ameo
Moderator
Sv: Slopning av defektlistan!
Men risken med att ni blir så oerhört engagerade och - i mitt tycke - nästan rabiata i er iver att försöka informera bort fördomar är att er ras blir mer känd för sina genetiska defekter än som de utmärkta bruksdjur de faktiskt är, inom ert gebit.
Ibland kanske man når fram bättre genom en aningens mindre intensiv framtoning. Lugnare framförd information kanske går fram bättre.
Det är, som sagt, ingen hemlighet att jag är en av dem som anser att man bör ta bort även anlagsbärare ur aveln, när det handlar om defekter (ingen särskild nämnd!) med känd genetisk bakgrund och det är såpass enkelt som en enda recessiv gen som orsakar defekten när den uppkommer i dubbel uppsättning. Om man tar bort de som bär anlaget ur avelsarbetet så kommer antalet individer som föds med anlaget i princip bli noll, vilket naturligtvis gör att problemet med defekten ifråga minskar eller försvinner helt.
För VARJE avkomma som föds med en genetisk defekt som kunde gått att förhindra, är ett "misslyckande" i mina ögon.
Hos shetlandsponnyn, som är "min" ena ras, finns två kända sådana defekter - "lateral patellaluxation" (vilket INTE är samma sak som patellaupphakning!!) och "krumma föl". Och tyvärr, såvitt jag vet finns inga gentester för dessa defekter ännu. Och jag vet ärligt talat inte ifall det forskas på det just nu - shetlandsponnyn är ju en ras som inte omsätter så stora summor pengar vilket säkert av flera skäl skulle kunna förklara att annat prioriteras högre...
Skulle jag få ett föl med någon av dessa defekter (= i dagsläget enda sättet att få veta säkert att föräldradjuren är anlagsbärare) så hoppas jag att jag inte är så dum att jag låter känslorna styra, utan plockar stoet ur avel för gott. Patellaluxation är väl dock inte lika vanligt att det hittas på föl, utan ofta först när de blir lite äldre, så risken är att man hunnit tillverka några till föl med samma föräldradjur innan man sätter punkt.
Men vad jag vet idag, oavsett gentest eller inte, är att det är ytterst sällan det föds några krumma föl - trots att det inte finns någon som helst annan indikator (färg eller annat) på att föräldradjuren skulle kunna vara anlagsbärare. Detta tolkar jag som att man har lyckats minska/minimera spridningen av anlaget bara genom att utesluta kända bärare (=de som lämnat krumma föl) helt ur aveln.
Jag förstår absolut att detta är skälet till att ni reagerar så starkt!
Men risken med att ni blir så oerhört engagerade och - i mitt tycke - nästan rabiata i er iver att försöka informera bort fördomar är att er ras blir mer känd för sina genetiska defekter än som de utmärkta bruksdjur de faktiskt är, inom ert gebit.
Ibland kanske man når fram bättre genom en aningens mindre intensiv framtoning. Lugnare framförd information kanske går fram bättre.
Det är, som sagt, ingen hemlighet att jag är en av dem som anser att man bör ta bort även anlagsbärare ur aveln, när det handlar om defekter (ingen särskild nämnd!) med känd genetisk bakgrund och det är såpass enkelt som en enda recessiv gen som orsakar defekten när den uppkommer i dubbel uppsättning. Om man tar bort de som bär anlaget ur avelsarbetet så kommer antalet individer som föds med anlaget i princip bli noll, vilket naturligtvis gör att problemet med defekten ifråga minskar eller försvinner helt.
För VARJE avkomma som föds med en genetisk defekt som kunde gått att förhindra, är ett "misslyckande" i mina ögon.
Hos shetlandsponnyn, som är "min" ena ras, finns två kända sådana defekter - "lateral patellaluxation" (vilket INTE är samma sak som patellaupphakning!!) och "krumma föl". Och tyvärr, såvitt jag vet finns inga gentester för dessa defekter ännu. Och jag vet ärligt talat inte ifall det forskas på det just nu - shetlandsponnyn är ju en ras som inte omsätter så stora summor pengar vilket säkert av flera skäl skulle kunna förklara att annat prioriteras högre...
Skulle jag få ett föl med någon av dessa defekter (= i dagsläget enda sättet att få veta säkert att föräldradjuren är anlagsbärare) så hoppas jag att jag inte är så dum att jag låter känslorna styra, utan plockar stoet ur avel för gott. Patellaluxation är väl dock inte lika vanligt att det hittas på föl, utan ofta först när de blir lite äldre, så risken är att man hunnit tillverka några till föl med samma föräldradjur innan man sätter punkt.
Men vad jag vet idag, oavsett gentest eller inte, är att det är ytterst sällan det föds några krumma föl - trots att det inte finns någon som helst annan indikator (färg eller annat) på att föräldradjuren skulle kunna vara anlagsbärare. Detta tolkar jag som att man har lyckats minska/minimera spridningen av anlaget bara genom att utesluta kända bärare (=de som lämnat krumma föl) helt ur aveln.
