom och han älskar henne. Så långt så väl.

Dock är farmor lite stukad över att hon inte har fått hjälpa till så mycket med tidigare barnbarn. Både min mans ex (bonusbarnens mamma) och min mans brors fru har hållit henne väldigt kort. Detta gör att hon har ett väldigt stort behov av att visa hur bra det går för henne med John och hur mycket han trivs, men det gör att det ibland känns lite som att hon "tävlar" mot mig. Det är ganska mycket som funkar för farmor och pappa men inte för mig. Att söva i vagnen till exempel. Med mig ber han bara om att bli upplockad och blir han inte det störtgråter han. Det gör han inte med dom. Rent generellt vill han vara närmre mig och är mer fine med att bara vara kring dom. Tänker att det är naturligt, dom har ju en helt annan relation till honom än vad jag har (en mamma är ju ändå något speciellt för en sån liten) och jag är glad att det som funkar för dom funkar men lider inte av att det inte fungerar för mig.

Meen, andra sidan av myntet är ju att en del saker funkar för mig men inte för farmor. Men då är hon där och "rättar" mig typ. Kan säga saker som "nej, han gillar inte att äta med den skeden!" eller "nej, han kan inte ha huvan på sig!". Som att hon känner honom bättre än jag? Hon pratar också gärna "genom" John i såna lägen. Kan säga typ "men åh John vad mamma är knasig, du gillar ju inte den skeden". Och det stör mig enooooooooooooormt. Jag har tagit upp det här en gång tidigare, men då var det värre tycker jag. Då sa hon någon gång när jag skulle pussa John "gå nu mamma, jag vill inte pussas" och jag blev jätteledsen. Jag markerade då tydligt att det inte var okej och hon blev jätteledsen och började gråta.

Hur tycker ni att jag ska göra? Ta upp det igen? Bita ihop?

Jag tog också upp att min mans brorson har en tendens att "härma" John om han blir ledsen vilket vi tycker är oskönt och inte vill att man gör kring honom. Jag sa det till farmor och att hon kunde tänka på det om han gör det kring henne och John. Hon sa då att det gör ju hon också och det fungerar såå bra för då blir han tyst direkt. Jag sa då att vi inte vill det utan att man får bryta beteendet på ett annat sätt. Hon gick då mycket i försvar (gör alltid det när hon har gjort något "fel") och menade på att hon alltid gjort så med alla barnbarnen.

Suck, det är inte lätt alla gånger! Samtidigt är vi ju beroende av farmor och hon är som sagt på det stora hela väldigt duktig med John och han är väldigt förtjust i henne så vet inte hur stor grej man ska göra av det?
Förstår irritationen... min mor går mig på nerverna rätt lätt, och håller väl på med en del liknande med lillan när hon är här. Men jag låter det bara vara, visst kan säga till om några grejer men då är det oftast de större sakerna. Annars tänker jag att lillan kommer inte störas av det ändå, mormor gör på sitt sätt liksom men sen gör vi föräldrar på vårat.

I helgen hade vi adventsfika med mormor, vi sa att lillan brukar få smaka på fikat (två må smakbitar sen är hon oftast nöjd och går och leker) men mormor matade på och gav nog halva sin bulle :rofl: ...både jag och sambon reagera men vi sa inget!
 
Förstår irritationen... min mor går mig på nerverna rätt lätt, och håller väl på med en del liknande med lillan när hon är här. Men jag låter det bara vara, visst kan säga till om några grejer men då är det oftast de större sakerna. Annars tänker jag att lillan kommer inte störas av det ändå, mormor gör på sitt sätt liksom men sen gör vi föräldrar på vårat.

I helgen hade vi adventsfika med mormor, vi sa att lillan brukar få smaka på fikat (två må smakbitar sen är hon oftast nöjd och går och leker) men mormor matade på och gav nog halva sin bulle :rofl: ...både jag och sambon reagera men vi sa inget!
Gud ja, mor- och farföräldrar! Min mamma frågar/antyder VARJE gång vi ses att kotten ska få kaka eller glass, trots att jag påpekar att han är för liten och inte har det behovet. Vi är långt ifrån rabiata sockervägrare, äter vi tex pepparkakor får han smaka en liten bit, men detta tjatande gör mig vansinnig.

Stör mig också galet mycket på att det ska hetsas så mycket om uppmärksamheten. Om vi sitter och äter allihop ska min mamma hela tiden hålla på och krafsa och knacka i bord, barnstol och annat för att få kotten att titta på henne. Kotten tycker inte ens att det är speciellt intressant, utan föredrar mer att man pratar med honom eller ger honom något intressant att pilla med, men det går inte in,..

Tack och lov bara småsaker att störa sig på, men ändå :p
 
Idag har vi varit med i luciatåg på öppna förskolan :love: så himla söta i sina luciakronor, pepparkaksdressar, tomtedräkter och tärnglitter! Och nu ikväll har julgranen kommit fram, hoppas den får vara ifred! Annars kanske den åker ner igen, men eftersom vi ska fira jul hemma (med gäster!) för typ första gången nånsin hos oss så vill jag ju ha julgran!

Q
Jag kommer verkligen GRÅTA IHJÄL mig på skolavslutningar, lucia och sånt. Har inte riktigt förstått dom som gör det tidigare och har inte blivit så gråtig på bonusbarnens grejer, men nu förstår jag helt grejen. :love:

Jag får tårar i ögonen bara av att läsa detta och föreställa mig hur G går i ett luciatåg :love:
/ Mvh blödigaste morsan :D
 
Gud ja, mor- och farföräldrar! Min mamma frågar/antyder VARJE gång vi ses att kotten ska få kaka eller glass, trots att jag påpekar att han är för liten och inte har det behovet. Vi är långt ifrån rabiata sockervägrare, äter vi tex pepparkakor får han smaka en liten bit, men detta tjatande gör mig vansinnig.

Ja vad är grejen med sötsaker? Vi tänker att det är bra att undvika så länge det går och han ändå inte förstår. Tids nog kommer han upptäcka det han också och få fika med oss andra, Men ändå ska det alltid frågas om han inte kan få smaka lite på vad det nu är för sötsaker det bjuds på (första gången det frågades var han 4 månader :crazy:). Och efter ett nej så ska det alltid från vissa håll ”retas” i stil med ”näää G, tårta är iinte gott. Det här vill du inte ha.” Etc. Än så länge reagerar han inte på det, men jag tror inte det dröjer länge innan just ett sådant beteende får honom nyfiken och vilja smaka. Kan folk inte bara äta sin tårta och vara tysta?! :rage:;)
 
Ja vad är grejen med sötsaker? Vi tänker att det är bra att undvika så länge det går och han ändå inte förstår. Tids nog kommer han upptäcka det han också och få fika med oss andra, Men ändå ska det alltid frågas om han inte kan få smaka lite på vad det nu är för sötsaker det bjuds på (första gången det frågades var han 4 månader :crazy:). Och efter ett nej så ska det alltid från vissa håll ”retas” i stil med ”näää G, tårta är iinte gott. Det här vill du inte ha.” Etc. Än så länge reagerar han inte på det, men jag tror inte det dröjer länge innan just ett sådant beteende får honom nyfiken och vilja smaka. Kan folk inte bara äta sin tårta och vara tysta?! :rage:;)

Vi har undvikit sötsaker än så länge men igår när vi firade äldsta barnets födelsedag tog sig John själv fram till en tallrik, tog skeden och tog ett smakprov av glassen. Han gillade det kan man lugnt säga.. Han kommer också få smaka framöver men vi tänker att ju längre vi håller honom ifrån det (än så länge fattar han ju inte vad han missar) ju bättre är det väl. :)
 
Vi väntar till 1år i vart fall. Enstaka saker har hon smakat som yoghurt hos farmor en gång. Men inget annars. Havanna höll vi borta till nästan 2år, tror dock att Ronja kommer falla ini det efterhand som Havanna äter. Dock äter vi väldigt sällan sötsaker som det är.
 
Jag har en klättrare, på riktigt, en klättrare. Hon klättrar på ALLT!! Igår plockade jag ned henne från bord, stolar och andra ställen man kan klättra på.
Hon äter allt som går att stoppa i munnen, Havanna var aldrig sådan! :arghh:
 
Nu händer det inte så ofta som tur är, men det gör också att vi inte har nån riktig rutin för det. Hade med L in i storebrors rum och satt i fåtöljen bredvid hans säng, med L i famnen. Hon brukar amma till sömns och tänkte att det kunde hon göra där. Men det var för mycket att titta på. Storebror vill ha saga och L ville leka och titta på brorsan och ja, de störde bara varandra. L böjde sig som en mask och skrattade när hon såg brorsan och om hon slappnade av nån gång började brorsan göra höga ljud så hon gick igång igen... Gick ner till soffan igen, de lekte lite på golvet (Nu hur pigga som helst? Jag var redan dödstrött.). Satte på en film som fångade storebror så han låg still och han började bli trött. L lyckades till slut ammas till sömns i soffan. Då gick vi upp till vårt sovrum, kunde då lägga ner L i vår säng och sen kunde jag pilla storebror i håret till han somnade och flytta honom.
Tidigare när L var mindre har jag låtit storbror somna i soffan framför tvn och har satt dem i bilen nån gång med... Dagtid har vagnen funkat ibland. Men ja, de stör och triggar varandra något kopiöst och ingen av dem kan somna själv. Men tror det är för att de inte är vana vid situationen med. Stor eloge till ensamstående.

Jag vill ju inte gilla inlägget :heart, men gud vad skönt det är att känna sig mindre ensam om att inte kunna lägga två små barn ensam på en kaffekvart! När mellanbarnet var liten så såg vi till att vara hemma båda två helt enkelt, de fåtaliga gånger det inte gick var en pärs. Men runt 1,5 kunde vi göra om nattningsrutinen och i och med det så var det alltid en som la båda, otroligt lyxigt!

Att lägga alla tre nu är en mild bris i jämförelse eftersom de stora är så självgående och egentligen bara behöver lite assistans med tandborstning och sjukgymnastik :)
 
Här har amingen upphört helt sen några veckor tillbaka och måste säga att jag tycker att det är såå skönt. Är glad att det funkade för oss, men tycker faktiskt att det är mycket mysigare att gosa med henne nu. Om hon vaknar på natten brukar jag eller hennes pappa lyfta över henne till vår säng och så kramar vi om henne tills hon somnar, det tycker jag är mysigt :heart. Amningen var mest "mata mitt barn" för mig så jag är glad över att matövergången gick så smidigt, och även att det gick smidigt att sluta nattamma. Hon har börjat med napp istället när hon ska sova och det fungerar t.o.m. bättre!

Jag håller med om att mysandet efter avslutad amning är mysigare än när det helst ska vara bröst med i bilden :p. Men jag ser inget amningsslut framför mig i närtid, prio nu för mig är sömn och att ha nödmat att ta till under kommande sjukdomssäsongen ;)
 
Nä, så är det ju här också, plötsligt bara måste man knyckla lite eller dra för att det känns spännande, eller för att man glömde släppa sidan :D

Jag försöker pränta in redan nu att man är rädd om böcker (och tidningar) så han får inte leka med dom helt själv, annat än böcker med kartongsidor, som ändå inte är lika kul att bläddra i, typiskt nog :p

Samma här, tråkiga kartongböcker ;). Ibland får han en dagstidning som är okej att riva i men det är visst inte heller lika kul (längre) :p
 
Jag vill ju inte gilla inlägget :heart, men gud vad skönt det är att känna sig mindre ensam om att inte kunna lägga två små barn ensam på en kaffekvart! När mellanbarnet var liten så såg vi till att vara hemma båda två helt enkelt, de fåtaliga gånger det inte gick var en pärs. Men runt 1,5 kunde vi göra om nattningsrutinen och i och med det så var det alltid en som la båda, otroligt lyxigt!

Att lägga alla tre nu är en mild bris i jämförelse eftersom de stora är så självgående och egentligen bara behöver lite assistans med tandborstning och sjukgymnastik :)

Vad skönt att det inte bara är jag, man känner sig ju som världens sämsta morsa som inte ens kan natta sina barn. En pärs är rätt ord. Vi brukar ta varsitt barn på kvällen och då brukar det gå rätt smidigt. Tror också det kommer bli lättare ju större de blir, nu är det framför allt L:s ”fel” att det är svårt, hon ska bara snurra runt och titta och peta på storebror osv.
 
Vad skönt att det inte bara är jag, man känner sig ju som världens sämsta morsa som inte ens kan natta sina barn. En pärs är rätt ord. Vi brukar ta varsitt barn på kvällen och då brukar det gå rätt smidigt. Tror också det kommer bli lättare ju större de blir, nu är det framför allt L:s ”fel” att det är svårt, hon ska bara snurra runt och titta och peta på storebror osv.

När jag är själv, vilket jag är ganska ofta. Funkar det att lägga Ronja först. Medan Havanna tittar på tv och Havanna sedan. För bär Ronja sover. Då sover hon (dom delar rum)
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Gravid - 1år Det är dags för en ny tråd :heart Försökte hitta den senaste listan men vet att det hänt en hel del sen dess, så uppdatera gärna...
38 39 40
Svar
787
· Visningar
70 693
Gravid - 1år Eftersom som ingen annan startat en ny tråd om våra bebisar kommer det en här :D Tror detta är senaste listan från förra tråden...
34 35 36
Svar
707
· Visningar
42 803
Senast: BusBarro
·
Gravid - 1år Scrollade i gamla tråden och tror att jag hittade sista listan. Ber om ursäkt om det fanns en senare och någon är missad. September 9/9...
18 19 20
Svar
391
· Visningar
25 974
  • Låst
Gravid - 1år Eftersom vi fyllt den gamla tråden startar jag en ny. Kopierar in vad jag tror är den senaste listan. Mars 28/2, KarinStarfighter, 33...
102 103 104
Svar
2 071
· Visningar
110 942
Senast: lillebill
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • 🥂 VALBORG 🍾
  • Vad gör vi? Del CXCV
  • GVFÖ 2024

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hur länge är din hund ensam?
  • Akvarietråden IV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp